Skogskatt

Skogskatt.

Katten Jam sträckte på sig. Han gäspade stort. Han hade drömt om sin barndom. De bodde under fiskaren Bos stuga. Jams Mamma var svart. De tre syskonen var gråa. Vem som var hans Pappa visste han inte. Troligen en badgästkatt. Eftersom Jam var ganska långhårig trodde han att Pappan var en Norsk skogskatt. Det fanns inga skogskatter på ön. Alltså bör han ha kommit med badgäster. Bo var snäll. Han matade dem med fiskrens och kattmat. Jam tyckte bäst om fiskrens. Jam kände tidigt att någonting fattades, i tillvaron. Då sprang han in till grannen. Där fanns två små barn som var snälla. De hette Eva och Robert. Pappan i huset hette Tom. Frun Agnes. Jam tydde sig till dem. Jam ville lära sig tala. Det ville inte syskonen. Inte heller hans Mamma. Jam kände sig avvikande. Hos Toms familj var det annorlunda. En dag frågade Tom om Jam fick flytta till dem? Bo tyckte det var bra att Jam fick ett nytt hem. Jam flyttade. Barnen hade två lekkamrater. De var också snälla mot Jam. Den dagen Tom fick honom gick de ned mot hamnen. På vägen stannade de vid dammarna. Där levde grodor. Dammarna var fyllda med yngel. Klumpar med svans. Fyra ben växte ut. Färdiga små grodor kröp upp ur dammen. I vattnet levde också vattenskalbaggar. De simmade runt, och borrade ned sig i dyn. 

På ytan sprang skräddare. Vattenytan buktade ned, men gav aldrig vika. Jam kände på vattnet. Andnate växte i kanterna. Små gröna blad. Jam ville hoppa ut, men Tom räddade honom. Han blev bara våt om tassarna. De fortsatte vägen fram. Marstrands fästning syntes i fjärran. De kom till piren. Därute satt Bo. Han höll på med sina tinor, och nät. Tom hälsade, och tog till orda. Jo, Jam bor ju mycket hos oss nu, började han. Jag har märkt det, svarade Bo. Vi undrar om Jam får flytta till oss? Det får han gärna, svarade Bo, och skrattade. Det är bara bra om han får ett nytt hem, och han trivs ju hos er. ”Hurra”, utbrast Jam. Bra nu bor han hos oss, sade Tom. Hem gick de vägen längs stranden. Det var egentligen tomtmark, men här hade fiskarna alltid gått. De vek av före bos stuga. Jam gäspade. Han satte sig upp i bädden. Han såg sig runt. Ida sov. Tom och familjen också. Han reste sig upp. Kläderna låg i den bekväma fåtöljen. Han tog av pyjamasen. Tog på en tunn tröja, och kortbyxor. Han gick försiktigt ut i köket, och fortsatte ut på verandan. Hans skålar var tomma. Han satte sig bekvämt, och tittade ut genom fönstren. Solen var uppe, och började värma. Pelargonierna blommade i rosa och rött. En var vit, och vacker. 

Han såg ned över ängen. Han öppnade ytterdörren, och reglade upp den mot väggen. Gick och satte sig söder om huset. I det lilla gula huset åt öster, hade en gammal man bott. Det var han som ”spottade i träskon”. Det var ett uttryck, som betydde lat. Nu var där nya människor. De var snälla och trevliga. Ida sträckte på sig. Hon gäspade. Hon satte sig upp i bädden, och såg sig i kring. Jams plats var tom. Agnes och Tom sov i sina sängar. Hon hade sitt röda nattlinne på sig. Barnen låg i rummet innanför. Hon reste sig upp, och tog av nattlinnet. Tog på en gul kjol, och en rosa liten tröja. Hon skuttade in i barnens rum. De sov lugnt. Rummet var fint, tyckte hon. Tapetera hade små ängsblommor. Fönstret var åt söder. Förutom barnens sängar var där en gammal hög byrå, i ek. En köksstol, och fyra garderober. Fyllda mest med skräp. Hon gick tillbaks in i rummet. Det hade fönster både åt söder, och väster. De storas sängar var i järn, med guldknoppar. En braskamin, var ganska ny. Den stod i hörnet. Bredvid var en byrå i björk. På den stod en TV, med färg. Kläderna låg i en mjuk fåtölj. På andra sidan sängarna stod en bokhylla från IKEA. Framför bokhyllan en köksstol. 

Ida skuttade ut i köket. Hon tittade in på verandan. Ingen Jam fanns där. Ytterdörren stod öppen helt. Hennes skålar var tomma. Hon gick ut, och runt huset. ”Hurra”, utbrast hon då hon såg Jam. De kramades. Han hade sett två möss. De försvann ned i ett hål. Tom tyckte inte om möss. Eftersom Jam inte var bra på att fånga möss, satte Tom ut fällor. Jag kan berätta om möss, sade Ida. Vi har tre olika musarter som kan påträffas inomhus i Sverige, husmus samt större och mindre skogsmus. Husmusen finns överallt där det finns människor. Den håller gärna till i väggar, på vindar eller under golv. Husmusen är en allätare men föredrar frön och spannmål. Husmusen blir maximalt arton månader gammal. Intressant, ansåg Jam. Solen värmde alltmer. De blickade ned över ängen. Gullvivor hade börjat få fäste. De blandades med styvmorsvioler och blåklockor. Är vi vänner, undrade Jam? Vi älskar varandra, slutade Ida!

Skogskatt

Skogskatt. 

Katten Jam och Tom åkte tillbaka från Lilla Särholmen. De skulle hem till Daga. Jam frågade chauffören om han var född i Sverige. Inte riktigt. Jag var nio år när jag kom, sa chauffören. Han berättade att de kom från Iran. Där är det värsta styret man kan tänka sig. De fria valen är fuskade med. Det är religiöst styre. De tycker sig få uppdrag av Gud, och lyssnar ingenting till folket. Jam undrade om Iran gränsar till Kina. Det gjorde det inte. Afghanistan. Pakistan. Irak och Armenien. Kanske några länder till. Han undrade hur chauffören såg på Palestina Israel konflikten. Ärligt talat avskyr jag Palestinier. Men jag hatar Israel mest. Chauffören ville visa en video med Israels regeringschef. För första gången i historien säger någon att dödandet skall maximeras. Sjukhus skolor. Skyddsrum skulle bombas. USA:s utrikesminister stod bredvid. Hon sade ingenting. Fru Clinton. Tom tänker tillbaka på när han var med i ”Levande Historias", styrelse. Det var förbjudet att tala om Palestiniernas lidande. Förintelsen var det enda som gällde. Chauffören sade att konflikten mellan Israel och Palestina funnits i fyra tusen år. Sedan de första profeternas dagar. Vi får vara glada att vi lever i en lugn del av världen, sa Jam. 

När de kom in var han fortfarande nedtryckt. Han tänkte på sin barndom. Berätta om någon som haft det sämre än jag, bad han. Jag kan berätta om en söt ung kvinna som var mycket olycklig, sa Tom. Jag kallade henne ”Tuvstarr”. Hon var så lik Bauers målning av en ljushårig flicka som sitter vid en skogstjärn. ”Tuvstarr” sökte för svår ångest. Hon såg ut som, just det, Tuvstarr. Hon kunde inte gå ut när hon inte såg perfekt ut i spegeln. Hon halkade efter i skolan eftersom hon stannade hemma lika ofta som hon gick dit. Det blev likadant i terapin. Hon kom. Sen kom hon inte. Så höll det på. Jag blev glad när jag hörde hennes små klackar trippa mot golvet i korridoren. Hennes lockiga långa blonda hår var hängande eller uppsatt beroende på hur hon mådde. Det tog lång tid att vinna hennes förtroende. Hon var spröd som en frusen videkvist. Jag förstod tidigt att hon varit utsatt för övergrepp. Hon berättade förstås om sina föräldrar. Mest om sin tjocka mamma som tydligen var gränslös mot lilla Susanne, Tuvstarr. Efter tre år var Susanne för gammal för gymnasieskolans Ungdomsrådgivning. Jag fick henne aldrig att prata om det jobbigaste men kanske kunde jag ge henne lite tro på människorna. Många unga flickor i Susannes situation ”dansar en sommar” och är förbrukade när de är arton år. Tuvstarr var lika vacker och strålande när hon var tjugo som när hon var sexton. Hur har hon det nu? 

Jam blev sömnig men somnade inte. Han var missnöjd med att allt han talade om blev terapi, i Toms ögon. Jam visste inte om han trodde helt på honom. Ta till exempel politik. Hans diskussioner med Chauffören. Vad hade det med hans uppväxt att göra. Han tänkte på sin barndom. Han grubblade ofta på vem hans Pappa varit. En gång hade Jams Mamma sluppit ur sig att Pappan var hälften Norsk skogskatt. Han visste inget om Norska skogskatter, men det stärkte hans tro på att Pappan var speciell. Pappa hade varit svart. Då stämde inte teorin om att Pappan varit grå. Troligen inte i alla fall. Tänk om hans gråa syskon bara var halvsyskon. Så vitt han visste fanns inga skogskatter på Slangö. Alltså hade han kommit med badgäster från staden. En svart skogskatt från staden, var hans nya teori. Varför var han så extremt intelligent? Det var plågsamt. Särskilt när man inte visste varför. Syskonen var helt vanliga katter. Mamman också. Det fanns bara en förklaring. Pappan var mycket intelligent. Jams begåvning var inte bara en längtan efter bekräftelse. Det var också genetiskt. Pappan var troligen en vetenskapskatt. Hade det enbart skapat en allmän intelligens hos Jam, eller spelade det även roll för hans intresseområden. 

Kunde Pappan vara politiker. Var han inne mer på vetenskap. Var det religion, och världsåskådning, som var hans område? Tom satt vid datorn. Plötsligt försvann kontakten med internet. Han ringde Telia. Efter långa resonemang berättade telefonrösten att de hade stängt så dags på helgen. Han såg uppgiven ut. Nu kan jag inte göra det jag tänkt göra, sa han. Jag är inte nöjd med Telia. De borde meddela när det är ett allmänt fel. Jag borde ha ett kontantkort för surfning liggande. Finns det kort som räcker mer än innevarande månad? Jam tänkte på sitt. Han ville veta mer om sin Pappa. Kunde han vara religionsvetare inom Universitetet. Tänk om hans område var litteratur. Kanske skrev han romaner och noveller. Noveller hade väl fått högre status nu, sedan Nobelpristagaren var mest känd för sina noveller. Kanske hans Pappa skrev noveller. Jam hade tänkt på att börja skriva. Tom var en lustig figur att skriva om. Kanske kunde han skriva sagor för vuxna. Kunde Tom vara en slags huvudperson. Kunde Jam ge sig själv en roll i dessa noveller? Toms löjliga beteenden mot barn vore något att börja med. Den fjantiga kaninen. Hans hela person var som en seriefigur, tyckte Jam. Han bestämde sig för att börja skriva.