Filosofi

Filosofi.

Kaninen Ida och Katten Jam var på sommarstället. De satt på den västra verandan och skådade ut över fjorden. Ida var upprörd. Hur länge tänker Tom sova, undrade hon. Han låg i lilla huset. Där låg också Agnes och barnen. Ida och Jam hade också sina sovplatser där. Det stora huset var tomt. Berit och hennes familj hade inte kommit ut ännu. Det var tidig morgon. Solen kikade upp över den stora ön i öster. Den började värma något. Några tidiga båtar strävade norrut. En segelbåt slörade söderut. Det var svag nordligt vind. Ida var hungrig och sugen på frukost. Hennes skål var tom. Jam hade lite kattmat kvar. Han tänkte på mjölk. Vildkaninen hade visat sig uppe vid pumpen på berget. Oxelhäcken skiftade i gult till vinrött. Busken med gammaldags rosor bar ännu underbara rosa blommor. Vindskyddsträden mot väster nådde nu över planket som Tom snickrat. Björnbären frodades intill gärdesgården. Rabarberna växte och fick stora blad, och tjocka stjälkar. I sänkan ute mot berget frodades hallonen. Buskar och träd utanför tomten hade vuxit upp, och tog nu en del av utsikten. Det var dags att göra någonting åt det. Vildkaninen skuttade ned i trädgården. Den satte sig på gräsmattan, och tittade på Ida, och Jam. Den är kanske hungrig? Jam ville tala om filosofi.  

Det var i det antika Greklands övärld som de första kända västerländska filosoferna hörde hemma, tilläggas bör att filosofiska personligheter förekommit tidigare i historien, bland annat i Indien. Tiden var någon gång vid 500-talet f.Kr. Här hade skalden Homeros verkat cirka hundra år tidigare och det är här i vad som brukar kallas kulturens vagga som filosofin uppstår och får sitt rotfäste. De grekiska filosoferna kallades visa och de framlade tankar inom ett brett spektrum och däribland om gudarna, naturen, människorna, politiken och samhället. Denna genomgång av grekisk filosofi består av fem delar: Försokraterna, Sokrates, Platon, Aristoteles, Hellenismen. De första kända filosoferna som levde kring 500-400 f.Kr. kallades försokrater. De var samtliga naturfilosofer, de studerade med andra ord naturen och sökte förklaringar på allt från tingens materia och världens uppkomst. Bland grekiska filosofer brukar Thales (levnadstid vid 500-talet f.Kr.) räknas som en av de allra första. En känd anekdot om honom är att medan han gick och tittade upp mot himlen efter stjärnorna råkade han falla ner i en brunn. Denna händelse ger en tidig bild av tänkarens upptagenhet kring abstrakta och överjordiska ting och förbiseendet av det praktiska. Han sägs också vara den första som delade in året i 365 dagar. Hans centrala tänkande handlade emellertid om något annat. 

Thales var en av de så kallade försokraterna och det som utmärkte dessa var en undran över alltings ursprung i form av ett slags materia, ett alltings urämne. För Thales var vattnet alltings urämne. Precis hur han rent teoretiskt menade detta är inte riktigt känt. En omständighet värd att nämna här är att i grekisk mytologi omgavs jorden av ett hav, detta gigantiska hav kallades Okeanos. I vilket fall är Thales tankar om vatten något vi kan relatera till idag. Vi talar om vattnet som livets källa och naturvetenskapen har lärt oss att människan består till stor del av just vatten. Pythagoras som enligt vissa källor levde mellan 580 f.Kr. till 495 f.Kr. är kanske mest känd för den matematiska formeln som går under namnet Pythagoras sats. Pythagoras sats säger att kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraten på kateterna i en rätvinklig triangel. Pythagoras var även en känd man under sin livstid och anses som den första i filosofins historia som bildade en gruppering bland tänkare: pythagoréerna. Enligt pythagoréerna låg alltings urprincip i talen. Det var genom matematiska tal som den ordnade världen skiljde sig från kaos. En del tal var också heliga, såsom 10 på grund av satsen 1+2+3+4=10. Matematiken kunde också användas till att få djupare insikt om musikens väsen. 

Pythagoras beskrev ett samband hos musiken genom matematiska tillämpningar. Inte nog med detta, hela kosmos var klingande. Pythagoras hävdade nämligen att himlakropparnas rörelse frambringade musik, dessa harmonier kunde höras överallt i kosmos. Varför människorna på jorden inte uppfattade detta menade han berodde på att de som fötts och därmed blivit invanda vid detta ljud inte kunde uppfånga det. Den grekiske filosofen Herakleitos kallades ”den dunkle” av sina samtida. Herakleitos kritiserade både skalder och filosofer, dessutom visade han prov på förakt för den stora massan. Utifrån denna position blev Herakleitos en av de ensamma vandrare vilka vänder ryggen åt samhällets former och den mänskliga gemenskapen för att utforska livets labyrinter på egen hand. En sådan kritisk grundinställning leder tankarna till senare filosofer som Nietzsche och Schopenhauer. Till skillnad från pythagoréernas bestämda matematiska ordning tänkte sig Herakleitos en mer föränderlig värld där allt befinner sig i ständig rörelse. Detta betraktelsesätt kom att utmynna i den berömda devisen: ”Allting flyter”. Det var även Herakleitos som låg bakom orden: ”Ingen stiger ned två gånger i samma flod”. Hos Herakleitos var logos den innersta principen. Logos är ett centralt begrepp inom filosofin och är svårdefinierat då det kan betyda många saker. 

En vanlig betydelse är ”ord”, fast logos används också i mer abstrakta termer och hos Herakleitos själv var logos mer av ett tillstånd eller insikt vilket krävdes visdom för att uppnå. Empedokles levde under 400-talet f.Kr. på Sicilien (ön var på denna tid koloniserad av Grekland och Kartago). Hans rykte som filosof vilar främst på läran om de fyra elementen. Enligt Empedokles fanns det fyra grundläggande element: jord, vatten, luft och eld. Dessa var grundämnen vilka all materia var sammansatt av. Genom att föreställa sig förutsättningen för allt existerande på detta vis kunde också en förklaring ges hur tingen kunde skapas och förintas. Med denna reducering mot grundämnen kan Empedokles sägas vara en föregångare till atomläran. Empedokles själv valde eld som sitt eget slutgiltiga element. Åtminstone säger legenden att han tog livet av sig genom att kasta sig ner i den aktiva vulkanen Etna. Av alla naturfilosofernas strävan efter att finna en förklaring av världens uppbyggnad var det Demokritos som levererade det mest imponerade resultatet. Han levde under 400-talet f.Kr och som lärjunge till Leukippos (vars existens för övrigt är omstridd) ärvde och utvecklade han en atomlära. Denna lära grundades i att det endast existerade atomer och tomrum. 

I tomrummet fanns rörelsens potential och genom atomernas förening uppstod materien. En atom var odelbar (átomos betyder odelbar på grekiska) och de minsta byggstenarna i naturen. Enligt Demokritos fungerade dessa genom att ”haka fast” på varandra. Till skillnad mot Pythagoras strängt matematiskt ordnade världsbild förespråkade Demokritos möjligheten av oregelbundna strukturer i världen. Även om Demokritos inte förnekade gudarna var detta ändå ett steg mot att omfamna den moderna vetenskap där naturen är asymmetriskt självdanande. De filosofer som nämnts här är inte de enda intressanta tänkarna under den här eran. Här finns till exempel Xenofanes som kritiserade religionen med invändningen att olika folkslag skapade olika gudar som var avbilder av dem själva. Här finns också Parmenides som efter att ha fastslagit att det inte existerade något intet drog slutsatsen att världen måste vara evig då inget kan uppstå ur inget om något icke-varande inte existerar. Andra filosofer att nämna från denna tid är Solon som kallades den visaste av Grekland sju vise samt Zenon som för eftervärlden blivit känd för sina paradoxer. Mycket intressant, tyckte Tom. Ida var tyst. När vildkaninen ätit sin potatis, skuttade den iväg. Den var hungrig, konstaterade Ida. Jam var klar med sin mat. Han övergick till mjölken. Han sörplade. Är vi vänner nu, undrade Tom? Ja, sade Ida och Jam. Vi älskar varandra, och dig!

Schopenhauer

Schopenhauer.

