Sommar.
Det var sommar. Snart mitten på juli. Det var soligt, och varmt. Tom hade sovit en stund. Klockan var snart ett. Minnena var slut. Så var också fantasierna. Han hade ringt sin Mamma för några dagar sedan. Klockan var nio och trettio. ”Varför ringer du så tidigt, och varför ringer du så ofta”, sa Hans Mamma. Han hade ringt fyra gånger senaste månaden. ”Hemtjänsten kommer strax. Vad vill du nu”, frågade Mamma. ”Jag har inte tid att prata”, sa hon. ”Jag undrar bara vad Morbror Klas hette i efternamn, sa han. ”Jag har inte tid nu”, sa Mamma. Efteråt kände han ett behov av att prata om Mamma. Hans syster var i Italien. Brodern var svår att prata med, om sådant här. Wilmer ringde. ”Jag kommer en halvtimma tidigare idag”, sa han. Tom behövde mer saft. Den går åt snabbt i värmen. Saft är Hans enda last. Saft i plastflaska, tänkte han. Det går inte att hitta Margareta Larsdotters födelseuppgifter. Han googlar förgäves. Det verkar som ingen vet. Lena sa häromdagen, att det nog var längtan efter Mammas kärlek, som fick honom att vilja vara bäst på allting. ”Be a winner, hade Mamma sagt”. Det var hans minne. Det var säkert en efterkonstruktion.
Han minns när han var ny i klassen, på Bräckeskolan. Han tänker också på något som hände i Frölunda, före flytten. Han var ute med broderns vänner, i skogen där Högsbo nu ligger. En pojke hade ett pumpgevär. Det är ett luftgevär, som man pumpar upp styrkan i. Pojken sköt en björktrast. Den föll till marken död. ”Det är ett bra gevär”, sa pojken. Hans bror hade ett vanligt luftgevär. Det var inte lika starkt. De hade två gevär. Gömda på vinden. Han vågade aldrig ta ett gevär själv. Han var nog för liten. Broderns vänner var alltid minst fyra år äldre än honom. Han fick vara med. De byggde kojor i skogen. Det byggdes mycket i Frölunda och Högsbo då. Det var spännande att ge sig in på byggen. På kvällen var det tomt där. De var rädda ändå. Plankor, bräder, skivor, och lemmar var bytet. Det var en enorm rikedom, att komma över virke. Särskilt skivor var värdefullt. Det var skivor i pressat och limmat träspån. De isolerade hyddan så väl. Ibland byggde de kojor helt i skivor. Allt de behövde var en såg och spik. Spik fanns på byggena. Ibland även sågar. En gång gjorde de en hydda i en låg fura. Den låg helt nära en sjö. Det var i Högsbo, innan det var byggt där. De badade i sjön.
Nu är klockan tretton och fyrtio. Konstigt att Wilmer inte kommer. Nervöst. Kommer jag att orka gå nu? I värmen. Han spelade handboll på skolgården, i Bräcke. Han ville visa sig som ny, från sin bästa sida. Han spelade handboll i klubb redan. Handboll var nog hans bästa sport. Tillsammans med fotboll, löpning, och all annan friidrott. Han öste in mål. Magistern berömde honom. Det var som det skulle vara. Han hade gått med i Färjenäs. Det var för fotbollens skull. På den tiden hade man inte vinterträning. På vintern spelade man handboll. han var kantspringare. Det var inte bästa platsen. Därifrån gjorde man inte många mål. Plötsligt i en match mot Warta, förändrades allt. Det kom bara av sig själv. Warta var bästa laget i serien. Bättre än HEIM, Redbergslid, och Sävehof. Målvakt var en klasskamrat. I den matchen gick han in i mitten. Han fick passningar, och gjorde åtta mål. De hämtade upp i andra halvlek och vann matchen. Hans kompis i Wartas mål, var chockad. Han var snabb på fotbollsplanen. Han kom med i skolans stafettlag, men var aldrig bäst. Inte ens nära. Hans gren var långdistans. I sjätte klass slog han skolrekord. De sprang genom Krokängsparken. Hans klasskamrat, Bosse, kom en sekund efter honom. Bosses tid skulle också varit skolrekord.
