Åtta

Åtta.

Kaninen Ida och Katten Jam satt på verandan. Tom sov. Klockan var åtta på morgonen. Ida tyckte att detta var skandal. Hur länge skall han sova, undrade hon? Tom låg bredvid Agnes i stora rummet. Barnen låg i lilla rummet innanför. Det lilla rummet var så mysigt och fint. Fönstret var åt söder. Sängarna stod på var sin sida om fönstret. Vid den ena sängens fotända stod en gammal köksstol. Fin och bra att lägga kläder på. Nedanför den andra sängen fanns en stor hög byrå av ek. Fem byrålådor gick att dra ut. En spegel satt överst. Fem garderober fanns på motsatt vägg mot fönstret. Fyllda med skräp mest. Barnen sov. I det stora rummet stod två sängar åt Agnes och Tom. Rummet hade två fönster. Ett åt söder och ett åt väster. Sängarna stod vid fönstret åt väst. På ena sidan fanns en bekväm fåtölj. På andra sidan en köksstol. En ny bokhylla stod vid dörren mot köket. I hörnet motsatt mot fåtöljen var en ny braskamin. Mellan den och köksdörren stod en bred byrå. Uppe på den fanns en TV. Ida och Jam satt på verandan. I fönstren var krukväxter. Pelargonier. Rosa och röda. De blommade ymnigt. I köket innanför fanns en svart gammal vedkamin. Den användes ibland. Norr om köket låg Skonken. Det var ett mycket primitivt kök, med trampat jordgolv. Där kunde man laga mat på spritkök. En stor grön byrå stod vid väggen. 

Öster från Skonken var Kammern. Det sovrum som Toms Farmor dött i. Där fanns en svart gammal symaskin. En sådan som man trampar. Den hade guldfärgsinläggningar i målningen. Kammern var lite skrämmande även för Ida och Jam. Trappan upp till vinden var målad i ljusblått. Den var trång och böjd. Vinden var kall och brun. Skeppsmask åt på bräderna. Vinden var också skrämmande. Toms Pappa hade en gång sett råttan Josefin dansa i månskenet, till dragspelsmusik över nejden. Det var i kvällningen. Att råttor kan dansa berättar en historia från Rammen om. Musik hördes från en dans på en annan Ö. Det var vindstilla och lugnt. Uppe på berget dansade råttorna par om par. Uppe på vinden fanns ett litet vackert rum med fönster åt söder. På väggen satt ett porträtt av Toms Farfars Far. Väggarna var inte gedigna. På några ställen var det bara tapet som vägg. Det hade gått hål där. Jam grejade med mobilen. Han gick in på Facebook. Han fick kontakt med en kvinna i Strömstad. Hon verkade trevlig. Tom vaknade. Han gick upp ur sängen. Tog av pyjamasen. Satte på sig jeansshortsen och en t-tröja. En blå. Agnes sov fortfarande. Han öppnade dörren och gick ut i köket. Jam fick syn på honom. God morgon, sade Ida och Jam, med en mun. Tom hälsade tillbaka. Glädjestrålande rusade de fram. De kramade och Tom kramade tillbaka. Jam hade läst tidningar på nätet. Han ville berätta. 

Tom ville ha kaffe först. Han fyllde vattenvärmaren med vatten lagom till en stor kopp. Ok, berätta nu, sade Tom och satte sig hos husdjuren. Jam var uppskruvad. Han hade läst om en olycka. En jakthund hade blivit skjuten i våda under rådjursjakt. Det var på en myr i Götaland. Hemskt, kommenterade Ida. Tom hämtade en kopp i köket. Han hällde i en matsked neskaffe och fyllde på vatten. Han satte sig på verandan hos Ida och Jam. Jag vill ha en potatis, sade Ida. Jag vill ha mjölk, fyllde Jam i. Ok, lugn bara. Jag skall ordna det, svarade Tom. Tom tog fram det efterfrågade och satte sig med sin kopp. När han var klar med kaffet, frågade han. Vill ni gå till stranden? ”Hurra”, sade husdjuren. Solen var uppe en bit på himmelen och värmde skönt. De gick ut i trädgården. Oxlarna var frodiga. Körsbärsträden gröna och fina. De gick ned över ängen. Gullmora och blåklockor samsades med det höga gräset. Violer och klöver trängdes i sandmarken. Ida skuttade före. På ängen fanns fyra gropar med sand och musselskal. Fotbollsplanen var nyklippt och grön. Affären mitt emot över vägen var nedlagd. 

De gick ut på vägen. Nyasfalterad och svart. Jam satte på sig lurarna. Han var nöjd med sin mobil. Även Tom var nöjd med sin nu. Han hade ju trott att det var fel på den. Det var det inte. Han kom på vad han gjort för fel. Runt vägen på sidorna växte oxelträd. Innanför fanns vildhallon. Även rönnbär. De kom fram till tomten Toms Pappa velat köpa. Eller ha rättare sagt. Där vägen skiljer sig tog de till höger mot hamnen. Biblioteket passerades. Församlingshemmet. På andra sidan vägen låg Toms kusins hus. De tog in vid skolan mot naturområdet. Innanför grindarna växte blåhallon i massor. Ljungen blommade. Rosa och röd. Träden stod glest och var små. Det var en vattensjuk mark. De tog stigen åt vänster ned mot stora sandstranden. Vid kröken med utsikt fanns ett bord med bänkar att sitta på. De stannade en stund och njöt av utsikten. Ida var lycklig. Det var Jam också. Allting var rätt, för Tom.

Skogen

Skogen.

Katten Jam och kaninen Ida var i skogen. De tänkte ta sig till myren. De var vid en liten damm. Tom höll på med sin mobiltelefon. Det gick inte att avsluta samtal. Till slut upptäckte han felet. Omedvetet hade han alltid hållit ett finger framför en sensor på telefonen. När han slutade med det, fungerade den. Ida plaskade i vattnet. Jam var själv ute på upptäcktsfärd. Tom stoppade ned mobilen. Han tänkte på datorn. Det var en Mac. På sin vanliga PC hade han kunnat en massa knapptryckningar. På denna kunde han inga. Hans vän lärde honom några tryckningar. Först hur man hoppar till slutet av en lång text. Det var segt innan han lärde sig det. Ida kom upp ur vattnet. Tom tog upp en handduk ur ryggsäcken. Han ropade på Jam. Ida torkade sig med handduken. Det var en blå. Idas badbyxor var röda. Ida satte sig i mossan. Det var mjukt och behagligt. Den gröna mossan gränsade till fläckar av vitmossa. Jam kom tillbaka med tassarna fulla av svamp. Kantareller. Tom tog lydigt upp en plastpåse ur ryggsäcken. Jam påstods ha epilepsi. Han åt medicin varje dag. För några dagar sedan gjorde han EEG-test. Det fanns ingen epileptisk aktivitet. Doktorn vågade ändå inte ändra medicin. Jam åt sömnmedel till natten. Det fungerade inte. Han vaknade varje natt klockan två, och var vaken två timmar. Han fick nu ett nytt preparat till natten. Melatonin. Det skall vara ett kroppsnaturligt preparat som reglerar dygnsrytmen bland annat. 

Jam fick beskedet på telefon. Han ringde hemtjänsten. De hämtade den nya medicinen åt honom. Ida tog på sig sina röda shorts. Hon hade badat färdigt. Tom tog på ryggsäcken. De gick ut på stigen igen. Höga furor och granar kantade den väg de gick. Jam sprang före. Ida skuttade efter. Tom kom sist. Stigen slingrade sig fram genom skogen. Träden började glesna, och bli mindre. Myren började. Tallarna var bara några meter höga. Tuva följde på tuva. Sileshåren var gula och röda. Köttätande små växter fångade flugor och mygg. I mitten av myren fanns en tjärn. Där hade en fåraherde gått ner sig för länge sedan. Nu skuttade Ida före. Jam stod still vid tjärnen. Han tittade ned i vattnet. Som om han väntade sig att se herden. Tom och Ida gick långt före. Till slut slet Jam sig loss, och kom efter. Han grubblade. Jam kände sig nere. Han hade små hörlurar på sig. Mobilen levererade musik. Det var Michael Jackson. Det följdes av ABBA. Han kom ikapp Ida och Tom. Ida skrek. Jam hörde inget. Han såg Idas läppar röra sig, och tog av lurarna. Det surrade. Över dem gick starkströmsledningar. Det kändes otrevligt. En obehaglig lukt kändes. De gick i riktning mot lukten. Det blev starkare. Då såg Ida först det hemska. En hund låg död i buskarna. Var den mördad? Flera skotthål vittnade om att ett gevär varit inblandat. Vem skjuter en hund? Varför? När? 

