Hemsedal.
En gång om året, varje vinter, åkte vi med ungdomarna till Hemsedal. Vi var ofta fyra stycken. Det var jag och tre kuratorer. Det var Pelle, som var min vän, och tennispartner. Det var Ebenholt, som åkte slalom riktigt bra, och Lena eller någon av de andra. Vi åkte i en folkabuss som vi hyrde, turades om att köra, men Pelle brukade köra mest. Det var lite nervöst och förväntansfullt, när vi samlades, vid bussen på Hvitfeldtsplatsen. I denna skolbyggnad hade min Mamma gått när hon var ung. Jazzklubben Nefertiti låg där i källaren, åt norr. Resten av huset var vårt, eller outhyrt. Varje år startade vi flera nya verksamheter, och annekterade fler lokaler. Vi började i en liten del av första våningen, och slutade med nästan hela huset. De prostituerade höll till runt huset. Det var före traffickingens tid, och flera blev mina vänner. De uppskattade mycket att bli behandlade med respekt, och normal vänlighet.
Alltid var någon sen till bussen. Vi växte i huset mest med verksamheter för bokstavsbarn. Första året höll jag i undervisningen. Det var ett stort steg när vi fick vår första lärare. Vi lade ner ett stort arbete på rekrytering. Vår förste lärare var uppväxt i Indien. Hans föräldrar var missionärer. Han var helt underbar, och den som höll i vidare rekrytering. Hemligheten med våra verksamheter, var att vi anställde Göteborgs bästa personal. När vi startade var vi en psykolog, en syo, och tre kuratorer på deltid. Sista året jag var där var vi åtta psykoterapeuter, fyra syos, och trettio lärare. Äntligen kom den siste. Bussen blev full, och vi startade resan. Det gick alltid bra. Vi stannade och fikade, och vi stannade och åt. När vi närmade oss Hemsedal, så kröp mörkret närmare. Solen sänkte sig sakta, och skuggorna kastade sig allt vildare från träd och bergskammar. Slutligen upplöstes de i natten, och vi rullade in i Hemsedal. Hytterna var alltid de samma för oss. De låg nära fjället, men inte närmast. Stavkyrkan låg på andra sidan vägen, och längre upp. Det byggdes nytt allt närmre backarna. Vi hade en hytte. Ungdomarna två. Pelle och jag sov på loftet i allrummet. Ebenholt och Lena, i rummet innanför. Snön knarrade. Vi tog skidorna av bussen, och ställde dem ute, under tak. Vi åt kvällsmat, skrattade, och kröp i säng. Vi var lyckliga då. På morgonen var vi sammanbitna och målinriktade.
En gång om året, varje vinter, åkte vi med ungdomarna till Hemsedal. Vi var ofta fyra stycken. Det var jag och tre kuratorer. Det var Pelle, som var min vän, och tennispartner. Det var Ebenholt, som åkte slalom riktigt bra, och Lena eller någon av de andra. Vi åkte i en folkabuss som vi hyrde, turades om att köra, men Pelle brukade köra mest. Det var lite nervöst och förväntansfullt, när vi samlades, vid bussen på Hvitfeldtsplatsen. I denna skolbyggnad hade min Mamma gått när hon var ung. Jazzklubben Nefertiti låg där i källaren, åt norr. Resten av huset var vårt, eller outhyrt. Varje år startade vi flera nya verksamheter, och annekterade fler lokaler. Vi började i en liten del av första våningen, och slutade med nästan hela huset. De prostituerade höll till runt huset. Det var före traffickingens tid, och flera blev mina vänner. De uppskattade mycket att bli behandlade med respekt, och normal vänlighet.
Alltid var någon sen till bussen. Vi växte i huset mest med verksamheter för bokstavsbarn. Första året höll jag i undervisningen. Det var ett stort steg när vi fick vår första lärare. Vi lade ner ett stort arbete på rekrytering. Vår förste lärare var uppväxt i Indien. Hans föräldrar var missionärer. Han var helt underbar, och den som höll i vidare rekrytering. Hemligheten med våra verksamheter, var att vi anställde Göteborgs bästa personal. När vi startade var vi en psykolog, en syo, och tre kuratorer på deltid. Sista året jag var där var vi åtta psykoterapeuter, fyra syos, och trettio lärare. Äntligen kom den siste. Bussen blev full, och vi startade resan. Det gick alltid bra. Vi stannade och fikade, och vi stannade och åt. När vi närmade oss Hemsedal, så kröp mörkret närmare. Solen sänkte sig sakta, och skuggorna kastade sig allt vildare från träd och bergskammar. Slutligen upplöstes de i natten, och vi rullade in i Hemsedal. Hytterna var alltid de samma för oss. De låg nära fjället, men inte närmast. Stavkyrkan låg på andra sidan vägen, och längre upp. Det byggdes nytt allt närmre backarna. Vi hade en hytte. Ungdomarna två. Pelle och jag sov på loftet i allrummet. Ebenholt och Lena, i rummet innanför. Snön knarrade. Vi tog skidorna av bussen, och ställde dem ute, under tak. Vi åt kvällsmat, skrattade, och kröp i säng. Vi var lyckliga då. På morgonen var vi sammanbitna och målinriktade.
De flesta ungdomar var som vi, men vissa ville sova länge. När bussen var lastad, och fylld, körde vi upp mot backarna. Vissa hyrde utrustning. Jag minns när Agnes Far var här. Han körde sönder sina pjäxor. Sulorna satt kvar i skidorna. ”Du kör hårt”, sa norrmannen i butiken. Vi skrattade. Han var ju en riktig mes. Det var roligt att hyra. Det fanns så mycket. Det var bara att välja. Efter de första åren, så hyrde jag alltid. Den första liften var en sittlift, med plats för tre. Pelle, Ebenholt, och jag fick plats. Det var vi som kunde köra. Uppe fanns ett fik. Där gick också toppliftar åt norra sidan. Där överst fanns en lift till som verkligen gick på högfjället. Vi valde att åka utför en bit, och stanna vid toppliften som gick i mitten av Hemsedals fjäll. Uppe körde vi utför en bit, och stannade där branten började. Ebenholt tittade på mig. Jag visste vad hon kände. Jag tänkte på Agnes, och störtade utför branten. Jag stannade inte då, utan tog den gröna backen ner. Vid toppliftarna mot södra sidan stannade jag. Det var sittliftar. Jag satt ensam på bänken. Och det blåste allt mer. Uppe var det kallt. Det blev en lång färd utan stopp, eller vila. Jag körde ”störtlopp” ned. Nu var det över. Min tid som lärare och ledsagare startade. Ungdomarna hade hyrt sina skidor, och prövade att få på sig dem. Jag hjälpte dem tålmodigt.
Om några dagar kanske jag kan åka igen. När Kalle och Lisa, hittat sina backar, och bara tycker det är stressande med en ledsagare. Men kanske någon bet sig fast. Det var mitt jobb att vara till hands. En gång var jag här med Agnes och några studiekamrater. Det var innan vi fått några barn. Vi handlade mat i affären. Brödet var underbart. Då fanns ännu inget riktigt och gott bröd i Sverige. En dag after ski, åkte vi ner till byn. Det fanns bastu att bada. Vi var tidiga. Det var uppdelat. Män två timmar. Kvinnor två timmar. Det passade inte oss. Vi var ju båda sorter tillsammans. Vi fick gå in genast, och ta det som det var, sa hon i kassan, efter att varit inne och förhört sig. Det var kvinnornas tid. Jag dröjde mig kvar i duschen och tänkte. En Norska kom ut ur bastun, och duschade rakt emot mig. Hon var naturligt rödhårig. Det berörde mig. Så plötsligt kom jag ihåg min mamma. Jag gick in i bastun. Vi skrattade. Jag skrattade nog mest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar