Bryggan

Bryggan.

Katten Jam och kaninen Ida stod på en brygga. De tittade ned i vattnet. Stim av abborre och mört simmade där. Det var i Solelången. Tom stod en bit upp på land. Han gick upp till stigen. Ida och Jam lämnade bryggan. Det var brant upp till stigen. De släntrade efter Tom. Här gjorde vi lägereld när jag var tonåring, sade Tom. Han visade platsen. Allt var förändrat nu. Träden var borta. Buskarna nedsågade. Lövsly växte upp. De gick stigen fram. Våra vänner kom fram till Volvobryggan. Tom tog av ryggsäcken. Han bredde ut tyget på gräset. Tog upp badkläder. Ida tog av sig sina kläder. Hon satte på sig sin röda bikini. Jam tog på sina blå badbyxor. Tom tog på sina ljusblå badshorts. De gick ut på den nya bryggan bredvid. Den hade en bänk där ute. Tom satte sig på bänken. Ida kände på vattnet. Jam hoppade i. ”Plums”, lät det. Ida gick försiktigt i längs badstegen. Vattnet var lagom varmt. Stim av abborrar simmade runt bryggan. Jam gick upp ur badet. Ida och Tom var i vattnet. Tom stod på bottnen. Ida stod kvar vid stegen. De gick upp ur vattnet, och satte sig på bänken. Runt bryggan växte rikligt med säv och vass. Små gäddor gömde sig där. Jam satt på tyget. Det var ett tunt Indiskt tyg. Gula mönster. Jam ville fika. Tom och Ida gick upp från bryggan. De kom till Jam. 

Tom letade i sin ryggsäck. Han tog upp Idas potatis. Jams mjölk, och sitt eget kaffe. De tittade ut över sjön. En vattenskidåkare åkte efter en båt som drog upp vågor. Om en stund når vågorna oss, tänkte Jam. Jam var grön i själen. Han hade hört på radion att ett vindkraftsfält planerades vid Hakefjorden. Människor protesterade. Någonstans måste ju vindkraftsverken finnas, tänkte han. Ida hade börjat tänka på geografi. Allt var som vanligt alltså. Gränsar Polen till Vitryssland, frågade hon? Tom letade i ryggsäcken. Jam hade fått myror på sig. Hörde ni min fråga, undrade hon? Tom fortsatte med ryggsäcken. Jam hade ännu mer myror på sig. Ok, sade Ida. Jag svarar väl själv då. Svaret är ja. Jam kände sig tilltufsad som vanligt när han inte visste svaret på en fråga. Han tog sats för att ta upp sitt. Han började. ”Kan ljus krökas”, undrade han. Tom höll på med ryggsäcken. Ida fångade en doft i vinden. Det kröker sig runt materia i rymden, sade Jam. Om det inte gjorde det skulle rymden vara nästan svart för oss, fortsatte han. Det finns så mycket materia i vägen för ljuset. Finns Schrödingers katt, eller finns den inte, fortsatte han? Tom letade i sina byxor. Ida skuttade in mot skogen. Hon sniffade i vinden. Svaret är att den finns och inte finns, sade Jam belåtet. Som vanligt ville Tom nu tala politik. Vad betyder hållbart samhälle, undrade han. Vad betyder hållbart radioprogram, sade Ida och skrattade. 

Tom hade lyssnat ofta på radioprogrammet med två av hans noveller, nämligen. Det har bra musik, försökte Tom. Det är inget att skämmas för Tom, sade Ida. Varför dog dinosaurierna ut, undrade hon? Jam svarade. Han kände att han behövde vara med i diskussionen igen. En stor meteorit föll ned i havet, svarade han. Jag behöver nya glasögon, sade Tom. De jag köpt på macken är inte bra. Å andra sidan är det nog dyrt att gå till en optiker. Är du nöjd med ditt nya klockarmband, undrade Jam. När de ändå mentalt var i Lyrum, kunde han passa på att fråga. Det är mycket bra, svarade Tom. Han tittade på armbandet. Det var av metall. Tidigare hade han haft av läder. De var billiga men gick ofta sönder. Han var äntligen nöjd med sin mobil också. Det hade inte gått att avsluta samtal. I butiken hade den alltid fungerat. Han insåg felet. Mobilen har en sensor upptill. Tom hade alltid omedvetet hållit ett finger för den. När han slutade med det fungerade telefonen. Det var en Samsung. Innan hade han haft en iPhone. Den var verkligen paj. Nyköpt. Han lämnade in den till lagning. Efter en vecka fick han ett mail. ”Du har själv öppnat och förstört mobilen”. De höll på i flera månader. Affären gav sig inte. Tom visste inte ens hur man öppnar en iPhone. 

Ida blev trött på att lyssna. Hon skuttade ut på bryggan. Gick försiktigt i vattnet med hjälp av stegen. ”Skönt”, ropade hon! Jam tog på lurarna. ”Love is so beautiful”, sjöng Roy Orbison. Tom var ensam igen. Han gick ut på bryggan till Ida. De badade tillsammans. Ida lärde sig simma. Hon var osäker men det gick. Hon gick upp ur badet. Satte sig på bänken. Tom kom efter. Jam satt kvar på tyget, med lurarna mot omvärlden. Det var dags att avsluta tyckte han. Han tog av badbyxorna. Tog på shortsen. Tom och Ida kom upp. De såg tillsammans ut över sjön. Det var vackert. Jam fanns hos dem trots lurarna. De hörde ihop. Alla tre.

Bryggan

Bryggan.