Antagligen för en vecka sedan. Av lukten att döma. Waterloo, låter i hörlurarna på Jam. De lämnar hunden. Ingenting kan ju göras. Det är för sent att hjälpa den. Ida har svårt att lämna platsen. De hade ju tänkt plocka lingon och svamp. Blåbär kanske. Jam får kommentarer till sin senaste novell. Berit skriver att det är som en fabel. Djur som talar. Fabel tänker Jam. Det låter som lögn ungefär. Eller fantasi. Kan jag rå för att jag talar? Många människor vet inte att katter kan tala. Vissa kaniner talar också. Vi döljer det för de flesta. Många skulle inte tåla att ett djur talar. Det dröjde länge innan Ida började tala. Hon är ganska blyg också. De kom nu in i skogen igen. Här fanns gott om lingonris. Ida plockade. Tom också. Jam försjönk i musiken och sina tankar. Money, money, money, sjunger ABBA. ”It´s a rich mans world”. ”Must be funny”. Jam tar av sig lurarna. Han börjar hjälpa till att plocka. Stänger av mobilen. Under en buske ser han svamp. Han plockar. Får en påse av Tom. Tänker på hunden. 

Ser i en dröm hur hunden springer på myren. Den jagar ett rådjur. Den kommer nära. Tre skott smäller av. Drömmen slocknar. Jam inser hur det gått till. Vådaskott, ämnade för rådjuret, träffar hunden. Rådjuret klarar sig. Lyckligtvis, men inte lyckligt för voven. Jam knackar Ida på axeln. Ida har en full påse med lingon. Hon stannar och tittar upp på Jam. Nu vet jag, säger han. Ida ser förvånat på honom. Vet vad, undrar hon. Jag vet hur hunden blev dödad, säger han. Tom kommer fram. Vad står på, undrar han? Ida reser sig och ser på Tom. Jam har blivit konstig igen, säger hon, och ser på Tom. Ja jag har blivit konstig, säger Jam. Han sätter ned svamppåsen i lingonriset. Ida tittar bekymrat på honom. Hon vänder sig till Tom och säger, han har inte tagit sin medicin igen, tror jag. Är det så, frågar Tom. Jam ser uppgiven ut. Ni förstår ingenting, säger han. Förstår Tom och Ida ingenting?

Dammen

Dammen.

Katten Jam, kaninen Ida, och Tom var vid branddammen. Dammen var omgärdat av ett nätgaller. Ida skuttade runt till andra sidan av dammen. Sidan mot myren. Hon tyckte att hon såg lite bättre därifrån. Gröna små blad växte på ytan längs kanterna. Mot mitten av dammen glesnade bladen. I mitten var det tomt. Där såg man ned mot botten. Det växte brunt ludd där nere. Vatten rann i en tunnel under vägen. På andra sidan sprakade en munter bäck. Solens strålar gnistrade i vattnet. Jam försökte fånga solstrålarna med tassarna. Ida tittade på. Tom berättade att det var här han lekte med barkbåtar förr. Bäcken omgärdades av stenar här och där. Ida satte sig på en stor sten. Det växte lava och mossa på den. De följde bäcken en bit. Den slingrade sig genom skogen. Det var mycket lövträd där. Björk, asp, och al. Några ekar. Furor här och där. Granar, mäktiga och höga. Ida skuttade. Jam sprang före. Sist kom Tom. Bäcken blev bredare. Vattnet rann långsamt. En svart orm slingrade sig i gräset, som växte där skogen öppnade sig. De kom fram till en äng. Gräset växte högt. Ängsblommor trivdes. Det var gullmora och klöver. Blåklockor och hundkex. På andra sidan ängen, tog skogen vid. Blåbärsris och lingontuvor. Stora röda bär som inte smakade något. Kråkbär där skogen glesnade. De vek av mot sin vanliga väg. Ormen låg kvar i solen. En rådjursmamma med ett kid, visade sig på ängen. 

Jam stannade i solen. Han ville prata om Universum. Ida kom skuttande. Hon satte sig vid Jam. I moderna stjärnkikare ser man avlägsna ljusfläckar. Tidigare trodde man att det var stjärnor och galaxer. Nu undrar vi om det är andra Universum. Ida lyssnade. Tom tänkte på annat. Vilka stater gränsar till Kansas, undrade Ida. Jam tystnade. Tom tittade på Ida. De visste absolut inget. Nebraska, Colorado, Missouri, och Oklahoma, sade Ida. Hon såg nöjd ut. Vilka länder gränsar till Bolivia, frågade hon. Jam tittade bort. Tom tittade ned i marken. Peru, Brasilien, Paraguay, Chile, och Argentina, påstod Ida. Jam satte sig ned i gräset. Han tog sats. Jag kommer osökt att tänka på strängteorin, började han. Ida kröp ihop. Ursprungligen syftade man på de tjugosexdimensionella bosoniska strängteorierna. Senare inkluderas även de tiodimensionella supersträngteorierna. Jam såg nöjd ut. Han behövde inte säga mer. Han fortsatte ändå. Det är en modell inom fysiken som ämnar beskriva materiens allra minsta byggstenar, sade han. De fundamentala byggstenarna är endimensionella vibrerande strängar, fortsatte han. Tom började gå. Ida skuttade efter. De kom in i skogen igen. Tom började tala om politik. Han visste att Jam ville att de skulle rösta grönt. Partiets åsikter var de här. Vi vill skapa ett hållbart samhälle. Vi vill ta oss an klimatet, ge alla barn en ärlig chans i skolan och satsa på nya jobb och jämställdhet. 

På marken växte harsyra. De började plocka och äta. Vissa plantor hade fyra blad. Det betydde tur. Skall man äta dem, eller skall de få stå kvar? Ingen visste. Tom bestämde att de skulle få stå kvar. Det finns så det räcker ändå. Sällskapet följde bäcken tillbaka. När de närmade sig vägen kom andra växter. Vita smultron. Något större än vanliga röda. När de var mogna blev de ljust gula. Tom och husdjuren plockade och åt. Plötsligt fick Jam syn på kantareller. Ett gult hav öppnade sig under en gran. Som tur var hade Tom förberett sig. Han tog upp en plastpåse ur ryggsäcken. Den blev snart full. Nu började de se efter svamp i stället. Ida såg taggsvamp under en buske. Tom hade fler påsar. De gick ned mot sjön. Stigen ledde fram till vägen. Den var av hårt packad sand. Stenar stack upp här och där. Grus hade samlat sig i kanterna. En bil körde förbi. Jam och Ida var redan i kanten av vägen. Tom skyndade sig ut. Nere vid järnvägsspåren växte smultron. De plockade och åt. Ida skuttade långt bort. Tom ropade på henne. 

Tillsammans gick de ned mot bryggorna. Gräset var kort men mjukt där. Säv och vass växte ymnigt. Sprängsten låg invid där bryggorna började. När Tom var liten var stenarna vassa. En gång skar han sig på ena stortån. Det blödde kraftigt. Nu var stenarna slipade och mindre vassa. Det växte lava på dem. De gick ut på en brygga. Den var svart av impregnering. När Tom var liten var det tjära. Det luktade så gott. Vattnet var kristallklart. Stim av fiskar simmade där. Abborrar och mört. Inne bland vassen fanns små gäddor. Ida smakade på vattnet. Jam plaskade med tassarna. Tom sköljde ansiktet. Vädret hade blivit grått. Mjuka grå moln dolde solen. Det blåste lite. Vattnet var vågigt. Tom tog upp sin mobiltelefon. Han hade haft ett fel på den. Trodde han. Eller, han hade trott det. Det gick inte att avsluta samtal. Han var inne vid affären flera gånger. Varje gång fungerade den i affären. Han tittade ut över sjön. Det var vackert. Han kände att han älskade Ida och Jam. De älskade varandra. Tom, Jam, och Ida.

Bredvid

Bredvid.

Katten Jam och Ida, satt på verandan. Tom var kvar i sängen uppe. Tom sträckte på sig. Brodern låg bredvid. Han satte sig upp i sängen. Försiktigt reste han sig och klev ut på golvet. Då insåg han att det bara varit en dröm. Han hade inte legat i kökssoffan bredvid sin broder. Han var stor nu. Agnes hade legat bredvid honom. Hon sov. I kökssoffan låg barnen. De sov. Han såg sig runt. Kaminen stod på sin plats. Locket var av. Han hade lärt barnen göra raketer kvällen innan. Det krävdes bara lite staniol och tändstickor. De hade eldat kaminen het med små pinnar. Svavlet från tändstickorna skavdes av. Svavlet rullades in i staniol. Framtill veks det bak, och stängdes till. Baktill gjordes ett V. Raketen lades på den heta kaminen. Efter en stund tändes svavlet. Elden trängdes ut baktill. Rök strömmade ut. Raketen flög iväg. Bra raketer flög över rummet till fönstret på andra sidan rummet. Han tog av pyjamasen. Tog på en blå T-tröja, och jeansshortsen. Svarta strumpor. Öppnade dörren till övre hallen. Nu som stor är han inte längre rädd för malar. Han tittar ändå på klädgarderoben. Går fram till trappan. Undviker de knarrande trappstegen. Tar sig försiktigt ned. Kommer ned till hallen. Ser Jam och Ida på verandan. God morgon, säger han till dem. Båda blir överlyckliga. Rusar fram till honom. Han klappar och smeker båda. 

