Trött

Trött.

Kaninen Ida vaknade vid havet. Gäspade och sträckte på sig. Hon kände sig ovanligt trött och sömnig. Satte sig upp i sängen, och såg sig runt. Katten Jam låg på sin plats, och sov. Det ryckte i morrhåren. Han drömmer, tänkte hon. Antagligen om möss. Hon hade sitt röda nattlinne med volanger, på sig. Bytte till en röd kjol, och en rosa blus. Tvärrandiga knästrumpor. Hon tog på tennisskorna. Tom sov på sin plats däruppe. Hon tänkte på hans barndom. Han föddes bredvid ett systembolag. I porten luktade det illa. Många uträttade sitt behov där. De bodde i en etta med toa på svalen. Grannen var alkoholist. Soptunnorna stod på gården. När Tom skulle fylla fyra år flyttade de till ett jättestort hus ut vid skogen. Till hans födelsedag kom en flicka han var kär i, på det gamla stället. I present fick han en motorcykel som kunde köra på en pall utan att falla ned. Det nya huset var skrämmande. Det var oändligt stort. Var fjärde entré hade röda fönster. Han var alltid rädd att ta fel. Bredvid huset fanns ett högt berg. När det regnat byggde de fördämningar där uppe. När de öppnade blev det en strid flod. Det var spännande. 

En gång tog en pojke sin tvåhjuling och körde ned för berget. Ambulansen körde bort honom. Han gick i söndagsskolan. En gång var Rogers katt där. Tom gick också i unga örnar. Där gjorde han en grön örn på vit bakgrund, i plast. Den tyckte han mycket om. Hans bästa vän var två år äldre. Han hade en lillasyster som var ett år yngre än Tom. Henne var han kär i. Hon hade ljust hår och blåa ögon. Hans andre vän hade grammofon, och spelade rock ofta. Elvis och Tommy. En flicka han var kär i flyttade i tredje klass. Hon hade ljusa långa flätor. Hon var bra på brännboll, och all idrott. I femte klass kramade han en flicka på skolgården. På vintern flyttade han. Han kom till en klass med bara pojkar. Trettio stycken. En sträng gammal lärare som slog elever, som hade svårt för sig. Läraren delade in klassen i idioterna, genierna, och resten. Man hade inget namn. Bara en siffra efter efternamnet. Tom fick nummer fem. Läxförhören gick i rader från siffra till siffra. Första dagen slog läraren en rädd pojke framme vid tavlan. Pojken grät. Tom grät också. I engelska hade de räkan, rektorn. En liten förtorkad man. Boken var gammal och brun, utan bilder. Tom grät. Här kommer jag aldrig att lära mig någonting, tänkte han. Schack var skolans signum. Genierna slapp lektioner för att träna och spela schack. De skötte också biblioteket åt läraren. Höll i läxförhören med idioterna. 

Tom blev ett geni. I sjuan fick de en fotoboksförfattare i Svenska. Han uppmanade Tom till att bli författare. Nästa år fick han en kvinna i Svenska. Hon älskade Tom. Han älskade inte henne. I engelska fick de en söt ung kvinna. I religion den präst han gick och läste för. Skoltidens enda kvarsittning kom då. Skälet var ”fniss under Kristendomslektion”. I Svenska fick han alltid den skriftliga kommentaren ”to crazy”. Hon sänkte hans betyg två grader. Han kunde inte spela schack när han kom till den nya skolan. Efter ett halvt år rankades han nummer tjugofyra. Sista året nummer två. Nummer ett var Toms bäste vän. Han var en av de bästa i Sverige. Tom hade slöjd på en annan skola. Där på skolgården, såg han flickan han varit kär i. Hon som flyttade. På gymnasiet blev hans bäste vän konstig. Han avbröt studierna plötsligt. Sista gången Tom såg honom, levde vännen på groddar enbart. Ida såg ned på golvet. Det var lackade bräder. Dörren var hakad till en springa öppen. Hon trängde sig ut. Trampade på stenarna utanför dörren. Skuttade över kullen som stenkistan fanns i. Fruktträden hade vuxit. Plommonträdet bar frukt. Rosenbuskarna blommade. 

I en sänka på berghällen växte styvmorsvioler. Gräset var ansat. Tom hade lämnat gullvivor och blåklockor. Rödklöver och blåklint. Lavar täckte den stora stenen. Hon kom fram till altantrappan. Tog den i några skutt. Satte sig bekvämt i en solstol. Funderade. Jam vaknade med ett ryck. Gäspade, och satte sig upp. Såg sig runt. Idas plats var tom. Tom vred sig i sömnen. Jam tog av pyjamasen, och satte på kläder. Trängde sig ut genom dörren. Fruktträden var vackra. Rosenbuskarna yppiga. Hundkex sträckte sig över gräset. Oxlarna mot grannen började bli en hög häck. Han tog altantrappan i några skutt. ”Hurra”, utbrast Ida. Satte sig hos henne i en solstol. De talade om livets bekymmer och glädjeämnen. Tom vaknade. Gäspade, och satte sig upp. De smås platser var tomma. Han gick ned för stegen. Tog på kläder, och skor. Öppnade dörren, och gick ut. Gick till altanen. ”Hurra”, utbrast Ida. Är vi vänner, undrade han? Vi är alltid vänner, svarade de små!

Trött

Trött. 

Tom kände sig trött. Katten Jam var oförbätterlig. Nu handlade allting om Urantiaboken, Universum, och valet i höst. Jam såg sig som expert på Urantiaboken. Tom önskade att hans vän Jesper skulle komma hem och besvara Jams frågor. Jam tyckte att hela boken var trams. Jesper är högt begåvad. Skulle han bekänna sig till en bok som är trams? Jam ansåg att boken är skriven på ett sätt som lurar vem som helst. Kapitlet om Jesus uppväxt tyckte Jam var det magstarkaste. Någon har helt enkelt suttit och fantiserat. Som helhet är boken inspirerad av Dantes tankar, ansåg Jam. Tom föreslog att de skulle se filmen om Rodrigues. Jag orkar inte se den en gång till, svarade Jam. Men Hedwig and the angry inch, föreslog han. Jam tyckte att det var ett bättre förslag. Historien om Rodrigues är ju inte sann, påstod Jam. Hur menar du, frågade Tom. Han var i Australien också. Det är inte med i filmen. Han var där innan Sydafrika. Det som hände i Sydafrika var inte lika märkvärdigt i verkligheten, påstod Jam. Apropå Sydafrika så har jag sett ett TV-program om babianer därifrån, sa Tom. De har helt anpassat sig till turistströmmarna. De stjäl mat ur bilar och lite varstans. Babianerna är fridlysta så inte mycket kan göras. Det enda är att skrämma dem. Särskilda vakter avlönas för det. 

Varför är du så förtjust i Hedwig, undrade Jam. Jag tycker att det mest tragiska ödet en människa kan drabbas av är att vara född i fel kropp. Jag hade en ung man i terapi. Han ville vara Marilyn Monroe. Inte som Marilyn, utan verkligen vara hon. Jag insåg att inte mycket kunde ändras i honom. Det enda jag kunde göra var att försöka få honom att skaffa en partner och hålla sig till den. Sådana killar kan råka väldigt illa ut. De kan bli ”slit och slängmadrasser”, eller något ännu värre. En flicka jag hade ville vara sin Mamma. Inte som sin Mamma. Det är svårt att förstå hur det fungerar. Jam gäspade. Nu hade Tom börjat prata om sitt jobb igen. Jag läste gymnasiet på en väldigt speciell skola. Han ville prata, men arbetet var nog inte det lämpligaste. Jam var trött på det. Kanske skolan skulle gå bättre. Han berättade. Ascheskolans aula var full med föräldrar. Ett nytt gymnasium skulle startas. Försöksgymnasiet. En demokratisk skola. Jag började i tvåan. De äldsta startade i trean. Allt övergripande beslutades på stormöten. Vi satt på golvet i dramasalen som var lika stor som gympasalen. Det pratades i det oändliga. Vissa ville nog bara höra sin egen röst, tänkte jag. 

Anita var en av de som pratade mest men hon sa oftast rätt vettiga saker på sitt lite speciella sätt med sammanbitna tänder och nån slags lätt visslande läspning. Hon var inte lika sammanbiten och rasande som Afzelius, men ändå. När de gått sitt år hörde jag till de gamla. Stormötena var inte lika sanslösa längre. Vi i nästa generation var nog lite trötta på det egenkära tjafsandet utan slut och utan andra mål än att få höra sig själv inför publik. Elevernas föräldrar var professorer, företagsledare och akademiker allmänt. Jag läste filosofi i en liten studiegrupp på åtta elever. När vi var klara fick vi veta våra betyg. Läraren, Thomas frågade om vi hade några invändningar. Anders begärde ordet. Hans pappa var professor. ”Jag är inte nöjd med en fyra. Jag är värd en femma”, sa han. ”Om någon här är värd en femma så är det Tom”, sa Thomas. Efteråt sa han till mig att göra ett fördjupningsarbete, så skulle jag få en femma. Det var stort. Anders var mycket smart. Hans pappa var professor inom litteratur. Jag var tydligen bäst. I ett ämne som filosofi t.o.m. Jag var inte van att armbåga mig fram i skolan. Hade jag någonting som var så särskilt i mig själv. Någonting som märktes fast jag var en katt bland hermelinerna. Min pappa var ju bara en simpel målare. En plankstrykare från Bohuslän. 

Den sommaren läste jag Nitches Zaratustra. Jag skrev ett mycket bra arbete tror jag. Efter sommaren fick jag veta att Thomas slutat på skolan och min fyra var inskriven i betygsboken. Jam sov tungt. Han visste inget mer sövande än Toms berättande. Han märkte inget. Han fortsatte. Glad över att få prata. Där gick en elev som också var född i fel kropp. Han hette Siwert och var flera år äldre än oss andra. ”Du som skall bli psykolog kan väl lyssna på mig och säga vad du tänker”. Jag lyssnade på honom och han pratade. När Siwert var klar frågade han vad jag tänkte. ”Ja det låter ju inte så bra. I mina öron låter det rätt schizofrent hur du tänker” svarade jag. Siwert gick. Nästa vecka hade han skjutit sig. Jag skulle aldrig mer säga en sådan sak till någon. Han tittade upp. Han såg att Jam sov. Skulle vi inte se en film sa han och ruskade Jam. Jam vaknade och skämdes lite. Så du tycker helt enkelt synd om Hedwig, sa Jam och var på banan igen. Jag tycker mycket synd om alla Hedwigar, sa han. Men du är ju emot sjukhusbefruktning av lesbiska kvinnor. Hur går det ihop, undrade Jam. Han kände att marken gungade. Jag tycker att alla får leva som de känner för. Jag vet inte om det är samhällets uppgift att göra konstgjord befruktning på dem som valt bort mannen i sina liv. Det finns annat dyrt som är naturligare att betala för. Han kände att de var på väg in i en ny diskussion. Jag tycker om dig Jam, och vi behöver inga barn. Eller hur Jam?