Eriksberg

Eriksberg. 

Katten Jam och Tom funderade. Jam hade insett att hans Pappa var en Norsk skogskatt. Högt begåvad. Troligen Nobelpristagare. Tom försökte få Jam att tänka mer på sitt ursprung på Mammans sida. Hon var en enkel bondkatt på Slangö. Jam hade tre syskon. Vanliga gråa katter. De bodde under fiskaren Bos lilla uthus. Bo brukade fånga makrill. Renset gav han till katterna. Ibland fick de burkmat. Jam föredrog fiskrens. När han var liten tydde han sig till Toms familj. Särskilt till Tom. Det berodde nog på att han kände sig utanför. Han var annorlunda än de andra katterna. Syskonen bara åt och sov. Ibland lekte de. Jam fick vara med, men han tänkte ofta på annat. Medan syskonen tänkte på fiskrens, tänkte han på Universum och meningen med livet. Han fick bo hos Tom. En dag hade Tom och Jam gått ned till piren. Där satt Bo och lagade sina ryssjor. Tom frågade om han kunde få Jam. Bo svarade att det fick han gärna. De växte upp tillsammans. Jam lärde sig läsa före honom, men han kunde inte simma lika bra som Tom. Jam följde med familjen till staden. De åkte den stora ångbåten. Det var spännande, tyckte Jam. Sedan åkte de till Daga. Det var Toms Mormors hus. Familjen fick vara där så mycket de ville. Där fanns bär och svamp. Jam tyckte det var roligt att gå i skogen. Roligast var när Toms Pappa var med. Jam vände sig till Tom. 

Berätta om Daga, bad han. Tom berättade. En moped kom knattrande på vägen. Den kom närmre och svängde upp för backen, visste vi. Där stod Pappa. Vi älskade honom. Han arbetade på Eriksberg. Det var långt borta. Bara ner till stationen var det många kilometer. Vägen där ute hette Drangseredsvägen. Den gick vi när vi skulle handla. Affären låg vid tågstationen. Mormors hus, som vi bodde i, låg lite upp i en backe, som på höjden Tranbergs bodde, och byggde på. På tomten växte två gullregnsträd. Deras gula blommor, vek sig frikostigt ned mot backen. De var giftiga. Skära rosor, trivdes i rabatten, mot gräsmattan. Häcken frodades, och skyddade mot vägen, och Svantesson intill. Svantesson hade trädgårdshallon i massor. Vad var trädgårdshallon egentligen? De var stora. Vi kunde inte ta några. De växte skyddat, en god bit in i deras trädgård. På andra sidan, vår väg hade Svensson röda vinbär, som frikostigt böjde sig ut över vägen. Där åt vi ibland. Rabatten mot huset var fylld av blommor av alla slag. Bin, humlor, och blomflugor, samsades om, att besöka blommorna. Ofta gick vi ut i skogen. Bort över Myren. Starkströmsledningar korsade skogen, och surrade märkligt. Vid kanten av myren. Mot vår väg, låg en liten branddamm. Efter den kom ”steniga backen”, som leder till elljusspåret idag. 

Vatten forsade från dammen, under vägen, och gav en munter bäck, genom skogen. Där seglade våra barkbåtar, snabbt, trots stenar och krökar. Bäcken gick vidare genom skogen, och mynnade i sjön. Vattnet var brunt, och förmodligen järnhaltigt, från myren. Runt bäcken växte vita smultron. De blev gula när de var mogna. De var minst dubbelt så stora som vanliga smultron, och mycket goda. Långt senare tog vi plantor och satte, hos Mamma och Pappa på Lyndongatan. Åt andra hållet, ner på väg mot Askarshöjd, ligger idag villor och en skola. Hosthagenskolan. Då kom vi fram ur skogsbrynet, till en stor sänka. Där nere gick hästar och betade. Det var mycket vackert. Pappa älskade att utforska nya marker. Runt Daga finns inga gränser, som det gör på en liten ö. Där var gränslöst. Vi älskade Daga i tidig höst. Mamma, Pappa, mina syskon och jag. Jam lyssnade. Han ville veta allting om Daga. Kanske var det därifrån hans Pappa kom. En dag reste familjen till Daga för att stanna några veckor. Det tyckte Jam var bra. Det var på sensommaren. Bär och svamp var mogna. Tranbergs bodde längre upp i backen. De hade en flicka som var söt. Henne tyckte Tom om. Det visste Jam. 

De skulle gå och bada. Bara Tom och Jam. Fast brodern var med. De brukade bada vid Volvobryggan. Den var ny och fin, och alltid ledig. Vägen till bryggorna gick genom skogen. Först gick de grusvägen fram till branddammen. Brodern bar en packning. Det var handdukar, badbyxor, och fika. Det fick plats i en liten ryggsäck. De stannade vid branddammen. Gröna små blad bredde ut sig på ytan. I mitten var det fritt. Där kunde man se ned i dammen. På en meters djup växte från bottnen brunt ludd. Vattenytan låg stilla. Ändå rann vatten i dammen. Det kom från myren, och var lite järnhaltigt brunt. Det rann under vägen. En munter bäck fanns på andra sidan. Den ringlade sig genom skogen och ut över ängen. Den rann ända ned till Solelången. Runt bäcken växte vita smultron. De plockade och åt. Där stigen tog över, växte mycket harsyra. Tom älskade harsyra. De plockade och åt. Han var flitigast. Vissa hade fyra blad. Det betydde tur, visste han. Ute på vägen mot badet fanns hallon och björnbär. De plockade och åt. Nere vid järnvägsspåren växte röda smultron. Jam älskade smultron. Efter spåren fanns hur mycket som helst. Tom ville bada. De gick ned till bryggorna. Vattnet låg stilla. Solen från väster värmde så skönt. Den kom från andra sidan sjön. Ingenting hindrade eller var i vägen. Jam tog på sina nya badbyxor. De var röda. Han ville lära sig simma. Tom kunde så bra. Han och brodern simmade. Jam fick nöja sig med att klättra ned för stegen. ”Jaha, vad är väl en bal på slottet”, tänkte han.

Husmor

Husmor. 

Katten Jam funderade. Tom höll sig i bakgrunden. De var i Mormors hus i Daga. Det var tidig morgon. Eva och hennes barn hade inte vaknat ännu. Toms Mamma var på husmors semester på Öland. Hans Mormor låg i sin säng. Pappa var kvar i staden. Han längtade efter morbror Uno och Knut. Han hade sovit i samma säng som brodern. En brun kökssoffa på andra våningen. I sovrummet. Han var liten. Kaminen hade stått svart och kall. Locket var av. Han och Jam hade gjort raketer kvällen innan. I sängarna låg Eva med sina barn och sov. Jam hade tagit ett skutt upp på sängbordet. Tittat ut, och sett att det var en växlande dag. Han hade tagit av pyjamasen, och tagit på kortbyxorna. Smugit ut i rummet med klädgarderoben och gått fram till trappan. Jam var inte rädd för malar, så som Tom var. Han tog sig ned för trappan i några skutt. Dörren till verandan var stängd. Han gick ut i köket. Hittade sin skål och åt lite. Dörren till Mormors rum var stängd. Han såg att kökskaminens lucka stod på glänt. Mormor hade eldat i går kväll. Han trängde sig ut på verandan. Några kvarblivna flugor vaknade och började surra runt frenetiskt. Pelargonierna hade börjat ta sig. Rosa och röda. 

Han öppnade ytterdörren och trängde sig ut. Det var kallt och fuktigt. Solen stod lågt. Några strimmor kilade sig fram genom de stora björkarnas blad och grenverk på andra sidan vägen. Tom sträckte på sig. Han delade säng med brodern. Locket till kaminen var av. De hade gjort raketer kvällen innan. Broderns raketer var bäst som vanligt. Han tog av sin nya pyjamas. I sängarna låg Eva med barn och sov. Han tog på sina kortbyxor. Öppnade sovrumsdörren, som stod på glänt. Kall luft strömmade emot honom. Han tittade på garderobsdörren. Där inne fanns malar. Han ryste. Han stängde sovrumsdörren efter sig, och gick fram till trappan. Dörren till verandan stod på glänt. Han gick ut i köket. Han öppnade skafferidörren och tog fram sin filbunke. Sockret var slut. Han hällde sirap på. Dörren till Mormors rum var stängd. Kaminsluckan stod öppen. Mormor hade eldat kvällen innan. Det började bli höst. Han frös lite. Han åt sig mätt. Brödet var skuret. Han tog ost och kaviar på. Dörren till verandan var inte helt stängd. Kall luft strömmade in. Han tänkte knappast längre på järnringen i köksgolvet. Han öppnade ytterdörren, och gick några trappsteg ned, och satte sig. 

Katten syntes inte till. Jam hade fångats av en mus. Den kilade på grusvägen, och sprang upp bakom huset. Jam följde efter. Strax slank musen in i ett hål och var borta. Jam satte sig i gungan och drömde sig bort. Tom gick ned för trappan. Han såg gullriset i rabatten mot huset. Humlor, bin, och blomflugor, var redan igång. Han tänkte. En gång kastade jag min kniv mot marken, där en geting surrade. Kniven satte sig i marken, och skiljde getingens bakkropp från resten. Vi sköt ofta slangbella mot getingar i blommorna. Slangbella gjorde vi, av en y-formad gren. Gummiband var vanligt, men ibland fick vi tag i ventilgummi. På den tiden köpte man sammanhängande ventilgummi för cyklar, och klippte av dem, i lagom längd. Till en slangbella klippte man inte mycket. I centrum av slangbellan fäste man en tyg, eller läderlapp, som knöts fast vid ventilgummina. På sidan av tomten, upp i backen, hade vi en vedbod, med en bekvämlighet. Vid kanten av vägen samlades grus. Vi plockade fickorna fulla, min bror och jag. Sedan tog vi den lilla stege, som vi snickrat, av tunna björkstammar. Reste den mot vedboden, och klättrade upp på taket. Där låg vi och pricksköt mot trädstammar, på andra sidan huset, häcken, och vägen. Det hördes när vi träffade en trädstam. Pang! 