I tredje klass hoppade han en och tjugo i höjd. Det var bra, men han lärde sig aldrig det moderna sättet att hoppa. Så han blev inte bra sedan. De hoppade stavhopp hemma vid. De hoppade med björkslanor. Det var roligt. Brännboll var också roligt. Han slog längs marken, så det blev aldrig lyror. Bäst bland flickorna var vackra Mari. Hennes bror tränade i Brasilien. Pappan hade varit svensk mästare på hundra meter. När han var trettiofyra år gjorde han comeback i Lundens fotbollslag. De låg i division fyra. Hans systers pojkvän var med där. Han var också på gränsen till för gammal, men inte som honom. Han var lite stjärna. På första träningen var de utanför Härlandas fängelse. Där låg en gräsplan de fick träna på. Han spelade som han var van. Längst upp på topp och öste in mål. Tio blev det. Han fick mycket uppmärksamhet. Vid nästa träning frågade en kille som inte varit med på träningen. Han var mittback. ”Var spelar du i laget?” På topp svarade han. Han drog en suck av lättnad. Hans plats var alltså inte hotad. Sedan fick han veta att de tränade fem dagar i veckan, plus match. Tränaren sade. ”När jag spelade i allsvenskan, Norrköping, för tio år sedan, tränade vi mindre än vad Lunden gör idag. Hans motivation sjönk. Han blev dålig på spelet, och straffade ut sig. Han slutade efter ett halvår. Han hade lärt sig hur det känns att vara dålig. Wilmer kom. Han skulle fixa mailen på Toms mobil. De glömde det. "Undrar om jag kan", tänkte han? Mitt självförtroende är inte som när jag var ung. Beror det på Mamma eller på Lunden?
Det var sommar. Snart mitten på juli. Det var soligt, och varmt. Tom hade sovit en stund. Klockan var snart ett. Minnena var slut. Så var också fantasierna. Han hade ringt sin Mamma för några dagar sedan. Klockan var nio och trettio. ”Varför ringer du så tidigt, och varför ringer du så ofta”, sa Hans Mamma. Han hade ringt fyra gånger senaste månaden. ”Hemtjänsten kommer strax. Vad vill du nu”, frågade Mamma. ”Jag har inte tid att prata”, sa hon. ”Jag undrar bara vad Morbror Klas hette i efternamn, sa han. ”Jag har inte tid nu”, sa Mamma. Efteråt kände han ett behov av att prata om Mamma. Hans syster var i Italien. Brodern var svår att prata med, om sådant här. Wilmer ringde. ”Jag kommer en halvtimma tidigare idag”, sa han. Tom behövde mer saft. Den går åt snabbt i värmen. Saft är Hans enda last. Saft i plastflaska, tänkte han. Det går inte att hitta Margareta Larsdotters födelseuppgifter. Han googlar förgäves. Det verkar som ingen vet. Lena sa häromdagen, att det nog var längtan efter Mammas kärlek, som fick honom att vilja vara bäst på allting. ”Be a winner, hade Mamma sagt”. Det var hans minne. Det var säkert en efterkonstruktion.