Nu måste jag äta frukost först, säger han och går ut i köket. Kaminsluckan är öppen. De eldade i går kväll. Det var lite kyligt. Sensommar. Han går fram till skafferiet, och öppnar dörren. En kokt potatis till Ida. Mjölk åt Jam. Filbunke till honom själv. Stänger skafferidörren. På bakbordet vid fönstret står en modern vattenvärmare. Han tappar upp lagom till en stor kaffekopp. Sätter det till värmning. Äter filbunken. Jam slurpar mjölk. Ida gnager på sin potatis. Hur ser ni på situationen i mellanöstern, undrar Ida. Jag oroar mig mest för Palestinakonflikten, svarar Jam. Han fortsätter med tanken på ett oändligt Universum. Ida känner sig tillknycklad. Hon vill helst tala om geografi och glider över till frågan om Bolivias grannländer. Tom är inte klar med valet, utan frågar om regeringssituationen. Kaffevattnet är varmt. Han fyller en stor kopp. En sked Neskaffe. Rör runt. Sörplar. Ida är klar med potatisen. Jam ber om mer mjölk. Tom sätter sig med kaffet på verandan. Djuren kommer efter. Han låser upp dörren. Öppnar helt och reglar dörren mot väggen. Trappan är slät och fin. Han har strukit på fint murbruk. Alla tre sätter sig på den. Ida skuttar ut på grusgången. Solen strilar mellan björkblad och grenar. Rabatten vid huset har mest gullris nu. Rosorna mot ängen börjar bli bruna. Gräset är högt och blandat med ängsblommor. Gullmora blåklockor och violer. Klöver och timotej. Gullregnsträden blommar fortfarande. Gula klasar. 

De tre går runt huset. I mossan på bergssluttningen kryper tre svarta sniglar. Tom tyckte inte om sniglar när han var liten. Nu känner han inget särskilt för dem. Mellan de två stora björkarna har han satt upp en ny bräda. En modern barngunga sitter där. Jam hoppar upp och sätter sig. Ida har repat mod. Hon tar nu upp en av sina vanliga geografifrågor. Hur ligger Pakistan i relation till Afghanistan, undrar hon. Jam hoppar ur gungan. Söder om, svarar han nöjt. Han vet att han har rätt. Tom går fram till vedboden. Han öppnar dörren till vedförrådet. Ida skuttar fram till rishögen. Ett stort hål visar var igelkottarna bor. De tål inte mjölk, säger Jam förnumstigt. Tom kommer ut ur vedboden. Han går runt huset. På väggen bak på hänger en liten stege av björkträd. Han tänker på när han var liten. Då brukade han och brodern klättra upp på taket med slangbella eller pilbåge i beredskap. Fickorna var fulla av grus från vägen, om de skulle skjuta med slangbella. En slangbella gjorde de av en Y-formad gren. Bäst var sedan ventilgummi och läderlapp. De sköt över huset. När de träffade en trädstam så hördes det. ”Pang”, lät det. De flesta träden var björkar. Svarta och vita stammar. Vita upptill. Svarta nedtill. Gruset de sköt med hittades i vägkanten. Pilbåge var också roligt. Enträ var nog bäst. Andra träslag var också möjliga. Bara de var lagom tunna, och möjliga att böja. Snöret fick vara starkt. 

Att göra pilar var roligast. På stenåldern användes flintsten i spetsen. Tom och brodern nöjde sig med att tälja spetsen vass. Ida ville gå till myren. Eller branddammen, sade Jam. Myren är för långt, sade Tom. De gick ned för grusgången, vid huset. Lupiner blommade ännu. Rosa och blå. Hassel och lönn trivdes vid grinden. Grannens vinbär vissnade nu. Få bär satt kvar. De återstående var bruna. Jam sprang före ned för backen. Ida skuttade efter. Tom kom sist. Berätta om Uno, bad Jam. Jag kan berätta medan vi går, sade Tom. Uno var Mammas broder. Han älskade snabba snygga bilar. Han var vän med Jan i huset bredvid vårt. Jan körde motorcykel. Han älskade att köra fort. En gång körde han den slingrande vägen mot Jånsered. Det var tidigt på morgonen, så nästan ingen trafik var där. I en av de sista kurvorna körde Jan på fel sida vägen. Han genade. Då mötte han en långtradare. Uno gick bort på samma sätt långt senare. Uno hade också en vän som hette Knut. Båda fäktades med pekfingret, när jag var liten. Det slutade alltid med att man blev kittlad på magen. Vi blev alltid glada när Uno och Knut kom på besök. Uno var rastlös. Till slut emigrerade han till Australien. Han hade det bra där. Men en natt hände det. Han tappade kontrollen över bilen i en tunnel. Berätta inget mer, sade Ida. Där vägen skiljde sig tog de till höger. En stor fura växte där. Vägen var av packad sand. Stenar stack upp, här och där. I kanten hade grus samlat sig. Det var säkrast att gå där, om någon bil kom. De kom fram till branddammen. Ett högt staket omgärdade dammen. Jam sträckte på sig. Ida försökte skutta runt. Längs kanterna växte gröna små blad. De glesnade längre ut. I mitten var det öppet. Där kunde man se ned i dammen. Brunt ludd växte från bottnen. Tom berättade att vatten rann under vägen. På andra sidan porlade en munter bäck fram. Här lekte vi med barkbåtar, när jag var liten, sade han. Jam lekte med vattnet. Solen gnistrade i strålarna. Han fäktade i ingenting. Nu är du lycklig Jam, slutade Ida.

Fotboll

Fotboll.

Katten Jam och Ida var ivriga. Tom var tyst. Jam ville tala om fotboll. Ida var inte alls intresserad. Hon frågade istället om Afghanistan ligger öst eller väst om Iran? Jam blev ställd. Jag tror att det ligger öst om Iran, svarade han. Och Pakistan, undrade Ida. Pakistan ligger nog söder om Afghanistan, svarade Jam. De satt på den gamla altanen i Daga. Klockan var sju på morgonen. Agnes och barnen sov. Tom grubblade. Han tittade upp på friggeboden. Den var röd med vita knutar. Han tänkte på tomten. Många ekar stod kvar. När de flyttade in fällde han tio ekar. Det var många kvar. En stor björk stod vid garaget. Den stod på fallrepet. Det vore bäst att fälla den. Innan den faller själv. Några furor fanns också. Höga och mäktiga. Tom och Robert hade byggt en ny altan på västsidan huset. Där var inte morgonsol, men sol hela dagen och kvällen. De grävde gropar. Cementklumpar hade de köpt på en fabrik. Fästen i stål var fastgjutna upptill. Decimetertjocka impregnerade stolpar fästes. Grova plank utgjorde stommen. Golvet lades av finare bräder. Staketet laserades rött. Altanen gick runt hörnet på huset. Väster och nord. En inbyggnad gjordes för källartrappan. När Ida var liten bodde hon i källaren. Rummet nedanför trappan. En gallergrind mot pannrummet, och en mot brasrummet. Tom hade målat trappan ljusblå. Väggarna vita i trappnedgången. En liten bit var rosa. I Idas rum fanns två garderober och två frysar. Och massor med telesladdar. Det var ett virrvarr, men fungerade. 

I pannrummet fanns en snickarbänk. Två lådor med verktyg. Verktyg på en hel vägg. Fyra eluttag. Pannan var grön. Oljetanken tog upp en tredjedel av rummet. Lådor fulla med skräp stod under snickarbänken. Ett avloppsrör gick utmed väggen vid pannan. Där fanns en lucka att öppna, med fyra bultar. Där rensade han flera gånger. Det blev stopp i avloppet. Sedan förstod de varför. Hushållspapper hade använts istället för vanligt toapapper. Det får man inte. Ida var retlig. De var nu över på Sydamerika. Jam gav upp. Hur Bolivia ligger visste han inte. Jams mobil ringde. Det var Toms broders äldste son. De talade länge om Storholmen. Ida slickade sina tassar. Hon sniffade. När hon var ensam med Tom blev hon mer kanin, än när Jam var med. Jam avslutade samtalet. Skall vi gå till badet, undrade han. Ytterdörren hade öppnats. Det var Agnes. Hon och barnen hade vaknat. Vill du gå till badet, frågade Jam henne. Gärna, svarade hon. Först vill jag bara äta frukost. Under tiden kan vi väl plocka kantarellerna, föreslog Ida. Längst ned på tomten växte det kantareller. Varje år kom de upp. Det var en liten gul koloni, mitt på gräset. Bra att ingen går in och tar dem, tyckte Jam. Jam hämtade en ICA-kasse från köket. Han kom ut igen. Barnen åt frukost. Ida, Jam, och Tom gick nedåt tomten. Ett trappsteg var fullkomligt ruttet. Det innehöll ett getingbo. 

Trappstegen nedåt i tomten var bitar av syllar. Häcken där nere tog sig sakta. De klippte bokskotten och gödslade små syrener. Jam tog fram plastkassen. De hjälptes åt att plocka. Det såg ut som mycket kantareller. Det blev ändå bara lite på botten av plastpåsen. När de kom upp igen hade barnen satt i sig frukosten. Agnes packade Toms ryggsäck. Badgrejer och picknick. Tom tog på sig ryggsäcken. Han hade sina nya jeansshorts på sig. De var köpta på torget. Affären hade bara barnkläder förut. Nu har de även herr och damkläder. Familjen och husdjuren begav sig iväg. Nere vid stora vägen satt nu en vägspegel. Det var bra. Förut var det svårt att köra ut där med bil. En vägbula hade också satts upp. Sällskapet tog sig mot avtaget. De gick ned för backen. Solhemmet passerades. Vägen var inte asfalterad längre. Bra, tyckte Jam. Även Ida tyckte bättre om en grusad väg. Bilbommen på vägen mot gårdarna var nedfälld. Jam sprang före mot järnvägsspåren. Ida skuttade sist. Vid spåren trivdes smultronen. Barnen plockade och åt. Nu måste ni sluta, ropade Agnes till dem. Barnen kom tillbaka. Röda om kinderna. Bryggan var ledig. Gräset var behagligt och lent. Tom tog upp skynket ur ryggsäcken. Han bredde ut det på gräset. De bytte raskt om till badkläder. Jam hade nya röda badbyxor. Bryggan var svart av tjära och olja. Stenarna som Tom skar sig på som liten, var inte vassa längre. Det hade börjat växa lava på dem. 

Jam var först i. Ida stod kvar på skynket. Barnen kastade sig i vattnet. Agnes gick försiktigt i nedför stegen. Tom väntade på Ida. Vass växte rikligt i vattnet. Säv också. Agnes simmade ut på det djupa. Stim av abborrar och mört simmade överallt runt bryggan. Små gäddor gömde sig i vassen. Vattnet var varmt men ändå lite svalkande. De satte sig på bryggan. Ida kom sist upp. Jam trixade av sig badbyxorna skickligt skylande sig med en blå handduk. Väl uppe satte de sig på skynket. Det var ett tunt Indiskt tyg i gula mönster. Ingen sand. Skönt, tänkte Tom. Han packade upp picknicken ur ryggsäcken. Kaffe till honom och Agnes. Saft till barnen. Mjölk till Jam, och en kokt potatis till Ida. Inne bland asparna växte sippor på marken. Harsyra också. Barnen plockade harsyra och åt. Ibland hittade de plantor med fyra blad. Det betydde tur. De visste inte om man skulle äta dem också, eller om de skulle få stå kvar. Stå kvar, bestämde de sig för. Solen värmde så skönt. Den stod högt på himmelen. En stor björk erbjöd lite skugga. Stammen var svart och vit. Högre upp mer vit. Längre ned mer svart. Sa jag att Pakistan ligger söder om Afghanistan, undrade Ida. Hmmm, svarade Jam. Geografi var inte Jams starka sida. Det var väl det Ida hade insett. Hon gnagde på sin potatis. Räkna upp Kinas gränsländer, sade hon och skrattade. Mongolien, Sydkorea, och Indien samt några till, sade Jam. Barnen kom ut ur skogen igen. Har ni ätit harsyra tillräckligt nu, sade Agnes. Badet var färdigt för denna gången. De klädde på sig. Tom lade ned de våta badkläderna i en plastpåse, och stoppade ned den i ryggsäcken. De gick hemåt, i sommaren.

Altanen

Västra altanen.

Katten Jam, Tom, och kaninen Ida satt på altanen i Kovik. Det var på den västra altanen. Solen värmde för mycket för att vara på östra sidan. Huset skuggade här. Det var högsommar. Mitt i juli. Klockan hade blivit mycket. De hade varit uppe sedan sju. Nu var klockan åtta. Jam grubblade som vanligt. Tom njöt av utsikten. Ida sniffade. Vill du ha en kokt potatis, frågade Tom Ida. Ida nickade. Tom reste sig och gick in i huset. Han var borta en god stund. Jam och Ida hann inleda och avverka en hel konversation.  De diskuterade situationen i mellanöstern. Ifråga om konflikten mellan Israel och Palestina hade de helt olika ståndpunkt. Jam hade svårt för Palestinier. De är ofta legosoldater i angränsande länder. Det hade Jam svårt att acceptera. Han såg också bosättningarna på västbanken som positiva och nödvändiga.  Ida tyckte att det var helt fel. Det är Palestinskt territorium. Konflikten mellan Israel och Palestina är fem tusen år gammal. Den har funnits sedan de första profeternas dagar. Tom kom ut ur huset. Han hade med sig en kokt potatis, till Ida. Ida blev genast tyst. Hon tystnade alltid när en människa var i närheten. Även om det var Tom. Avbröt jag er, undrade han. Nej, vi talade om Afrika, sade Jam. 

Det hade inte regnat på länge. Häcken gulnade. Till och med gräset var brunt på några ställen. Det var en Oxelhäck. Den fina vattenpumpen var borta. Den hade stått på berget, och ersatts av en elektrisk pump. Den vita Volvon var parkerad på gräset i trädgården. Sprängare hade gjort djupa diken i vägen, när de lagt ned vattenledningar, och avlopp. De drog en slang in till huset. Nej, det var en särskild firma som gjorde det. Vattenslangen låg ovan jord. Den hade Tom sedan grävt ned. Ett gediget jobb. Svårast var det i gränsen mellan tomten och vägen. Där gick berget nästan upp till ytan. Längre ned fanns ett hål. Tom klarade att dra om slangen, så att den gick genom hålet. Avlopp får stå på tillväxt. Ljungen blommade uppför berget trots torkan. Rosenbusken i gropen lyste av prunkande rosor. Rosa och doftande. Några gula tulpaner klarade sig i rabatten. Ida ville gå till stranden. Jam var inte nödbedd. Tom hämtade sin lilla ryggsäck. Han packade den. Kaffe och bullar till honom själv. Kattmat till Jam. Morötter till Ida. Agnes och barnen hade inte vaknat än. Jam kilade sig in i Lilla Huset, och såg att de sov. Det var en svag morgonbris. Ida och Tom följde efter Jam ned i trädgården. Tänk om vi träffar på vildkaninerna, sade Ida. Vi kan ju alltid hoppas, svarade Tom. 

De gick stigen mellan gärdesgårdarna. Rabarberna frodades, trots torkan. Hallon och björnbär trivdes utmed stenstängslen. Ida skuttade före. Hon vände sig om. Sedan skuttade hon ut från trädgården, ut på berget. Vattnet låg stilla. Havsbrisen rörde knappast vattnet. De såg över till Bjorkö. En steglits satt stilla i björksnår vid stigen. En silltrut flög högt upp. Några måsungar prövade vingarna. Den lilla vildkaninen satt på stigen längre fram. Jam sprang före ned för berget. Hans svarta päls glänste i solen. Ida satt still och slickade sina tassar. Hon var generad inför vildkaninen. Kanske lite kär? Tom använde farfars murade trappsteg. De kom ned till bryggorna. Den blå plastekan låg som den skulle längst ut på bryggan i mitten. Jons eka i lättmetall låg som vanligt uppdragen mot slånbärsbuskarna. Innanför deras eka låg Hasses vita eka. Den hade en niohästars utombordsmotor. Det var en nedtrimmad femtonhästare. Tjugo hästar som på deras var lagom, tyckte Tom. De gick längs stranden. Stigen genom slånbärsbuskarna fungerade inte längre. Den var igenvuxen. Promenaden fortsatte över berget. Ida kom först fram till badstranden. Plötsligt skrek hon ut ”jag hatar Israels politik”. Både Tom och Jam ryckte till. Inte så mycket över vad Ida sade. Mer över att hon plötsligt talade. Ta det lugnt, svarade Jam. 

Ida var uppvarvad. Vet ni om Iran gränsar till Kina, frågade hon. Tyvärr har jag väldigt dålig koll på den delen av världen, svarade Tom. Ännu sämre koll har jag på USA. Det är skrämmande egentligen. Jag har bara lite koll på Europa. Resten är svart. Jag gjorde ett ryck för några år sedan. Då lärde jag mig i alla fall vad som låg runt Afghanistan. Dessvärre glömmer man. Kan vi inte prata om strängteorin istället, undrade Jam. Så du vill hoppa från geografi till Universums uppbyggnad? Ida var sammanbiten. Tydligen var politik inte ämnet för dagen. Hon började sura. För att spela över Jam, vände hon sig till Tom. Berätta om överföring och psykoterapi, sade hon till Tom. De hade börjat gå vidare. Efter att ha stått still på stranden en stund, gick de nu upp på berget bortanför. Segelbåten låg vid förra berget. Kanske kunde man haft en brygga här, tänkte Tom. De kom överens om att gå till stora stranden längre bort. Överföring, sade Tom. Hur skall jag förklara det? Jam var demonstrativt ointresserad. Han sprang en god bit före. Om du behandlar en person på ett inadekvat sätt, kan man misstänka överföring. Vi präglas i barndomen. Mest av Mamma och Pappa. Omedvetet för du detta med dig. Du behandlar nya människor som om de vore Mamma eller Pappa. Dina syskon har också betydelse. Om de var jobbiga på speciella vis, väntar du dig att andra personer skall vara sådana. Projicering är ett liknande begrepp. Då handlar det mer om att du gör dig av med oönskade karaktärsdrag hos dig själv. Du ser det som att dessa drag finns hos personer i omgivningen. Jam kom tillbaka. De var framme vid stora stranden. Nu vill jag bada, sade Jam. Det ville Tom och Ida också.

Gräl

Gräl.

Katten Jam och Tom grälade igen. Det var som vanligt med andra ord. Jam hade haft ett långt telefonsamtal med Toms kusin. Det var det Tom och Jam bråkade om. Han skickade ett mail till sin bror. Så här skrev han: Jag har just haft ett långt telefonsamtal med Ingeborg. Jag hade innan skickat ett SMS till henne. Jag skrev: "ni behöver hjälp. Kontakta en advokat. Han kan medla, samt lösa problemen med Länsstyrelsen". Hon ringde upp. De har sedan lång tid haft var sin advokat. (Gerda-Ingeborg). Storholmen har nu gått till Tingsrätten. Ingeborg lägger skulden på Gerdas man. Av hennes beskrivning bedömer jag honom som psykopat. En ovanligt sjuk sådan dessutom. Han lutar mot det schizofrena hållet. Han tror sig vara avlyssnad. Och förbjuder Ingeborg och hennes barn att titta på honom. Jag är lite chockad. Storholmen går troligen till exekutiv auktion. Det känns sorgligt. Eva med familj och jag var där för en vecka sedan. Redan då förstod jag att mannen var mycket sjuk, på ett borderline vis. Jag önskar att man kunde prata med Gerda. De skulle kunna behålla alltsammans utan att dela. Det skulle bli svårt, men livet är ju svårt. Sorgligt om en dollarmiljonär köper. Det är dessutom naturskyddsområde i den strängaste EU-klassen.

Jam höll inte med. Ingeborg och Gerda var Toms kusiner. De var Farbror Egons döttrar. Tom hade bara hört Gerdas version. Gerda var social och alltid uppåt. Senaste åren hade hon förstås magrat lite väl mycket. Hon hade levat ett helt liv utan man. Nu på gamla dagar hade hon träffat en man. Det är klart att han blev viktig. Tom berättade för Jam om Egon och Storholmen. När Egon var ung var han fiskare på de stora båtarna vid Slangö, men när han blev lite äldre gifte han sig med en kvinna som hade en stor ö. Ön heter Storholmen och ligger nära fastlandet, rakt in från Slangö. De ägde också en stor fågelö. Där fanns det många fridlysta fåglar, och Egon fick betalt för att skydda dem. Egons fru hette Astrid. I deras gård ingick också ett antal mindre öar, men det mesta var berg och sten, och gick inte att odla på. Deras hus låg i en grön liten sänka, skyddat för väder och vind av bergen. Det var bara en öppning åt söder, där det nästan aldrig blåser ifrån, och där solen värmer som mest. Bredvid huset låg en ladugård, där hönsen bodde, och där det doftade hö från loftet. Hö som korna skulle äta på vintern. Kycklingarna hade en egen liten inhägnad, och var så roliga att titta på.

Jag och min bror brukade fånga räkor och små krabbor, till att mata kycklingarna med. Framför ladugården låg ett trädgårdsland, där allt man kan önska sig växte. Astrid odlade också lite blommor för skojs skull. I vattnet nära huset låg en liten brygga, med två träekor. En stor för Egon och en liten till Astrid. Bakom huset var en stor grön äng, där korna betade. Ibland hände det att korna tyckte att gräset började ta slut. Då vadade de över ett sund till Grundholmen. Då tog Astrid sin lilla eka och rodde över till Grundholmen för att kunna mjölka. Det var alltid så trevligt att komma till Storholmen. Egon eller Astrid vinkade in oss i köket. Så gick Egon ner till sin brygga och drog in en sump. En sump är en låda med små hål i, där fångade fiskar kan leva men inte rymma. Sen rensade han fiskarna. Ibland var det ål och ibland var det rödspotta. Sen fick hon fiskarna och kokade dem i en gryta. Han gick ut till trädgårdslandet och grävde upp potatis, och de grönsaker som han tyckte passade., t.ex. sallad och rädisor. Det var alltid gott att få äta så färsk mat . Särskilt potatisarna, tyckte jag var något helt annat än det vi köper i butikerna. Min bror och jag kunde leka så mycket.

På den tiden fanns det fullt med små djur i vattnet. Vi byggde segelbåtar som fraktade gods från hamn till hamn. Till slut blev vi så skickliga att vi kunde bygga segelbåtar som seglade över till en liten ö, vände och kom tillbaka. Egon var alltid på gott humör när han träffade mig och min bror. Han brukade hitta på sånger om mig som han sjöng. Det var nog så att han sörjde väldigt mycket att han själv inte hade fått någon son. På kvällarna satt Pappa och Egon på berget och talade om livet. Glädjeämnen och bekymmer. Jag hörde honom klaga på att han var så fattig. Då sa min Pappa: Egon, du är en av de rikaste människorna på jorden. Du som får leva i det här oerhört vackra, stilla och naturliga. Långt från stadens brus och larm. Jag skulle inte tveka en sekund om jag fick byta med dig. Egon var en av de sista riktiga fiskarbönderna i Sverige. Det han framförallt livnärde sig på var ålfiske. Nu är Egon död. Ålen är närmast utrotad, och fiskarbonden är ett minne blott. Jam var fängslad. Han hade tyckt att det var som en sagogård, när de hälsade på för en vecka sedan. Likadant som när Tom var liten, men ännu mer välskött, och med mer blommor. Tom hade visat Jam hela gården och ängarna där korna gick och betade. På ängen låg ett litet rött hus. Det var Ingeborgs. Där fanns björnbär hur mycket som helst. Grisens lilla hus var kvar. Källarvind var sig likt. Bara nymålat. Huset hade nytt tak. Ladugården också. Vi måste hjälpa Ingeborg och Gerda, sade Jam. Kan du komma på hur man hjälper dem på bästa vis?

Stockholm

Stockholm.

Katten Jam och Tom skall till Stockholm. Jam tycker att det skall bli spännande och intressant. Tom är mer avvaktande. De skall träffa statsministern. Jam skrev ett brev till statsministern. Det gick en vecka. Det gick två veckor. I den tredje veckan så hörde statsministern äntligen av sig. Eller rättare sagt en sekreterare hörde av sig. Vi har fått ert brev, sa hon. På fredag har statsministern tid en timma. Det är klockan fjorton. Kan ni komma till det? Det var Jam som hade tagit telefonen. Han släppte luren, och sa till Tom vad saken gällde. Han tyckte att han skulle kunna den tiden. De tackade ja.  Eftersom han inte skriver så bra hade Jam skrivit brevet, men det handlade om honom. Brevet beskrev kort och kärnfult de skador Tom åsamkats beroende på en inkompetent behandlig. Han hade gått i däck efter Backabranden. Idag vet vi att vila är det som behövs för att häva depressionen i sådana ärenden.

Tom kände sig nervös. Jam var på gott humör. Det är alltid roligt att komma ut och resa, tycker Jam. Du har ju rätten på din sida, sa Jam. Han försökte att uppmuntra honom. Jam var i sitt esse. Felet är ju att din anmälan går till en läkarkollega. De håller såklart varandra om ryggen. Det vore bättre med någon oberoende instans. Inte bestående av läkare alls, tyckte Jam. Dagarna gick. Snart var det fredag. Jam och han tog tåget in till Göteborg på morgonen. Jam ville köpa biljetter i det nya datasystemet. Tom gick beslutsamt in till personal. De fick två biljetter med X-2000. Jam och han satte sig på tåget. Efter en stund gick de till restaurangvagnen. Han var hängig så Jam skötte beställningen. Han tog två te och två smörgåsar med mycket ost. Jam tuggade och åt. Han var på utomordentligt humör. Tom var betryckt. ”Du förstår inte hur jag känner det”, sa han till Jam. Jam ryckte till. Det var inte att ta miste på när Tom mådde dåligt. Han bad Jam att hämta en kopp kaffe. 

Jam blev orolig. När han dricker extra kaffe är det illa ställt. När han druckit upp gick de tillbaka till sina platser. Tom bad att få sitta på Jams plats närmast fönstret. Jam accepterade omedelbart. Han behärskade sin lust att tala om kvantfysik. Han kunde inte behärska sig helt och sa något om Universum. ”Tänk att ljus kan kröka sig”, sa han. Tom såg ut genom fönstret. Han följde sjöar och skogar. Fält och ängar. Björkar med vita stammar. Det var inte tal om annat än att de var i Sverige. Han gick och ställde sig mellan två vagnar. Han tittade ut och var alldeles tyst. De rullade in på Stockholms station. Jam och han gick av. De skyndade över stationen. Jam ville ha en glass men behärskade sig. De hittade en taxistation. Där stod en lång rad av bilar. De gick fram till den första. ”Kör oss till regeringskansliet”, sa Jam. Tom tittade dött ut genom fönstret. Jam satt där framme. Han betalade när de kommit dit de skulle. ”Vi skall träffa statsministern”, sa Jam till damen i vakten. Hon tittade tveksamt på katten och Tom. ”Ett ögonblick så skall jag ringa”, sa hon. ”Det har nog blivit ett missförstånd”, sa hon, men det är bäst att ni åker upp så kommer de att förklara. Tom och Jam tog hissen upp. En ung man mötte dem direkt. ”Statsministern är i Habsburg. Vi är ledsna att vi missat att meddela”. Han sjönk ihop. Jam var lika glad ändå. De fick ju i alla fall en utflykt till Stockholm.

Båtturen

Båtturen.

Katten Jam var på ett strålande humör. Han och Tom skulle åka till Storholmen, och hälsa på Toms kusiner Ingeborg och Gerda. På vägen skulle de titta in hos hans dotter Eva. Eva hade ringt honom. Hon föreslog en båtutflykt till Storholmen. Han tackade ja. När de kom hem till Eva var hennes man Ingmar där. Dessvärre var även Evas retliga små barn där. ”Fantastiskt att ni inte har någon kanin”, sa Jam. De packade in sig i den Blå Volvon. Ofattbart att de får plats med alla grejor. Eva hade två barn. Alex och Sara. Båten låg i Solös norra hamn. Det var en segelbåt, typ sextiotal. Trevlig men inget lyx. ”Lagom”, muttrade Jam. Han var uppenbarligen inte lika glad längre. Tom hade till och med sagt, att Alex och Sara var söta som katter. Någonstans måste gränsen gå, tyckte han. Det var väl inget fel på barnen. Han tyckte bara att det blev så pinsamt när Tom fjantade och larvade sig, på grund av dem. De langade över grejerna till segelbåten. De små figurerna langades också. Jam kom ombord av egen maskin. ”Självklart”, menade han. Båten låg väldigt nära land och exakt i samma höjd som bryggan. Linorna lades loss, motorn startades, och focken drogs upp. Ingmar kämpade med storseglet. Barnen hade flytvästar och var fastknutna i båten. De stora hade flytväst. 

Ingmar stängde av motorn. De bara seglade. Passerade Lillholmen för att senare runda Tjurö. Han var på väg att gå upp i varv igen. Vinden blåste från väster. Ganska svagt. De gick österut. Närmast norr om Hyppla. En färja närmade sig. Det var en gul, ganska stor. Tom undrade om Ingmar kan väjningsreglerna. Ingmar svarade att han kan dem. Jam var inne på invandringsfrågorna igen. ”Har ni märkt att många läkare är invandrare", sa han. Eva tittade förvånat upp. Hon jobbade på gymnasiet, och borde veta. Tom svarade att det hade han märkt. Det beror på vuxenutbildningen, sa Jam. Jaså sa Tom. Han tittade tvivlande på honom. Många invandrare läser på vuxenutbildningen, sa han. Jo, det är klart, svarade Tom. Om inte annat behöver de ju lära sig svenska. De får försörjning genom det, sa han. Många vill inte göra några framsteg. Försörjningen vore hotad då. Tom började skruva på sig. Bara inte Eva och Ingmar tror att han delar Jams åsikter i dessa frågor. Han rodnade. Många vill inte ha höga betyg, sa Jam. Nä-hä, vad vill de då, frågade Tom. Han ångrade sig genast. Nu gällde det att inte uppmuntra honom. Bäst vore att verka helt ointresserad. 

De klarade färjan, och gick vidare förbi Hyppla. Ingmar läste på sjökortet. Eva knöt fast Sara igen som knutit loss sig. Stora dyningar kom utifrån västerhavet. Båten gungade. Alex började må illa. Sara också. ”För den som vill ha höga betyg är det enkelt”, sa Jam. Tom hade hoppats att den pinsamma diskussionen var över. Det var ju ändå hans katt. ”Menar du att läkare som gått vuxengymnasiet blir sämre”, frågade Eva. Inte nödvändigtvis sämre, svarade han. Jag tycker bara att det blir orättvist mot de som gått vanligt gymnasium, och vill läsa medicin. Tom tyckte att diskussionen gått för långt. Jam måste stoppas. ”Det låter som om du borde rösta på demokratisk allians", sa Tom. Jam blev rasande igen. Du vill ju att vi skall diskutera sakfrågor. Detta är väl en sakfråga. Ingmar grep sjökortet igen. ”Vet du var Egons villa ligger", frågade han Tom. Inte på sjökortet. I verkligen vet jag väl var Egons villa ligger. När vi kommer ned till den inre farleden ser vi nog var Storholmen ligger, sa han. Båten länsade i fyra knops fart. Ingmar kunde mäta det med sin mobiltelefon. Han hade ingen logg på båten. 

Flera motorbåtar korsade vägen. De gick i farleden. En stor segelbåt gick otäckt nära. Den gick på motor fast det var god segelvind, ”Det är det nya båtfolket”, sa Tom. ”Det är husvagnsfolk fast lite rikare”. Framme vid den inre farleden tittade Ingmar på sjökortet igen. ”Det höga där måste vara Alvö”, sa han. Svårt att se en infart. Land flyter liksom ihop. Tom föreslog att de skulle hålla på det gröna. Det är nog Grundholmen. ”Menar du Hästholmen”, sa Ingmar. Tom tittade på kortet. De kallade Grundholmen för Hästholmen. ”Det verkar som sjökortstillverkarna inte alltid har samma åsikt som ortsbefolkningen, om vad saker heter". De gick in till väster om de små öarna utanför Storholmen. Tom ansåg att man skall gå närmast Storholmen med skären till väster. Ingmar vände båten. De hade sett gården titta fram. En brygga med en båt vid. ”Där är det”, sa han. Bara vi inte kör på böen i infarten. Bäst att Eva går fram i fören, och håller uppsikt. Ingmar ville att de skulle lägga sig vid berget i sundet. Han ville inte riskera böen. Gerda kom ut i sin lilla båt. Hon körde intill och hälsade. ”Jag försökte ringa igår men ingen svarade hos dig Tom", sa hon. Ingeborg är kattungevakt i staden. Själv måste jag åka till staden och köpa en gräsklippare. Den gamla har gått sönder. Affären är stängd hela helgen. Ni får titta er runt själva. Det går ju bra. Det är bara huset ni inte kommer in i. ”Snopet”, kände Tom. De gick över berget in till gården. Allt var sig likt. Bara mer välskött. Gräsmattorna var som golfgreener. Det var klippt ända ner till vattnet. All vass var borta. Barnen hittade en fin liten sandstrand, och badade genast. Trädgården var fylld av blommor. Eva plockade björnbär. Det fanns hur mycket som helst. Ingeborgs hus låg på ängen. Han drömde sig bort. Han var tillbaka i barndomen. Jam höll sig lugn. Här är verkligen idylliskt sa Eva. Ja, ännu finare än när jag var liten, svarade han.

Slangö

Slangö.

