fredag 20 mars 2015

Ida


Ida.

Kaninen Ida vaknade. Hon gäspade, och sträckte på sig. Såg sig runt. Katten Jam låg på sin plats, och sov. I sängarna låg Agnes, och Tom. De sov lugnt, och fridfullt. Barnen låg i soffan, och sov fridfullt. Ida tog ett skutt upp på sängbordet. Hon tittade ut genom fönstret. Himlen var blå. Det såg ut att bli en fin dag. Hon skuttade ned igen. Tog av nattlinnet. Det röda med volanger. Hon tog på en röd kjol, och en rosa blus. Knästrumpor, med röda ringar. Tenniskorna. Det var kallt på golvet. Tittade på den söta svarta lilla kaminen. Den var kall, och släkt. Några vedträn, låg i vedkorgen. Locket på kaminen var av. De hade gjort raketer kvällen innan. Lite staniol låg kvar framme på golvet. Hon kände på dörren. Öppnade den försiktigt, och gick ut i övre hallen. Hon tittade på klädgarderoben, och ryste. Stängde dörren efter sig. Skuttade fram till trappan. Golvet knarrade lite. Trappan var nymålat blå. Hon gick försiktigt ned. Undvek de knarrande trappstegen. Kom lyckligt ned i hallen. Fortsatte ut på verandan. Hennes skål var tom. Konstigt att Tom alltid måste sova så länge. Hon kände sig upprörd, och arg på honom. Fönsterväxterna trivdes. Pelargonier röda, och rosa. Två vita. De blommade yppigt. Hon satte sig bekvämt i en mjuk stol. 

Hon hoppades att i alla fall Jam skulle komma. Jam vaknade, och såg sig kring. Idas plats var tom. Tom och Agnes sov i sängarna. Barnen låg i soffan. De sov lugnt och fridfullt. Jam tog av sin pyjamas, och satte på en blå tröja. Kortbyxor, och svarta sockar. Träningsskor. Han såg raketerna nedanför fönstret. Locket på kaminen var av. Jam öppnade försiktigt sovrumsdörren. Han gick ut i övre hallen. Tittade på klädgarderoben, och rös. Det var Tom som skrämt honom för den. Stängde dörren efter sig försiktigt. Gick fram till trappan. Den var nymålad ljusblå. Det var gjort av Tom. Jam tassade ned för trappan. Han undvek de knarrande trappstegen. Kom lyckligt ned i hallen, och fortsatte ut på verandan. Kramade Ida som kom upp mot honom. Jam skålar var tomma. Han låste upp ytterdörren, och öppnade den. Hakade upp den mot väggen, med en krok. De båda små gick ut, och satte sig i trappan. Den var slät, och grå. Tom hade strukit den med tunn cement. Gullriset trivdes utmed huset. Bin, blomflugor, och humlor delade på nektarn. Gullregnsträden lyste av gula blomklasar. I rabatten mot ängen frodades gammaldags rosor. I ängen fanns gullvivor, och blåsippor. Gräset var högt, och behövde slås. Det var Toms uppgift. Runt brunnen stod lupiner. Rosa, och blå. Det var tidig morgon. Solen började värma lite. Den letade sig fram genom björkarnas blad, och grenverk, på andra sidan vägen. Runt grinden växte lövträd. 

Hassel, och lönn. Bok, och björk. Alm, och al. Det var sensommar. Björkarnas blad var gula. Bladen singlade ned som ett oupphörligt regn. De andra träden skiftade i rött, och orange. På grusgången kröp en svart snigel. Några skogsmyrar släpade på en försvarslös larv. Ida ville gunga. De gick ned för trappan, och fortsatte runt huset. Ida ville berätta om sina konstiga drömmar. Jam svarade. De symboler som dyker upp i drömmen kan vara unikt personliga, mer allmängiltiga eller arketypiska. Den personliga tolkningen har en särskild betydelse för just dig och ingen annan. Symbolen kan samtidigt vara både allmängiltig och arketypisk, och ger då även vidare aspekt och djup åt din dröm. I en affär kan du få tag i det du behöver eller vill ha. Att vara i en affär betyder ofta Möjligheter, Resurser. Baka i ugn. Något är på tillväxt i ditt inre, håller på att mogna, som snart blir ”färdigbakat” och klart att användas eller visas upp för världen. Hur ser du som träd ut? Rötter? Smal ostadig stam? 

Tjock stadig stam? Yvig krona? Bär frukt? Livets bröd, ger kraft och livsförmåga, det som stillar hungern i livet. Du som blomma, du blommar. En blomma bjuder sin skönhet utan att jämföra sig med andra eller vilja vara något annat. Bok. Kunskap, insikt, information i ditt inre. Kometer har funnits i alla tider och folk har varit rädda för jordens undergång. Mardrömmar om kometnedslag (eller bombnedslag) hänförs till katastrofdrömmar och ”katastroftänkande”. Dessa drömmar visar på rädsla för något som hotar att slå sönder din privata värld, ditt privatliv. Stor förändring hotar, och du är rädd för sådan förändring. Rädd att något ska förstöras för alltid. Kometnedslag och bombnedslag är också ganska vanliga barndrömmar. Barns öppna värld slås ofta ned ganska drastiskt av de normer och förbud de förväntas lära sig finna sig i. De får ”krympa ned” sig, lära sig lyda, hålla sig tillbaka, ”utplåna sig” osv, och i deras värld är då katastrofen fullständig.  Mycket intressant, slutade Ida!

söndag 15 mars 2015

Bellman


Bellman.

Carl Michael Bellman var son till lagmannen och sekreteraren i slottskansliet Johan Arendt Bellman den yngre (1707–1765) och Catharina Hermonia (1717-1765), som var dotter till kyrkoherden Michael Hermonius och dennes hustru Kristina Arosell. Han var sonson till latinprofessorn Johan Arendt Bellman den äldre (1664–1709) och dennes adliga hustru Catharina Elisabet Daurer (1688-1709), dotter till sekreteraren i guvernementet över drottning Christinas underhållsländer Jakob Daurer (1649-1713) och dennes hustru Catharina von Santen (1665-1743), Bellmans farmors mor, i vars förmögna hushåll Bellmans föräldrar bodde vid tiden för hans födelse. Huru mina föräldrar krånglade blef jag som sagt, född den 4 feb 1740 – min mor wacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla meniskor, delicat i omgänge – hade En förträffelig röst ock hade wänt sig att ligga i 21 Barnsängar. Bellman föddes i Stora Daurerska huset, en ansenlig malmgård med tillhörande barockträdgård och ett stort orangeri, vid Hornsgatan i Stockholm, men i samband med arvskiftet efter hans farmors mors död flyttade familjen 1744 till det närbelägna Lilla Daurerska huset på Bellmansgatan (dåvarande Björngårdsbrunnsgränd). Bellman var äldst av fjorton barn (varav endast sju överlevde). 

Sin utbildning fick Bellman i hemmet av privatlärare; den förste var densamma som hans far haft. Under en svår sjukdom, möjligen malaria, lär Bellman enligt egen uppgift ha feberyrat på vers och sjungit till sina föräldrars stora förundran, varför honom waldes till Informator Ett genie wid namn Clas Ludvig Ennes; hwilken genom mig befordrades hos Salig Kungen och han lärde Bellman att hantera en cister, ett instrument i lutfamiljen. Under Ennes överinseende översatte Bellman några psalmer år 1755. 1758 inskrevs Bellman som student vid Uppsala universitet, men behöll sig där endast en kort tid, och uttogs därefter som extraordinarie tjänsteman i riksbanken. Till följd av åsamkade skulder och oklara affärsförbindelser fly till Norge 1763. Han återkom dock snart till Sverige och erhöll efter ansökan avsked från befattningen i banken och anställdes i stället vid manufakturkontoret och sedan det 1770 indragits i generaltulldirektionen, där han avancerade till kanslist. Då verket upphörde 1772 kom han på indragningsstat med bibehållen lön. År 1757 debuterade Bellman som religiös diktare med Evangeliska dödstankar, en bearbetning av ett tyskt arbete på prosa med inströdda verser tillägnat sin mor. Samma år utgav han en översättning från franskan, Undervisning lämnad af en fader åt sin son som företar sig en lång resa. 


Detta arbete, tillägnat en farbror som var konsul i Cádiz. Samtidigt skrev han satiriska dikter, bland vilka Tankar om flickors ostadighet (1758) gav upphov till ett litterärt verskrig med olika svaromål och repliker under två år. 1761 övergav han de religiösa och moraliserande ämnena för en mer uppsluppen stil. Bellman var nu en ung ämbetsman och med sociala talanger. Han spelade cittra och klaver, och var eftertraktad som sällskapsmänniska. Särskilt efter föräldrarnas död 1765 övergick han alltmer till dryckesvisor som Supa klockan öfver tolv och sedan även bibelparodier som Gubben Noak, Joakim uti Babylon (om Susanna i badet) samt Ahasverus var så mäktig. Från denna tid agerade han även enmansunderhållning vid privata tillställningar. Det finns flera vittnesmål om Bellmans förmåga att trollbinda sin publik. Han beskrivs i dessa vittnesmål som en lysande estradör, som inte bara sjöng och spelade utan också framförde sina visor som små teaterföreställningar där han ibland agerade flera personer samtidigt. Det har också talats om hans skicklighet i att härma olika röster och musikinstrument, och hans skickliga konferencierteknik. Han parodierade även de vid denna tid vanliga ordenssällskapen med sin Bacchi orden, som endast var öppen för dem som vid minst två tillfällen blivit åsedda liggandes i rännstenen. 