Tom satt i gräset. Han var liten. Bara fyra år. Gräset var nyslaget. Pappa hade gjort det. Det doftade skönt. Ängsblommor låg hos det doftande gräset. Det var mycket gullmora och klöver. Borta vid brunnen hade Far lämnat en bit lupiner. De var rosa och blå. Gullregnsträden tyngdes av sina gula blomklasar. Bakom honom fanns en rik blomrabatt. Det var gammaldags rosor där. Rosa och doftande. Häcken runt tomten, han satt i, var tät och skyddande. Vita klockor av någon klängerväxt trivdes där. De var rikligast ut mot vägen. Häcken själv hade små vita blommor. Fåglar trivdes, och byggde små bon i häcken. Hans bror hade visat honom. På brunnslocket satt den svarta katten. Den slickade sina tassar. Han vände sig mot huset. Det var rött med vita knutar. Runt huset gick en blomrabatt. Höga gula blommor trivdes där. Lupiner också. Mindre var gullmora och klöver. Violer och krasse. Blomflugor, bin, och humlor vistades där. Det var tidig morgon. Daggen låg ännu på marken. Han blev lite våt, men det gjorde inget. Solen gassade redan, och snart skulle allting vara torrt. Hans Mamma och bror var inte uppe ännu. Snart skulle de äta frukost. 
 

Innanför grinden stod träd. Björkar och lönnar. Lite hassel. Det var de enda träden i trädgården, förutom två stora björkar åt vedboden till. Dem som Pappa gjort en gunga i. Där satt han ofta och gungade. Han reste sig och gick sakta upp vid huset. Han böjde sig för gullregnsträdet, åt Svantesson till. Han gick uppför ”snigelbacken”, och kom upp till där vedboden syntes. Pappa hade slagit en kraftig planka mellan björkarna. Han satte sig i gungan. Han längtade efter Mamma, och började gunga. De åt frukost. Mamma bjöd på filbunke. Det tyckte han om. Hon satte sig sedan i en trädgårdsstol, under gullregnsträdet. Det var mot vägen till. Fast den syntes ju inte. Hon plockade med lingon. Igår hade de plockat, men inte hunnit rensa. Hon rensade nu. Mamma var glad. Hon hade en fin sommarklänning på sig. Lingonen var i en bytta, som stod på ett trädgårdsbord. Hans bror vaknade till. Han var inte lika lättväckt som honom. Han fick alltid vänta på att de andra skulle vakna. ”Idag skall vi koka sylt”, sa Mamma. Hon gick in i huset. Där var svalt nu. Solen gassade redan ute, och värmde upp. 
 
Mamma drog undan bordet i köket. Det hemska höll på att hända. Mor tänkte öppna till källaren. Hon tog ett stadigt tag i järnringen, och lyfte med kraft. Luckan for upp, och hålet ner i underjorden, öppnade sig. Han vågade inte titta ner. Mamma gick ned för stegen. En kall vind smekte över honom. Det luktade sten, jord, och damm. Mamma kom upp igen. Hon hade en väska full med tomma konservburkar. Det var sådana av glas, med en gummiring upptill. ”Dessa bör räcka till sylten”, sa Mamma. Först ville han bada. Det ville hans bror också. De gick den lilla backen ner, och tog åt vänster. Rakt fram fanns inga hus då. Bara skog och ängar. De gick vägen mot branddammen. Där stannade de, Vattnet såg stilla ut. Det växte något grönt ner i vattnet. Små gröna blad bredde ut sig från kanterna. På andra sidan vägen kluckade en liten bäck muntert. Det var här han och hans bror brukade leka. Deras barkbåtar seglade snabbt och lätt, trots stenar och krökar. De kunde följa bäcken in i skogen. En gång kom de till en stor äng. En svart orm gassade sig i solen. Den ringlade iväg, och försvann i gräset, när barnen kom. Någon gång följde barnen, bäcken, ända ner till Sävelången. Då fanns inga hus över Drängseredsbadet. 
 
Uppe vid ”stenige backen”, växte smultron runt bäcken. Det var vita smultron. De trivdes i skuggan. De var större än vanliga smultron, och smakade riktigt gott. Mogna var de nästan gula. Stenige backen gick upp till där elljusspåret börjar idag. De följde vägen mot sjön. Några sommarstugor låg där. Där vägen tog slut började en stig genom skogen. Den mynnade till vägen, mot sjön. Den väg som gick till bondgårdar längre bort. Vid sjön fanns något vi kallade ”Volvobryggan”. Den var nybyggd och fin. I vattnet simmade små mört och abborrar. Det fanns en stege. Tom var snabbast med att byta om. Han kunde inte simma ännu, så han steg bara försiktigt nedför trappan. När han doppade sig svalkade det så skönt. När han kom upp ur badet, skar han sig på en sten. Det låg sprängsten på vägen ut mot bryggan. De var vassa då. Han grät. Mamma tröstade. Han sköljde sin fot i Sävelångens vatten. Det tog bort mycket av smärtan. Mamma hade plåster med. Hon hade också saft och bullar. Tom satt i gräset. Svarta myror hade sin väg bredvid honom. Han drack sin saft. Han kände hur mycket han tyckte om Mamma. Han tyckte också mycket om sin bror. Det fattades bara Pappa, som arbetade i staden. Han tänkte på sin syster. Hon var bortlämnad till Hilda. Snart skulle hon komma hem. När de gick hemåt var det mitt på dagen. Han tänkte på sin fot, och grät ibland. ”Jag vill aldrig mer bada vid Volvobryggan”, sa han. Han visste inte då, att han som stor skulle bada där många gånger. Andra också. Fast de vet nog inte att det heter ”Volvobryggan”. Det vet nog bara han då.