Katten Jam och Tom var på Slangö. Familjen var också där, och kaninen Ida förstås. Jam sov inte längre på verandan. Samtidigt som kaninen flyttade in i föräldrarnas rum, så gjorde Jam det också. Barnen sov i det inre rummet med två sängar. Sängarna stod mot var sin vägg. Vid änden av den ena sängen stod ett tungt skåp i ek. Det var ett vackert skåp. Ett skåp med fyra utdragbara lådor. Kanske fem. Överst var en spegel. Vid rummets kortsida fanns fem garderober. Gammaldags inbyggda. Fyllda med skräp. Vid den andra sängens fotsida stod en gammal stol. Bra att lägga kläder i. Tapeterna var mönstrade med ängsblommor. Elsladden till ljuskontakten var övertapetserad. Så skulle inte en riktig målare göra. Det gick sönder här och där. I stora rummet stod två sängar i mitten. Där sov Tom och Agnes. Lilla rummet som barnen hade var utrustat med ett fönster åt söder. Stora rummet hade ett fönster åt söder och ett åt väster. I hörnet åt nordväst stod en ny braskamin. Den hade Toms bror tagit dit. I motsatt hörn stod en bekväm fåtölj. Den var bra att lägga kläder i. Mot väggen i väster, invid köksdörren, stod en ny bokhylla. Mellan den och sängen fanns en köksstol. 

Invid den stolen hade Ida sin plats. Jams plats var vid fåtöljen. Nu satt de på verandan. Agnes och barnen sov. Klockan var sju. Både Ida och Jam vaknade lite när som helst. När Tom gick upp, gick de också upp. Köksdörren var i norr. Mellan dörren och kaminen stod en bred byrå. Uppe på byrån stod en TV. Faktiskt en färg-TV. Tom gick ut i köket och satte på kaffevatten. Han drack alltid Neskaffe när bara han skulle ha. Solen hade kommit upp över bergen i väster. Den började värma så det kändes. Han ställde upp ytterdörren till vädring. Ida skuttade genast ut. Jam följde efter. Tom satte sig på trappan utanför. Ida började äta maskrosblad. Jam kom in igen och mumsade lite ur sin skål. Skall vi gå ned till Äpelvikshamnen, undrade Tom. Gärna svarade Ida och Jam med en mun. Kaffevattnet var varmt. Han hällde en matsked pulver i en stor kopp, och fyllde på med varmt vatten. Idyllen var ett faktum. Tom med sitt kaffe. Jam med sin skål. Ida med sina maskrosblad. Solen värmde skönt nu. Oxlarna vid vägen var frodiga och gröna. Den lilla ladan vid vägen lyste röd. Körsbärsträden klättrade på den. Där brukade kattungar från Bo på andra sidan vägen, kila runt. 

Tulpaner stod i rabatten. Röda och gula. Gullmora och blåklockor trivdes på ängen. Det var fri sikt över ängen mot söder. Där fanns sandgropar på ängen. Snäckskal blandades med fin sand. Fyra gropar. Som tänkta för golf. Här drömde Tom när han var liten att han kröp in i en blåklocka. Stockholmarns familj var här. De hade övertagit Olles hus när han dog. De brukade sova länge på mornarna. De hade två små barn. Lagom att leka med för Toms barn. Han tog det sista av kaffet. Ida och Jam var förväntansfulla. De satte sig helt tätt intill. Jag tycker om er, sade han. De stängde dörren efter sig, och började vandringen. De kom genast till dammarna på Bos sida om vägen. Det var här grodorna höll till. Tidigare på sommaren fanns här fullt av grodyngel. Först låg klumpar av rom i dammarna. När de kläcktes var de bara en klump med svans. Sedan växte fyra små ben ut, och svansen krympte. Till slut var det miniatyrgrodor som kröp upp ur vattnet. På kvällarna hördes konserten. Grodorna kväkte. Det blandades till ett ständigt surr. Ibland blandades det med vårtbitares gnidande. 

Om det höll på hela natten visste inte han. Man somnade ju ifrån det. De fortsatte sin vandring. Vägen var nybelagd med svart asfalt. På Stockholmarns sida av vägen låg Mink-Anders stuga. Den hade legat där. Nu låg där två nya röda hus. Anders stuga brann. Längre ned på samma sida vägen finns krogen. Ett minne från den stora sillperioden. Nu sig likt bara på utsidan. Vid vägens slut fanns piren. En brygga av sten. Där satt Bo och rensade garn. Tinor och makrillgarn denna gång. Han tittade förvånat på Ida. Han var van vid katter, men inte kaniner. Jam brukade hålla tyst ihop med främmande människor. För Ida var det ingen ansträngning att vara tyst. För Jam var det annorlunda. Bo vet inte att katter kan prata. Därför är det bäst att vara tyst. Bo gjorde konstiga rörelser med händerna när han lagade näten. Ida stirrade. Jam behärskade sin lust att säga någonting. Då sade Bo: ”Trivs du med katten?”. Tom blev förvånad över frågan men fann sig till slut. Han förklarade att Jam var det bästa han hade. Ja, tillsammans med Agnes, barnen och Ida. De lämnade Bo, och gick ut på lilla bryggan bredvid. Där näst längst in låg ekan. Segelbåten brukade de lägga längst ut på bryggan. Det låg tre små röda bodar helt ovanför. Det var muddrat en fåra längs berget, ända in till fotbollsplanen. Där skulle de åka snart, för att ta upp ekan på land. Då rullade de ekan på runda små stockar. Det räckte med tre. När man knuffat fram en bit, tog man den sista stocken och flyttade fram. Ida började bli trött. Vi går tillbaka sade hon. Jam tittade på Tom. De nickade mot henne, och började vandringen hem. De gick nu längs vattnet. Det var egentligen tomtmark, men så har man alltid gått. De svängde av över Bos tomt. Kattungar kilade över vägen. Tänk att det kanske är Jams kusiner. Han stannade och nosade på dem. Ida skuttade runt som ingenting. Hon ville verka vanlig kanin. Agnes och barnen var uppe. Jaså, där är ni sade hon. Ja här är vi sade Tom. En vanlig man, med en vanlig katt och en vanlig kanin, sade han. För de är väl vanliga?

Ängholmen

Ängholmen.

Katten Jam och Tom med familj skulle ut med den lilla båten. Tanken var att åka till Ängholmen och bada. Den lilla båten kallades skumpelådan. Den var blå och vit inuti. En tjugohästars Johnsson fick den att gå fort. Den planade kallas det när en båt går uppe på vattenytan. De var i Kovik. Dvärgkaninen Ida var sig inte lik. Jam var faktiskt orolig för henne. Hon sade inte mycket. Det var inte likt henne att vara helt tyst, även om hon inte pratade mycket annars heller. Ida var kolsvart precis som Jam. Familjen bodde i Lilla Huset. Trots att det var ledigt i stora huset. De hade ju blivit vana att sova där. Lakanen låg där. Ida åt kokt potatis och maskrosblad. Jam vaknade först. Han slank ut i trädgården. Gick runt stora huset och satte sig på altanen mot öster. Solen värmde så gott där. Oxlarna lämnade en öppning för solen att skina. Jam gäspade. Då kom Ida skuttande. Hon hade också vaknat. God morgon sade Jam. Ida såg förlägen ut. Hon sniffade på ingenting och tittade bort. Jam funderade. Fint väder idag Ida sade han. 

Det gick inte att få med Ida på något samtal. Plötsligt sträckte Ida på sig, och sade. Tänk på att jag bara är en kanin. Till och med en dvärgkanin. Det låg en kokt potatis på altanen. Den hade Eva lagt där om ifall att Ida skulle gå dit när hon vaknade. Ida gnagde på potatisen. Efter en stund kom Eva upp för trappan. God morgon sade Jam. God dag svarade Eva. Hon sade alltid god dag. Även på morgonen. Under altanen var det alltid skugga. Där växte bara glest med gräs. Eva kikade under. Så tyst Ida är idag, sade hon till Jam. Ida var ombytlig. Antingen var hon tyst som nu, eller också var hon full av idéer och prat. Bipolär skulle Toms syster ha sagt. Toms syster var barnpsykiater. Han hade just ett långt telefonsamtal med Jesper. Han glömde familjen under tiden. Han glömde också Ida och Jam. Han försökte förklara för Jesper sin situation. Han kände sig som en ond människa. Han måste lära sig att ta hänsyn till andra människor. Som det nu är blir han så självupptagen. Pratar mycket om sig själv. Frågar inte andra hur de har det, eller hur de mår. 

När han avslutade mobilsamtalet fanns Ida och Jam kvar på altanen. Hur har du det Ida, frågade han? Ida sniffade och tänkte. Hon var inte van vid sådana frågor från Tom. Jag har det bra, svarade Ida. Hon blev nervös av denna plötsliga fråga. Hon började skutta runt på altanen. Tom förstod att hon nog inte skulle säga mer just nu. Han vände sig i stället till Jam. Hur har du det Jam, undrade han? Jam var långt in i sina tankar. Han slickade sina tassar. Återvände sakta till verkligheten på altanen. Jag har det bara bra, svarade han. Det är bara en sak jag saknar. Möss. Usch, sade Ida. Oj, utbrast Tom. Nu vaknade Ida visst. Tom sjönk in i sina tankar igen. Jesper hade talat om en Urantiagrupp de skulle ha. Tanken var att de skulle samlas hemma hos Tom. Där kan du träna på att visa intresse för andra människor, sade Jesper. Du är så närmast arokratisk i ditt ointresse för andra människor, sade han. I samtal med dig får man vara på helspänn. Ida kände någon doft i vinden. Hon skuttade närmre porten. Där gick en trappa ned till trädgården. Hon skuttade ned för trappan. Jam kom sakta efter. Sist kom Tom. De stannade på gräset nedanför. 