Kaninen Ida och Katten Jam var i båten. De hade vaknat först, och satt sig därute. Tom sov. Agnes och barnen sov också. Det var tidig morgon. Båten hade en badbrygga där bak. Ida var sugen på ett morgondopp. Hon hämtade bikinin. Tyst som en mus. Hon ville inte väcka någon. De kunde bli sura då. Hon tog av pyjamasen, och satte på sin fina bikini. Hon undrade om inte Jam ville bada? Jo, kanske lite senare, svarade han. Solen värmer inte riktigt ännu. Det var en stor motorbåt. En Norsk Draco. Utrustad med två våldsamma chevrolétmotorer. Den gick hur fort som helst. Jam och Ida brukade turas om att sitta där framme när båten planade i fyrtio knop. Nu låg Jam i solsätet där uppe, och värmde sig. Ida klättrade ut på badbryggan. Hon kände på vattnet, och kastade sig i. Hon kunde nu simma ganska bra. Hon fick några kallsupar, och simmade in mot båten igen. Jam såg på, från sin solplats. Kapellet var inte uppe. Det hade inte behövts. Hon kom upp i båten, och torkade sig, med sin badhandduk. Jag är sugen på frukost, sade hon till Jam. Sugen är bara första bokstaven, svarade han. Tom sträckte på sig. Han gäspade, och vaknade. Han satte sig upp, och såg på Agnes. Hon sov. I kojen bredvid låg barnen och sov. Ida ville tala om filosofi.

Arthur Schopenhauer var likt Kierkegaard inte en del av universitetsvärlden och kunde som en rentier klara sig utan ett vanligt yrke. Schopenhauer föreläste dock en termin på universitet, fast med mindre lycka. Detta berodde till stor del på att han medvetet höll sina föreläsningar på samma tid som Hegel och Schopenhauer kom att förlora denna kamp mot sin rival, vars filosofi han ringaktade. Han skulle senare anta en hätsk attityd mot universitetet som inrättning. Schopenhauer hyste även en ringaktning av kvinnor och förblev ogift. Han framlevde de flesta av sina dagar i Frankfurt am Main. Då Schopenhauer tillfrågades var han åstundade bli begravd svarade han: "Det är likgiltigt, de skola finna mig". Fokus hos Schopenhauer ligger vid en sorts livsfilosofi, en livsfilosofi där pessimismen ständigt återklingar. Schopenhauer är också omtalad som en utmärkt stilist. Världen som vilja och föreställning (1819) var hans första stora verk. Försäljningen gick dock dåligt och det skulle dröja tills de sista åren av Schopenhauers liv förrän en framgång på denna front kunde skönjas. Världen är föreställning och vilja för Schopenhauer. Den existerar beroende av subjektet, det vill säga den som upplever världen.

För Schopenhauer drivs människan inte av rationellt begrundande utan av drift. Något mål och inre värde existerar inte, enbart skiftande behov och strävan. Dessa behov och strävanden kan dock aldrig helt uppfyllas. När vi väl uppnår vårt mål blir det ändå inte jämförbart med vad vi drömde om. Vår strävan föds ur brist och lidande, därmed är målet för vår strävan också illusoriskt och förfalskat. Det är ur denna slutsats Schopenhauers stora pessimism ger sig till känna. Även hans syn på historien och samhället genomsyras av pessimism. Historiens utveckling bestäms inte av förnuft och kantas inte av framsteg. Det är brott, ondska och nöd som är bestämmande för historiens gång. Framsteg i form av nya uppfinningar och tekniska landvinningar är snarare parenteser och i stort upprepar sig historien kring i ett nav bestående av ondska. Att förvänta sig några stora förbättringar är naivt då staten inte vilar på förnuft, utan bara är något nödvändigt ont. Människan är i första hand vilja och ur detta manifesterar sig också historiens och samhällets villkor.

I Schopenhauers filosofi finns inte plats för någon idealstat som hos Platon eller några utvecklingsfaser som hos Hegel. Ljuset i tillvaron fanns för Schopenhauer hos konsten. Enkom konsten låter oss glömma vår strävan för ett tag. Hos konstverken bor evigheten. Musiken är konstarten som Schopenhauer sätter högst. Musiken förmedlas med direkt kraft och är en sann avbild av viljan. Schopenhauer var också färgad av det indiska verket Upanishaderna med sina filosofireligiösa skrifter. I likhet med hinduistisk läras ansåg Schopenhauer att verklig lycka kan nås genom att avstå jaget och nå frid bortom det materiella och yttre välgång. Arthur Schopenhauers filosofi blev en stark drog för många filosofer och även hos stora författare, till exempel hos Lev Tolstoj kunde dennes tankar uppträda mellan raderna. Mycket intressant Jam, tyckte Tom. Jam var genast på bättre humör. Skall vi gå på promenaden nu, undrade Tom? Ida var tyst. Trevlig idé, tyckte Jam. De gick upp i fören på båten. Tom tog tag i repen och halade in båten mot land. Jam tog ett skutt. Ida kom efter. Är bara universum viktigt, undrade hon? Tom tog ett skutt iland. Nej verkligen inte, Ida, tyckte han. Det är viktigt för Jam. Därför blir det viktigt för oss. Huvudsaken är att vi är vänner, slutade Tom!

Kierkegaard

Kierkegaard.

Katten Jam och Kaninen Ida var på vandring. Tom var med. De gick stigen mot den stora stranden. Ängsblommor trivdes i den sandiga jorden. Aklejor kramade varandra. Backsippor trängdes med blodrot. Bockrot kelades med bolmört. Blåklint, och fetknopp samsades med gullris. Gullmora stred mot gullvivor, och gulsporre. Ida skuttade före. Enbuskar kröp utmed marken. Buskar med doftande pors fann platser på ängen. Björnbärsbuskar lockade med sina svarta bär. Hallonen var stora och röda. Jam stannade och plockade. De kom fram till utsiktsbänkarna. Jam ville sitta en stund. Han satte sig. Tom och Ida satt mitt emot. De såg ut över ängen, och stranden. En färja var på väg in. Båtar låg vid klipporna. Här brukade Toms mamma sitta och vila. Toms mobil ringde. Han svarade inte. Tom reste sig. De gick ut på stigen igen. En backe följde de ned, mot den stora ängen. I kröken växte blåhallon, och björnbär. Ida såg smultron. Hon stannade och plockade. Jam stannade också. Han verkade fundersam. Mer än vanligt. Han ville tala om filosofi. Han började föreläsa.

Sören Kierkegaard är förmodligen den mest inflytelserika någonsin bland nordens filosofer. Han levde i Köpenhamn under 1800-talet och var till skillnad från tidigare filosofer som Kant och Hegel inte del av universitetsvärlden. Med hjälp av faderns förmögenhet kunde han leva utan att arbete och uteslutande ägna sig åt sitt filosofiska författarskap. Denna självständighet hjälpte till att göra en stor Individ av Kierkegaard, vilket märks i hans filosofi som är upptagen av subjektivitet och det enskilda (hiin enkelte). ”Subjektiviteten är sanning”, hävdar Kierkegaard. Individen skapar sig en egen sanning, vad som är sant för denne och kan bekräftas av livsödet. Filosofiska system som hos Hegel gjorde att individen kunde försvinna i helheten. År 1843 utgavs under pseudonym Antingen – eller (Enten – Eller), vilket är Kierkegaards största verk. Mottot "ad se ipsum" ("till sig själv") är väl valt: huvudpersonen "A" i bokens första del är enligt sig själv utvald och har "endast en vän, Eko". I Antingen – eller är det ett allt eller inget som står på spel. Det ljumma borgarlivet förkastas, likaså den officiella kyrkan. För Kierkegaard är präster detsamma som nonsens, religion för honom är något helt annat än vad som framförs från predikstolen. Då den officiella kyrkan står för ämbeten, status och något socialt förankrat är Kierkegaards kristendom förenat med ångest, förtvivlan och utstötthet. Tidigare filosofer hade gärna velat stödja religion på förnuft och därmed låta den ingå i filosofin. Kierkegaard kunde inte tillämpa en sådan syntes utan för honom var religionen mot förnuftet och helt kompromisslös: ”att tro mot förnuftet, denna livsfara existerar ju: att befinna sig på de 70 000 famnarnas djup och först där finna Gud”.

Kierkegaards låter indela människans relation till livet i olika förhållningsätt och livsfaser. Ett sådant vanligt förhållningsätt är det som tillhör dussinmänniskan. Dussinmänniskan lever osjälvständigt och utan att reflektera nämnvärt över sin roll i tillvaron. Hon lever som de flesta andra utan egna ställningstaganden och blir i stället styrd. Denna slags livsföring kan emellertid förda olust och en känsla av tråkighet vilket ibland leder till att dussinmänniskan kan gå vidare till ett nytt stadium. Det finns hos Kierkegaards tre sådana stadier eller livsfaser – det estetiska, det etiska, och det religiösa. Den estiska livsfasen innefattar njutningar, äventyr och andra sensationer som får människan att leva i nuet. Specifika roller kan vara förföraren (Mozarts Don Juan nämns som exempel) eller konstnären. Fast ur detta febrila liv av starka utlevelser uppstår en baksmälla som orsakar ångest och förtvivlan. Ur detta tillstånd kan ett utvecklingsskede uppstå som leder till den etiska livsfasen. I denna fas medbringas livsprojekt och nya roller som medborgare, familjefar och ämbetsman. I detta stadium har människan tagit ett steg bort från det subjektiva och i det objektiva slipper hon känslan av meningslöshet. Men även det etiska stadiet med livsprojekt kan upplevas som ytligt och utan djupare mening. Det existentiella behovet kan först tillfredsställas helt i den religiösa fasen, med en tro inför något att underkasta sig och leva för något annat än sin egna otillräckliga tillvaro. Det är i dessa tankar om dilemmat inför ens egen existens som Kierkegaards förebådar existentialismen som skulle utvecklas kring den franska filosofen Sartre på mitten av 1900-talet. Sören Kierkegaard dog ung och det var först strax efter hans död som han uppmärksammades rejält och blev internationellt erkänd bland filosofer.

Ida ville återvända till verkligheten. I Sverige blir blåmusslorna större på Västkusten än i Östersjön, där de oftast är mindre än genomsnittet, bara cirka tre centimeter. Lysande, sade Tom som hört hela föredraget. Ida var glad igen. Hon plumsade ut i vattnet. Jam var lagom tillplattad. Kom Tom, ropade Ida. Kom i och bada med oss. Ok, jag kommer väl då, svarade han. Han tog av jeansshortsen, och tröjan. Rotade i ryggsäcken, efter badshortsen. Han rusade över sanden ut i vattnet. Jag vill bli snurrad och kastad, ropade Ida. Hon var ett par hundra meter ut. Nästan på det djupa. Tom plaskade dit. Han sprang förbi Jam. Tog Ida i tassarna, och snurrade henne. Han kastade henne lång väg. ”Plums”, lät det. Även Jam kom ut. Det är min tur, sade han. Tom tog honom i tassarna, och snurrade honom runt. Jam flög genom luften. En lång bit. ”Plums”, lät det. Han var glad igen. Ida var glad. Tom var glad. De skvätte på varandra. Nu är väl ingen arg på någon, undrade han. Jag är inte arg, sade Ida. Jag är inte arg, sade Jam. Där ser ni. Vi kan låta varandra vara duktiga, utan att det är något problem, tyckte Tom. Huvudsaken är att vi alltid är vänner, menade Ida. Jag tycker om er båda, sade Jam. Vi älskar varandra, slutade Tom.

Hegel

Hegel.

Jam sträckte på sig. Han gäspade, och satte sig upp. Han såg sig runt. Idas plats var tom. Han tog av pyjamasen, och satte på shorts och kortbyxor. Han hade drömt om möss. Svårfångade möss. De bodde i en rishög. Där bodde även igelkottar och en orm. Mössen slank in i ett hål. En gammal kvinna gav igelkottarna mjölk. Ormen var svart. Antagligen farlig. Jam gick ut till verandan. Han tänkte på filosofi. Han tänkte på Hegel. Georg Wilhelm Friedrich Hegel var elev hos den berömda filosofen Schelling (1775-1854), detta trots att han var den äldre av de två. Hegel följe Schellings filosofiska läror till en början, men blev sedan självständig. Hegel var en så kallad ”systembyggare” vars filosofi omslöt mer eller mindre alla områden av mänskligt vetande och ställde upp teorier som skulle förklara både naturens och samhällets väsen. Hegels kanske mest kända verk är Andens fenomenologi (Phenomenologie des Geistes, 1807). I Hegels filosofi återkommer något som han kallar för världsande. Världsanden är ett slags omfattande förnuft, motsatsen till materia, som styr den historiska utvecklingen och i många avseenden kan liknas vid en gud då. Detta betraktelsesätt, att tillskriva världen som ett verk av ett medvetande eller ande, brukar inom filosofin kallas för idealism. Hegel underordnar sig varken rationalismen eller empirismen såsom dessa framställts tidigare av bland Descartes och Locke. 

Vår kunskap börjar inte i några säkra bevis, menar Hegel, utan i osäkra och förvirrade försök att närma sig verkligheten. Kunskapen är dessutom provisorisk däri att den hela tiden kommer vidareutvecklas och korrigeras i en ständigt fortskridande process. Följaktligen blir själva vägen till kunskap också en slags kunskap. Och sanningen blir en process lika mycket som slutresultat. Detta utmynnar i satsen: ” sanningen är helheten” (Das Wahre ist das Ganze). En viktig del i Hegels tänkande är hans dialektik och här förekommer det tre faser. I den första fasen gäller utveckling och mognad, i den andra fasen sker en övermognad som övergår i självmotsägelser. I tredje fasen slutligen kan motsägelserna försonas och ett högre stadium uppnås. Den tredje fasen är även mer komplex där det förut rådande har blandats med motsättningar. Dessa faser benämner Hegel som tes och antites vilka bildar en syntes. Ett exempel är hur ”varat” och ”intet” sammanfaller i ett ”blivande”. För Hegel domineras historien av förnuftet. Världsanden driver vetandet framåt och möjliggör utveckling. Det är en progressiv historiesyn där friheten är ett mått på graden av utveckling. Världsanden styr och människorna som till synes verkar avgöra historiska skeden är blott redskap hos denne. 

Historiska skeenden är såldes inte bestämda av omständigheter som är förankrade i det rådande såsom sociala villkor, utan är bara förverkliganden av världsandens idéer. Därmed är historien deterministisk betingad. Något som bekräftas av Hegels dialektik i form av tes, antites och syntes som återkommer även på detta område. En reaktion mot något föds och flammar upp (tes), varpå en motreaktion småningom infinner sig (antites) och till sist kan en syntes ske. Dock utgör inte syntesen ett permanent tillstånd utan eftergås av ny antites, tes och så vidare. Hegels kom under sin livstid av få ett mycket stort inflytande på filosofin och kulturen i Europa. Den tid som följde efter kom likväl ofta att innebära kritik av hegelianismen, den hårdaste kritiken kom kanske från Popper (1902-94) och Schopenhauer. Det gigantiska teoretiska system Friedrich Hegel byggde upp förlitandes enkom på filosofin har visat sig vara problematiskt och till viss del omodernt. Men samtidigt som hans filosofiska system mött kritik har Hegel förblivit en av de mest inflytelserika bland filosofer. Dialektik - En svårhanterlig term som direkt kan översättas med "samtalskonst". 

Ett sätt att argumentera där begrepp ställs mot varandra och leder till nya insikter. De tre återgick till ordningen. Jam ville ta ett morgondopp. Ida tyckte att det var en bra idé. De gick mellan husen till lilla badet närmast. Där var tomt. Det var ännu tidigt. Tom bar ryggsäcken som vanligt. Vattnet var rent och klart. Det var en halv meter djupt vid berget de stod på. Konstigt, tyckte Tom. Ni verkar ovanligt sams. Har ni inte bråkat idag? Vi är de bästa vänner, sade Jam. Ida nickade. Tom tog av ryggsäcken. Han ställde den på berget. Rotade upp Idas bikini, och Jams badbyxor. Skall du inte bada, undrade Jam? Nej, jag njuter så bra här på berget, svarade Tom. Solen hade kommit högre nu. Den värmde skönt. Ida kastade sig i. Jam kände på vattnet med tassen. Det var lagom och skönt. Han slängde sig i. Ida simmade en bit ut. Jam kom efter. Båda simmade nu bra. Vi älskar varandra, menade hon! Jag älskar er båda, sade Tom. Ja i varje fall tycker vi om varandra, ansåg Jam. Fast Ida är retlig ibland. Det är du också Jam, sade han. Jag är inte retlig, sade Jam. Då älskar vi varandra, slutade Ida!

Kant

Kant.

Kaninen Ida vaknade. Hon såg sig runt. Tom sov. Det gjorde Jam också. Agnes och barnen låg i sina sängar, och sov. De var på sommarstället. I rummet fanns två våningssängar. På golvet var Idas och Jams platser. Hon gäspade och sträckte sig. Det var en liten springa i ytterdörren. Väggarna var vitmålade. Det tyckte hon var snyggt. Från början hade huset varit en målarverkstad åt Agnes broder. Då var de tre familjer som delade på stället. Tom byggde ut huset till måtten för en Friggebod. Han byggde två våningssängar åt familjen. De var snygga i lackat trä. Tom sov däruppe, liksom Robert. Agnes och Eva nedtill. Ida och Jam hade sina platser under fönstren åt väster. Huset hade även ett litet fönster åt öster. Ida tog av nattlinnet, och satte på sig sin gula kjol, och en tunn rosa tröja. Hon hade börjat pröva träningsskor. Lika Toms med kardborreband. Hon trängde sig ut. Plommonträdet hade börjat bära frukt. Gräset i gropen behövde klippas. Hon gick upp till altanen åt öster. Solen värmde lite där. Hon satte sig bekvämt i en solstol. Hon drömde sig bort. När hon var liten var hon väldigt skygg. Endast Tom hade tålamod med henne. Tom och Eva. Hon var Evas kanin. De fick sitta en halv timma, medan hon åt. Först sedan ville hon bli klappad.  Jam vaknade. Han såg sig kring. Idas plats var tom. Nu var det hon som ville tala om filosofi. 

Immanuel Kant föddes och stannade hela sitt liv i Köningsberg där han också blev professor på stadens oansenliga universitet. Kant är en av de största tyska filosoferna. Han måste också sägas tillhöra facket av svåra filosoferna och vi ska nu gå igenom de viktigaste bitarna i Kants extensiva filosofi. Hans största verk var Kritik av det rena förnuftet (Kritik der reinen Vernuft, 1781). Med detta verk ville han lägga ut en säkrare grund för filosofin, en inställning utmärkande för Kants noggranna observationer och logiska system som var hans typiska filosofiska metod och har gjort honom till grundare av den kritiska filosofin. Kunskapen är enligt Kant en mänsklig skapelse och därmed saknar denna förmåga att fånga tingen i sina verkliga förhållanden. Med detta menar Kant att den kunskap vi har om ting och företeelser är betingade av oss själva. Tingen oberoende av oss själva vet vi ingenting om, vi vet bara hur de framställs för vår erfarenhet. Kant gör en indelning mellan kunskap a priori och a posteriori. Kunskap a priori – kunskap vi har före erfarenheten och exempel på detta är matematisk kunskap. Eftersom vi inte behöver göra några erfarenhet för lära oss att 2+2=4 är denna slags kunskap oberoende av erfarenheten. Kunskap a posteriori – kunskap vi endast har efter erfarenheten. Denna kunskap täcker det mesta och måste verifieras av erfarenhet. 

Vidare skiljer Kant på analytiska och syntetiska omdömen. Ett omdöme är analytiskt om predikatets innehåll redan ingår i subjektets begreppsinnehåll. Ett syntetiskt omdöme däremot har ett predikat som går utöver subjektets begreppsinnehåll. ”Alla kroppar är utsträckta” är exempel på ett analytiskt omdöme eftersom ´utsträckta´ är en given egenskap hos kroppar. ”Alla kroppar är tunga” är ett exempel på ett syntetiskt omdöme eftersom ´tunga´ är en egenskap som går utöver en given egenskap hos en kropp. I Kants etik finns stränga krav på vad som kan kallas en ”god handling”. Att hjälpa någon man hyser omsorg om behöver inte nödvändigtvis vara en god handling. Den goda handlingen utförs av plikt och utgår från förnuftet. Detta är en handling som inte färgas av yttre omständigheter som religion exempelvis och inte heller av naturlig instinkt eller personliga böjelser. I bestämmandet för vad som kan anses vara förnuftigt i detta fall finner Kant att den enda möjliga faktorn som kan säkerhetsställa detta är Gud. Sålunda blir även Immanuel Kant en i raden av filosofer som funnit ett specifikt gudsbevis. 

Mycket intressant, tyckte Tom. Han  sträckte på sig, och gäspade. Han satte sig upp i bädden. Han låg på övervåningen. Agnes låg under. Försiktigt tog han sig ned för stegen. Han såg ut genom fönstren. Himmelen var blå. Det skulle bli en vacker dag. Han tog av nattröjan, och tog på en ren. Jeansshorts och svarta strumpor. Träningsskorna med kardborreband. Han vände sig om och tittade på Agnes och barnen. Han älskade dem. Öppnade ytterdörren helt, och gick ut. Stängde den efter sig. Äppleträdet växte bra. Gräset behövde tas ned. Det var vackert med ängsblommorna. Gullvivor blandades med rödklöver, och timotej. Björkarna vid vindskyddet regnade gula blad. Han kom fram till altantrappan. Han gick upp. ”Hurra”, utbrast Ida. God morgon, sade Jam. De kramades. Vi är hungriga, påpekade Jam. Tom gick in i huset. Han gick in i köket, och öppnade kylskåpet. Han rotade fram Idas mat. Sedan Jams. De var vänner nu. Älskade varandra! Tom älskade de små!

Rousseau

Rousseau.

Kaninen Ida och Katten Jam var i båten. De hade vaknat först, och satt sig därute. Tom sov. Agnes och barnen sov också. Det var tidig morgon. Båten hade en badbrygga där bak. Ida var sugen på ett morgondopp. Hon hämtade bikinin. Tyst som en mus. Hon ville inte väcka någon. De kunde bli sura då. Hon tog av pyjamasen, och satte på sin fina bikini. Hon undrade om inte Jam ville bada? Jo, kanske lite senare, svarade han. Solen värmer inte riktigt ännu. Det var en stor motorbåt. En Norsk Draco. Utrustad med två våldsamma chevrolétmotorer. Den gick hur fort som helst. Jam och Ida brukade turas om att sitta där framme när båten planade i fyrtio knop. Nu låg Jam i solsätet där uppe, och värmde sig. Ida klättrade ut på badbryggan. Hon kände på vattnet, och kastade sig i. Hon kunde nu simma ganska bra. Hon fick några kallsupar, och simmade in mot båten igen. Jam såg på, från sin solplats. Kapellet var inte uppe. Det hade inte behövts. Hon kom upp i båten, och torkade sig, med sin badhandduk. Jag är sugen på frukost, sade hon till Jam. Sugen är bara första bokstaven, svarade han. Tom sträckte på sig. Han gäspade, och vaknade. Han satte sig upp, och såg på Agnes. Hon sov. I kojen bredvid låg barnen och sov. Tom tog av pyjamasen. Han satte på sig ett par ljusblå kortbyxor, och en tunn tröja. Svarta sockar, och träningsskor. Skorna med kardborreband. Han tog sig ut i båten. Jam ville tala om filosofi igen. Han började.  

Jean-Jacques Rousseau som föddes i Genève blev berömd både som filosof och som författare. Bland hans kända litterära verk återfinns brevromanen Julie eller Den nya Heloïse (1761), den idéhistoriskt fascinerande Émile eller Om uppfostran (1762) om pedagogik samt hans kanske mest lästa verk, självbiografin Bekännelser (1781). Hans kanske mest inflytelserika filosofiska verk var Essay om ursprunget och orsakerna till ojämnlikheten mellan människorna som utkom 1755. I denna fanns Rousseaus politiska idéer framlagda. För Rousseau var människan i naturtillståndet harmonisk, fri och frisk. Civilisationen däremot har fördärvat människan. Det är från denna ståndpunkt Rousseau ofta tillskrivits slagordet ”Tillbaka till naturen”. Detta citat återfinns emellertid inte ordagrant i dennes skrifter, fast återspeglar väl en del av hans tankar. Rousseau delar upp människans historia i olika faser. Första fasen var ett oskuldstillstånd: människan är på fri fot där endast sporadiska kontakter med andra från rasen sker. Den andra fasen var ett första samhällstillstånd: människan bildar familjer och bygger enkla bon i form av hyddor. Detta var den lyckligaste perioden, men innehåller också fröet till fortsatt utveckling som leder till en mer komplex samvaro. Vad som ofrånkomligt med tiden utvecklas ur det första samhällstillståndet är ett beroende människor emellan som gäller utbyte av tjänster och även upprättade känsloband. 

Nu förekommer också status som är hierarkiskt strukturerad bland människor. Vidare följer en teknisk utveckling med jordbruk, vilket i sin tur leder till privategendom. Privategendom är för Rousseau en styggelse och en slags fälla för människorna som leder till en civilisation där naturtillståndet alltmer överges. Flera tidigare filosofer – bland dessa kan nämnas Locke och Hobbes – antog en ståndpunkt där ett samhällsfördrag hade både positiva och negativa konsekvenser förenade då det trots sin onaturliga form gav skydd och trygghet åt människorna. Rousseau menar att samhället är en apparat som gynnar de rika och lurar de fattiga. Det är efter grundandet av ett samhälle som den moderna civilisationens orättvisor, förtryck, krig och sjukdomar uppstått. Människan är i Rousseaus ögon är god, men förstörd av samhället. I Émile lägger han sedan fram sin metod i form av uppfostran som skulle bevara barnet god och okonstlad. Bland annat skulle barnet lära sig direkt av naturen och inte av en vuxen som pekade på kunskaper. Rousseau presenterar också – i Om Samhällsfördraget (Du Contrat Social, 1762) – en för honom bästa tänkbara värld. Detta är dock ingen återgång till ett naturtillstånd – ”vägen tillbaka är stängd”. Vad det handlar om är i stället att skapa den bästa möjliga gemenskapen och här står människornas vilja i centrum. Den bästa av stater styrs av folket och deras ”allmänvilja”. 

Allmänviljan presenterar Rousseau som en kollektiv vilja hos människorna som inte tar miste. Detta är en något vag definition och medför också en problematik. Rousseau gjorde en distinktion mellan allmänvilja och den totala summan av allas enskilda viljor och i denna åtskillnad kunde allmänviljan rentav representeras av en ”upplyst minoritet”. Rousseau närmar sig här en ideokrati. I ett politiskt val handlade det om att rösta för det man visste var bäst för alla och inte bara för sig själv i första hand. Över huvud var Rousseau kritiskt inställd till partier eftersom de splittrar folket. Några stora privategendomar finns heller inte i Rousseaus idealstat. Pengarna ska inte få makten, rikedom finns endast i staten. Jean-Jaques Rousseau avled 1778 och var alltså inte vid liv under den franska revolutionen. Inte desto mindre blev hans genomgripande kritik av samhället ett föredöme hos de som ville störta makten. Han har också förblivit en av de stora franska ”upplysningsfilosoferna” jämte Montesquieu (1689-1755) och Voltaire (1694-1778). Mycket intressant Jam, tyckte Tom. Jam var genast på bättre humör. Skall vi gå på promenaden nu, undrade Tom? Ida var tyst. Trevlig idé, tyckte Jam. De gick upp i fören på båten. Tom tog tag i repen och halade in båten mot land. Jam tog ett skutt. Ida kom efter. Är bara universum viktigt, undrade hon? Tom tog ett skutt iland. Nej verkligen inte, Ida, tyckte han. Det är viktigt för Jam. Därför blir det viktigt för oss. Huvudsaken är att vi är vänner, slutade Tom!

Hume

Hume:

Kaninen Ida sträckte på sig. Hon gäspade. Det var tidig morgon, i skogen. Hon satte sig upp, och såg sig kring. Katten Jam sov lugnt och tungt. Han gnydde i sömnen. Han drömmer nog om möss, tänkte hon. Tom och Agnes sov i sängarna. Barnen låg i kökssoffan. De sov lugnt. Ida hade ett sött rosa nattlinne, med volanger. Hon reste sig upp, och bytte till gul liten tröja, och en röd kjol. Knästrumpor. Hon skuttade fram till fönstret, och såg ut. Himmelen var blå. Skuttade ned, och gick fram till dörren. Öppnade. Sval luft strömmade mot henne. Kom ut i övre hallen. Sköt igen dörren efter sig. Smög sig ned för trappan försiktigt och lugnt. Satte sig på hallgolvet, och tog på sina tennisskor. Gick ut på verandan. Hennes skål var tom. Det var lite för svalt. Hon satte sig, och tänkte på Toms syster. Systern var läkare. Hon hade två döttrar. Den ena var politiker. Den andra trädgårdsmästare. Politikern bodde i landets huvudstad. Hon företrädde ett parti Ida inte sympatiserade med. Systern bodde på en ö. I ett omgjort hus. Gammalt i grunden, men helt renoverat. Det var utbyggt, och helt modernt inuti. Systern var snäll. Hon talade länge i telefon med Tom när han var bekymrad. Ida tänkte på Toms bäste vän. Han var kemiingenjör. På gamla dagar hade han blivit hög chef. Han var ofta ute och reste. Såg fram mot pensionen. 

Ida ville inte vara sämre än Jam. Hon berättade också om en filosof. David Hume föddes och växte upp i den skotska universitetsstaden Edinburgh. Han skrev sitt mest berömda verk Avhandling om människans natur (A Treatise Of Human Nature) 1735-37. I detta verk trädde Hume in djupare på områden som varit centrala för tidigare filosofer som Locke och Berkeley. För Hume var erfarenhet något nödvändigt för att kunna inhämta kunskap. Världen måste upplevas och när den upplevs fås intryck, vilka kan omvandlas till idéer som bildar ett visst fundament för verklig kunskap. Men som skall redogöras för är denna kunskapssyn behäftad med skeptiska aspekter. Hume använder ett exempel för att tydliggöra att kunskap inte finns a priori erfarenhet. Exemplet gäller två biljardbollars kollision. Medvetandet kan här inte på egen hand förutsäga skeendet efter kollisionen utan ”att rådfråga tidigare erfarenheter” och därför kan bara gissningar gälla. Även om biljardbollarnas egenskaper är kända kan utgången aldrig säkert fastställas därför att den resterande informationen om hela situationen väntar i erfarandet. Men inte heller erfarenheter är tillräckliga för att en fullständig kunskap om en händelse ska vara möjlig att inhämta. Erfarenheten ger bara en knapp del av hela den kunskapsmängd som en händelse består av. 

Hume använder sig av en specifik begreppsapparat för att klargöra sina tankar. En väsentlig del av denna tar sin grund i en nivåskillnad angående vad människan förmår uppfatta av världen och på vad sätt erfarenheter därefter inordnas i hennes medvetande. Det är till exempel en helt annan sak att vara arg än att vara införstådd med vad ilska innebär. Hume delar in dessa två kategorier i intryck och idéer där det förra är det starka, det direkt upplevda som alstrats genom sinnesintryck. Idéerna däremot är svagare reflexer av intrycken. Idéer härstammar i regel från sinnesintryck, fast med hjälp av fantasin kan vi kombinera sammansatta idéer som inte har någon motsvarighet i verkligheten, såsom ”en dygdig häst", vilket Hume ger som ett exempel. Därmed reduceras begrepp till att snarast vara uppbyggda av förnimmelser. Resultatet av ett sådant betraktande leder till en skeptisk hållning, vilket också Hume drar längre än kanske någon tidigare filosof i sitt förnekande av kausala samband. Inget kan på induktiv väg ledas till att vara regelmässigt gällande, menar Hume. Nästa gång något uppträder finns alltid möjlighet till undantag. Människan har nämligen godkänt det kausala skeendet som regel då det ter sig sådant, men detta är bara något skenbart som utmynnar ur en regelbundenhet vilken för den delen inte är nödvändig; den skapar bara en (osann) vana för människan. Världen är alltså snarare så vi ser den, än som vi förstår den. 

Detta eftersom det är meningslöst med en förståelse som bara gäller det i nuet rådande. Humes kunskapssyn stod i nära förbindelse med den mänskliga naturen. Det är inte förnuftet som får oss att handla; det ger oss förvisso insikt, men i slutändan bestämmer viljan över våra handlingar. Hume visar på orimligheten i att våra önskningar skulle strida mot förnuftet. Det strider inte mot förnuftet att önska världens undergång framför ett sår på fingret, poängterar han. Exemplet är tillspetsat, men därigenom vill Hume tydligt tillbakavisa tidigare filosofers åsikt om en kamp mellan förnuft och vilja. Förnuftet kan enligt Hume inte ensamt få oss till ett visst handlande, viljan måste också finnas delaktig. Vidare avvisar Hume att moralen hos människan kan betraktas ur ett vetenskapligt perspektiv utan bör snarare ses ur ett psykologiskt perspektiv. En handling kan vare sig sägas vara god eller ond, utan enbart framdriven utav kärlek, empati, ilska, avundsjuka och dylika drifter. Dygd blir sålunda något subjektivt som undergår varje individs eget ställningstagande. 

Många av Davis Humes åsikter var kontroversiella. Detta märktes inte minst då Hume sökte en professur i Edinburgh. Han möttes då av ilska från personer för vilka han var förnekare av Gud och moralen – tjänsten gick till någon annan. Hume fick aldrig någon professur, men mot slutet av hans liv började hans skrifter bli alltmer uppmärksammade och gav honom både renommé och inkomst. A priori - en omfattande filosofiskt begrepp, men som i korthet kan sammanfattas med kunskap som redan innehas och därmed är oberoende av (sinnes)upplevelser. Motsats: a posteriori. Induktion - att härleda en slutsats från premisserna. Med hjälp av ett antal observationer av en viss företeelse kan vi anta något om denna för våra framtida erfarenheter. Motsats: deduktion. Mycket intressant, tyckte Tom. Ida nös. Är ni hungriga, undrade han? Vi är vrålhungriga, sade Jam som var på gott humör igen. De gick in i huset. Tom tog skålarna, och gick in i köket. Ni verkar glada. Är vi vänner nu, undrade han? Vi är de bästa vänner, slutade de små!

Locke

Locke.

Katten Jam och Kaninen Ida satt under äppelträdet. Det var en himmel av vita blommor. De satt i syrenbersån. Syrenerna var vita och röda. Tom var också där. De var just klara med frukosten. Tom gick in med disken. Ida såg sig runt. Ängen behövde slås. Gräset var högt. Ängsblommorna trivdes. Det var hundkex och timotej, som stack upp. Blåklockor och gullmora bildade öar. Rödklöver och violer fann platser. Toms vän hade byggt en Friggebod mot grannen i väster. Den var rödlaserad med vita knutar. Den var redan fylld med grejer. Mest skräp. Sådant man inte ville slänga, men egentligen inte behövde. Ängen var fylld av rotskott från körsbärsträden. Ett päronträd hade de planterat. Ett litet plommonträd trivdes, mot grannen i väster. Förutom Friggeboden fanns ett litet gult uthus med spadar och trädgårdsgrejer. Det stora huset var klätt med eternitplattor. Taket hade mörkt skiffer. De hade funderat på att bygga ut med en veranda mot öster. Toms installationer vid trappan hade blivit fler. Två gamla zinkspänner prydde nu också väggen. Grannen till öster hade en sagoträdgård. Välskött med fruktträd och rosor i mängd. Toms kusin hade bott där. Nu var hon borta, och endast maken fanns kvar. Jam ville tala filosofi. Han berättade. John Locke föddes i byn Wrighton, Somerset beläget i sydvästra England. Han blev vida berömd på äldre dar främst tack vare två verk: 

Två avhandlingar om regeringssättet (Two Treatises of Goverment) och En essay om den mänskliga kunskapsförmågan (An Essay Concerning Human Understanding), båda verken utkomna 1690. Det finns något av det jordnära hos filosofen Locke. Inte minst framkommer detta i hans syn på den mänskliga kunskapen. Den mänskliga kunskapen är begränsad, vilket han illustrerar i liknelsen att människan känner till lodlinans längd, fast inte havets djup. Den mänskliga kunskapsförmågan sträcker sig kring dess nödvändiga domäner. Människan behöver inte veta allt, bara vad som av praktiska skäl är viktigt att veta, såsom politisk och social kunskap. Som svar på Descartes skepticism huruvida säker kunskap över huvud kan existera, kunde Locke med stöd från utgångspunkten i hans kunskapskritik svara att Gud har gett oss förmågan att känna till en viss kunskap – alltså det som är nödvändigt för oss. Locke förnekar och att det finns medfödd kunskap. Nyfödda barn kan inte veta något om matematik eller Guds existens. Kunskap är enbart grundad på erfarenhet, ett synsätt som brukar gå under namnet empirism. Lockes var dock ingen utpräglad empiriker i det att han faktiskt gjorde en indelning av kunskapen i tre nivåer – precis som Spinoza gjorde fast ur en annan utgångspunkt. Den intuitiva kunskapen kommer före vetenskapen och innefattar sådant som kallt och varmt. 

Den demonstrativa kunskapen är sådant vi kommer fram till genom analys och observation. Till sist finns den sensitiva kunskapen som leds av våra sinnesintryck. Locke skiljer mellan primära och sekundära egenskaper hos tingen. De primära egenskaperna är form, soliditet, rörelse, utsträckning och antal. Dessa egenskaper hos tingen är oberoende oss, det vill säga den som betraktar. De sekundära egenskaperna är sådant som färg, smak och lukt. Dessa är till skillnad från de primära inte oberoende oss, utan i stället subjektiva medan de påverkas av våra sinnesorgan. Det gröna är ingen objektiv egenskap hos bladet, snarare något vi uppfattar genom vår synförmågas sätt att tolka. Denna slags indelning som bukar benämnas kritisk realism var något som redan Demokritos gett förord åt och som definierades på nytt under 1970-talet. Locke har givits epitetet "liberalismens fader". Något som vilar på hans verk Två avhandlingar om regeringssättet där Locke fördjupar sig i förhållandet människa - frihet. Det är en slags frihet som betonar den ensklida människans rätt till eget ägande och att det är statens ansvar att värna därom. Locke försvarar äganderätten under vissa premisser. Även om jorden tillhör alla gemensamt, har en människa rätt till resultatet av sitt arbete. Om någon brukar ett stycke orörd jord genom eget kroppsarbete bör denne också ha rätt till skörden. 

Detta betraktelsesätt manar på intet sätt på någon exploatering, Locke tilläger nämligen att förfarandet är rättmätigt "så länge det finns tillräckligt många och lika goda ting kvar i gemensam ägo för de andra". Makten får dock inte missbrukas, i sådant fall är det legitimt att med alla medel göra uppror tills en ny balans infinner sig där rättvisa återskapats. Jam höll med. Stigen slingrade sig fram. Det var sankmarker. Träd var små och förkrympta. Kämpande mot vattnet. Ljung bredde ut sig. Den blommade rosa och rött. Björkar var gula och tidigt höstlika. Buskar av doftande pors fann platser här och där. Jam och Ida var vänner. Ingen hade provocerat den andre. Ida förstod ändå vad som tryckte Jam. Jag behöver inte någon hund, sade hon. Hon var så söt i sin blommiga sommarklänning. Bra, svarade Jam. Jag har inget emot hundar, men tycker att vi har varandra. Det räcker! Jag älskar er, slutade Tom!

Spinoza

Spinoza.

Katten Jam gäspade. Han krökte rygg och sträckte på sig. Det var morgon i skogen. Han satte sig upp, och såg sig kring. Ida låg på sin plats och sov. Tom sov också. Ställde sig upp och tog av pyjamasen. Kläderna låg på en stol. Tog på en tunn tröja. En mörkblå. De ljusblå shortsen, och svarta sockar. Tog ett skutt upp på byrån vid fönstret. Tittade ut. Himmelen var blå. Tog ett skutt ned, och såg på Ida. Ovanligt att hon sover. Hon gnydde i sömnen. Drömmer nog om maskrosblad, tänkte han. Han öppnade dörren försiktigt. Gick ut i övre hallen. Det var svalt där. Stängde dörren efter sig, och gick fram till trappan. Den var nymålad och fin. Ljusblå. Tassade ned till hallen, och gick in i köket. Vedluckan stod öppen. De hade eldat igår kväll. Dörren till vardagsrummet var öppen. Han gick in dit, och lade sig på soffan. Den öppna spisen såg inbjudande ut. Några förkolnade pinnar låg på botten. Tänkte på Toms Mamma. Hon blev allt mindre social. Jämfört med Toms Pappa hade hon alltid varit folkskygg. Ute på öarna stannade han var tionde meter och talade med folk. Han kände alla, och pratade gärna, och länge. I sin ungdom spelade han dragspel och orgel. Han skrev dikter och sånger. Jam ville tala om filosofi. Baruch Spinoza föddes i Amsterdam. Hans föräldrar var portugisiska judar som tvingats immigrera då judar vid denna tid fördrevs från Portugal om de inte konverterade till katolicism. 