Liksom i hans senare verk uppstod humorn genom att ett högtidligt spektakel rollbesattes av personer som normalt aldrig skulle komma i åtanke i sådana sammanhang. Han diktade genom åren flera verk i anknytning till denna orden, som dock inte förmått bibehålla sin popularitet när minnet av de personer och företeelser som parodieras gått förlorat. Under våren 1770 började Bellman även på arbetet med vad som senare skulle bli Fredmans epistlar genom att låta den då sedan tre år avlidne urmakaren och suputen Jean Fredman stå som författare till en "epistel" i aposteln Paulus stil, riktad till dennes dryckesbröder på en populär dansmelodi, vilken senare skulle stå som Epistel nummer 5. Han fortsatte att snabbt dikta ytterligare sexton visor i samma stil, såsom "Gutår båd natt och dag" (Epistel nummer 1), där omkringtexten parodierade språket i Karl XII:s bibel, samt ytterligare åtta verk utan bibelmotiv, som "Ach du min moder" (nummer 23), och avslutade i september samma år samlingen med "Blåsen nu alla!" (nummer 25), i vilken han för första gången parodierade den vid denna tid vanliga herdedikten. De följande två åren skrev han ytterligare 25 epistlar i den obibliska stilen, med ett tydligare persongalleri där Fader Movitz, Korpral Mollberg och Ulla Winblad dominerar. Epistlarna spreds redan nu, men den planerade bokutgivningen dröjde av okänd anledning. 

1772 genomförde Gustav III en statskupp, och Bellman tog monarkens parti. Hans Gustafs skål blev kampsång för kuppmakarna. Kungen stödde Bellman med åtskilliga ynnestbevis. Sedan 1775 hade Bellman en pension på 100 daler, tagen ur kungens handkassa. Den 3 januari 1776 fick han tjänst som sekreterare på Nummerlotteriet, med en årslön på 1 000 daler silvermynt och samma år fick han titeln hovsekreterare. Bellman kom under kungens beskydd. Han levererade politisk propaganda till stöd för kungen och stod för poetisk och musikalisk underhållning vid hovet. Han blev en återkommande högtidstalare vid Augusti Orden, ett ordenssällskap som stiftats till åminnelse av Gustav III:s statskupp 1772. Samtidigt tvingades Bellman anpassa sin diktning till de fina salongernas krav, vilket medförde att grovheter rensades ut och den poetiska stilen, åtminstone tidvis, blev mer förfinat fransk-klassisk och rokoko-betonad. Rollen som kungagunstling innebar en förändring på både gott och ont för Bellman. Hans popularitet och litterära berömmelse i vida kretsar ökade, men den bohemiske Bellman blev aldrig någon riktigt framgångsrik hovman. Han förstod sig inte på politik och hade ibland svårt att uppfylla kungens önskemål, som inte alltid passade hans talang. Bellman fick därför efter hand finna sig i att hamna ganska långt ner på kungens rangskala, en bra bit nedanför yngre skaldekolleger som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf af Leopold. Det var till exempel aldrig tal om att Bellman skulle få en plats i den av kungen 1786 instiftade Svenska Akademien.

Nils


Nils.

Kaninen Ida och Katten Jam var på sommarstället. De satt på den västra verandan och skådade ut över fjorden. Ida var upprörd. Hur länge tänker Tom sova, undrade hon. Han låg i lilla huset. Där låg också Agnes och barnen. Ida och Jam hade också sina sovplatser där. Det stora huset var tomt. Berit och hennes familj hade inte kommit ut ännu. Det var tidig morgon. Solen kikade upp över den stora ön i öster. Den började värma något. Några tidiga båtar strävade norrut. En segelbåt slörade söderut. Det var svag nordligt vind. Ida var hungrig och sugen på frukost. Hennes skål var tom. Jam hade lite kattmat kvar. Han tänkte på mjölk. Vildkaninen hade visat sig uppe vid pumpen på berget. Oxelhäcken skiftade i gult till vinrött. Busken med gammaldags rosor bar ännu underbara rosa blommor. Vindskyddsträden mot väster nådde nu över planket som Tom snickrat. Björnbären frodades intill gärdesgården. Rabarberna växte och fick stora blad, och tjocka stjälkar. I sänkan ute mot berget frodades hallonen. Buskar och träd utanför tomten hade vuxit upp, och tog nu en del av utsikten. Det var dags att göra någonting åt det. Vildkaninen skuttade ned i trädgården. Den satte sig på gräsmattan, och tittade på Ida, och Jam. Den är kanske hungrig? Jam tänker på Nils Ferlin.

Det sista året av sitt liv tillbringade han på sjukhus, först på Mörby lasarett utanför Stockholm, sedan på Samariterhemmet i Uppsala. Han drabbades av ett slaganfall som gjorde att han blev delvis förlamad men hans fysik klarade av även detta och han återfick talförmågan och kunde röra sig någotsånär. Hösten 1961 försämrades hans tillstånd hastigt igen och han avled den 21 oktober samma år. Filipstad erbjöd en gravplats, men Nils Ferlin hade önskat att få ligga på Bromma kyrkogård i Stockholms län. Dit skulle hans mammas aska flyttas och där skulle även Henny Ferlin en gång få ligga vid hans sida. På gravstenen står dikten Inte ens en grå liten fågel. Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på andra sidan
och det tycker jag nog blir trist. Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit
men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit. Nils Johan Einar Ferlin. Ur Nils Ferlins efterlämnade dikter valde Henny Ferlin ut ett antal till diktsamlingen En gammal cylinderhatt, som gavs ut postumt 1962. I den finns Får jag lämna några blommor som har blivit tonsatt. Ett par år senare ställde Henny Ferlin samman en liten bok Och jag funderade mycket som kom ut 1965. Nils Ferlins fåordiga självporträtt finns med här. 

Boken innehåller även ett urval ur hans få brev, ett par diktarporträtt med mera. 1967 kom den nya bok som Henny Ferlin hade ordnat. Där ingick dikterna från Oxhälja, Julhälja och Påskhälja, det vill säga häftena från Filipstad 1922–1925 och urval av tonsatta dikter. Den fick titeln Får jag lämna några blommor. Henny Ferlin skrev senare sin egen bok Nils, ett försök till porträtt. Med K G Bejemarks staty nära Klara kyrka i Stockholm, där skalden står på trottoaren mitt bland människorna, är Nils Ferlin åter i sitt Klara. Ett ord av Henny Ferlin får påminna oss om en sanning och tröst. ”Vi borde vara tacksamma så länge det finns irrationella människor, drömmare och tänkare. Det är de som för världen framåt.” Ett citat ur "Goggles" finns sedan år 2000 på en litterär skylt vid Klarabergsgatan 35. Nils Ferlin är mest känd som författare och poet, men han hade även en skådespelarkarriär. Redan som sjuttonåring debuterade han på scenen, som statist i Oscar Wildes Salome, med Tora Teje i huvudrollen. Ferlin gick Elin Svenssons teaterskola i början av 1920-talet och medverkade i en mängd föreställningar hos olika resande teatersällskap. Han återvände under hela sitt liv till teatern, ibland som statist ibland som revyartist. Nils Ferlin hade också en talroll i en spelfilm, Elof Ahrles Sången om Stockholm från 1947, till vilken han också skrev flera sångtexter. 

Där kan man se hur skalden ringer upp en nattredaktör för att ändra ett ord i en dikt, varpå han senare ringer en gång till och ändrar tillbaka. Till dem som tonsatt Nils Ferlins dikter hör Gunde Johansson, Lille Bror Söderlundh, Johnny Bode, Ove Engström och Rolf Wikström. Den kanske mest kända strofen i Ferlins lyrik är: ”Jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals” (En valsmelodi). Ferlin står staty nära Klara kyrka, på Klarabergsgatan i Stockholm, på torget i Karlstad och sitter staty på torget i Filipstad. Nils Ferlin tilldelades Frödingstipendiet 1942. Inom ramen för ett projekt kallat "Poesi på väggarna" uppfördes år 2003 Stjärnorna kvittar det lika, ur En döddansares visor, som väggdikt på De Sitterlaan 18 i hörnet av Van der Waalsstraat i den holländska staden Leiden. Man dansar däruppe. Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är en annans golv. Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarens trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord, var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu förrän vi föser dig bort, du barfotabarn i livet. Mycket intressant, tyckte Jam!

Moberg


Moberg.

Kaninen Ida och Katten Jam var i båten. De hade vaknat först, och satt sig därute. Tom sov. Agnes och barnen sov också. Det var tidig morgon. Båten hade en badbrygga där bak. Ida var sugen på ett morgondopp. Hon hämtade bikinin. Tyst som en mus. Hon ville inte väcka någon. De kunde bli sura då. Hon tog av pyjamasen, och satte på sin fina bikini. Hon undrade om inte Jam ville bada? Jo, kanske lite senare, svarade han. Solen värmer inte riktigt ännu. Det var en stor motorbåt. En Norsk Draco. Utrustad med två våldsamma chevrolétmotorer. Den gick hur fort som helst. Jam och Ida brukade turas om att sitta där framme när båten planade i fyrtio knop. Nu låg Jam i solsätet där uppe, och värmde sig. Ida klättrade ut på badbryggan. Hon kände på vattnet, och kastade sig i. Hon kunde nu simma ganska bra. Hon fick några kallsupar, och simmade in mot båten igen. Jam såg på, från sin solplats. Kapellet var inte uppe. Det hade inte behövts. Hon kom upp i båten, och torkade sig, med sin badhandduk. Jag är sugen på frukost, sade hon till Jam. Sugen är bara första bokstaven, svarade han. Tom sträckte på sig. Han gäspade, och vaknade. Han satte sig upp, och såg på Agnes. Hon sov. I kojen bredvid låg barnen och sov. Han tänkte på sin favoritförfattare. Karl Arthur Vilhelm Moberg föddes den 20 augusti, 1898 i Moshultsmåla, Småland. 

Han dog den 9:e augusti 1973 i Roslagen, Uppland. Sveriges största författare föddes 1898. Födelseplatsen var familjen Mobergs soldattorp i utkanten av byn Moshultsmåla. Detta torp i Algutsboda socken i Kronoberg läns djupaste skogar skulle förbli Vilhelms hem dem närmsta nio åren. Trots knapra förhållanden beskrev Moberg just den här tiden som sin lyckligaste. Att han tog starkt intryck av barndomens upplevelser råder det ingen tvekan om. Så mycket av hans författarskap tycks ha tagit sin grund och uttryck från denna plats. Inte minst i sina målande natur- och personskildringar som ofta beskriver platser i närheten av föräldrahemmet. Vilhelm var det fjärde barnet i en syskonskara på sju. Som nioåring flyttade Vilhelm tillsammans med familjen in i Moshultsmåla. Den nya bostaden var moderns gamla föräldrahem. Huset kom åter i släktens ägo genom pengar som erhållits av familjens många släktingar i Amerika. I mars 1906 började Vilhelm sin skolgång, detta i Påvelsmåla skola. Där läste han fram till juni 1912. Tre år i småskolan och därefter fyra år i folkskolan. I praktiken var skolgången dock kraftigt begränsad då skolan endast var en halvtidssyssla. Undervisningen pågick endast fyra månader om året. Vilhelm visade stort läshuvud och läste alla böcker han kom över. 

För att komma över tillräckligt med litteratur lånade han böcker inte bara i sitt eget namn utan även i kamraters, släktingar och avlidna ortsbor. Böckerna tycktes helt enkelt inte räcka till. Vilhelm Mobergs blev första gången publicerad som 13-åring. I Brokiga Blad deltog han i en novelltävling för unga skribenter. Moberg placerade sig på en 18:e plats och fick utöver ett diplom ett pris i form av en plansch, ”Aftonbladets karta över ätliga svampar”. Trots att han inte åt svamp var Vilhelm mycket stolt över utmärkelsen. Precis som så många av sina släktingar var Vilhelm på väg att emigrera till Amerika (samtliga Vilhelms morbröder och mostrar emigrerade till USA). Även Vilhelms föräldrar hade funderingar på att flytta västerut som nygifta. 1916 hade Vilhelm fått pengar till en amerikabiljett. Pengarna kom från en morbror i San Leandro, Kalifornien. Han var vid den tidpunkten inställd på att resa. Hans far hade inga invändningar men hans mor var i tårar och ville inte förlora ännu en släkting till Amerika, speciellt inte sin enda levande son. 1957 hade Vilhelm över 100 släktingar i Amerika. Moberg berättade sedermera att han inte vill göra sin mor besviken och stannade därför i Sverige. Dock ställde Vilhelm som motkrav att han skulle få börja på folkhögskola om han stannade. Så blev det. 

Som fortsatt svensk medborgare började Moberg studera vid Grimslöv folkhögskola 1916-17. På det följde ytterligare studier vid ett privatläroverk i Katrineholm 1917-18. Planerna på examen vid läroverket fick dock hastigt avbrytas. Vilhelm Moberg drabbades av spanska sjukan 1918. Redan innan utbildningen på folkhögskolan hade Vilhelm gett sig in på en karriär som journalist. Som 17-åring började han skriva för tidningar som Nya Växjöbladet, Såningsmannen, Brokiga Blad och Smålands Posten. Därefter följde arbete som journalist och redaktör på tidningar runt om i landet. 1921 blev det så åter avbrott i hans litterära karriär. Han kallades in till militärtjänstgöring i Växjö. För den pacifistiska och rebelliska Moberg var militären knappast en ideal plats. Detta till trots skrev han sin första bok under värnplikten. När Moberg satt i arresten, vilket inte direkt var ovanligt, ägnade han sig nämligen åt att skriva I vapenrock och linnebyxor. Han gjord där upp med strikta officerare och klargjorde tydligt vad han tyckte om sitt liv som värnpliktig. Boken publicerade han under namnet ”Ville i Momåla”, ett alias som han använde flitigt under sin ungdom. Det gick så långt att han ansökte om att få byta namn till Vilhelm Momåla men på detta fick han avslag. Journalistkarriären fortsatte på heltid fram till och med 1926. Moberg arbetade då som lokalredaktör på Nya Växjöbladet. Året blev lyckat då hans pjäs - samhällssatiren Kassabrist blev en stor framgång. 

Därmed kunde Moberg ta tjänstledigt från redaktörstjänsten och ägnad sig istället åt att skriva Raskens. 1927 publicerade Bonniers romanen som blev en succé bland såväl läsare som recensenter. Inkomsterna från boken var så pass goda att han hädanefter kunde försörja sig som författare. 1976 gjorde Per Sjöstrand för SVT:s räkning Raskens som tv-serie. Det blev åtta avsnitt med Sven Wollter i huvudrollen. Med Raskens i ryggen fortsatte Vilhelm Moberg att i rask takt skriva nya romaner och dramer. Nästkommande bok blev Långt från landsvägen. Denna roman om Adolf i Ulvaskog fick en uppföljare i De knutna händerna. 1935 publicerade så Moberg Sänkt sedebetyg, den första boken i Toringtriologin. Böckerna blev framgångsrika men kunde ändå inte riktigt mäta sig med Raskens. Det skulle dröja till 1941 innan Moberg åter lyckades med en riktig dundersuccé. Nu skrev Moberg en av sina kanske mest kända romaner - Rid i Natt! Den tidigare pacifistiske författaren hade i och med nazitysklands invasion av Polen samt Sovjetunionens krig mot Finland helt omvärderat sin världssyn. Han argumenterade hädanefter för ett starkt svenskt försvar. Därtill var han under kriget en av dem mest högljudda supportrarna för svensk hjälp till Finland. 

Vilhelm hade genom åren ett stort utbyte med det finländska kulturlivet och ett par av hans dramer hade även urpremiär i Finland. Vilhelm var tillsammans med andra svenska författare engagerad i frivilligrörelsen och skrev bl.a. ett upprop för Finland och han deltog aktivt i Finlandsrörelsen. Han besökte även Finland vid ett flertal tillfällen då han fick söka skydd i bombkällare under pågående Sovjetiska anfall. Mobergs engagemang bidrog även till Rid i Natt! blev mycket uppskattad i Finland. Rid i natt! var 1941 den mest lästa boken i Sverige. Mobergs tydligt anti-nazistiska hållning uppmärksammades inte enbart i Sverige. I nazityskland brändes Rid i natt! på nazisternas bokbål. Mobergs modiga och idoga agiterande mot nazismen och kommunism ställde dock till med problem även i Sverige. Självcensuren som var i bruk under kriget fick till följd att Moberg fick allt svårare att få sina debattinlägg publicerade. Till slut var det endast Eskilstuna-Kuriren och Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning som hade civilkurage nog att trycka hans texter. Moberg fortsatte såväl under som efter kriget att kritisera den svenska undfallenheten för nazisterna samt den allmänt tillämpade självcensuren. När kriget väl var över och nazisterna besegrats upprätthöll han sina moraliska ståndpunkter och agiterade idogt mot alla former av totalitära stater. 

Detta tog sig många uttryck. Ett av dem mer välkända är när Moberg efter noter skällde ut Olof Palme i SVT. Orsaken var att Sverige inte vågade dela ut 1970 års Nobelpris i litteratur till den ryske författaren Alexandr Solzhenitsyn på den svenska ambassaden i Moskva. Detta av rädsla för att göra sig till ovän med den mäktiga grannen i öster. Stig Fredriksson har skrivit mer om den svenska undfallenheten vid detta. Moberg ville tidigt se Sverige som medlem i NATO och ansåg att kommunismens Sovjet var en tvilling till nazismens Tyskland. 1947 började Moberg förbereda det som skulle bli dem mest imponerande och fantastiska av hans alla romaner, dramer och debattinlägg. Vilhelm Moberg satte i verket det som han själv kallade "Företaget". Detta "Företag" skulle ta honom 12 år att slutföra och resultera i fyra magnifika böcker - det episka utvandrardramat. 1948 kunde Moberg äntligen ta sina första steg på amerikansk mark. Med sig hade han familjen. Moberg spenderade merparten av dem kommande fyra åren i Amerika. Först i Minnesota där han på plats efterforskade emigranternas vägar och äventyr. Han gick oerhört noggrant tillväga och studerade gamla dagböcker, biblioteksarkiv och reste själv runt i svenskbygderna för att skaffa sig en djup kunskap i ämnet. Därefter följde själva författandet som till största delen ägde rum i Kalifornien. I Carmel, Monterey och Laguna Beach höll Moberg skrivarstuga. 

Carmel blev med tiden hans favoritstad och han hade även planer på att permanent bosätta sig i USA. Noterbart är att Carmel är den stad i vilken den inte helt obekante Clint Eastwood sedermera blev borgmästare. Den tid och kraft som Vilhelm Moberg lade ner på Utvandrareposet skulle visa sig vara mödan värt. Förmodligen är det dem mest uppskattade svenska böckerna någonsin. Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige har enbart i Sverige sålts i närmare 2 miljoner exemplar. Trots den långa tid som spenderades "over there" tappade Moberg aldrig kontakten med det svenska samhället. Han höll sig hela tiden informerad om vad som pågick i Sverige. Moberg var som alltid aktiv i samhällsdebatten och fortsatte att så vara när han återvände till Sverige. Inte minst genom att han personligen avslöjade allvarlig rättsröta i två på 50-talet oerhört uppmärksammade fall, Haijby- och Kejne-affärerna. Mobergs kraftfulla personliga engagemang fick till följd att rättsväsendet fick sig en välförtjänt uppryckning. I samband med dessa skandaler skrev han även Därför är jag republikan. Hans sätt att argumentera mot monarkin och för republik går än idag som en röd tråd genom dem republikanska kretsarna i Sverige. 2005 utsåg Republikanska föreningen postumt Vilhelm Moberg till Årets republikan. 

Som ung var Moberg politiskt engagerad och var bland annat med i Socialdemokraternas ungdomsförbund. Sedermera intog han ståndpunkten att som författare måste man vara fri och oberoende. Följande citat säger en hel del om Mobergs tilltro till politiker. "När en politiker säger att vi sitter i samma båt så var på din vakt, det betyder att det är du som ska ro." Nästa roman fortsatte på det inslagna emigrantspåret. Din stund på jorden skildrar hur människan påverkar sitt eget levende och får leva med dess konsekvenser. Handlingen är förlagd till Kalifornien där en åldrad svensk emigrant tänker tillbaka på sitt liv. Boken satte punkt för Mobergs emigrantanknytna litteratur. Det sista stora projekt som han påbörjade men aldrig hann avsluta var Min svenska historia. Tanken var att det skulle bli fyra band. Moberg hann dock inte färdigställa mer än två. Den 8:e augusti 1973 drunknade Vilhelm Moberg invid hemmet i Roslagen. I köket hittades en lapp skriven av Vilhelm: ”Klockan är tjugo över sju, jag går att söka i sjön, sömnen utan slut.” Spännande, ansåg Jam. Lysande, slutade Tom!

Ferlin



Ferlin.

Katten Jam vaknade i segelbåten. Gäspade och sträckte på sig. Krökte rygg. Klorna kom ut. De låg vid Kälkerön, norr om Tjörn. Söder om Orust. Satte sig upp, och såg sig kring. Ida sov på sin plats, lugnt och stilla. Tom och Agnes sov. Barnen likaså. Han tog av pyjamasen, och satte på en blå tröja. Shortsen och sockar. Träningsskorna. Gick ut i båten, och satte sig längst bak. Skålarna var tomma. Solen stod lågt i öster. Himmelen var lovande blå. Vindstilla. Vattnet låg lugnt. Han tänkte på när de gjorde militärtjänst. De fysiska testerna gick bra. Intelligenstestet var mer komplicerat. De fick träffa en psykolog efteråt. Toms resultat var inte mätbara. Psykologen frågade om han ville göra ett annat test. Det var mest i den tredje delen av testet det gick snett. Det skulle mäta kreativiteten. Tom avböjde. De blev uttagna till tjänst vid Ing1, Södertälje. Femton månaders tjänst. Det var det värsta man kunde råka ut för. De skulle göra tre månader i Södertälje. Sedan tolv i Boden. Bandtraktortruppchef vid Ing3. Det var tidig sommar när de började. Tom var då ihop med Margareta, en jämnårig söt flicka från Kyrkbyn. I Toms och Jams pluton, fanns trettio blivande ingenjörer. Tio läkare. Jam ville tala om en svensk diktare. Han började. Nils Ferlin växte upp i Karlstad och Filipstad som son till redaktören Johan Albert Ferlin och Elin Nathalia. Släkten Ferlin kommer från Dalsland. Farfadern. kyrkoherden Johan Ferlin, var den förste som bar namnet. Familjen hade tre barn: Lisa, född 1896, Nils och Ruth född 1900. 

Nils Ferlin gick i ”goda” skolor. Först kom han till en skola som hörde till småskoleseminariet, men sedan började han i Andersson & Poignants privatskola ”för bättre gossar och flickor”. I augusti 1908 skedde en stor förändring för familjen Ferlin. Fadern fick en ny tjänst som huvudredaktör för den nystartade tidningen Bergslagen i Filipstad. Det innebar en förflyttning från en livaktig regementsstad till en småstad. Nils började i realskolan den hösten. Efter ett halvår kom Johan Ferlin i konflikt med tidningens ägare och lämnade tidningen. Han var alltså arbetslös familjeförsörjare och ny i en småstad. Han sökte sig tillbaka till gamla kontakter i Karlstad. Där hittades han död i Klarälven den 12 oktober 1909. Elin Ferlin bestämde sig för att stanna kvar i Filipstad med barnen. Nils Ferlin blev populär i skolan, både bland lärare och skolkamrater. Lärarna lade märke till hans begåvning och tyckte att han var en ovanlig elev. Nils Ferlin tog realexamen våren 1914. Han visste inte vad han ville syssla med så han tog de jobb han kunde få. Mest var det kortvariga anställningar som att såga is på sjön eller stå i bokhandel i Filipstad. År 1915 kom han till Stockholm där han genom sin morbror fick en elevplats på skolskeppet Abraham Rydberg. Han avgick med bra betyg och sökte sig vidare i sjölivet. Efter att ha mönstrat på den kända barken Anton av Väddö, där livet ombord var råare, lämnade han fartyget i förtid och därmed sjömanslivet för gott. I Filipstad utvecklade Ferlin sina talanger som underhållare. Första gången han stod på en scen var i Ordenshuset 1918. 

Då sjöng han kupletterna Potatisvisan och Surrogatvisan. Perioden fram till 1920 sökte Ferlin sig fram. Han hade många talanger. Ungdomsåren i Filipstad hade många inslag på gott och på ont. Eftersom han var så hjälpsam blev han en förebild. En annan sida var det periodvisa festandet. "Jag ska sticka upp till Friden och få en sup", sa han till sina kompisar och försvann upp till en grotta strax väster om Filipstad där vännen Frid ägnade sig åt hembränning. Polisen hämtade senare Frid och det är endast ett fåtal personer som idag vet var grottan ligger. Frid förekommer i Ferlins verk. Hans mor och syster Ruth Ferlin hade flyttat till Stockholm 1916. De bodde i en lägenhet på Rörstrandsgatan 40 i Birkastan. Det blev också Nils Ferlins hem, dit han alltid återvände efter sina olika expeditioner. Han gjorde sin värnpliktstjänstgöring vid Göta Livgarde 1920. Samma år anmälde han sig till Elin Svenssons teaterskola på Kungsgatan i Stockholm. Bland kamraterna fanns: Elof Ahrle, John Elfström och Harald Beijer. Det var de som fick Ferlin att upptäcka Dan Andersson. Han blev en av de poeter som Ferlin helst reciterade. Tjugotalet blev ett skådespelardecennium för honom. År 1922 åkte han tillbaka till Filipstad där han skapade ett teaterliv med återkommande revyer. Han skrev även schlagertexter. Många av texterna skrev han tillsammans med Gustav Andborg. Nils Ferlin var en utmärkt fotbollsspelare och gjorde många mål för sin klubb. 

Han var stor och stark och enligt en obekräftad berättelse åkte Ferlin tillsammans med några kompisar ned till Kristinehamn för "att lugna ned läget lite" då det hade varit bråkigt ett tag i Kristinehamn. I slutet av 20-talet började Ferlin även att skriva dikter. Hösten 1929 hade han fått ihop en bunt, utformade med Nils Ferlins tydliga bläckpennestil. Dikterna visades för ett antal personer som tyckte att de var bra. Den 10 december 1929 skrevs ett kontrakt med Bonniers förlag, och den första diktsamlingen En döddansares visor låg ute i bokhandeln i april 1930. År 1933 kom nästa diktsamling. Den fick heta Barfotabarn. Man märker en anknytning till folkvisan genom hela Ferlins diktning. Ett av Nils Ferlins stora livstrauma inträffade i december 1936, då modern Elin, hans stora stöd i livet, avled. Det följande året blev svårt, men han var inte ensam. Han hade sina systrar och deras familjer. Under 1930-talet hann Ferlin även med att skriva texter till visor i hörspelen: Marknad och Staden, Auktion och Byn. Efter Barfotabarn hade Ferlin fått ett stipendium ur Albert Bonniers stipendiefond. Han kunde därför unna sig att ta sommarledigheter, helst på öar som Möja och Öland. I november 1938 gavs nya dikter ut under titeln Goggles. De 2 200 exemplaren såldes ut på en vecka. Tonen i dikterna hade djupnat. Några dikter skrevs efter en upplöst kärleksaffär. 

Ännu starkare känslor ligger bakom en svit dikter till minnet av modern. Cirkus är den mest kända av dem: Jag lärde mig gå på händer och strax måste mamma se ..., När skönheten kom till byn och En liten konstnär är tonsatta av Lille Bror Söderlundh. År 1938 träffade Nils Ferlin Henny Lönnqvist första gången på en fest som konstnären Roland Svensson hade ordnat. Lönnqvist bodde i Helsingfors men var på besök i Sverige. Den veckan möttes hon och Ferlin varje dag. Under krigsåren skrev de brev till varandra. År 1943 var Ferlin med en grupp författare på Helsingforsbesök och då blev det åter några intensiva dagar. År 1944 hade Henny Lönnqvist en längre tids tjänstledighet som hon tillbringade i Stockholm. Både hon och Nils Ferlin var överens om att de hörde ihop och de förlovade sig samma år. Nils Ferlin lämnade sitt liv i Klarakvarteren. Han och Henny Lönnqvist hyrde Lillstugan, ett litet hus i Penningby, inte långt från Norrtälje. Nils arbetade med en ny diktsamling. De bestämde att de skulle gifta sig och de vigdes i Stockholms rådhus den 22 februari 1945. De hyrde Lillstugan för ett år till och fick sedan möjlighet att ropa in ett större hus, Norrboda, på en auktion. Ferlins liv hade varit slitsamt. Han hade farit illa med sig själv sedan ungdomen. Bohemgängets diet var ju kaffe, cigaretter och sprit. 

Lönnqvist blev en räddande ängel för honom och deras tid tillsammans blev lycklig. Deras vänner kom på besök. Gunnar Ekelöf och hans fru Ingrid bodde under några år inte långt från Norrboda och de umgicks flitigt. Till de mörkare inslagen hörde Ferlins depressioner och plågsamma reumatism som krävde sjukhusvård. När Nils gifte sig var han 47 år. Året innan hade han arbetat med att välja ut dikter till en ny samling. Med många kulörta lyktor kom ut på hösten 1944. Mycket av vikt hade hänt förutom giftermålet vid den här tidpunkten. Arne Häggqvists biografi om Nils Ferlin hade publicerats 1942 och samma år hade Nils utsetts till Frödingstipendiat efter omröstning bland landets studenter. År 1948 fyllde Nils Ferlin 50 år och det firades med en stor litteraturfest och diktarhyllning. Året därpå åkte paret Ferlin genom Europa med bil. De besökte Frankrike, Schweiz och Italien och korsade Medelhavet för att även besöka Tunisien. Ferlin tilldelades Samfundet De nios stora pris 1950. Allt detta motvägdes av svåra depressioner och sjukdom. Nils Ferlins femte diktsamling fick namnet Kejsarens papegoja och kom ut 1951. Den såldes i 22 000 exemplar. Dikterna hade ett religiöst tema. År 1955 fick Ferlin ett av Sveriges finaste priser till en lyriker, Svenska Akademiens Bellmanspris. 

Den sista diktsamlingen som Ferlin själv gav ut hette Från mitt ekorrhjul. Dikterna hade lite modernare former och han hade prövat sig på fri vers. Diktsamlingen kom ut 1957. Dikten I folkviseton är den ur samlingen som lever det självständigaste livet utanför bokens pärmar. Ett slags "förstudie" till denna dikt, med titeln Precis som förut, återfinns i Goggles från 1938 där inledningraderna lyder: "Mitt hjärta, sa du, var ditt. Ditt hjärta, sa du, var mitt. Och vackert du tyckte det lät." Nils Ferlin blev 1960 den förste mottagaren av det nya Frödingstipendiet som Värmlands läns landsting hade instiftat. Det sista året av sitt liv tillbringade han på sjukhus, först på Mörby lasarett utanför Stockholm, sedan på Samariterhemmet i Uppsala. Han drabbades av ett slaganfall som gjorde att han blev delvis förlamad men hans fysik klarade av även detta och han återfick talförmågan och kunde röra sig någotsånär. Hösten 1961 försämrades hans tillstånd hastigt igen och han avled den 21 oktober samma år. Filipstad erbjöd en gravplats, men Nils Ferlin hade önskat att få ligga på  Bromma kyrkogård i Stockholms län. Dit skulle hans mammas aska flyttas och där skulle även Henny Ferlin en gång få ligga vid hans sida. Gripande, tyckte Tom. Jam höll med. Även Ida, var tagen!

lördag 14 mars 2015

Strindberg


Strindberg.

Katten Jam vaknade. Kaninen Ida var redan vaken. Jam ville genast berätta om sin favoritförfattare. Johan August Strindberg föddes i Stockholm den 22 januari 1849. På fädernet tillhörde han en känd borgarfamilj med kulturella intressen. Hans far hade det nya yrket ångbåtskommissionär och var ansvarig för godstrafiken på Mälaren och Göta kanal. Modern däremot var en enkel men religiös värdshusflicka, vars pietistiska fromhet kom att påverka Strindberg under hela hans liv. Denne betonade gärna sin proletära härkomst genom modern och kallade sig Tjänstekvinnans son. August hade sju syskon. Såsom informator hos en förmögen läkarfamilj lärde den unge Strindberg på 1860-talet känna Stockholms intellektuella och konstnärliga elit. Själv prövade han på läkarstudier och därefter elevskolan på den Kungliga dramatiska teatern. 1867 inleder han studier vid Uppsala universitet. 1870 får han sitt första drama uppfört på den Kungliga teatern och året därpå ett kungligt stipendium för att fortsätta sina estetiska studier vid universitetet. Efter en krasch med sin estetikprofessor flyttar han 1872 åter till Stockholm, denna gång till de eländigt fattiga kvarteren i stadens utkanter, där han umgås med unga, fattiga konstnärer och försöker försörja sig som fri journalist. Samtidigt målar han och skriver på sitt första betydande drama, det radikalt betonade Mäster Olof om Sveriges reformator. Pjäsen refuserades av Kungliga teatern. 

Erfarenheterna från denna tid kommer till uttryck i genombrottsromanen Röda rummet, 1879, Sveriges första radikala socialskildring. 1874 anställs Strindberg vid Kungliga Biblioteket i Stockholm. I mitten av 1870-talet förälskar sig Strindberg i finlandssvenskan Siri von Essen, gift med en officer. Detta bidrar till att hon skiljer sig och blir skådespelerska. 1877 gör hon debut på Dramatiska teatern. Strindberg och Siri von Essen gifter sig samma år och får barnen Karin, 1880, Greta, 1881 och Hans, 1884. 1879 gör Strindberg konkurs. Romanen Röda rummet utkommer och blir en stor framgång. 1881 lämnar Strindberg anställningen vid Kungliga Biblioteket för att ägna sig åt kulturhistoriskt författarskap. Mäster Olof spelas med stor framgång. Under sin tid som amanuens på Kungliga biblioteket i Stockholm 1874 - 1881 ägnade sig Strindberg flitigt åt sinologi och erhöll Ryska geografiska sällskapets silvermedalj 1880 för sin upptäckt av en av de tidigaste kartorna över delar av ryska Asien, gjord av en svensk krigsfånge i Sibirien på 1700-talet. Strindberg var tidigt en begåvad och inspirerad vetenskapsman, framstående främst som modern kulturhistoriker med sina böcker Gamla Stockholm, 1880 – 82, och Svenska folket, 1881 - 82. 

Hans vetenskapliga försök under senare år var mer spekulativa och fantastiska, präglade av en teori om naturen som ett stort, slumpmässigt men logiskt konstverk. Hans försök att framställa guld av oädla ämnen samt hans astronomiska och botaniska studier blev mest kända och kritiserade under hans livstid. Strindberg gick i självvald exil 1883. Tillsammans med sin hustru Siri von Essen och deras tre barn flyttade han från pensionat till pensionat på landsbygden i Frankrike, Schweiz, Tyskland och Danmark. 1883 ansluter sig makarna till den skandinaviska konstnärskolonin i Grez, nära Paris och flyttar sedan till Schweiz. Novellsamlingen Giftas I utkommer och leder till att Strindberg åtalas för hädelse men frikänns. 1886 utkommer den samhällskritiska självbiografin Tjänstekvinnans son. Samma år fotodokumenterar sig Strindberg i olika "roller". Slitningarna i äktenskapet gör att kampen mellan könen allt mer kommer till uttryck i Strindbergs verk. Från början var denne en förkämpe för kvinnans likställdhet med mannen; alla hans tre hustrur var f. ö. mycket självständiga yrkeskvinnor. I Friedrich Nietzsches efterföljd kom Strindberg emellertid att se förhållandet mellan man och kvinna som en kamp. Ingen hade före honom så hänsynslöst skildrat maktkampen mellan två älskande.
 

Genom skådespelen Fadren, 1887, Fordringsägare, 1888, novellsamlingen Giftas, del 2 1884, den självbiografiska romanen En dåres försvarstal, skriven på franska 1887 och essän "Kvinnans underlägsenhet under mannen" (publicerad i Paris 1895) blev han känd i hela Europa som den ledande kvinnohataren. Omkring 1872 tillbringar Strindberg den första av flera sommarvistelser på ön Kymmendö i Stockholms skärgård, den natur Strindberg skulle älska högst på jorden. Genom sina skärgårdsberättelser, av vilka Hemsöborna, 1887, blivit den mest beundrade, väckte han för första gången konstnärernas och författarnas intresse för detta karga landskap. De flesta av Strindbergs målningar bygger på minnen från Stockholms yttersta arkipelag. 1889 återvänder Strindberg till Sverige och bosätter sig i skärgården. 1890 utkommer romanen I havsbandet. Året därpå upplöses äktenskapet med Siri. I oktober 1892 lämnar Strindberg Sverige för Berlin, där han umgås i ett artistkotteri med bla norrmannen Edvard Munch och polacken Stanislaw Przbyszewski. Till följd av en skönlitterär skaparkris, som varar i fem år, ägnar sig Strindberg intensivt åt naturforskning, måleri och foto. 1893 gifter sig Strindberg med den österrikiska journalisten Frida Uhl och flyttar på hösten till hennes morföräldrar i Österrike. 

Året därpå föds dottern Kerstin. Makarna separerar i samband med att Strindberg reser till Paris. Infernokrisen börjar. I Paris 1894 - 96 var Strindberg ett mycket berömt namn, ständigt förekommande i dagstidningarna och de kulturella tidskrifterna, där han introducerade sina nära konstnärsvänner Paul Gauguin och Edvard Munch. Efter den succéartade premiären på Fadren i december 1894 ville man anordna en stor festbankett för honom. Trots framgångarna levde han i ekonomisk misär, och han måste på grund av en svårartad hudsjukdom intas på sjukhus i januari 1895. Denna var troligen en följd av hans alkemistiska experiment samma år. 1898 påbörjar Strindberg Ockulta dagboken, som förs till 1908. De religiösa ockultisterna och studiet av den svenske 1700-talsmystikern Emanuel Swedenborg fick Strindberg att se världen som en helvetesvandring redan på jorden. Efter den religiösa och psykiska kris han nu genomgick erhöll hans författarskap en ny vändning, av vilka de första resultaten var romanen Inferno, 1897, som skrivs på franska, och omvändelsedramat Till Damaskus, 1898, som blev mönsterbildande för den expressionistiska teatern. Före infernokrisen, 1869 – 92, var Strindberg påverkad av anarkismen, Rousseau, Schopenhauer och Nietzsche; åren efter krisen, 1897 – 1911, stod han under inflytande av Swedenborg, Goethe, Shakespeare och Beethoven. 

Efter en period i Lund flyttade Strindberg 1899 tillbaka till Stockholm, fast besluten att försona sig med sitt fädernesland. Sedan han ett par år senare gift sig med den unga aktrisen Harriet Bosse bosatte de sig i det nybyggda s k Röda huset på Östermalm. Här skrev han ett stort antal Shakespeare-inspirerade kungadramer, bl a Erik XIV, 1899 och Karl XII, 1901, liksom det märkliga dramat Ett drömspel, 1901. Nu tillkommer också romanen Svarta fanor, en frän satir med udd mot kulturetablissemanget. 1902 föds dottern Anne-Marie. Redan två år senare separerar makarna. 1907 skriver Strindberg fyra kammarspel, däribland Spöksonaten. I november startar han Intima teatern, som drivs i tre år. Efter det att Harriet Bosse gift om sig våren 1908 flyttar Strindberg till en hyreslägenhet på Drottninggatan 85, en byggnad han kom att kalla Blå Tornet. Han börjar nu åter verka som samhällskritisk författare. Hans polemiska tidningsartiklar i Aftontidningen och Socialdemokraten gav upphov till den s k Strindbergs-fejden, som rasade i den svenska pressen 1910 - 1911. 

I Blå tornet på Drottninggatan skriver Strindberg ett flertal betydande litterära verk, bl a sitt sista drama, Stora landsvägen, 1909. På sin födelsedag 1912 hyllas han med ett fackeltåg av studenter och arbetare och får dessutom motaga en stor summa pengar, resultatet av en nationalinsamling menad som ett folkets nobelpris. Tillsammans med den unge skådespelaren August Falck driver Strindberg åren 1907 - 1910 en egen scen, Intima teatern vid Norra Bantorget, för vilken han i rask takt skrivit fyra kammarspel: Oväder, Brända tomten, Spöksonaten, Pelikanen, alla 1907. Han förälskar sig i en ung elev vid teatern, Fanny Falkner. Strindberg avlider i sitt hem efter en längre tids sjukdom den 14 maj 1912 och begravs fem dagar senare på Nya, numera Norra, kyrkogården. Hans sista färd beses av 60 000 personer. Mycket intressant, tyckte Ida. Det tyckte Tom som vaknat också!

Per Albin


Per Albin.

Katten Jam och Kaninen Ida var klara med frukosten. Tom smuttade på sitt kaffe. De satt under äppelträdet. Det blommade ymnigt. Vita blommor. Syrenerna trivdes mot grannens tomt. Det var vinröda blommor. Några var vita. Jam ville gå till västerstranden. Då packar jag picnik först, menade Tom. Han gick in i huset. Sköljde av disken och ställde i diskhon. Han packade ryggsäcken. Tog med badgrejer för säkerhets skull. Han hade kortbyxor och t-tröja. Det räckte i värmen. Jam och Ida kom in. Hon bytte till sin blommiga sommarklänning. Tom tog på ryggsäcken. Träningsskorna med kardborreband. De älskade han. De smög sig ut för att inte väcka familjen. De gick vägen mot friluftsområdet. Vid grinden växte blåhallon rikligt. Ida plockade och åt. De smakade inget särskilt. Ida tänkte på svensk politik, och undervisning om det. Per Albin Hansson, 1885-1946, var socialdemokraternas partiledare och svensk statsminister 1932-1946. Han ledde den svenska samlingsregeringen under andra världskriget och påbörjade byggandet av välfärdssamhället som han kallade det svenska folkhemmet. Här hittar du material som kan relateras till Per Albin Hansson. Kort artikel på Aftonbladets hemsida där Herman Lindqvist berättar om Sveriges beredskap vid utbrottet av andra världskriget. 

Den 31 augusti 1939 var nervositeten hög inom den svenska statsledningen. Allt tydde på att krig när som helst skulle bryta ut i Europa. Temaavsnitt på Nordiska muséets webbplats där du hittar massor av fakta om det svenska folkhemmet. Folkhemmet är en politisk term som socialdemokratin använde för att beskriva en samhällsvision. Begreppet fick sin spridning efter att den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson använt det i ett berömt riksdagstal från 1928. Svensk dramadokumentär (1:06:01) om midsommarkrisen 1941. Natten till den 22 juni 1941 gick Tyskland till anfall mot Sovjet. Anfallet, som planlagts under kodnamnet Barbarossa, var det väldigaste krigsutbrottet någonsin. Tidigt samma morgon krävde Nazityskland att få transitera en stridande tysk division om 18 000 man från Norge till Finland - på svensk järnväg. Det blev upptakten till den mest dramatiska krisen i Sverige under andra världskriget. Föreläsning (11:32 min) där gymnasieläraren Anders Larsson berättar kortfattat om utvecklingen i Sverige under första halvan av 1900-talet. Fokus ligger på det demokratiska genombrottet, krispolitiken under depressionen, folkhemmet och beredskapstiden under andra världskriget. Filmen riktar sig till gymnasiet. 

På Anne Franks webbguide finns ett omfattande avsnitt om Sverige under andra världskriget. Här berättas om den svenska neutraliteten, svenskt vardagsliv under kriget, den svenska beredskapen, censuren, underrättelsetjänsten, Sverige och finska vinterkriget, samlingsregeringen, eftergiftspolitiken, midsommarkrisen, baltutlämningen, järnmalmsexporten, Sverige och nazismen, svenska insatser, Raoul Wallenberg, de vita bussarna och mycket annat. På Sveriges Radios webbsida kan du lyssna på röster, öden och analyser ur radioarkivet med anknytning till andra världskriget. Omfattande artikel i Wikipedia där du kan läsa om Sverige under andra världskriget ur olika perspektiv. Sveriges politik under andra världskriget var att hålla landet utanför kriget. Artikel i tidningen Populär Historia där du kan läsa om midsommarkrisen 1941 - då den svenska neutralitetspolitiken ställdes inför sin kanske största utmaning. I juni 1941 inledde Tyskland sitt angrepp på Sovjetunionen under kodnamnet ”Operation Barbarossa”. Samtidigt krävde naziregimen att tyska soldater skulle transporteras genom Sverige till fronten. Förfrågan utlöste en inrikespolitisk kris i Sverige. Sverige har upplevt en enorm utveckling under de senaste 150 åren. 

Den ekonomiska tillväxten har gjort Sverige till ett rikt land där invånarna på många sätt har det ganska bra. Men det finns så klart fortfarande mer som kan göras för att det ska bli ännu bättre. Nya utmaningar väntar med bland annat en åldrande befolkning och en tilltagande konkurrens från omvärlden. Sverige var, liksom Danmark och Norge, neutralt under första världskriget. Finland tillhörde Tsarryssland sedan 1809. Detta innebar att Sverige hade en landgräns mot Ryssland som var en av de. För oss idag är det självklart att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar att utbilda sig och skaffa arbete. Men så har det inte alltid varit. Vi behöver bara blicka hundra år tillbaka i. När vi läser svensk historia kan vi se hur grupper av människor invandrat till landet sedan flera hundra år tillbaka i tiden. I den här texten kan du läsa kortfattat om svensk invandring. Omvärlden är i ständig och ofta snabb förändring. Svensk säkerhet påverkas av både händelser i vårt närområde och av händelser som inträffar långt borta. Sannolikheten att Sverige ska drabbas av. I mitten av 1800-talet hade kyrkan och prästerna stor makt. Alla som bodde i Sverige måste tillhöra den evangelisk-lutherska statskyrkan. 

Alla böcker som trycktes i landet måste klara statens. Påverkade den svenska regeringens balansgång att hålla Sverige neutralt under andra världskriget händelseförloppet? Hade utrotningen av sex miljoner judar kunnat förhindras om den svenska. Dokumentär (118 min) i SVT:s Öppet arkiv där frilansfilmaren Anders Wahlgren berättar om hur hans barndoms Stockholm har förändrats. Stockholm är den stad som förändrats mest i Europa utan att ha blivit bombad. Mer än 700 hus strök med i den stora rivningsvågen på 50- och 60-talen. I gamla och nya bilder får vi uppleva Malmskillnadsgatan, Brunkebergstorg, Regeringsgatan och det gamla Klara och möta människor som bott och arbetat i de gamla kvarteren. Kort genomgång om demokratins framväxt i Sverige (4:37 min). Hur gick det till när Sverige blev en demokrati? Och hur har det varit och är det idag med jämlikheten mellan män och kvinnor i samhället? Filmen är gjord av SO-läraren Göran Strömberg. I tre delar får vi följa Sveriges utveckling från 1800-talets fattiga jordbruksland med stora skaror utvandrare, över snilleuppfinnarna och de industriella succéerna fram till 1970-talet. 

Journalisten och författaren Ronald Fagerfjäll berättar och medverkar gör bland andra Lotta Gröning och Peter Wallenberg. Denna tv-serie sändes våren 2010 på TV4 Fakta. Företagsamheten.se har fått rätten att lägga ut den. Serien kan fungera som inspirationsmaterial i högstadieundervisningens samhällsorientering samt lektioner i historia och samhällskunskap på gymnasiet. Nog om politik, tyckte Jam. Vi återgår till vårt. Kom nu Jam, uppmanade Tom honom. Du sjunger bra. Jag kan lära dig spela också. Vill du lära dig gitarr eller keyboard, undrade han. Vill du lära dig keyboard så går det lätt. Det har vi ju. Gitarr går att skaffa. Synd att jag sålde min Stratocaster. Jam började tina upp. Han bytte till badbyxor. Gitarr i så fall, sade han. De gick ned mot vattnet. Jam kände med tassen först. Det var lagom. Ida vi kommer, skrek han plötsligt, och sprang i. Tom kom efter. Jag är glad igen, ropade Jam, och rusade ut mot det djupa. Jam är verkligen speciell, tänkte Tom. Jag har insett en ny sak om universum, skrek Jam. Han var snart ute hos Ida. De plaskade och skvätte på varandra. Jag tycker om dig trots allt Ida, ropade han. Andra människor på stranden ryckte till. Han simmade. Det var utan tvekan något han var bäst på. Ida tog efter så gott hon kunde. De skvätte på varandra. Tom kom ut. Ida ville bli snurrad och kastad. Tom tog henne i tassarna och snurrade. Han kastade henne. ”Plums”, lät det. Hon skrattade och ville mer. Då ville Jam också. Tom grep honom i tassarna och snurrade. Han kastade Jam iväg. De hade så roligt tillsammans. Tänk, sade Ida. Vi älskar varandra!

fredag 13 mars 2015

Palme


Palme.

Kaninen Ida vaknade. Hon gäspade, och såg sig kring. Katten Jam var vaken. Ida berättade en dröm hon haft. Hon hade drömt om kvinnans situation. Hon berättade. Statsministerns anförande vid socialdemokratiska partikongressen 2.10.72. OLOF PALME. Partistyrelsen har i ett utförligt utlåtande behandlat de motioner som föreligger om kvinnans likaberättigande. Vi har lagt ner mycket arbete på det utlåtandet. Det finns mycket goda skäl. Kvinnans jämlikhet är icke uppnådd i dagens samhälle. Kvinnorna drabbas tvärtom av påtagliga orättvisor. Det finns däremot en glädjande aktivitet bland kvinnorna för att bekämpa dessa orättvisor. Kvinnoförbundets kongress nyligen präglades av vitalitet och handlingsvilja i dessa frågor. Det är därför viktigt att partiet drar upp riktlinjer för sitt handlande i dessa frågor. Utlåtandet lägger fast följande huvudlinjer för de politiska strävandena till jämställdhet för kvinnorna: Jämställdheten måste grundläggas i arbetslivet. Vi måste hävda kvinnornas rätt till arbete. Samhället måste formas efter arbetsfördelning byggd på jämlikhet mellan män och kvinnor. Det ställer krav på en utbyggnad av omsorgen om barnen, samhällsservice och en vidgad plan för gemenskap i samhällsbyggandet. Samhället präglas idag av värderingar som i långa stycken diskriminerar kvinnorna, hindrar dem i deras strävan till frigörelse. Dessa värderingar måste vi angripa och kritiskt granska. 

Samhället måste i samverkan med organisationer och folkrörelser stödja utbredningen av sådana värderingar som aktivt medverkar till likaberättigande för kvinnorna. Ännu 50 år efter den kvinnliga rösträttens genomförande är kvinnorna starkt underrepresenterade i politiska instanser och i organisationerna. Kvinnorna måste kraftigt öka sin aktivitet, politiskt och fackligt. Vår uppgift är att helhjärtat stödja dem i denna strävan. Inom arbetarrörelsens alla led skall vi planmässigt inventera tillgången på kunniga och intresserade kvinnor och särskilt satsa på deras utbildning. Partistyrelsen bör få i uppdrag att i samarbete med Kvinnoförbundet och de andra sidoorganisationerna formulera riktlinjer för att kvinnorna steg för steg skall kunna vidga sin politiska aktivitet i arbetarkommuner och föreningar och därmed i politiskt representativa församlingar. Det politiska arbetet för kvinnans jämställdhet berör samhällslivets alla områden. Därför måste reformarbetet samordnas efter en helhetssyn. Vi har tagit fasta på förslaget att inrätta en särskild samordningsgrupp för dessa frågor. Exakt hur denna samordningsgrupp skall organiseras, hur stor representationen skall vara, har vi ännu inte tagit ställning till. Vi avvaktar kongressens beslut i principfrågan och den konferens med kvinnoorganisationerna som kommer att hållas på Harpsund den 6 november. 

Därefter hoppas jag att dimmorna skall lätta även på den punkten. I övrigt hänvisar jag till det utförliga utlåtandet. Men låt mig tillägga några allmänna synpunkter. Inom arbetarrörelsen har den s.k. kvinnofrågan aldrig isolerats. Kvinnorna inom vår rörelse har uppfattat sin kamp för likaberättigande som ett led i hela arbetarrörelsens kamp för en rättvis samhällsordning. Det var tidiga erfarenheter i arbetarrörelsens historia som lärde oss att de många kvinnornas rätt inte kunde hävdas i ett i grunden djupt orättfärdigt samhälle. Ett samhälle präglat av klasskillnader, nöd och fattigdom kunde inte ge kvinnorna rättvisa. Därför ställde kvinnorna liksom männen kravet på en omvandling av samhället. Kampen för kvinnans jämlikhet blev därmed ett led i socialismens kamp för ett klasslöst samhälle. Det var inte nog att ge kvinnan formella möjligheter. Hon måste få verkliga rättigheter i ett samhälle byggt på jämlikhet och solidaritet. Denna grundläggande princip har vi hållit fast vid. Det viktigaste som skett under de sista 10 åren är att kvinnorna snabbare än någonsin tidigare och i en omfattning som saknar motstycke i något annat demokratiskt land, gått ut i förvärvslivet. Bara under de senaste fyra åren har antalet kvinnor på arbetsmarknaden ökat med 180 000. När vi i dagens läge med rätta talar om orättvisorna för kvinnorna skall vi likväl ha klart för oss att denna utveckling är resultatet av ett samspel mellan ökad medvetenhet hos kvinnorna och fackliga och politiska åtgärder som medvetet satts in för att stödja deras strävan till rättvisa. 

Kvinnolönerna har byggts upp. Skattesystemet har förändrats. Skattereformen 1970, med dess kombination av individuell beskattning och särbeskattning och skattesänkning för lågavlönade, gav särskilt stora fördelar för kvinnor med låga inkomster. Utbildningsväsendet har byggts ut. Det gäller den vanliga skolan. Det gäller vuxenutbildningen. Det gäller arbetsmarknadsutbildningen. 1960 var det 3 000 kvinnor som deltog i arbetsmarknadsutbildningen. Det var 20 % av alla deltagare. 1971 deltog 66 000 kvinnor i arbetsmarknadsutbildningen. Då var det hälften av alla deltagare. Samhällets stöd till barnfamiljerna har byggts ut. De fem sista åren har vi byggt ut 35 000 platser för barntillsyn. Bostäderna har förbättrats. Det innebär bland mycket annat att hemarbetet har underlättats. Så har utbyggnaden av den solidariska välfärdspolitiken skapat nya möjligheter för kvinnorna. Frigörelseprocessen har underlättats. Den har redan nu haft djupgående konsekvenser. Vi ser det på arbetsmarknaden. Tidigare betraktades kvinnorna lätt som en rörlig reserv på arbetsmarknaden. I goda tider lockades de ut av goda erbjudanden. I dåliga tider återgick de till hemarbetet. Det mönstret tycks nu ha brutits. Mellan andra kvartalet 1970, då vi hade en brinnande högkonjunktur och brist på folk och andra kvartalet 1971, då konjunkturen var dålig, fick 35 000 fler kvinnor arbete. 

Den utvecklingen fortsatte under lågkonjunkturen. Andra kvartalet 1972 hade ytterligare 20 000 fler kvinnor jobb. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att kvinnorna nu hävdar sin rätt till arbete på ett helt annat sätt än tidigare. Det kan göra det svårare att föra konjunkturpolitik, men det är en i grunden positiv utveckling. När kvinnorna nu i så stor utsträckning går ut i arbetslivet så möter de en ny verklighet i arbetslivet och samhällslivet. De möter nu, liksom männen, otrygghet, hälsorisker och dåliga arbetsmiljöer. Allt fler av dem får egna erfarenheter av löntagarens ställning i industrisamhället. De ser själva bristen på jämlikhet, bristen på inflytande i arbetslivet. Det blir naturligt för kvinnorna att kräva förnyelse av arbetslivets villkor, en social utjämning och en fördjupad demokrati. Deras sociala och ekonomiska villkor blir allt mera lika männens. Deras upplevelser av samhället och arbetslivet skapar en större praktisk gemenskap mellan män och kvinnor i arbetslivet . Och det är utomordentligt betydelsefullt för våra möjligheter att genomföra den förnyelse av det svenska samhället som denna kongress håller på att dra upp riktlinjerna för. Men det skapar också förväntningar hos socialdemokratin. Det är därför logiskt konsekvent och ideologiskt riktigt när det socialdemokratiska kvinnoförbundet ställer rätten till arbete i förgrunden för kvinnans strävan till frigörelse. 

Det innebär att vi fortsätter att kraftigt öka vår ambitionsnivå när det gäller sysselsättningen. Under krisåren på 30-talet ställde socialdemokratin kravet på full sysselsättning. När arbetslösheten var en realitet i 10 000-tals hem, var det inte så märkvärdigt att man i praktiken ställde målet lägre än nu. Ser man till den tidens verklighet i fråga om arbetstid, semester, social trygghet, bostadsförhållanden och förslitning är det inte att förvåna om man tyckte sig nå långt om en medlem av familjen hade arbete. Kvinnans hemarbete var en nödvändig förutsättning för att männen skulle kunna fullfölja sina uppgifter i produktionen. I själva verket tog produktionen i anspråk såväl männens som kvinnornas arbete medan en fick betalt. Båda gjorde sin insats för folkhushållet. Sedan dess har målet för den fulla sysselsättningen höjts. Vi har ständigt ökat ambitionerna, gått från definition till definition. Den fulla sysselsättningen innebär idag förhoppningar om arbete för grupper som aldrig tidigare drömt om att genom arbete finna gemenskap, en meningsfull sysselsättning och ekonomiskt oberoende. Det kommer att behövas en fortsatt aktiv arbets- och marknadspolitik. Sysselsättningen är för tusentals människor inte en fråga om konjunkturer, där jobben finns om hörnet. 

I grunden gäller det djupgående förändringar av ekonomin, som marknadskrafterna återspeglar men inte kan styra. Det måste samhället göra. Därför måste vi fortsätta med en sysselsättningspolitik, som riktar resurserna till de människor som är i behov av stöd. Det gäller i hög grad kvinnorna. Nyligen har vi gått in med särskilt utbildningsstöd för att få företagen att anställa fler kvinnor och ungdomar. De är ofta arbetslösa, på grund av otillräcklig utbildning och bristfällig förankring på arbetsmarknaden. Ett bidrag på 5 kr i timmen skall utgå till utbildning som bedrivs enligt läroplaner som godkänts av de fackliga organisationerna. En ytterligare förutsättning är att avtalsenlig lön utgår. För kvinnornas del är det av största betydelse att en utbildning i nära anslutning till praktiskt arbete underlättar återgången till arbetsmarknaden. Inte mindre än en tredjedel av de kvinnor som deltar i arbetsmarknadsutbildning kommer direkt från hemarbete. Kvinnornas förtroende för arbetsmarknadsutbildning belyses också av att kvinnorna numera besätter omkring hälften av elevplatserna. Enligt AMS undersökningar har tre månader efter avslutad arbetsmarknadsutbildning närmare 90 procent av kvinnorna fått arbete eller fortsatt till mera kvalificerad utbildning. Regeringens nya åtgärder är därför ett led i en ytterligare kvalitetsförbättring av arbetsmarknadspolitiken. 

Den måste svara mot kvinnornas krav på rätt till arbete för alla. En politik för full sysselsättning är grundläggande för kvinnornas frigörelse. Den är samtidigt det viktigaste medlet att åstadkomma en social utjämning. Genom att fortsätta att öka sysselsättningen i det svenska samhället skapar vi ökad jämlikhet för såväl män som kvinnor. Vidare: Kvinnornas förvärvsarbete leder, om jämställdhetens principer får gälla, till en förändring av den traditionella arbetsfördelningen inom hemmet. En av 70-talets stora politiska uppgifter blir att forma ett samhälle, där resurser byggs upp för människornas behov av service och gemenskap. Samhällets stöd till barnfamiljen måste byggas ut. Därvid kommer barntillsynen i förgrunden. Mot 130 000 småbarn med mödrar som arbetar på heltid och 100 000 småbarn med mödrar som arbetar på deltid står i år 52 000 platser på daghem och 45 000 platser på offentligt stödda familjedaghem. Därtill kommer alla de mödrar som skulle vilja arbeta om de kunde vara säkra på en tillfredsställande omsorg om barnen. Vi har visat oss mäktiga en enorm kraftansträngning för att bygga bort bostadsbristen och bostadsnöden. I det nya skede för bostadspolitiken som nu förestår kan vi allt starkare inrikta oss på att förbättra bostadsmiljöerna, förhindra trist segregation, inrikta ansträngningarna på att möta människornas växande anspråk på service. Detta är ett led i samhällets sociala omdaning. 

Så leder kvinnornas frigörelse till en förnyelse av livsvillkoren för såväl män som kvinnor. Vi måste satsa på ökad lönerättvisa. Därför måste den solidariska lönepolitiken fortsätta. Genom den s.k. kvinnouppgörelsen 1960 kom LO och SAF överens om att alla särskilda kvinnolöner skulle rensas bort i avtalet. Kvinnorna inom LO-området har sedan dess haft en bättre löneutveckling än männen. Medan kvinnorna 1960 tjänade i genomsnitt 60 procent av vad männen tjänade, tjänade de 1970 83 procent därav. LO bedriver ingen särskilt kvinnolönepolitik. Principen är enkel, lika lön för lika arbete, oavsett kön. Men de kraftiga satsningarna på lågavlönade har i hög grad kommit kvinnorna till del. Det gäller framförallt 1969 och 1971 års uppgörelser med särskilda örestillägg för de lågavlönade. Det är ett resultat av den solidariska lönepolitiken. Det är ingen som i offentligt sammanhang angriper strävandena att ge kvinnorna rättvisa på löneområdet. Desto hårdare angriper man den solidariska lönepolitiken. Den framställs allt oftare som boven i dramat. Den skapar arbetslöshet, den driver på strukturförändringarna, den orsakar lägre vinster i näringslivet. Våra ekonomiska svårigheter skulle försvinna om bara de lågavlönade ville sluta att kräva så stora förbättringar eller hade låtit bli att genomdriva de förbättringar som faktiskt kommit dem till del. 

Minns då att denna kampanj framför allt är riktad mot kvinnorna. Den solidariska lönepolitiken är en avgörande förutsättning för rättvisa för kvinnorna på arbetsmarknaden. De som angriper den solidariska lönepolitiken angriper först och främst kvinnornas strävan till rättvisa. De lågavlönade inom stat och kommun har framför allt varit kvinnorna. Skall man komma åt denna orättvisa måste man lyfta de lågavlönade och förbättra befordringsgångarna på de områden där kvinnorna är mest koncentrerade. Det var detta som skedde framför allt i den sista löneuppgörelsen. Det var i själva verket en stor satsning för rättvisa för kvinnorna. Men naturligtvis blir det konsekvenser. Röjer man upp med kvinnliga låglöner inom stat och kommun så kommer en del av kostnaderna att återfinnas på skattsedeln i taxor och avgifter. Då riktar man angrepp mot skatterna och mot taxorna. Min synpunkt är enkel: Vi vill inte exploatera en stor grupp människor, framför allt kvinnor, utan ge dem rättvisa. Då får vi också solidariskt ta konsekvenserna på skatteområdet. Vi måste gå vidare mot en social utjämning för att ge kvinnorna rättvisa. En politik för kvinnans jämlikhet har att kämpa med många gamla sega fördomar, försök att skrämma kvinnorna, försök att framställa strävan till rättvisa som ett sätt att förfölja de hemarbetande kvinnorna. 

Vi minns den s.k. hemmafrukampanjen mot särbeskattning. Den fyllde sin politiska funktion i det ögonblicket och förmodligen lyckades man för en tid skrämma många kvinnor. Nu finns det inte en människa som vågar föreslå att vi skall återgå till det gamla systemet. Och så talar man om valfrihet. Socialismen är en frihetsrörelse. Den strävar till människans frigörelse från klassamhällets beroende. Den vill ge människorna möjligheter att själva forma sin tillvaro i gemenskap med andra. Valfrihetens samhälle är en fin paroll som ett uttryck för denna socialismens strävan till frigörelse. Den skiljer sig från det mer slappa liberala talet om valfrihet på två helt avgörande punkter. För det första: För borgerlig uppfattning har valfriheten tett sig som en frihet från samhället. Därför har vi haft alla dessa strider om den offentliga sektorns storlek, om samhällets insatser på olika områden. Därför försökte man skildra ATP som ett olidligt tvång. Vi vet att valfriheten måste nås genom samverkan och solidaritet med andra människor. När vi byggde ut skolan, sjukvården, bostadsbyggandet, pensionerna, genomförande av ATP, var det ett uttryck för vår vilja att på samverkans väg skapa den frihet som den enskilda människan inte kunde nå av egen kraft. För det andra: Valfriheten förutsätter ökad jämlikhet. Den lilla privilegierade minoriteten har alltid haft valfrihet. 

Det har den haft i alla samhällen. Men det har skett på bekostnad av den stora folkmajoritetens möjligheter till frigörelse. Valfriheten enligt traditionell kapitalistisk uppfattning är valfrihet för den som har råd, den som äger tillräckligt av kapital, mark och egendom. För oss har valfriheten betytt allas rätt till arbete, till utbildning, till bostad, till en god sjukvård, till familjeliv och gemenskap med andra. Den valfriheten har inte kvinnorna idag. Och det är väl med myten att denna valfrihet redan skulle gälla som kvinnoförbunden har velat göra upp. Vi vet att verklig valfrihet får kvinnorna först i det ögonblick då vi har verkligt likaberättigande på arbetsmarknaden. Och då vi brutit upp de traditionella värderingar och fördomar som idag av kvinnorna med rätta upplevs som orättfärdiga. I borgerlig press påstår man idag att det socialdemokratiska kvinnoförbundet vill införa diktatur och förbjuda hemmafruar. Det är en grov förvanskning. Vi varken vill eller kan förbjuda någon att vara hemmafru. Vi varken vill eller kan förbjuda två människor att gemensamt bestämma hur de vill fördela hemarbetet  och omsorgen om barnen. 

Men det stämmer inte med våra principer om rättvisa att kvinnan ständigt skall stå tillbaka på arbetsmarknaden, att kvinnorna skall ha lägre löner och sämre trygghet, sämre utbildning, allt under motiveringen att kvinnan kan återgå till hemmet och få sin försörjning av någon annan. Vad vi vill är att ta bort de hinder som alltid har funnits och finns ännu idag för kvinnans lika rättigheter och lika möjligheter. Då skapar vi verklig valfrihet för vårt lands kvinnor. Man möter hos många kvinnor idag någonting av en förtvivlan över trögheten i samhällsförändringen. Den är fullt förståelig. Man kan också se den som ett resultat av den begynnande frigörelse som i praktiken skett, framför allt det senaste decenniet och av den ökade medvetenheten hos kvinnorna. Men resultatet kan aldrig nås av isolerade grupper. Även om kvinnornas frigörelse i hög grad måste vara deras eget verk, så når vi aldrig resultaten om inte jämlikhetskravet bärs fram av kvinnor och män gemensamt inom en stor folkrörelse som inriktar sin strävan på samhällets förändring till ökad frihet och större gemenskap. Intressant, slutade Jam, och Tom, som vaknat!