Det var tidig höst. Björkarnas blad var gula. Oxlarna mot Wingårds var röda och orange. Blåklockor vissnade bruna och små. Gullmora kämpade ännu för sin existens. Lila blommor stod mot Lilla Huset. Resten av familjen hade gått ned till stranden. Skall vi gå ned till dem, frågade Ida? Vad nu! Värst vad du plötsligt blev pratsam, sade Jam. Hon har antagligen inte tagit sin medicin idag, fortsatte han. Katten, kaninen, och Tom började gå ned genom trädgården. Ett apelträd trängdes med plommonbuskar. Stigen omgärdades av gärdesgård på båda sidor. Björnbärsbuskar och hallon trivdes där. Rabarber växte på gränsen till grannen. Oxelhäcken öppnades och glesnade när de kom ut en bit mot slutet av tomten. Grannens mur mot havet var smetad med murbruk över stenarna. Det hade varit finare utan murbruk, tänkte Tom. Buskar och träd började skymma för utsikten utanför tomten. Han brukade ta ned det när det behövdes. Nu var det nog längesedan. Ida tittade sig om. Hon ville inte gå ensam. Jam hade stannat. Han var bakom Tom nu. Han hade fått syn på en mus. Eller rättare sagt fått lukt på. Ida tyckte inte om hans intresse för möss. Hon var vegetarian. Jam skämdes lite inför Ida. Det gick an att äta burkmat. När det handlade om levande individer var det en annan sak. Nu kom lille Robert upp. Han bar sin kudde med sig. Den kallades kattkudden. Så han hade inte gått med ned förut som de trott. Ida väntade. De andra samlades på berget bakom Ida. Därifrån såg de över till Björkö. De började försiktigt ta sig ned för berget. På de brantaste ställena hade farfar murat trappsteg. Ida skuttade först. Sedan kom Tom och Robert. Sist slank Jam. En vattenpöl hade samlats dör berget planade ut. På ytan sprang skräddare. Vattenytan böjdes ned dör de stod. Nere i vattnet simmade skalbaggar. De borrade sig ned i bottenslammet. Ida tittade intresserat. Jam sprang fram. Skulle vi inte gå ut med båten idag sade Agnes som kommit upp och funnit både Tom och Jam djupt försjunkna i tankar. ”Hurra”, ropade Eva och Robert. Vad Ida tyckte kan vi bara gissa oss fram till.

Rolig

Rolig.

Katten Jam var orolig. Tom kände sig rolig. På danska betyder rolig lugn. Tom var inte lugn. Han hade just börjat på en ny bok. Tom och Jam har i alla fall en sak gemensamt. Båda älskar noveller. Att läsa och att skriva. Tom tänkte börja med ett för honom nytt teckensnitt. Det vanligaste. Times new roman. Han brukade använda Arial. Tolv punkter. I bloggen kändes Arial rätt. I en bok tveksamt. Tom tänkte på sin bror igen. Frågan var vad som hade gjort brodern mest arg. Förmodligen att Tom skrev att brodern var lik deras pappa när han var arg. Det fanns också en annan grundläggande motsättning mellan dem. Brodern idealiserade modern. Tom idealiserade fadern. Fadern hade aldrig haft ett genuint samtal med brodern, sade han. En gång hade fadern sagt något äkta. Det var när de var ute med båten. Fadern pekade på ett berg. Där satt jag en gång med en flicka, sade han. Det var ett stort ögonblick för brodern. Tom hade varit ute i båten med fadern hundratals gånger. De hade det fint tillsammans. Tom förstod aldrig varför brodern gjorde fällor över dörren till natten. Brodern berättade nu när de var gamla varför. Han ville bli väckt om någon öppnade dörren. Han var rädd att bli dödad av pappan i sömnen. Fruktansvärt. 

Tom och Jam var i Kovik. De satt på altanen. Agnes och barnen sov i lilla huset. Det var tidig morgon. Klockan var sex. Solen steg sakta upp över Bjarkö. Den började värma. Kaninen var i sin inhägnad. Den tuggade och knaprade på hårt bröd och maskrosblad. Den hade även en kokt potatis. Tom var nöjd med att han målat om lilla huset. Nu var det Falurött med vita knutar. Han hade också snickrat på vindskyddet bakom träden mot havet. Allting växte så bra nu. Det hade regnat mycket sista tiden. Nu var himlen klarblå. Plötsligt ner vid rosenbusken kikade något fram. Rosorna var rosa och doftande. En stor buske gammaldags rosor. På det nyklippta gräset mellan busken och häcken satt en grå liten vildkanin. Den var liten för att vara en vanlig, men stor jämfört med Ida. Vår dvärgkanin. Sakta tog den sig fram över trädgården. Den verkade inte alls skygg för oss. Den skuttade så fram till Idas stängsel. Stannade. Skuttade fram till stängslet. Ida såg den. Hon gick den grå till mötes. De satt nu på var sida om stängslet. Nosade på varandra. Den lilla gråa var dubbelt så stor som Ida. De nosade länge på varandra. 

Då öppnades dörren till lilla huset. Den grå vände sig om och skuttade bort över bergen. Eva kom ut. Hon hade en kokt potatis med sig. Hon gav den till Ida. Eva kom upp till oss. Vi berättade om den grå kaninen. Hon blev både glad och ledsen. Hon ville också se den vilda kaninen. Agnes och Robert kom upp. Vi åt frukost. Sedan skulle vi bada. Vi gick genom trädgården. Stigen var omgärdad av gärdsgård. Det hade börjat komma mossa och lava på stenarna. Björnbärsbuskar trivdes intill. Tom brukade gräva ned avfall här i marken. Det gav näring. Rabarberna trivdes. Hallonen också. Rosa blommor frodades mot berget. Grannens hus var tomt som vanligt. Solen stod nu högt på himmelen. Det var varmt och behagligt. Buskar och träd hade kommit upp på berget. De hade fått växa sedan förra sommaren. Nu var dags att ta ned. Utsikten var viktig. De gick ned för stigen utför berget. Agnes farfar hade murat trappsteg där det var brantast. Hon höll Robert i handen. Eva gick själv. 

Jam sprang före. Som alltid. Nere för berget växte slånbär. De bredde ut sig år från år. Stigen till badstranden fanns inte längre. Det hade vuxit igen. Familjen fick gå längs båtstranden. Jam visade vägen. Tom bar en ryggsäck med alla grejer. Det var badkläder och picknick. Och en skvätt mjölk till Jam. Den lilla blå båten låg vid bryggan i mitten. Nisse hade byggt på bryggan med bräder. Förut var det en brygga av sten. De gick utmed stranden. Berget tog vid. Nästan längst ute låg segelbåten vid en hemsk brygga. Byggd vid högvatten och alldeles för hög. Agnes pappa och en granne hade murat fästet. Synd att inte Tom var med den dagen. Nu var det ett äventyr att komma i båten. Jam kilade över berget. Han stannade på nästa strand. Innan familjen hunnit fram så slet Jam av sig sina kortbyxor. Han kastade sig i vattnet och rusade ut till det djupa. Underbart, skrek han till barnen. Familjen kom fram till stranden. Robert hade fått nya badbyxor. Eva hade sin röda fina bikini. Fast hon egentligen var för liten för det. Tom packade upp ryggsäcken. Han hade även en stor tygbit med sig. Agnes bredde ut den på stranden. De hade det gemensamt att de inte ville ha sand på sig. Fetknopp trivdes på stranden. Gullmora kröp in från berget. Lila blommor frodades invid rosenbusken bakom familjen. Sanden var fin och grågul. Snäckskal hade samlats hos sanden. Blåmusselskal i massor. Kubong och kineshattar fanns där. Vattnet kluckade inbjudande och stilla. Tom tog på sina blå badbyxor. Agnes sin rosa bikini. Jam badade fortfarande. Familjen kastade sig i vattnet. Då var kaninen där. Mitt på stranden satt den helt stilla. Den skuttade upp på tygskynket. Evas kokta potatis låg synlig. Kaninen nosade och började äta. Eva tittade och skrattade. Hon blev fullständigt lycklig nu. Den grå vildkaninen ville vara med oss. Eva stod stilla i vattnet. Tom och Jam plaskade. Robert ville bli snurrad. Agnes simmade ut på det djupa. Familjen var lycklig. Jam var lycklig. Ja, till och med den grå kaninen var lycklig!