Spinoza blev själv tidigt utesluten ur sin judiska församling då han misstänktes för fritänkeri. Att Spinoza inte kompromissade med sin tankefrihet bevisades då han avböjde en professur emedan han ansåg att detta kunde inkräkta på hans filosofiska frihet. I stället livnärde han sig på att slipa optiska glas. Även om Amsterdam vid denna tid var relativt liberalt när det gällde politiska och religiösa åsikter var Spinozas filosofi alltför radikal. För att slippa förmodade förföljelser och andra repressalier blev hans mest betydande verk offentliggjorda antingen under pseudonym eller postumt. Ett av dessa verk var Etiken bevisad på geometriskt vis som publicerades strax efter hans död och boken kom omedelbart att förbjudas. Här finns bland annat den i Spinozas filosofi centrala idén om att materia och ande var en enda substans. Människan är således ingen egen substans utan bara en del av Gud. Spinoza hade en slags märklig panteistisk världssyn där människor och ting bara var modifikationer (modi) hos Guds attribut. Spinoza delade in kunskap i tre kategorier: Allmänna begrepp. Den andra kategorin innehåller välgrundade idéer om tingens egenskaper utifrån begrepp – detta kan leda till förnuftig insikt. Intuitiv kunskap. Den högsta formen av kunskap – detta är en djupare form av kunskap där förståelse för essensen finns. 

Eftersom människorna i Spinozas betraktelsesätt var en del av Guds allomfattning kunde även deras idéer vara sanna och riktiga. Däremot existerade ingen fri vilja utan allting var uppslukat av ett nödvändigt orsakssammanhang. I Spinozas deterministiska system kommer orsak före verkan och inte tvärtom som hos den aristoteliska läran. Det finns således inga ändamål i naturen utan bara logisk nödvändighet. Spinoza menade att Bibeln måste kunna utsättas för vetenskaplig texttolkning precis som andra texter. I Tractatus theologico-politicus (1670) förde han fram tanken på att Bibeln är skriven av flera författare vid olika tider. Han prövar även sanningshalten i olika passager och förkastar existensen av mirakler med stöd i sin syn på naturen som strängt lagbunden. Spinoza finner att filosofin är en bättre vägledare till kunskap och lycka än historiska texter. Denna kritik av bibeln avspeglar också Spinozas syn på samhället och religionen i ett bredare perspektiv. Kyrkan skulle vara underställd staten i alla maktangelägenheter. Det enda som kunde undslippa statens suveräna makt var individen och dennes tankefrihet. Spinozas skrifter var som sagt förbjudna under 1600-talet. Baruch Spinoza intar en särställning bland hans samtida filosofer i det han inte strävade efter att förena religion och naturvetenskap. 

Spinoza avled i en ålder av endast 44 år, vilket antas ha orsakats av lungsot. Något om omstriddheten kring denna filosof illustreras i berättelsen om skändelsen av hans gravsten. Det sägs att hans latinska namn Benedict, latin för ”den välsignade”, ströks över och i stället ersattes av Maledict, ”den förbannade”. Jam funderade. Solen hade börjat värma. Den tog sig igenom björkarnas blad och grenverk, på andra sidan vägen. I rabatten utmed huset växte gullris frikostigt. I rabatten mot ängen trivdes de gammaldags rosorna. Ängen var inte slagen på länge. Det tackade ängsblommorna för. Gullvivor delade plats med blåklockor, och styvmorsvioler. Blåklint och lupiner runt brunnen. Humlor och blomflugor surrade och sög nektar. Vid grinden fanns lövträd. Hassel och lönn. Aspar och en liten bok. Tom vaknade. Han gäspade och sträckte på sig. Kysste Agnes på pannan. Reste sig upp, och tittade på barnen. Tom var lycklig! Ida, och Jam var lyckliga. De älskade varandra!

Descartes

Descartes.

Kaninen Ida vaknade. Hon såg sig runt. Tom sov. Det gjorde Jam också. Agnes och barnen låg i sina sängar, och sov. De var på sommarstället. I rummet fanns två våningssängar. På golvet var Idas och Jams platser. Hon gäspade och sträckte sig. Det var en liten springa i ytterdörren. Väggarna var vitmålade. Det tyckte hon var snyggt. Från början hade huset varit en målarverkstad åt Agnes broder. Då var de tre familjer som delade på stället. Tom byggde ut huset till måtten för en Friggebod. Han byggde två våningssängar åt familjen. De var snygga i lackat trä. Tom sov däruppe, liksom Robert. Agnes och Eva nedtill. Ida och Jam hade sina platser under fönstren åt väster. Huset hade även ett litet fönster åt öster. Ida tog av nattlinnet, och satte på sig sin gula kjol, och en tunn rosa tröja. Hon hade börjat pröva träningsskor. Lika Toms med kardborreband. Hon trängde sig ut. Plommonträdet hade börjat bära frukt. Gräset i gropen behövde klippas. Hon gick upp till altanen åt öster. Solen värmde lite där. Hon satte sig bekvämt i en solstol. Hon drömde sig bort. När hon var liten var hon väldigt skygg. Endast Tom hade tålamod med henne. Tom och Eva. Hon var Evas kanin. De fick sitta en halv timma, medan hon åt. Först sedan ville hon bli klappad. Jam ville berätta om en filosof.  Renässansen återupptäckte antiken och nedgjorde skolastikernas snusförnuft samtidigt som de ställde människan i centrum med en ny humanistisk uppfattning. 

Det var dock först på 1600-talet som nya väsentliga inslag i filosofin ägde rum - ett århundrade som brukar anses som det viktigaste för filosofin sedan Platon och Aristoteles dagar. Om renässansen var återblickande ville 1600-talets intellektuella bana en ny väg framåt. Det skedde stora saker inom naturvetenskapen med namn som Galileo Galilei och Isaac Newton i spetsen och det gjordes tekniska landvinningar såsom teleskopet och mikroskopet. Flera stora filosofer verkade under 1600-talet och en av dessa var René Descartes. Den franskfödde tänkaren Descartes har blivit kallad ”den moderna filosofins fader” och i hans Avhandling om metoden att rätt vägleda sitt förstånd och söka sanningen i vetenskapen (1637) inleddes verkligen en ny filosofisk metod. Här kritiserar Descartes filosofin för att hittills inte kunnat binda några sanningar utan bara producerat sådant man fortfarande tvistar om. Efter ha läst mängder av böcker inom många områden kunde Descartes betrakta sig som lärd, men beklagar sig med att detta ändå inte gett honom något tillförlitlig kunskap. Descartes redogör vidare hur han i stället bestämmer sig för att lämna böckerna för att resa runt i världen och lära känna människorna. Planen verkställs, men inte heller detta visar sig vara vägen till kunskap och insikt. 

Allting där minsta osäkerhet kan finnas förkastas och det sker ett upphöjande av tvivlet som en grogrund för vetande. Med denna skeptiska krigsföring mot antagna sanningar leds Descartes mot en punkt där ingenting tycks vara helt tillförlitligt. Men slutligen kommer upptäckten. Eftersom han själv kunnat tänka detta och resa allt tvivel måste han själv vara något som säkert existerar; en första verklig sanning framträder: ”jag tänker, alltså finns jag” (cogito, ergo sum). Detta bevis var något som inte kunde rubbas och det blir ett fundament att bygga vidare på för Descartes. Hans metod skulle i viss omfattning accepteras av andra filosofer, men det fanns – som alltid – vissa invändningar. Oavsett huruvida det tänkande medvetandets föreställningar om världen är riktiga eller ej menade Descartes att man kan dra slutsatsen om att medvetandet existerar. Som förlängning av denna slutsats kunde det också härledas ett bevis för guds existens. Detta bevis så som Descartes lade fram det liknar i mycket det ontologiska gudsbeviset. Descartes når efter ett långt resonemang slutsatsen, något förenklat, att tanken om Guds existens måste ha kommit från Gud själv. Vidare antas att denna tanke måste blivit nedlagd av ett högre väsen och tanken måste stämma då Gud kan antas vara god och därmed inte vill bedra oss. 

Därav bör våra vi också genom våra föreställningar ha möjlighet att nå säker kunskap. Enligt Descartes stöder därmed bevis ett (att jag tänker förutsätter att jag finns till) ett andra bevis om Guds existens: om jag kan tänka vad bara ett något fullkomligare än jag själv nedlagt i mig måste detta också vara sant. Det är här kritiken kommer in. Många hävdade att ovanstående resonemang innehöll ett cirkelbevis, den cartesianska cirkeln. Först påstår Descartes att Gud finns emedan vi kan inse det genom vårt medvetande, sedan påstår han att det bara är tack vare Guds existens som vi kan försäkra oss om sanningshalten i vårt varseblivande. Descartes skrev några år senare (1641) ett andra stort verk: Meditationer över den första filosofin i vilka Guds existens och själens odödlighet bevisas. Här upprepar Descartes mycket från sitt tidigare verk Avhandling om metoden, fast denna gång är innehållet uppställt kring sex "meditationer" och är på latin i stället för på franska. Descartes lägger fram en stark argumentation för att det inte är med våra sinnen utan med vårt förnuft vi förnimmer tingen. Han framställer ett exempel härom med ett stycke vax från en honungskaka. Vi kan smaka, se och lukta på vaxstycken i sin karaktäristiska form. Fast vad händer när vaxstycket flyttas närmare elden? Den förlorar då sin smak, sin form och sin doft. Men det är fortfarande ett stycke vax, fast nu är det inte längre våra sinnen som säger oss detta utan vår kunskap. 

Världen är enligt Descartes också indelad i två delar: materiell substans och det tänkande. Det materiella är allt som har utsträckning medan tänkandet utgår från den mänskliga själen - djuren saknar själ och liknas vid "automater". Det fanns en skarp gräns mellan den mänskliga kroppen - människokroppen var hos Descartes en maskin, styrd av mekaniska principer - och själen, där den sistnämnda var lokaliserades till tallkottkörteln. Förmedling mellan hjärnan och sinnesorgan och muskler skedde medels så kallade ”livsandar” som hade formen av diminutiv materia. Descartes lära var av högst vetenskapligt intresse, fast på samma gång fanns en klar problematik i hans sätt att avskilja kropp och själ. En som blev imponerad av Descartes filosofi var den svenska drottningen Kristina. Hon bjöd Descartes till Sverige för att bli undervisad i filosofi, vilket denne accepterade. Olyckligtvis blev det nordiska klimatet René Descartes undergång. Han insjuknade och avledd hastigt i lunginflammation. Tom sträckte på sig, och gäspade. Han satte sig upp i bädden. Han låg på övervåningen. Agnes låg under. Försiktigt tog han sig ned för stegen. Han såg ut genom fönstren. Himmelen var blå. Det skulle bli en vacker dag. Han tog av nattröjan, och tog på en ren. Jeansshorts och svarta strumpor. Träningsskorna med kardborreband. Han vände sig om och tittade på Agnes och barnen. Han älskade dem. Öppnade ytterdörren helt, och gick ut. Stängde den efter sig. Äppleträdet växte bra. Gräset behövde tas ned. Det var vackert med ängsblommorna. Gullvivor blandades med rödklöver, och timotej. Björkarna vid vindskyddet regnade gula blad. Han kom fram till altantrappan. Han gick upp. ”Hurra”, utbrast Ida. God morgon, sade Jam. De kramades. Vi är hungriga, påpekade Jam. Tom gick in i huset. Han gick in i köket, och öppnade kylskåpet. Han rotade fram Idas mat. Sedan Jams. De var vänner nu. Älskade varandra!

Machiavelli

Machiavelli.

Kaninen Ida sträckte på sig. Hon gäspade. Det var tidig morgon, i skogen. Hon satte sig upp, och såg sig kring. Katten Jam sov lugnt och tungt. Han gnydde i sömnen. Han drömmer nog om möss, tänkte hon. Tom och Agnes sov i sängarna. Barnen låg i kökssoffan. De sov lugnt. Ida hade ett sött rosa nattlinne, med volanger. Hon reste sig upp, och bytte till gul liten tröja, och en röd kjol. Knästrumpor. Hon skuttade fram till fönstret, och såg ut. Himmelen var blå. Skuttade ned, och gick fram till dörren. Öppnade. Sval luft strömmade mot henne. Kom ut i övre hallen. Sköt igen dörren efter sig. Smög sig ned för trappan försiktigt och lugnt. Satte sig på hallgolvet, och tog på sina tennisskor. Gick ut på verandan. Hennes skål var tom. Det var lite för svalt. Hon satte sig, och tänkte på Toms syster. Systern var läkare. Hon hade två döttrar. Den ena var politiker. Den andra trädgårdsmästare. Politikern bodde i landets huvudstad. Hon företrädde ett parti Ida inte sympatiserade med. Systern bodde på en ö. I ett omgjort hus. Gammalt i grunden, men helt renoverat. Det var utbyggt, och helt modernt inuti. Systern var snäll. Hon talade länge i telefon med Tom när han var bekymrad. Ida tänkte på Toms bäste vän. Han var kemiingenjör. På gamla dagar hade han blivit hög chef. Han var ofta ute och reste. 

Såg fram mot pensionen. Jam ville berätta om en filosof. På liknande sätt som Aten var kulturens centrum under delar av antiken var Florens ett "Aten” under renässansen. Det var i Florens som Niccolò Machiavelli föddes och växte upp. Machiavelli läste de klassiska författarna och ansåg dessutom att det antika Rom borde tjäna som förebild för hans eget Italien politiskt och militärt. Även om kulturen blomstrade var den politiska miljön orolig. Det fanns flera rivaliserande italienska stadsstater mellan vilka intriger och maktkamper ständigt pågick. Machiavelli blev själv del av det politiska livet då han anställd av styret i Florens verkade som rådgivare och sändebud. På detta sätt kom han i kontakt med ledare för olika italienska stadsstater. Men då regimen i Florens störtades blev också Machiavellis politiska karriär avbruten. Han blev dessutom fängslad och torterad som misstänkt för delaktighet i en sammansvärjning mot Florens. Det ledde slutligen till att han blev förvisad från staden. Machiavelli fick nu leva ett enklare lantliv. Det är vid denna tid han börjar skriva om sina upplevelser i politiken. År 1513 blir Fursten till. Sedan medeltiden var ”furstespeglar” en vanlig genre, dessa innehöll bland annat praktiska råd för härskare och det är hit Machiavellis första filosofiska verk sällar sig. 

Fast Machiavellis bidrag är lite annorlunda då det öppnar upp för ett annat slags dygdemönster hos en härskare. Att följa alla moraliska regler är inte optimalt för en framgångsrik härskare, det är bättre av vara fruktad än älskad, sammanfattar Machiavelli. I den många gånger provocerande Fursten belyser Machiavelli en rad problem och svårigheter för en härskare. Människor är otacksamma och har lättare att känna missnöje än tillfredsställelse. Härskaren bör vara folkets vän utåt och uppfattas som hederlig, men det behöver finnas en dold agenda vid sidan om detta. Han är pragmatisk och är heller inte rädd för att förorda drastiska metoder som innebär våld och utplånande. När en härskare intar en ny stat bör han antingen flytta sitt residens dit eller välja att helt ödelägga: ”man ska antingen omhulda människorna eller krossa dem”. Till skillnad från Platons idealsamhälle som det utmålades i Staten eller som Thomas More (1478-1535) skulle presentera sitt Utopia handlar Machiavellis politiska tankar om realiteten i hög grad. Han beskriver stater präglade av cykliska förlopp. De uppstår och blomstrar för att sedan till följd av egenintresse eller girighet försvagas för att i nästa fas splittras eller erövras. Hans syn på historien är att den upprepar sig och ödet har en stor inverkan på individens liv. Vi rår ungefär till hälften över våra liv, resten bestäms av ödet. 

Machiavelli liknar detta vid en flod som understundom stiger och ödelägger ett område. En översvämning kommer hända förr eller senare och kan inte förhindras; vad som kan göras är att innan detta sker anlägga fördämningar och verkställa andra förbyggande åtgärder. Den som är företagsam kan således till viss del påverka sitt fortsatta öde. Niccolò Machiavellis utvisning från Florens och avbrott i karriären blev startpunkten för hans filosofiska verksamhet, likväl önskade han sig hela tiden en återkomst till det politiska livet. Detta skedde aldrig, men desto mer har hans skrifter haft inflytande på den politiska idéhistorien. Mycket intressant, tyckte Tom. Ida nös. Är ni hungriga, undrade han? Vi är vrålhungriga, sade Jam som var på gott humör igen. De gick in i huset. Tom tog skålarna, och gick in i köket. Ni verkar glada. Är vi vänner nu, undrade han? Vi är de bästa vänner, slutade de små!