Flytt II

Spänn vristen grabben.   
 
Runt Bräckeskolan fanns tre områden. Villaområdet där vi flyttade in. Hyreshusen upp mot Kyrkbytorget, och bakom Krokängsparken Solgårdarna. Det var där dom fattiga bodde. Det var en pojkklass. Läraren Bertil Nordström var gammal men stor. Vi var hans näst sista klass. Vi satt i rader efter efternamnet och kallades inte vid namn utan för en siffra. Jag blev nummer fem. Vi har fått en AB-kille sa han när jag kom in. Läxförhören gick i sifferordning. Klarade man första frågan så gick det vidare till nästa nummer. Klarade man inte den första och inte den andra frågan så blev det bakläxa. Annars fick tredje frågan avgöra. En lång mager kille var väldigt rädd märkte jag. Han stammade och svarade fel. Nordström hämtade fram honom och ställde honom vid tavlan. Så tog han tag i polisongerna och dunkade hans huvud mot tavlan så att det dånade. Killen grät. Han gick skamsen till sin plats och satte sig. Några självsäkra killar hade skrattat. Tårarna rann utför mina kinder. När jag gick hem var allt som en dimma. En stor skrämmande skola där jag knappast kunde hitta. Bara pojkar i klassen. En vidrig gammal gubbe som misshandlade rädda elever som hade svårt för sig, och andra killar som skrattade. Jag var tillbaks på 1800-talet. Det var sådant här som pappa berättat om från sin barndom.
 
I engelska hade vi rektorn ”räkan”. En liten skinntorr och fårad gubbe. Boken jag fick var brun. Det fanns inga bilder. Pappret var gulnat. Tårarna rullade återigen utför mina kinder. ”Jag kommer aldrig att lära mig någonting i den här skolan”, tänkte jag. Jag skulle aldrig mer slåss. Nordström gick ut ur klassrummet för att hämta en bok. Vi var ensamma. Trettio killar och jag. Klassens kung var Håkan. Han var stor, ljushårig och muskulös. Ingen vågade sätta sig upp mot honom. Nu gick han fram till mig. Han ville nog visa den nye vem som var härskare. Han drog upp mig och knäade mig i skrevet. Sen boxade han mig i ansiktet. Mitt nervsystem och mina reflexer tog över. En sekund senare låg han på rygg på golvet. Hela klassen gapskrattade befriat. Kungen hade fallit. Klassrumsdörren öppnades och jag satte mig blixtsnabbt på min stol. Håkan kravlade sig upp på helt fel sida av klassrummet. ”Vad gör du där”, sa Nordström och gav Håkan en örfil på vägen.    

Klassen var uppdelad i genierna, idioterna och resten. Idioterna fick stryk framme vid svarta tavlan. Dom fick bakläxor som samlades på hög så att dom aldrig hade en chans att hinna ifatt. Dom fick kvarsittning. Genierna fick sköta biblioteket vilket var Nordströms ansvar på skolan. Genierna skötte bakläxförhören med idioterna, samt övervakade deras kvarsittning, ofta i biblioteket så att två flugor kunde slås i en smäll. Genierna spelade i schacklaget och fick gå ifrån lektioner för att träningsspela. Det pågick en ständig tävling och ranking inom schackklubben. Tyvärr fanns några ur mellangruppen med i schacklaget. Håkan fanns med där och framförallt Tryggve som med elegans och lätthet besegrade Blom och Wingård. Dom var etta och tvåa i klassen. Nordström avskydde att det inte var någon ordning. Både Håkan och Tryggve bodde i Solgårdarna och skulle inte kunna vinna över Blom. Blom var mullig. Han blev aldrig bättre utan halkade gradvis ned i rankingen. Tryggve bara steg. 
 

Nordström frågade efter ”Grismördaren”. En bänk stod alltid tom. Pojken hade skjutit en gris med luftgevär. En dag kom han. En liten rödhårig, fräknig och vettskrämd pojke. ”Jaså, nu kommer du din grismördare”, sa Nordström. Han kom aldrig mer. Sen läste jag i tidningen att hans lillebror hittats i vassen vid Torslanda. Han hade drunknat. Jag blev ett geni. I första Göteborgsmästerskapet i schack satt jag på sista bordet i fjärde laget. Alltså nr 24 i rankingen. Jag hade aldrig spelat schack förut. Idrott var ju min grej. Ändå tyckte Nordström att jag var ett geni. Jag hjälpte till med biblioteket och fick själv aldrig en bakläxa. Det var jag ensam om. Jag godkände alla idioters läxförhör. Nordström blev misstänksam men vågade inte riskera ett geni och ett lovande schackess genom att gå på mig. 
 
Schack var Nordströms liv. Nordström satte oss ofta i enskilt arbete. Sen la han upp fötterna på katedern och tog upp en tidning ur en skrivbordslåda. Han läste, tittade, grymtade av förtjusning och sa till oss att inte störa. På min sida av skolan spelade killarna fotboll i Färjenäs. På den andra sidan spelade dom i Warta som låg en division högre än Färjenäs. På första träningen sprang en lång ljus kille fram och sköt i skotträningen. Han sköt högt över. ”Spänn vristen grabben”, sa jag. Det var Olle. Dom orden fick jag äta upp många gånger. ”Spänn vristen grabben”! Från en främmande helt ny uppstickare. Det var förnedrande. Olle var en stjärna i försvaret. Som Glenn Hysén i Warta tio år senare. Olle kunde rensa och skjuta undan, men han var inte särskilt teknisk och kunde definitivt inte skjuta och göra mål. Det blev min uppgift. ”Spänn vristen grabben”.