Han minns när han var ny i klassen, på Bräckeskolan. Han tänker också på något som hände i Frölunda, före flytten. Han var ute med broderns vänner, i skogen där Högsbo nu ligger. En pojke hade ett pumpgevär. Det är ett luftgevär, som man pumpar upp styrkan i. Pojken sköt en björktrast. Den föll till marken död. ”Det är ett bra gevär”, sa pojken. Hans bror hade ett vanligt luftgevär. Det var inte lika starkt. De hade två gevär. Gömda på vinden. Han vågade aldrig ta ett gevär själv. Han var nog för liten. Broderns vänner var alltid minst fyra år äldre än honom. Han fick vara med. De byggde kojor i skogen. Det byggdes mycket i Frölunda och Högsbo då. Det var spännande att ge sig in på byggen. På kvällen var det tomt där. De var rädda ändå. Plankor, bräder, skivor, och lemmar var bytet. Det var en enorm rikedom, att komma över virke. Särskilt skivor var värdefullt. Det var skivor i pressat och limmat träspån. De isolerade hyddan så väl. Ibland byggde de kojor helt i skivor. Allt de behövde var en såg och spik. Spik fanns på byggena. Ibland även sågar. En gång gjorde de en hydda i en låg fura. Den låg helt nära en sjö. Det var i Högsbo, innan det var byggt där. De badade i sjön.
Nu är klockan tretton och fyrtio. Konstigt att Wilmer inte kommer. Nervöst. Kommer jag att orka gå nu? I värmen. Han spelade handboll på skolgården, i Bräcke. Han ville visa sig som ny, från sin bästa sida. Han spelade handboll i klubb redan. Handboll var nog hans bästa sport. Tillsammans med fotboll, löpning, och all annan friidrott. Han öste in mål. Magistern berömde honom. Det var som det skulle vara. Han hade gått med i Färjenäs. Det var för fotbollens skull. På den tiden hade man inte vinterträning. På vintern spelade man handboll. han var kantspringare. Det var inte bästa platsen. Därifrån gjorde man inte många mål. Plötsligt i en match mot Warta, förändrades allt. Det kom bara av sig själv. Warta var bästa laget i serien. Bättre än HEIM, Redbergslid, och Sävehof. Målvakt var en klasskamrat. I den matchen gick han in i mitten. Han fick passningar, och gjorde åtta mål. De hämtade upp i andra halvlek och vann matchen. Hans kompis i Wartas mål, var chockad. Han var snabb på fotbollsplanen. Han kom med i skolans stafettlag, men var aldrig bäst. Inte ens nära. Hans gren var långdistans. I sjätte klass slog han skolrekord. De sprang genom Krokängsparken. Hans klasskamrat, Bosse, kom en sekund efter honom. Bosses tid skulle också varit skolrekord.
I tredje klass hoppade han en och tjugo i höjd. Det var bra, men han lärde sig aldrig det moderna sättet att hoppa. Så han blev inte bra sedan. De hoppade stavhopp hemma vid. De hoppade med björkslanor. Det var roligt. Brännboll var också roligt. Han slog längs marken, så det blev aldrig lyror. Bäst bland flickorna var vackra Mari. Hennes bror tränade i Brasilien. Pappan hade varit svensk mästare på hundra meter. När han var trettiofyra år gjorde han comeback i Lundens fotbollslag. De låg i division fyra. Hans systers pojkvän var med där. Han var också på gränsen till för gammal, men inte som honom. Han var lite stjärna. På första träningen var de utanför Härlandas fängelse. Där låg en gräsplan de fick träna på. Han spelade som han var van. Längst upp på topp och öste in mål. Tio blev det. Han fick mycket uppmärksamhet. Vid nästa träning frågade en kille som inte varit med på träningen. Han var mittback. ”Var spelar du i laget?” På topp svarade han. Han drog en suck av lättnad. Hans plats var alltså inte hotad. Sedan fick han veta att de tränade fem dagar i veckan, plus match. Tränaren sade. ”När jag spelade i allsvenskan, Norrköping, för tio år sedan, tränade vi mindre än vad Lunden gör idag. Hans motivation sjönk. Han blev dålig på spelet, och straffade ut sig. Han slutade efter ett halvår. Han hade lärt sig hur det känns att vara dålig. Wilmer kom. Han skulle fixa mailen på Toms mobil. De glömde det. "Undrar om jag kan", tänkte han? Mitt självförtroende är inte som när jag var ung. Beror det på Mamma eller på Lunden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar