Skansen

Studietid. 

Under min studietid bodde jag i Haga. Det var Haga Nygatan 16. Mer mitt i Haga kan man nog inte bo. Jag bodde på andra våningen. Dasset var på gården. Porten var alltid låst. Mina vänner brukade kasta en sten på rutan. Det var en etta med ett litet kök. Det var tidigt sjuttiotal. Mitt sängöverkast var i brun manchester. Mina prydnadskuddar var av brandgul manchester. Min soffa var i grön manchester. Hyran var 90 kronor i månaden. Jag brukade ”hänga” elmätaren. Räkneverket stannade då. En gång kom elavläsaren och knackade på dörren. Jag vägrade öppna. Jag skruvade upp mätaren, och öppnade sedan. Han tittade konstigt på mig. En kille, Kalle, sålde importerat öl billigt. Jag lämnade 100 kr. och beställde öl till en fest. Han kom aldrig. Min bäste kompis, Thomas, sa att Kalle är kriminell. ”Du skulle aldrig lämnat pengar”. Jag var van att umgås med ärliga människor.    

Nästa dag gick jag hem till Kalle och knackade på. Thomas var med mig. Det dröjde länge. Till slut öppnades dörren. Kalle stirrade på mig. Hans ögon var vidöppna och blanka. Det var nog inte bara min öl han satt i sig. I högra handen höll han en stor kniv. Massor av tankar rusade genom mig. När jag var liten slogs jag ofta. Min bror var sex år äldre. Han retade mig mycket, och jag var van att slåss med honom. Nu hade jag inte slagits på säkert tio år. Framför mig står en påtänd, galen, mördare. ”Vad vill du?”, väste Kalle. Skulle jag säga ”inget”, eller skulle jag bara springa? Man tror att man känner sig själv. Jag kände mig inte då. Kalle kastade sig över mig. Vi rullade nedför trappan. Jag gjorde häftigt motstånd. Han hade en kniv, och var en decimeter större än jag. Vi stannade vid ett trappfönster, några våningar ned. Jag såg som i slow motion, hur min näve flög ut, och träffade på hakan. Kalle for ut genom rutan, som splittrades i glas. Han tappade kniven, och föll in igen. Jag slog honom. Han föll till golvet. Jag slogs för mitt liv. Jag riktade en hård spark mot honom, och han blev liggande. Thomas sprang över oss, och rusade ut. Jag sprang efter. Några dagar senare träffade vi Kalle på spårvagnen. Hans käke var bruten. Så var också Kalle. Han klagade på att jag slagit honom så. Jag tyckte mycket synd om honom. Han såg så liten och ynklig ut. Vi gick av spårvagnen, och jag tänkte ”aldrig mer”.   

Jag har aldrig slagits igen. ”Totta” bodde nära intill. Jag tänkte inte då, att han skulle bli så känd. Inte heller tänkte jag att Claes Hake, som jag hyrde lägenheten av, skulle bli känd. Man tänkte väl inte så. Nu bor Thomas i Färjenäs. Ett fint kulturområde. På kullen där i den fina parken, flög jag mycket drake som ung. Min gode vän Fåke och jag lyssnade på Pink Floyd. Beatles förstås. Då låg varvet Eriksberg, nedanför berget. Nu är där dyra bostadsrätter, och några fina restauranger. Våra drakar svävade mot skyn. Det gjorde Fåke också några år senare. Färjenäs park är mycket fin. Det är få som vet det. Husen i Färjenäs är upprustade. När jag var ung var jag säker på att allt skulle rivas. Lite kultur finns kvar i Göteborg. När jag var liten åkte vi färja över älven. Älvsborgsbron invigdes. Jag var med då, och gick över den, första dagen. Haga har inte rivits helt. Jag minns Hagahusets ockupation. Mat smugglades in genom en bakdörr. Brandbomber slängdes in genom fönstren. Vi slogs mot knuttar utanför. Sist släpade poliser ut oss genom en bakdörr. Kameror filmade. TV sände. Vi var unga då. Hoola Bandoola och Nationalteatern, spelade. Vi trodde att Vietnam skulle förändra allt. 
 
Stenar kastades på mitt fönster. En vegetarisk restaurang låg snett nedanför. Solrosen hette den. Ett av mina första jobb var i hamnen. Fiskmjöl skulle lossas. Säckar sprack. Lukten var vidrig. Vi tjänade dåligt där. Det kallades att man var en ”blixt”. På morgonen var man i hamnen. Vi stod i en lång kö. Män fördelades. De bästa jobben först. Hade man tur så fick man en dags jobb. Kanske med mest slit, och sämst betalt. Kanske med en bananbåt, om man var tidig nog. Socialdemokraterna regerade då. Agnes kastade stenar på mitt fönster. Vi blev tillsammans. KPML:r, blev vår hemvist. Vi fick sälja tidningen i studentbostäder. Ibland började den boende tala om Trotsky, eller hur Stalin egentligen var. Man skulle gå då. Jag stod kvar, och lyssnade uppmärksamt. Vi var alltid två. Den andre var sällan Agnes. Det rapporterades. Mitt småborgerliga lyssnande. Jag uteslöts. Det kastades fortfarande stenar på mitt fönster. Min drake seglade från Skansen Kronas höjder. Jag fanns fortfarande, och stenar slängdes på mitt fönster……