Ovanför Solegården ligger nu ett villaområde. När vi var små var där skog och ängar. Jag såg en svart orm ringla sig i gräset. En bäck rann genom skogen ända ner till Solelången. Min bror visste vad alla blommor hette. Han visste också vad träd hette. Han visste vad fåglar hette, och kunde hitta fågelbon överallt. Han visade mig boet, hos svartvita flugsnappare, i vår egen tomt. Äggen var så små. När villaområdet mellan vårt hus, och Solelången byggts, blev det en affär ovanför Solegården, i ett litet hyreshus. Det var mindre än halva vägen, till stationen. Pappa tog oss med på svamp, och bärutflykter. Vi gick uppför vår backe. Förbi Tranbergs, och in i dunkla skogen. Grön mossa bildade mjuka sängar, för en stunds vila. Askar och bokar, strålade i alla färger. Gult, brandgult och rött. Björkarna var vackert gula. En myr öppnade sig. Små tallar kämpade mot vattenbadet i myrens mjuka sänka. Köttätande växter, sileshår, fångade flugor på den vattensjuka slätten. Längst ut fanns en liten sjö, där vi trodde att en fåraherde gått ner sig. Följde man stigen var det ingen fara. På andra sidan myren, dignade tuvorna av lingon och blåbär. Kantareller och taggsvamp, drog uppmärksamheten till sig. Man hade ofta inte tillräckligt med kärl med sig. Tom satt kvar på trappan. Jam såg igelkotten komma ut ur rishögen. En svart orm ringlade i gräset. Det var fortfarande daggvått. Några svarta skogssniglar hade ännu inte dragit sig tillbaka. Flugsnapparna var redan igång. Högt upp i skyn flög svalor kvickt och lätt. Jam satt i sin gunga. Han tänkte på Tom. Han tänkte på sin Pappa. Han tänkte på Universum. Urantiaboken. Ljuset som kröker sig runt planeter. Vetenskap och religion. Han tänkte på de minsta beståndsdelarna och de största. Han tänkte på big bang. ”Så mycket är det människan minns. Bild trycker på bild bak ögats lins. Ibland får hon svårt att hålla isär, vad som var, och är”. Jam drömde sig bort i sin gunga.

Yang

Yang. 

Katten Jam och Tom var vänner. Tom hade talat i telefon med sin syster. Det var inget långt samtal, men det räckte för att han skulle komma in i andra tankar. Han tänkte inte mer på tomten. Jam hade förlikat sig med att han var en enkel Slangö-katt. Det var bara frågan om vem som var Pappan som fortfarande stod öppen. Jam kunde inte blunda för att det måste varit en mycket begåvad katt. Det var inte längre någon tvekan om att han var mer begåvad än Tom. Tom var bra på att berätta saker, men innehållet var lite enahanda, tyckte Jam. En sak blev obehaglig i samtalet med hans syster. Samma sak som alltid. Det handlade om rätten till verklighetsbeskrivning. Hans syster satt inne med facit. Hon var liktydig med den verkliga verkligheten. Nu var det synen på Gerdas man som hakade upp sig. Han hade glömt att systern var vän med Gerda. Inte med Ingerborg När han kallade mannen för psykopat, blev det fel. Dessutom var han vän med Ellen. Kusinen på Slangö som var vän med systern. Han började istället tala om borderline. Mannen har två helt olika sidor, sa han. Den goda sidan visar han upp för vissa. Den dåliga för andra. Systern sade att Anna, kusinernas Mamma, tyckte om honom. Dessutom var han änkeman. Det borde ju bita på Tom. 

Det är som det är, sade Tom. Han brukade säga så, när inget mer kunde sägas. Det betydde att det är deras problem. Jam kände att det började knaka i de grå. Var snäll och berätta Tom, sade Jam. Han berättade om hur det var när han var liten. Det var fullt av liv i vattnet. Jag och min bror brukade fånga sandskäddor på det grunda i Abbelvi. Vi bara vadade ut en bit. Man såg när en plattfisk rörde sig på bottnen. Det blev en fläkt av damm, där fisken lämnade sin plats. Sedan var det lätt att se den. Nu hade den inte längre sand över sig. Vi drev den in mot stranden, och fångade den till sist, när den försökte fly in i en hålfot. Vi gjorde små dammar på stranden, där vi släppte dem. På kvällen gav vi dem fria. Det fanns också gott om ål, och små horngäddor. Inne vid bryggorna kryllade det av krabbor, i alla storlekar. Fast inte så stora som de krabbor vi äter. Det är en annan sort. I tången fanns tångloppor, och räkor i massor. Runt uddarna ringlade, i miljontals, småräkor, av en särskild sort. De kallas för mysis. När vi blev lite större, och min bror hade akvarium, så fångade han dem. Soltorkade, och hade som mat till akvariefiskarna. Maneterna var inte lika många då som nu. Det som fanns var brännmaneter. Öronmaneter var ganska ovanligt. 

Ibland simmade man in i en brännmanet. Det gav hemska plågor, i många timmar efteråt. Ibland fiskade vi krabbor. Som bete hade vi blåmusslor, som vi plockade längre ut, på det grunda. Pappa hade lärt oss, hur man öppnar en mussla. Det går att kila in en kniv i musslan. Man skär av den vita muskeln, som håller musslan stängd. När jag blev äldre plockade jag blåmusslor, och stekte dem i smör, vitlök, och vitvin. Med peppar var de mycket goda. Salt behövdes förstås inte. Ute vid Sälö kryllade det av musslor i vattnet. Där var också bra att fiska med kastspö. Vi fick mycket torsk på det sättet. När man fick havslax, var det fest. Där myllrade av trutar, och måsar, i alla varianter. Jag kände igen, vanlig mås, skrattmås, gråtrut, silltrut, och den största, havstrut. Silltrut, och havstrut har svarta vingar. På Solö fanns också labb. Vi såg ofta hur labben stressade trutar till att kräkas. På nordvästra udden fanns en fyr som var viktig för navigerandet mot Marstrand. En natt gick en stor segelbåt på grund, mot fyren. Pappa var som alltid, mycket hjälpsam. Båtägaren var helt hjälplös. Pappa band upp båten mot berget nedanför fyren, så att den inte kunde sjunka. Det var ett stort hål i botten på båten. Det var storm. Pappa var fantastisk med sådant där. Den familjen satt bara och darrade medan Pappa räddade båten. 

Nästa morgon kom räddningskryssaren och hämtade båten. Den halvsjönk när den bogserades mot Slangö. En gång satt jag och min bror vid en lägereld på nordöstra sidan av Solö. Pappa och Mamma kom och gick förbi. De höll varandra i handen. När de gick mot fyren på bergets topp, blev de siluetter för oss. De kysstes. Jag blev oerhört lycklig. Jam hade faktiskt lyssnat. Han tyckte att Solö var intressant. Samtidigt tänkte han på borderline. Menar du att en borderline person har två sidor som inte känner varandra? Att han är splittrad i två helt olika sidor? Som svart och vitt. Jam började tänka på yin och yang. Den Japanska symbolen har en motsatt punkt i centrum. En vit punkt i det svarta, och en svart punkt i det vita. Saknar en borderline dessa punkter? Tom blev förbluffad. Det var en extremt kort och träffande bild av borderline problematik. Han hade aldrig hört detta tidigare. Den person som skapar denna bild måste vara oerhört begåvad. Tom såg Jam på ett nytt sätt. Allting runt Jam började te sig annorlunda. Hans tankar om Universum. Teorier om Urantiaboken. Vetenskap och världsbild. Det krökta rummet. Schrödingers katt. Oändliga Universum. Big bangs. Religion. Nobelpris. Faderskomplex. Han insåg plötsligt att Jam var ett geni. Han började grubbla igen på vem som skrev texterna om Tom och Jam. Allting började snurra. Han ställde sig upp. Han var tvungen att hålla tag i bordet. Jam tittade på honom. Du ser ut som sockernivån har fallit, sade han. Ät en banan Tom. Du behöver någonting som håller dig kvar på jorden. Jam log. Nu insåg du något Tom, sade han.

Överdrift

Överdrift.

Katten Jam kände sig trött. Tom bara ville berätta. Det var bra att det fanns ett sätt att få honom glad igen. Men det kunde också gå till överdrift. Han berättade om sin ungdom. Det var Agnes och jag. Ganska kort efter att vi flyttat ihop, blev en lägenhet ledig, ner i hörnet. Det var också en tvåa, men den var trevligare planerad, och med björkar utanför fönstret. Den låg liksom i längd, med köket och badrummet, instuckna mot uteplatsen i öster. Vardagsrummet hade fönster både åt öster, och söder. Där var också balkongen. Sovrummet hade fönster åt väster. Entrédörren var åt väster. I rummet hade vi en stor rund soffa som jag snickrat. Den var täckt av grön manchester. I mitten var ett vitt bord. Agnes medhavda skrivbord stod mot väggen åt öster, bredvid soffan, och fönstret. Det var brunt och mörkrött. Varje kväll spelade vi ishockeyspel i köket. Agnes hade uppfunnit ett snöre med en krok, som fäste kökslampan perfekt i centrum, över spelet. Jag spelade utan målvakt. Det blev ganska jämnt så. Till måltiderna turades vår studiekamrat, Kalle att dyka upp, med min bror, som också bodde i huset. En gång sa min bror, när han satt där, ”snyltgäst”, när Kalle dök upp. ”Skall du säga”, svarade Kalle. Det skrattade vi många gånger åt. Min bror hade ju syftat på sig själv. 

Vi var unga då, och hade inga barn ännu. I huset bodde många av våra vänner. Huset ägdes av Agnes och hennes syskon. På den tiden kunde man ta in de hyresgäster man ville, så våra vänner, och vänners vänner, flyttade in. Vi gjorde en fin uteplats. Hyrorna var så låga som det bara gick. Ofta satt vi på uteplatsen och fikade. Ibland åt vi där. En gång i veckan hade vi soppmiddag. Vi turades förstås om. När Eva var född var hon med. Ett litet barn till fanns där. Han var lugn, och lät sig hanteras av vem som helst. Eva var livrädd och klängde på Mor eller Far. Vi skämdes förstås. En kritik växte fram. På den tiden var alla kommunister. Vi var rika, och därmed fiender. Många tyckte nog, kändes det som, att vi borde sälja huset, och skänka pengarna till välgörenhet. Åtminstone borde vi göra om till bostadsrätter, som skänktes till köparna. Det kändes ohållbart, så vi sålde huset till sist. Wallenberg köpte. Han var barndomskamrat till Agnes Pappa. Affärer är affärer, var hans paroll. Hans släktskap, och vår oerfarenhet gjorde att han fick ett oskäligt lågt pris. Som om han inte var rik tillräckligt. Vi fick i alla fall lite pengar, och slapp, den ohållbara situationen i huset. 

På den tiden arbetade jag på fritidsgård. Det var Timme fritidsgård i södra Kortedala. Jag spelade gitarr och sjöng. En av de äldre besökarna, hette Bosse. Han var extremt begåvad. Först satt han och trummade på allting, jämt. Sedan lärde han sig gitarr, mycket fort. Så köpte han en tvärflöjt, och blev duktig på att spela. Senare gick han på musikakademin i Stockholm, och blev musikpedagog. Från början var han en halvkriminell, öldrickande ungdom från förorten. Bosse började spela med mig. Jag spelade Dan Andersson, Ferlin, Taube, och Bellman. Vi spelade på ålderdomshem. Det var jag gitarr och sång. Min vän Krister gitarr, och Bosse tvärflöjt. Till slut höll vi en konsert i Kortedala torgs lokal. Då hade vi också fått med Magnus på cello. Jag tror att det lät bra. En pojke, blott femton år gammal, var duktig trummis. Han tog med mig som sångare i sitt bluesband. Jag kompade gitarr också. På ett år hann jag lära mig, att sjunga, och spela blues. Vi tränade i en källarlokal på Kortedala torg. Hemma i Vidkärr fanns en sånggrupp som kallade sig ”nejsägarna”. De sa nej till kärnkraft. Efter några år ville de bredda sin repertoar. Åke, gitarrist, bodde i vårt hus. Janne var trummis. Han kunde alla låtar från sextiotalet utantill. 

De frågade mig. Jag spelade och sjöng blueslåtar. Janne och Åke strålade av entusiasm. Några droppade av: Vi blev ett nytt band. Trummor, bas, gitarr, orgel, piano, saxofon. ”Dream Tambourine” var fött. Vi spelade på firmafester, vanliga fester, läger, och klubbar i Göteborg. Det lät nog stundtals ganska bra. Som värst hade vi tre körtjejer. Att sjunga i ett blues, och rockband är en märklig fysisk njutning. Jag brukar likna det vid att köra motorcykel. Allt finns bakom dig. En låt börjar med några tunga slag på trummorna, fortsätter med en slinga på basen. Ett riff på gitarr. Sedan övriga instrument. Det blåser bakifrån. Vissa låtar är underbara att sjunga. Då, när din sång klingar ut i lokalen, kör motorcykeln i full fart. Jag skäms nu efteråt bara för en sak. Jag bar aldrig efter spelningarna. En del av publiken ville alltid prata med bandet efteråt. Det var sångaren, de ville tala med. Vi gjorde en platta. När Tommy Rander frågade om vi ville satsa, svarade vi nej. De andra hade också fått barn då. Vi ville bara ha det som en hobby. Jag minns när lilla Eva sprang i sin röda sparkbil. Från väggen i sängkammaren, genom långa hallen, genom vardagsrummet, och pang i balkongdörren. Det var ett lätt val. Barnen betydde allt. I ett band repar du minst två gånger i veckan. Spelningen tar hela lördagen. Du är trött på söndag. Efter några år till slutade vi spela. Barnen, och Agnes, betydde allt. Jam lyssnade förstrött. Han förstod att Tom saknade sina föreläsningar. Teknikseminarierna var också ett forum. Handledningen förstås. Han var ansvarig för en del av psykologutbildningen. Jam var ansvarig för Toms psykiska välbefinnande. I alla fall kändes det så. Jam bad honom att bara koppla av. Se på TV till exempel. Han lyssnade. Han gjorde alltid som Jam ville.

Funderade

Funderade. 
 
Katten Jam funderade. Jam vände sig till Tom. Jam tyckte att han verkade nedstämd. De satt i verandan på Slangö. Agnes sov. Det gjorde barnen Eva och Robert också. Jam satte på tevatten. Osten var slut så det fick bli kaviar och mjukost på smörgåsarna. Jam visste att Tom mådde bättre om han fick berätta. Jam bad honom att berätta någonting. Han berättade från sin uppväxt. Jag satt på en bänk i lekparken mellan skolan och Lundongatan där jag bodde. I gungan satt den sötaste lilla tjej jag någonsin hade sett. Hon hoppade ur gungan och kom fram till mig. ”Vad heter du”, sa hon. Jag heter Marianne. Vill du följa med mig upp i skogen? Jag hade blivit blixtkär när jag såg henne i gungan. Vad menade hon? Vad skulle vi göra i skogen? Jag förstod ingenting men blev ändå väldigt besvärad och generad. Det var något som inte stämde. Så brukar det inte gå till när man går upp i skogen, Kråkängsparken. Jag sa nej. Hon bodde i radhuset bredvid vårt. Hennes pappa kom ut och fångade mig på gatan när jag gick förbi. Kom in sa han. Jag hälsade på honom och hans lilla mörka fru med den gigantiska barmen. De visade mig sitt piano i vardagsrummet.  

”Vi har hört att du är så duktig på att spela piano”. Kan du inte ge privatlektioner och lära Marianne att spela bra? Jag blev väldigt överrumplad. Att bli inbjuden av vuxna till deras hem var inte vanligt. ”Vill du ha något att dricka”. ”En bulle att äta”. ”Både mamma och jag tycker mycket om dig”. Jag tittade på den enorma barmen som hävde sig vid varje andetag. Undra om Marianne skulle få sådana bröst? Nu var hon världens nättaste lilla sötnos, men någonting stämde inte. De är inte normala. Alltsammans var väldigt smickrande. Berömmet. Jag skulle få betalt för att sitta regelbundet bredvid Marianne, den fantastiska och göra någonting jag älskade. ”Nej jag vill inte”, svarade jag. Jag förstod inget, men något stämde inte. Sen såg jag henne med en kille . B-sortiment jämfört med henne. Hon var inte gammal när hon blev gravid första gången. I början av hösten åkte fotbollslaget på träningsläger till Danmark. Jag delade rum med fete Per och Theodor. Teo var mörk och snygg. Tidigast utvecklad och en tjejtjusare. Han berättade om flickor. Massor föll på plats. De hade någonting jag behövde för att livet skulle bli helt. Tjejerna. Att vara söt var inte det enda. Jag hade ingen aning om hur jag såg ut, eller om någon tjej någonsin skulle vilja ha mig. Fotboll, handboll, löpning, skolrekord var inte alls allt. Inte att vara bäst i engelska med den underbara unga vackra fröken Lisa heller. Älskade hon mig för att jag var bäst eller var det något mer bakom hennes berusande leenden? 

Jag började se mig om. Var fanns hon? Det var i skolparken i början av hösten. Jag gick i sjuan. Det var två killkompisar, Inga-Lill och jag. Skoldagen var slut. Det doftade blommor och gräs. Hon hade mörkt långt hår och stora mörka ögon. Mina är blågröna. Mitt hår brunt. Vi var lika stora, men hon var en full kvinna. Hennes bröst var fylliga. Hennes läppar tjocka, och hennes ögon tindrade när hon såg på mig. ”Du är den gulligaste jag vet”, sa hon. ”Inga-Lill, Inga-Lill, sjung visan för mig”. Så hade poeten skrivit. Det visste jag. Var det Fröding? ”Min själ är så ensam på levnadens stig”. Vi kysstes. På min sida skolan bodde mest killar. Och så Mari, Majsan och Lisa. Det var min Mari, med de långa gula flätorna. Hon hade också flyttat till Bräcke: Bara några år tidigare och hon gick i Färjenässkolan där jag hade slöjd. Vi såg varandra på skolgården men ingen av oss sa någonting. Olle var ledaren. Han var intelligent och hade högsta betyg i alla ämnen. Han var kommunist. Han lyssnade bara på engelsk musik. Animals, Kinks, The Who osv.

Han inbillade sig att vi bodde i England och att våra pappor var kolgruvearbetare. Olle drack bara öl. Wersén och hans udda tvilling, ”Tajen” var alltid lojala med honom liksom Dan ”Fisken” Persson och Bengan. Fisken hade två stora tjusiga vinthundar. Lille Gillo var en liten mörk invandrarkille som flöt in i gänget. Han boxades och var helt orädd fast han inte hade någon räckvidd alls. En gång hade vi en turnering i Olles trädgård. Gillo och jag gick till final. Det var otäckt. Han tog det på blodigt allvar och vi skadade varandra riktigt. Jam hade ringt till Ingeborg. Han meddelade att han gjort en ny mailadress till henne. Storholmen var upptaget så det fick bli Storholmen2. Jam sade också att han skickat ett mail till den nya adressen. I det fanns även Jams bloggadress. Tevattnet var fortfarande lite varmt. Jam var inbunden. Både han och Tom mådde dåligt. Har jag skrivit mycket dumheter sista tiden, frågade Tom. Vi har i alla fall sagt vad jag tänker, sa Jam. Vad du tänker, sa Tom. Är vi inte i alla fall två som tänker, undrade han. Utan tvekan är vi två som finns, svarade Jam. Vem som tänker är en helt annan historia. Tom satt tyst. Jam är oförbätterlig.

Vänner

Vänner. 

Katten Jam och Tom var vänner. Jam hade varit bekymrad för Toms skull. Tom var nedslagen. Han skickade ett mail till sin kusin, Ingeborg. Jag har skrivit texter om en liten katt. Han heter Jam. I texterna "Poppo" och "Tass", berättas om tomten Einar fick. Jag var med den gången. Det har varit svårt att glömma. Varje sommar har jag tänkt på den. Jag har aldrig vågat ringa. Det är inte värt någon konflikt. Säger du nej så är det bara så. Nu ville jag säga det innan jag går bort. Om du läser mina texter kanske du förstår bättre. I vilket fall ses vi den trettonde september. Snälla. Avsky mig nu inte för detta. Det hela är Pappas fel. Om du det minsta tycker att det här är obehagligt, så glöm det bara. Jag har förträngt det i så många år. Några år till spelar kanske ingen roll. Jag har fortfarande inte hittat adressen till Kaninestad kyrka. Jag har nu sökt Hans Persson. Han måste väl veta besöksadressen. Eva tänker ta med fika. Kaffe till alla förstod jag det som. Huvudsaken är att vi är vänner. Nu har jag öst ur mig det jag hade. När Agnes dog blev jag psykiskt dålig. Jag gjorde av med oerhört mycket pengar. Jag hade ett hus i Daga och ett på Slangö. Vi hade mer än så. Jag får vara glad att jag överlevde. 

Robert har jag ingen kontakt med. Eva älskar jag. Henne lever jag för. Det är roligt med kontakten med dig. Som psykolog blir jag bekymrad för Gerda. Man dras in. Förstår hon ingenting om hurdan han är? Jag skulle vilja hälsa på i din stuga. Det blir väl tid för det också. Jag tycker att du borde skaffa en dator. En bärbar liten får du lätt för tre tusen. Mail är så praktiskt. Ett komplement till telefon och att ses. Jam var mycket tveksam. Var det rätt eller fel att skriva om tomten. Jam bad honom att berätta någonting. Han visste att då brukar han må bättre. Han berättade om sin tid i nionde klass i grundskolan. Jag övertalades att ställa upp i valet till elevvårdsordförande. Det var jag, Fransson och en klyftig tjej som hette Lisa. Eleverna röstade men rektor bestämde. Vad som egentligen hände vet jag inte men Fransson blev ordförande. Jag fick ansvar att starta ett skoldisko, och Lisa fick ingenting. Det var Fransson och jag som gjorde skoltidningen. Han var smart och väldigt rolig. Diskot blev ett äventyr och en succé. Två gånger var Doris där med bandet Plums. En gång var Tommy Rander där. Fler och fler elever kom till våra diskon. Sniffarna kom också dessvärre. Vi hade ju själva ansvar för ordningen. 

Till slut kom t.o.m. SniffarTommy. Han var flera år äldre och bodde förstås i Solgårdarna. Sniffarna höll till i Krokängsparken. Alla var rädda för Tommy. Jag var ytterst ansvarig för ordningen på skoldiskot. Konstigt nog betalade han utan protester. Han var som ett lamm hela kvällen och när vi stängde gick han utan protester. Kanske var han väldigt glad över att bli insläppt. Första året på gymnasiet gick jag på Lundby. Teknisk linje. I en annan klass gick en tjej som var sagolik. Första gången jag såg henne var på fritidsgården vid Wieselgrensplatsen. Björn Skifs hade spelat. En pytteliten mörkhårig prinsessa seglade fram över golvet. Hon var fullkomligt perfekt. Hon svävade fram. Fötterna nuddade inte golvet. Hon var helt unik. Hon hette Kristina Lindberg. Kristina blev Sveriges mest utvikta senare. På skolan stod vi i var sin ända av entrén och såg på varandra. Jag kom från ena hållet där tekniken låg. Hon läste på ekonomilinjen och var klasskamrat med Olle. De kom från andra hållet. Vi träffades på en fest i Lundby. Kristina och jag blev ensamma i ett litet rum. Jag såg in i hennes vackra ögon i hennes absolut perfekta ansikte. Vi kysstes. Då stormade Olle in i rummet. ”Lyssna inte på honom, sådär säger han till alla”. Magin var bruten och tillfället förstört. Olle vann ju ingenting men var säkert svartsjuk så klart. 

Kristina var ihop med Danne i Tages. Han var mycket äldre och hade hög status. Man skulle spela i ett band. När jag var arton var jag i Daga en sommar. Mormor hade en sommarstuga där. Jag lärde känna bröderna Anders och Erik Couro. Vi var ett gäng killar och tjejer som brukade träffas nere vid sjön. På dagarna badade vi och snackade. På kvällarna gjorde vi en brasa och berättade spökhistorier. Anders hypnotiserade oss, Fast på mig funkade det inte. En amerikan var där. Efter hypnos sprang han mellan träden och skrek ”I´m invisible, I´m invisible”. Amerikaner alltså! Jam sov tungt. Han brukade somna när Tom berättade. Tom såg upp och märkte att Jam sov. Han ruskade i Jam. Jag ångrar mig, sa han till Jam. Hur skall jag få Ingeborg att inte läsa mailet? Toms syster hade ringt. Hon visste att han börjat tänka på tomten igen. Frågan var om han var uppvarvad? Jag tycker att du skall ringa Ingeborg, sa Jam. Ring och säg precis som det är. Att du ångrar dig, och vad du skrev. Du kan också säga varför du skrev. Han ringde. Först på den vanliga telefonen. Sedan på mobilen. Ingen svarade. Han talade in på telefonsvararen. Att han ångrade mailet. Han blev lite lugnare. Jam tittade medlidsamt på honom. Tänk hur du alltid ställer till det, sa Jam. Tom tittade på klockan. Den var bara tio över fyra. Han och Jam brukade äta klockan fem. Nu ville han äta. Han ville fly. Bort från allt besvärligt. Jam tittade ömt på honom. Nu är det du som är liten, sa han.

Förfärad

Förfärad. 

Katten Jam var förfärad. De hade bett Ingeborg läsa på bloggen. Tom lämnade deras mailadress på telefon. Ett barn till Ingeborg kunde skicka ett mail. Sedan tänkte Jam att de skulle skicka ett mail tillbaka. Där skulle bloggadressen finnas. En förklaring krävdes också, tyckte han. Dessa texter handlar om en katt som heter Jam. Han berättar om Einars tomt. Einar är Toms Pappa. Jam och Tom var med när Einar fick tomten. Därför har de tänkt på detta i alla år. De har bara inte vågat ringa. Tiden har gått. De vill nu ta upp det innan de går bort. Att ge tomten till Pappa nu är ingen idé. En liten tomt delad på tre är lönlöst. Tom har inte råd att köpa ut syskonen till marknadspris. Han och Jam var på Slangö. Det var tidig morgon. Barnen sov. Agnes likaså. Jam och Tom satt på verandan och diskuterade. Tevattnet stod på plattan. Jam bad honom att berätta något medan vattnet värmdes upp. Tom hade varit duktig i nästan alla idrotter som ung. Det enda han inte var bra på var kortdistanslöpning. Han var i alla fall med i skollaget, så helt dålig var han nog inte. 

Han berättade om sin älskade Mari. Maris pappa var föreståndare på sjömansgården, och hade varit svensk mästare på hundra meter. Maris bror tränade i Brasilien. Pappan var gympalärare och hade mig det året jag skulle bli Göteborgsmästare på långdistanslöpning. Före en tävling drog jag mig alltid undan och gick in i mig själv. Jag gjorde lite snabba starter och stretchade. Framförallt laddade jag mentalt. Eftersom jag var skolans hopp fick han för sig att ”värma upp mig”. Han förstörde min uppladdning helt och hade mig till att springa mig helt slut. Vansinnigt alldeles före start av ett långlopp. Näst bäst från skolan var Bosse. I uttagningen på skolan sprang vi långa banan i Krokängsparken. Efter halva loppet tog jag täten. Den sista biten var en rätt brant uppförsbacke och jag hörde hela tiden Bosses steg bakom mig. Vi hade sprungit oerhört fort. Det skrek av smärta i min kropp. Jag vann. En sekund efter mig kom Bosse. Han tränade löpning och ville verkligen vinna. Min tid var fyra minuter och tjugoåtta sekunder. Skolrekord. Bäst genom tiderna. Distriktsmästerskapet gick i Slottskogen. Jag var trött när jag startade och helt ofokuserad. 

Vad visste lärarsprätten om långdistans och individuella skillnader i uppladdningen. Han var helt självupptagen. En sadist som slog de elever som gjorde något fel enligt honom. Också flirtade han med tjejerna och trodde att han var en ungdomlig snygging. Jag försökte springa som jag brukade. Det var en massa startande. När det var tre hundra meter kvar i krönet av sista backen tog jag täten och tänkte hålla den i utförslöpan mot mål. När det planade ut på gräsmattan hundra meter från mål var kroppen slut. Jag vacklade i mål som elva. Bosse kom fyra. Ett normalt resultat för honom tror jag. Jag tog mig samman och kramade om honom. Sprätten gav mig inte en blick. Jam lyssnade. Tevattnet var fortfarande lite varmt. Jam gjorde sina ostsmörgåsar som vanligt. Tom tänkte ta kaviar idag. Gräset utanför verandan var inte klippt på länge. Ängsblommor trivdes. Gullmora och blåklint. Gullvivor och klöver. Jam åt. Tom fortsatte sin berättelse om Mari. Majsan och Mari gick på Rosenlundsgatan. Mari var aldrig med oss killar. De hade nog inga problem att få kunder. Unga, läckra och vackra. ”Ni är bara småkillar. Riktiga män finns i Rosenlund”, sa Mari. 

Vi brukade planka in på sjömansgården på natten efter fester. Där fanns en utomhusswimmingpool. Mari hade nycklar och tände lamporna i bassängen. En gång när Lisa låg i det lena gräset började hon plötsligt skrika. Hon låg i ett rödmyrebo. Jag tyckte synd om henne. Vi var lyckliga och hade det rätt bra. I alla fall trodde vi det. Mari hängde sig. Kort efter hängde sig hennes lillasyster. Sen fick vi veta att sprätten. Gympaläraren. Farsan hade gjort övergrepp på sina döttrar hela uppväxten. Den änglalika Mari med långa ljusa flätor. Jag förstod varför vi varit småkillar som inte dög. Jam hade lämnat bordet. Han klädde sig och kom tillbaka. Tom tog sin sista tugga, och svalde ned med sval mjölk från kylskåpet. Tom ville berätta mer om sitt liv. Tjugonionde oktober nittonhundra nittioåtta. En fruktansvärd brand hade härjat på ett diskotek i Backa. Gymnasieskolans psykoterapienhet kallades till Burgårdens gymnasium. I Angered mobiliserades BUP och den resurspersonal som gick att uppbringa. Kristeam sattes in på alla gymnasier i Göteborg. Jag ansvarade för arbetet på Burgården. Efter varje telefonsamtal från sjukhusen gick jag ner till tavlan i entrén och satte upp ett nytt namn. ”Döda”. När dagen var slut var summan tvåsiffrig. Bara Angered var värre drabbat med ett offer mer. Anita kallade mig till sitt rum. För första gången fanns det något slags kärlek bakom hennes stränga allvar. ”Gå hem, sjukskriv dig tills du kan arbeta igen”. Jam irriterar sig på att det står ”jag” överallt. Det syftar inte på Jam, det syftar på Tom. Jaha, Tom skall alltså få äran, klagar Jam. Denna texten är i alla fall skriven av mig. Detta slutade Tom med.

Poppo

Poppo. 

Katten Jam och Tom var på Storholmen, öst om Slangö. Toms Pappa var med. Toms Pappa berättade ofta sagor för honom, när han var liten. De handlade om lappen, jägaren, och Ten Poppo. Ten Poppo var Tom. Hans Pappa talade Bohuslänska. Antagligen skulle ”Ten Poppo” bli ”Den Bobo” på vanlig svenska. ”Bobo" var smeknamn på Tom. Sagorna brukade handla om hur jägaren, lappen och Ten Poppo, satt vid lägerelden i stora skogen. Sagorna slutade ofta med att Ten Poppo sköt den hemska vargen. Han var snabbare och pricksäkrare än både jägaren och lappen. Efter jakten gick de hem till jägaren, eller lappen. De gjorde upp en skön brasa. Ten Poppo var bäst på att tända veden. Lappen och jägaren hade alltid rikligt med mat. Lappen hade renkött. Hans Pappa berättade sagorna på kvällen. Nu var det morgon. Jam sträckte på sig. Hans Pappa var redan iland. De sov i båten. Hans Pappa hjälpte farbror Egon med ”bännen”. Det var nät med träkanter som man bar hö med. Varje sommar hjälpte Pappan Egon med höet. Jam och Tom fick äta själva. Hans Mamma var på husmorssemester på Gotland. Jam bad honom att berätta någonting. Han blev alltid på gott humör om han fick berätta. 

Denna gång valde han att berätta om grundskolan. Hur det var i den nya klass han flyttade till i femman. Klassen var uppdelad i genierna, idioterna och resten. Idioterna fick stryk framme vid svarta tavlan. De fick bakläxor som samlades på hög så att de aldrig hade en chans att hinna ifatt. De fick kvarsittning. Genierna fick sköta biblioteket vilket var Nordströms ansvar på skolan. Genierna skötte bakläxförhören med idioterna, samt övervakade deras kvarsittning, ofta i biblioteket så att två flugor kunde slås i en smäll. Genierna spelade i schacklaget och fick gå ifrån lektioner för att träningsspela. Det pågick en ständig tävling och ranking inom schackklubben. Tyvärr fanns några ur mellangruppen med i schacklaget. Håkan fanns med där och framförallt Tryggve som med elegans och lätthet besegrade Blom och Wingård. De var etta och tvåa i klassen. Nordström avskydde att det inte var någon ordning. Både Håkan och Tryggve bodde i Solgårdarna och skulle inte kunna vinna över Blom. Blom var mullig. Han blev aldrig bättre utan halkade gradvis ned i rankingen. Tryggve bara steg. Nordström frågade efter ”Grismördaren”. En bänk stod alltid tom. Pojken hade skjutit en gris med luftgevär. 

En dag kom han. En liten rödhårig, fräknig och vettskrämd pojke. ”Jaså, nu kommer du din grismördare”, sa Nordström. Han kom aldrig mer. Sen läste jag i tidningen att hans lillebror hittats i vassen vid Torslanda. Han hade drunknat. Jag blev ett geni. I första Göteborgsmästerskapet i schack satt jag på sista bordet i fjärde laget. Alltså nummer tjugofyra i rankingen. Jag hade aldrig spelat schack förut. Idrott var ju min grej. Ändå tyckte Nordström att jag var ett geni. Jag hjälpte till med biblioteket och fick själv aldrig en bakläxa. Det var jag ensam om. Jag godkände alla idioters läxförhör. Nordström blev misstänksam men vågade inte riskera ett geni och ett lovande schackess genom att gå på mig. Schack var Nordströms liv. Nordström satte oss ofta i enskilt arbete. Sedan lade han upp fötterna på katedern och tog upp en tidning ur en skrivbordslåda. Han läste, tittade, grymtade av förtjusning och sade till oss att inte störa. På min sida av skolan spelade killarna fotboll i Färjenäs. På den andra sidan spelade dom i Warta som låg en division högre än Färjenäs. På första träningen sprang en lång ljus kille fram och sköt i skotträningen. Han sköt högt över. ”Spänn vristen grabben”, sa jag. Det var Olle. De orden fick jag äta upp många gånger. ”Spänn vristen grabben”! Från en främmande helt ny uppstickare. Det var förnedrande. Olle var en stjärna i försvaret. Som Glenn Hysén i Warta tio år senare. Olle kunde rensa och skjuta undan, men han var inte särskilt teknisk och kunde definitivt inte skjuta och göra mål. Det blev min uppgift. ”Spänn vristen grabben”. 

Jam åt medan Tom pratade. Jam älskade lagrad ost. Helst Herrgård. Jam tyckte överhuvudtaget om smörgås. De drack te. När Tom berättat färdigt åt han också. Jam satte i sig fem mackor med lagrad ost. Tom åt tre. När de ätit klart hoppade Jam iland. Tom kom efter. Hans Pappa stod på bryggan. Nu skall jag visa er något, sa han. När de kom in till gården kom farbror Egon fram. Följ med här, sa han. De gick över ängen där korna betade. Smörblommorna stod kvar. Kor äter inte gula blommor. När de kom till sundet mot Grunnholmen stannade Egon. Nu skall jag visa er något, sa han. De klev över gärdesgården. Gick femtio meter åt öster. På andra sidan gärdesgården kom ett frodigt potatisland. Här är bördigt sa Toms Pappa. Egon stannade på en fin plats. Ett litet berg och träd skyddade mot vind. På andra sidan potatisåkern låg badgästernas fritidshus. Pappa var arg på att de fått köpa. De hade aldrig burit några bännen. Här ligger tomten sa Egon. Den här tomten får Einar för att han hjälp mig med gården. Einar var Toms Pappa. Ja, det är i varje fall den bästa tomten som finns kvar, sa Einar. Det var en mycket fin tomt. Finare är svårt att hitta någonstans.

Tass

Tass. 

Katten Jam visste inte vilken fot han skulle stå på. Den ena tassen sa till honom att försöka få Toms Pappas tomt på Storholmen. Farbror Egon hade gett tomten som tack för Pappans arbete på gården under alla år. Den andra tassen sa till Jam att bara glömma alltsammans. Obehag kan uppstå. Jam vill inte skapa någon konflikt med Toms kusiner. Samtidigt trodde han att det inte skulle bli kusinerna som bråkade. Lillasyster Gerda hade levat ensam i alla år. Nu som gammal hade hon träffat en man. Storasyster Ingeborg sade det rent ut. Han är psykopat. Tom och Jam hade redan förstått det. Det framkom vid Gerdas mobilsamtal med honom. Man åker inte till staden för att köpa en gräsklippare när träff med kusiner man inte sett på femtio år, avtalats. Gerda blev rädd när hon svarade i telefonen. Det är inte normalt i en nykär relation. Dessutom var gräsmattorna som golfgreener. Det var uppenbart att han struntade helt i Gerdas kusiner. Han struntar i Gerdas känslor, tänkte Jam. Jam och han hade inte grälat på flera dagar. Han hade varit alltför nere. Jam bad honom att berätta någonting. Vad som helst. Jam visste att han älskar att prata. Helst föreläsa. 

När han arbetade hade han ansvar för ungdomsspecialiseringen inom psykologins psykoterapeutiska fördjupning. Han handledde två grupper. Han hade också hand om teknikseminarierna. Han föreläste också på kursen. Han älskade att prata fritt och vara karismatisk. En gång när datorn var ny, hände något obehagligt. En student satt hela tiden medan han pratade och stirrade ned i en bärbar dator. Studenten satt till och med och skrev. Han sade någonting mycket strängt till studenten. Han mådde dåligt av att bli behandlad så nonchalant. Först efteråt när han tog upp det inträffade med en vän, förstod han vad som hänt. De andra studenterna antecknade för hand i ett block. Denne student hade antecknat i datorn. Han skämdes. Vill du att jag berättar något Jam, frågade han. Jam nickade. Han berättade. Runt Bräckeskolan fanns tre områden. Villaområdet där vi flyttade in. Hyreshusen upp mot Kyrkbytorget, och bakom Krokängsparken Solgårdarna. Det var där de fattiga bodde. Det var en pojkklass. Läraren Bertil Nordström var gammal men stor. Vi var hans näst sista klass. Vi satt i rader efter efternamnet och kallades inte vid namn utan för en siffra. Jag blev nummer fem. 

Vi har fått en AB-kille sa han när jag kom in. Läxförhören gick i sifferordning. Klarade man första frågan så gick det vidare till nästa nummer. Klarade man inte den första och inte den andra frågan så blev det bakläxa. Annars fick tredje frågan avgöra. En lång mager kille var väldigt rädd märkte jag. Han stammade och svarade fel. Nordström hämtade fram honom och ställde honom vid tavlan. Så tog han tag i polisongerna och dunkade hans huvud mot tavlan så att det dånade. Killen grät. Han gick skamsen till sin plats och satte sig. Några självsäkra killar hade skrattat. Tårarna rann utför mina kinder. När jag gick hem var allt som en dimma. En stor skrämmande skola där jag knappast kunde hitta. Bara pojkar i klassen. En vidrig gammal gubbe som misshandlade rädda elever som hade svårt för sig, och andra killar som skrattade. Jag var tillbaks på 1800-talet. Det var sådant här som pappa berättat om från sin barndom. I engelska hade vi rektorn ”räkan”. En liten skinntorr och fårad gubbe. Boken jag fick var brun. Det fanns inga bilder. Pappret var gulnat. Tårarna rullade återigen utför mina kinder. ”Jag kommer aldrig att lära mig någonting i den här skolan”, tänkte jag. Jag skulle aldrig mer slåss. 

Nordström gick ut ur klassrummet för att hämta en bok. Vi var ensamma. Trettio killar och jag. Klassens kung var Håkan. Han var stor, ljushårig och muskulös. Ingen vågade sätta sig upp mot honom. Nu gick han fram till mig. Han ville nog visa den nye vem som var härskare. Han drog upp mig och knäade mig i skrevet. Sen boxade han mig i ansiktet. Mitt nervsystem och mina reflexer tog över. En sekund senare låg han på rygg på golvet. Hela klassen gapskrattade befriat. Kungen hade fallit. Klassrumsdörren öppnades och jag satte mig blixtsnabbt på min stol. Håkan kravlade sig upp på helt fel sida av klassrummet. ”Vad gör du där”, sa Nordström och gav Håkan en örfil på vägen. Jam sov. Han brukade somna när Tom berättade. Jam tänkte fortfarande på Storholmen. Han drömde att de hälsade på Ingeborg i hennes hus på Storholmen. Huset låg på ängen där korna betade i Jams barndom. De drack kaffe och saft. Åt nybakta bullar. Vassen växte hög i viken till söder. Vattnet över till Grunnholmen var bara tio meter. När Jam var liten tyckte han att det var ett helt hav. De reste sig och klev över gärdesgården. De gick kanske femtio meter. Rakt åt öster. En träddunge och ett litet berg skyddade en plats mot vindar. Det såg ut som en sådan plats som man byggde på förr. Det såg ut som en tomt för en gammaldags gård. Här är det sade Jam. Här är tomten Einar fick. Einar var Toms Pappa. Bra sade Ingeborg. Skönt att saker kan rättas till. Nära släktingar får lov att bygga. Kusiner är väl nära släkt, sa Jam. Ja, kusiner är mycket nära släkt, sade Ingeborg.

Frukost

Frukost. 

Katten Jam och Tom åt frukost. Tom drack en kopp kaffe som vanligt och åt en banan. Jam tänkte på sin Pappa. Är skogskatter generellt intelligenta, undrade Jam. Tom visste inte. Jams Pappa var hälften Norsk skogskatt. Pappan var professor inom litteratur, hade Jam kommit fram till. Troligen hade han fått Nobelpriset i första hand för sina satiriska noveller. Jam tänkte själv börja skriva. Tom var en seriefigur, tyckte Jam. Jam hade inte fullt lämnat sina tidigare intresseområden, men nu hade litteratur och datorspel tillkommit. Tom visste absolut ingenting om datorspel. Om litteratur tyckte han sig inte veta mycket. Han tyckte emellertid att hans liv var som en oändligt lång serie noveller. Efter frukosten gick han och lade sig. Han halvsov. Efter en stund sov han. Han drömde om sin ungdom. ”Du har en beundrare”, sa Tobbe. De var på Lundbys skridskobana och lekte parsista. Han tittade sig omkring. Eva tittade på honom. När han tänkte efter så hade hon sökt sig till honom hela tävlingen. Eva, en av de två sötaste flickorna på skolan. Hon var ju ihop med Håkan. Vid spårvagnshållplatsen efteråt smekte han henne. På kvällen träffades de. När de skiljdes följde han henne till hennes port nära Kyrkbytorget. Han dansade hem i natten. Det var hans livs lyckligaste stund. 

De stod utanför biblioteket. Lotta hade en radio. ”She loves You” och ”Can´t buy me love”, sjöng The Beatles. De lekte sanning och konka hemma hos Lotta. Lotta var en bra tjej, men hon var inte särskilt snygg. Det var synd. Lena hade långt ljust hår. Hon var lika snygg som Eva. Hon var ihop med Inge. Håkans bästis. Det var Inge och Håkan som ordnade fester och det var de som la beslag på de snyggaste tjejerna. Lena ville Tom någonting. Hon och hennes kompis Sofie tog honom mig sig ut. De stannade utanför Lenas port nära Evas. Lena kysste honom. Deras läppar möttes. Han förstod ingenting. Eva och Lena. Skolans två snyggaste tjejer. Håkans och Inges. De var Toms nu. ”Varför är du inte med oss”? Varför är du i jämt kyrkbyn”, undrade Olle”. Det är där tjejerna finns, svarade han uppriktigt. ”Vad är det för mening med att bara leva i Färjenäs, bara lyssna på engelsk musik, fantisera att vi skall bli kolgruvearbetare och tycka synd om oss själva, när allting finns om hörnet”. ”Jag tycker att du skall lyssna på Jimi Hendrix och skaffa dig tjejer. Hendrix spelar på Cirkus nästa helg. Följ med mig dit så skall du få höra Pete Townsends överman”. Pete Townsend var gitarrist i det engelska storbandet ”The Who”. 

Jam satt vid datorn och spelade ivrigt. Tom hade vaknat. Varför spelar du Jam, frågade han. Han tyckte inte om Jams olika flyktbeteenden. På Danmarksbåten kunde du i alla fall vinna. Här vinner du ingenting. Det är bara ett slöseri med tid. Han kunde inte nå Jam. Han gick tillbaka till sängen och lade sig. Han dåsade. Minnena kom över honom igen. Han mindes när han lärde sig åka utförsskidor. Det var i nionde klass. Han var femton år. Det var hans första fjällresa. I bussen fanns elever från hans skola och elever från Rävlanda. ”I´m a singel girl. Nobody wants me and nobody takes the time to go slowly”. Han satt invid fönstret och tittade ut I en svart skog som dånade förbi utanför bussens fönster. Det var en flicka på andra sidan i bussen som lyssnade på radio. Hon var söt. Liten, spröd med ljust hår och blåa ögon. Det var tomt bredvid honom på ytterplatsen mot gången. Hon kom och satte sig bredvid honom. ”I´m a singel girl”. Det var en vacker låt. På hemresan hade han förstås glömt henne. Det hade gått en hel vecka. Han satt bredvid Gitte. Hon var mörk, lång och vacker. De var tillsammans. Flickan från Rävlanda satt längre bak, Hon grät. En papperslapp skickades fram. Hon hade skrivit en dikt om hur mycket hon älskade honom. Vad skulle han göra. Om han ändå hade kunnat stoppa den lilla i fickan och ta med henne hem. Han såg henne aldrig mer. 

Jam hade misslyckats igen. Han bad Tom att spela. Tom hörde inget. Han sov. Jam blev upprörd. Han ruskade liv i honom. Varför vill du aldrig lära dig något nytt, väste Jam. Han gnuggade sig i ögonen. Jag lär mig mycket nytt, svarade han. Ta synten till exempel. Jag lär mig en ny låt allt som oftast. Jam kände sig lite nedtryckt. Synt var något Tom kunde, som Jam inte behärskade. Dags för morgonpromenaden sa han. Han grep sina vandringsstavar. Eftersom det var tidigt tog han på sin tunna sommarjacka. Han hade en likadan blå. Synd att den försvann i flytten, sa han. Jam hade sina vanliga kortbyxor på sig. De gick genom parken. Om min Pappa var Nobelpristagare i litteratur, borde inte jag då ha lätt för att skriva, undrade Jam. Vad vill du skriva, sa Tom. Jag vill skriva revolutionerande noveller, svarade Jam. Allvarliga och samtidigt roliga. Jag har tänkt mig att de skall handla om ”Herr Tom" och Jam. Hur de vänder och vrider på verklighet och vardag. Herr Tom är en lustig figur. Hans fjantighet mot barn ligger i förgrunden, har jag tänkt mig. Lovar du att inte skriva om vetenskap, religion, och politik. Jag kan ingenting lova, svarade Jam. Jag kan bara lova att det blir komiskt. Tom lät sig nöja med detta.

Skogskatt

Skogskatt. 

Katten Jam och Tom åkte tillbaka från Lilla Särholmen. De skulle hem till Daga. Jam frågade chauffören om han var född i Sverige. Inte riktigt. Jag var nio år när jag kom, sa chauffören. Han berättade att de kom från Iran. Där är det värsta styret man kan tänka sig. De fria valen är fuskade med. Det är religiöst styre. De tycker sig få uppdrag av Gud, och lyssnar ingenting till folket. Jam undrade om Iran gränsar till Kina. Det gjorde det inte. Afghanistan. Pakistan. Irak och Armenien. Kanske några länder till. Han undrade hur chauffören såg på Palestina Israel konflikten. Ärligt talat avskyr jag Palestinier. Men jag hatar Israel mest. Chauffören ville visa en video med Israels regeringschef. För första gången i historien säger någon att dödandet skall maximeras. Sjukhus skolor. Skyddsrum skulle bombas. USA:s utrikesminister stod bredvid. Hon sade ingenting. Fru Clinton. Tom tänker tillbaka på när han var med i ”Levande Historias", styrelse. Det var förbjudet att tala om Palestiniernas lidande. Förintelsen var det enda som gällde. Chauffören sade att konflikten mellan Israel och Palestina funnits i fyra tusen år. Sedan de första profeternas dagar. Vi får vara glada att vi lever i en lugn del av världen, sa Jam. 

När de kom in var han fortfarande nedtryckt. Han tänkte på sin barndom. Berätta om någon som haft det sämre än jag, bad han. Jag kan berätta om en söt ung kvinna som var mycket olycklig, sa Tom. Jag kallade henne ”Tuvstarr”. Hon var så lik Bauers målning av en ljushårig flicka som sitter vid en skogstjärn. ”Tuvstarr” sökte för svår ångest. Hon såg ut som, just det, Tuvstarr. Hon kunde inte gå ut när hon inte såg perfekt ut i spegeln. Hon halkade efter i skolan eftersom hon stannade hemma lika ofta som hon gick dit. Det blev likadant i terapin. Hon kom. Sen kom hon inte. Så höll det på. Jag blev glad när jag hörde hennes små klackar trippa mot golvet i korridoren. Hennes lockiga långa blonda hår var hängande eller uppsatt beroende på hur hon mådde. Det tog lång tid att vinna hennes förtroende. Hon var spröd som en frusen videkvist. Jag förstod tidigt att hon varit utsatt för övergrepp. Hon berättade förstås om sina föräldrar. Mest om sin tjocka mamma som tydligen var gränslös mot lilla Susanne, Tuvstarr. Efter tre år var Susanne för gammal för gymnasieskolans Ungdomsrådgivning. Jag fick henne aldrig att prata om det jobbigaste men kanske kunde jag ge henne lite tro på människorna. Många unga flickor i Susannes situation ”dansar en sommar” och är förbrukade när de är arton år. Tuvstarr var lika vacker och strålande när hon var tjugo som när hon var sexton. Hur har hon det nu? 

Jam blev sömnig men somnade inte. Han var missnöjd med att allt han talade om blev terapi, i Toms ögon. Jam visste inte om han trodde helt på honom. Ta till exempel politik. Hans diskussioner med Chauffören. Vad hade det med hans uppväxt att göra. Han tänkte på sin barndom. Han grubblade ofta på vem hans Pappa varit. En gång hade Jams Mamma sluppit ur sig att Pappan var hälften Norsk skogskatt. Han visste inget om Norska skogskatter, men det stärkte hans tro på att Pappan var speciell. Pappa hade varit svart. Då stämde inte teorin om att Pappan varit grå. Troligen inte i alla fall. Tänk om hans gråa syskon bara var halvsyskon. Så vitt han visste fanns inga skogskatter på Slangö. Alltså hade han kommit med badgäster från staden. En svart skogskatt från staden, var hans nya teori. Varför var han så extremt intelligent? Det var plågsamt. Särskilt när man inte visste varför. Syskonen var helt vanliga katter. Mamman också. Det fanns bara en förklaring. Pappan var mycket intelligent. Jams begåvning var inte bara en längtan efter bekräftelse. Det var också genetiskt. Pappan var troligen en vetenskapskatt. Hade det enbart skapat en allmän intelligens hos Jam, eller spelade det även roll för hans intresseområden. 

Kunde Pappan vara politiker. Var han inne mer på vetenskap. Var det religion, och världsåskådning, som var hans område? Tom satt vid datorn. Plötsligt försvann kontakten med internet. Han ringde Telia. Efter långa resonemang berättade telefonrösten att de hade stängt så dags på helgen. Han såg uppgiven ut. Nu kan jag inte göra det jag tänkt göra, sa han. Jag är inte nöjd med Telia. De borde meddela när det är ett allmänt fel. Jag borde ha ett kontantkort för surfning liggande. Finns det kort som räcker mer än innevarande månad? Jam tänkte på sitt. Han ville veta mer om sin Pappa. Kunde han vara religionsvetare inom Universitetet. Tänk om hans område var litteratur. Kanske skrev han romaner och noveller. Noveller hade väl fått högre status nu, sedan Nobelpristagaren var mest känd för sina noveller. Kanske hans Pappa skrev noveller. Jam hade tänkt på att börja skriva. Tom var en lustig figur att skriva om. Kanske kunde han skriva sagor för vuxna. Kunde Tom vara en slags huvudperson. Kunde Jam ge sig själv en roll i dessa noveller? Toms löjliga beteenden mot barn vore något att börja med. Den fjantiga kaninen. Hans hela person var som en seriefigur, tyckte Jam. Han bestämde sig för att börja skriva.

Trött

Trött. 

Tom kände sig trött. Katten Jam var oförbätterlig. Nu handlade allting om Urantiaboken, Universum, och valet i höst. Jam såg sig som expert på Urantiaboken. Tom önskade att hans vän Jesper skulle komma hem och besvara Jams frågor. Jam tyckte att hela boken var trams. Jesper är högt begåvad. Skulle han bekänna sig till en bok som är trams? Jam ansåg att boken är skriven på ett sätt som lurar vem som helst. Kapitlet om Jesus uppväxt tyckte Jam var det magstarkaste. Någon har helt enkelt suttit och fantiserat. Som helhet är boken inspirerad av Dantes tankar, ansåg Jam. Tom föreslog att de skulle se filmen om Rodrigues. Jag orkar inte se den en gång till, svarade Jam. Men Hedwig and the angry inch, föreslog han. Jam tyckte att det var ett bättre förslag. Historien om Rodrigues är ju inte sann, påstod Jam. Hur menar du, frågade Tom. Han var i Australien också. Det är inte med i filmen. Han var där innan Sydafrika. Det som hände i Sydafrika var inte lika märkvärdigt i verkligheten, påstod Jam. Apropå Sydafrika så har jag sett ett TV-program om babianer därifrån, sa Tom. De har helt anpassat sig till turistströmmarna. De stjäl mat ur bilar och lite varstans. Babianerna är fridlysta så inte mycket kan göras. Det enda är att skrämma dem. Särskilda vakter avlönas för det. 

Varför är du så förtjust i Hedwig, undrade Jam. Jag tycker att det mest tragiska ödet en människa kan drabbas av är att vara född i fel kropp. Jag hade en ung man i terapi. Han ville vara Marilyn Monroe. Inte som Marilyn, utan verkligen vara hon. Jag insåg att inte mycket kunde ändras i honom. Det enda jag kunde göra var att försöka få honom att skaffa en partner och hålla sig till den. Sådana killar kan råka väldigt illa ut. De kan bli ”slit och slängmadrasser”, eller något ännu värre. En flicka jag hade ville vara sin Mamma. Inte som sin Mamma. Det är svårt att förstå hur det fungerar. Jam gäspade. Nu hade Tom börjat prata om sitt jobb igen. Jag läste gymnasiet på en väldigt speciell skola. Han ville prata, men arbetet var nog inte det lämpligaste. Jam var trött på det. Kanske skolan skulle gå bättre. Han berättade. Ascheskolans aula var full med föräldrar. Ett nytt gymnasium skulle startas. Försöksgymnasiet. En demokratisk skola. Jag började i tvåan. De äldsta startade i trean. Allt övergripande beslutades på stormöten. Vi satt på golvet i dramasalen som var lika stor som gympasalen. Det pratades i det oändliga. Vissa ville nog bara höra sin egen röst, tänkte jag. 

Anita var en av de som pratade mest men hon sa oftast rätt vettiga saker på sitt lite speciella sätt med sammanbitna tänder och nån slags lätt visslande läspning. Hon var inte lika sammanbiten och rasande som Afzelius, men ändå. När de gått sitt år hörde jag till de gamla. Stormötena var inte lika sanslösa längre. Vi i nästa generation var nog lite trötta på det egenkära tjafsandet utan slut och utan andra mål än att få höra sig själv inför publik. Elevernas föräldrar var professorer, företagsledare och akademiker allmänt. Jag läste filosofi i en liten studiegrupp på åtta elever. När vi var klara fick vi veta våra betyg. Läraren, Thomas frågade om vi hade några invändningar. Anders begärde ordet. Hans pappa var professor. ”Jag är inte nöjd med en fyra. Jag är värd en femma”, sa han. ”Om någon här är värd en femma så är det Tom”, sa Thomas. Efteråt sa han till mig att göra ett fördjupningsarbete, så skulle jag få en femma. Det var stort. Anders var mycket smart. Hans pappa var professor inom litteratur. Jag var tydligen bäst. I ett ämne som filosofi t.o.m. Jag var inte van att armbåga mig fram i skolan. Hade jag någonting som var så särskilt i mig själv. Någonting som märktes fast jag var en katt bland hermelinerna. Min pappa var ju bara en simpel målare. En plankstrykare från Bohuslän. 

Den sommaren läste jag Nitches Zaratustra. Jag skrev ett mycket bra arbete tror jag. Efter sommaren fick jag veta att Thomas slutat på skolan och min fyra var inskriven i betygsboken. Jam sov tungt. Han visste inget mer sövande än Toms berättande. Han märkte inget. Han fortsatte. Glad över att få prata. Där gick en elev som också var född i fel kropp. Han hette Siwert och var flera år äldre än oss andra. ”Du som skall bli psykolog kan väl lyssna på mig och säga vad du tänker”. Jag lyssnade på honom och han pratade. När Siwert var klar frågade han vad jag tänkte. ”Ja det låter ju inte så bra. I mina öron låter det rätt schizofrent hur du tänker” svarade jag. Siwert gick. Nästa vecka hade han skjutit sig. Jag skulle aldrig mer säga en sådan sak till någon. Han tittade upp. Han såg att Jam sov. Skulle vi inte se en film sa han och ruskade Jam. Jam vaknade och skämdes lite. Så du tycker helt enkelt synd om Hedwig, sa Jam och var på banan igen. Jag tycker mycket synd om alla Hedwigar, sa han. Men du är ju emot sjukhusbefruktning av lesbiska kvinnor. Hur går det ihop, undrade Jam. Han kände att marken gungade. Jag tycker att alla får leva som de känner för. Jag vet inte om det är samhällets uppgift att göra konstgjord befruktning på dem som valt bort mannen i sina liv. Det finns annat dyrt som är naturligare att betala för. Han kände att de var på väg in i en ny diskussion. Jag tycker om dig Jam, och vi behöver inga barn. Eller hur Jam?

Uppdrag

Uppdrag. 
 
Katten Jam hade skickat en text till Uppdrag granskning. Det var en text som beskrev hur Tom blivit sjukhusskadad. Dagarna hade gått. I och för sig var det början på augusti, och fortfarande semestertid. Tom hade skickat ett brev till Agnes Morbror Stefan. Ett Sverigefrimärke räckte inte. Brevet vägde för mycket. Stefan är pensionär. Förut var han svensklärare på Universitetet. Tom bad om en karta Zlatanfrimärke. De var slut. Han visste inte vad han skulle göra. I morgon reser han med Eva till Bakenäs. Det är lite nervöst. Han tänker på sin Mamma. Han längtade efter sin Mamma. Hela sitt liv hade han längtat efter sin Mamma. Under hans uppväxt hade hans Mamma alltid migrän. Hon gick upp på andra våningen och lade sig i sin säng. Mamma skulle inte störas när hon hade migrän. Han har ett positivt minne om sin Mamma. Hon läste i en damtidning. De var ute vid skogen. Solen lyste. Det var alldeles lagom varmt. Han lekte för sig själv. Han klättrade i träd. Sedan utforskade han berget. Där hittade han ovanlig sten. Genomskinlig, vit och grå. Två sorter. Det gråa var likadant som fanns i kaminen i Daga. Sådant som släpper igenom ljus, och tål värme. 
 
De hade varit i godisaffären innan de kom till skogen. Han hade som vanligt köpt lösa druvor. Mamma hade köpt en damtidning. Bara det att hon köpt en tidning, visade för honom, att hon var på ovanligt gott humör. Solen lyste inne i honom. De såg ut över ängar, där de satt. Han såg ängarna, med gräs och blommor. Ända bort mot skogen på andra sidan fältet. Mamma såg nog inget, men det gjorde inte så mycket, tyckte han. Hon var i alla fall glad. Det kändes i hela kroppen, för honom. Mamma var sällan riktigt närvarande. Ibland hade hon läst om kungen, och hans barn. Då kunde hon prata i timmar om det. Han lyssnade, och var lycklig. Han visste inte vad migrän var. Han visste bara, att Mamma inte fick störas. Mamma tyckte nog inte om Pappa. När de var ute med båten, ville hon att han skulle köra, redan innan han fyllt tio år. Han var glad att kunna göra något, men han hade varit gladare om hon velat att Pappa skulle köra. När han var stor och fått barn pratade Mamma ibland om barnen. Hon pratade inte om hans barn. Hon pratade om storasysters barn, eller storebrors barn. Ibland hade hon läst, eller sett på TV, om kungens barn. Då pratade hon om det. När Mormor var död, och även Pappa var död, så levde Mamma upp. Hon hade inte migrän längre. 
 
Hon berättade om hemtjänsten för honom. Mamma hade mycket besök av unga manliga invandrare. De såg alltid väldigt bra ut, och var mycket trevliga. När Mamma blev gammal ville hon inte gå ut. Hon ville absolut inte resa bort. Hon var beroende av två rolattorer. En inne-rolator, och en ute-rolator. Hon var också helt beroende av en stor potta. Den var som en stol hon satt i. Jam märkte att han var borta i sina tankar. Han föreslog att de skulle gå ut. De var i Mormors hus i Floda. På tomten växte två gullregnsträd. Deras gula blommor, vek sig frikostigt ned mot backen. De var giftiga. Skära rosor, trivdes i rabatten, mot gräsmattan. Häcken frodades, och skyddade mot vägen, och Svantesson intill. Svantesson hade trädgårdshallon i massor. Vad var trädgårdshallon egentligen. De var stora. Han och Jam kunde inte ta några. De växte skyddat, en god bit in i deras trädgård. På andra sidan, deras väg hade Svensson röda vinbär, som frikostigt böjde sig ut över vägen. Där åt de ibland. Rabatten mot huset var fylld av blommor av alla slag. Bin, humlor, och blomflugor, samsades om, att besöka blommorna. 
 
Han och Jam bestämde sig för att gå till badet. Volvobryggan. De gick på grusvägen, bort till branddammen. De stannade en stund och tittade på bäcken som muntert ringlade sig genom skogen. De plockade lite vita smultron och hallon. En stig tog över. Den gick genom skogen. Vid järnvägsspåren fanns mycket röda smultron. Jam ville inte gå därifrån. Bryggan var gammal och skev. Stim av abborre och mört drog förbi. Jam slängde hastigt av sig kläderna. Han var glad över sina nya badbyxor. Tom satt ned när han bytte om. ”Jag har så dålig balans”, klagade han. Jam var redan i vattnet. ”Jag älskar Sävelången”, ropade han. Han tänkte fortfarande på sin Mamma. Jam kom upp och torkade sig på sin röda badhandduk. Han hade inte kommit i ännu. ”Det känns konstigt”, sa Jam. ”Är allt vi gör tillsammans terapi för mig”, undrade Jam. På ett sätt, svarade han. Jag har gått i så mycket terapi och handledning, att allt jag säger och gör är genomsyrat av terapi. Du får tjugofyra timmars terapi Jam. Men då är väl våra politiska samtal också terapi? Ja, på det sättet att jag ber dig sluta, sa han. Är våra religiösa samtal också terapi? Samma sak där. Är våra diskussioner om Universum terapi? Allt du gör och säger till mig, blir terapi. Han tvivlade, men han sade inget till Jam.

Dröm

Drömmar. 

Katten Jam kände sig tom inombords. Tom har fått honom att förstå att drömmen om priset och erkännandet kanske bara är en kompensation för det Jam inte fick som liten. Tom älskar Jam. Det känns bra, men räcker det? Det finns fortfarande ett tomt hål inne i honom. Han känner sig som en dålig katt. Har han överhuvudtaget gjort något bra i sitt liv. Är han värd att finnas? Han tänker tillbaka. Han minns humlan. Den försökte han rädda. Det var så länge sedan men ändå känns det som igår. Han började tänka på humlan på verandan. Han reste sig och gick några steg uppför trappan. Humlan var kvar. Toms bror var uppe. Han kom ned för trappan, för att äta frukost. Jam frågade vad humlor äter. ”de äter sött”, svarade brodern. ”Nektar och socker". ”Honung kanske”. Toms broder förstod att han vill rädda någonting igen. Han blandade till stark sockerlösning. Han hällde det på ett fat, och gick ut till humlan. Tom hade vaknat, och sträckte på sig. Han gick ut i köket och åt. Han smaskade. ”Det skall man inte göra”, tänkte Jam. Humlan åt inget. Då gick han ut i köket. Han tog fram honungsburken ur skafferiet. Lade upp en slev honung på en skål, och gick ut till humlan. Humlan gick närmre skålen. Den åt lite. Sedan låg den stilla igen. 

Toms bror frågade hur det gick. Han var bekymrad. ”Jag vet inte”, svarade han. ”Det är naturligt”, sade brodern. ”Humlor dör ibland”. ”När de är gamla kan de hamna lite var som helst”. ”det är ingenting att sörja över”. Humlan låg stilla. Jam petade på den. Humlan ramlade. Benen låg krokiga och stela. Humlan var död. Han grät. ”Du skall inte vara så rädd för döden”, sade brodern. ”Döden är naturlig”. ”Vi skall alla dö”. Han kände att han var rädd för döden. Han kände sig trotts allt lite bättre när han tänkte på humlan. Han kände sig fortfarande tom inombords. Han letade efter fler positiva minnen. Sådant som skulle få honom att känna att han hade rätt att finnas till. Han tänkte på deras vapenvägran. År nittonhundra sjuttiotre dömdes de till en månads fängelse för ”rymning” från militärtjänsten. Straffet skulle avtjänas på Västergården i Dalsland. En öppen anstalt. Han och Tom hade varit ute och seglat. De såg inte inkallelseorden i brevlådan hemma. Det kallades för ”rymning”. Han tänkte på hur det börjat. Vid deras första intervju för vapenvägran ställdes de inför den obligatoriska samvetsfrågan. ”Vad gör ni om ni står i en folksamling med ett vapen i handen och en vettvilling börjar skjuta ner människor runt er”?  

Han svarade så sanningsenligt han kunde, att det vet jag inte, och jag har aldrig varit i en sådan situation. Tidigare hade han sagt att han är principiellt emot krig som är en katastrof för människor och miljö, ett slöseri med resurser i en fattig värld och en ineffektiv lösning av konflikter. Nedrustning är vägen mot hållbar fred och utveckling. De fick förstås avslag på deras ansökan. Svaret på nödvärnsfrågan var otillräcklig. Han fick en ny inkallelseorder. Det var på sommaren och eftersom Agnes, Tom, och han seglade hela sommaren så såg de aldrig brevet. När Tom ringde Peter, sin bror, fick de veta att polisen knackat dörr och letat efter dem. Han begrep vad det kunde handla om. En morgon utanför Örust vaknade de av ett konstigt ljud i luften. En helikopter cirklade över dem helt nära. Är de galna? Är vi så viktiga? Nästa dag hörde de på radion att en kvinna drunknat utanför Örust och flöt någonstans i vattnet. Trots intensiv helikopterspaning på platsen hade kroppen inte kunnat hittas. Väl hemma tog de sig in till polishuset och Jam sträckte fram händerna. Jam fick inga handbojor men blev förhörd av en äldre snäll manlig polis. ”Du är en fin katt”, avslutade han med att säga. 

Sedan blev han och Tom kallade till förhör och dömdes till en månads fängelse för ”rymning”. Straffet skulle avtjänas på Västergården i Dalsland. Han hade tagit det ganska hårt. Tom tog det mer lättsamt. Det skall bli spännande att se hur ett fängelse är, sa Tom. Han kunde hålla sig för skratt. Tiden gick rätt fort på fängelset. Efter en vecka i skogen arbetsvägrade Tom och han. Tom ville läsa på sina tentor. Han ville ta det lugnt. Fängelsedirektören dömde Tom och honom till tre dagars påbackning för arbetsvägran. Tom överklagade. Till ingen nytta. Alternativet var att flyttas till en sluten anstalt. Det fanns ingen plats på någon sluten anstalt. Tur var väl det. Han trivdes med friheten. De fick det bästa rummet. Ut mot skogen. I det finaste huset. Tom var bra på pingis. Det hade de nytta av. Han var också duktig på schack. Han spelade gitarr och sjöng bra. Två andra värnpliktsvägrare spelade också gitarr. De bildade en musikgrupp, som uppträdde för de andra fångarna. Jam spelade triangel. Det var vinter. Snön låg vit mellan granarna. Han tänkte på Dan Andersson. Han tänkte på hur Dan Andersson suttit på ”Tullens svarta krog” i Braeborg, och skrivit om ”Masthuggstemplets torn”. Hur han vuxit upp i ödemarken. Det såg nog ut som här tänkte Jam. Jam tänkte inte på något pris. I varje fall inte om Universum. Han tänkte på litteratur. ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”, tänkte han. Han tänkte på ”barndomshemmet”. Kanske låg det här i Dalsland, tänkte han. Han tänkte på ”Gröne mad”. Han tänkte alltid att det var där barndomshemmet legat. Han drömde sig bort. Han tänkte på Djörn. ”Och där granskog lyser över dem", tänkte han. Jam var tillbaka i drömmarnas land.