Astrid

Runt runt.  

Jag träffade Astrid ca 5 år efter att min hustru gått bort. Det började på facebook. ”Jag jagar katten runt, runt”, skrev hon. Det lät roligt. Vi började brevväxla. Av bilderna att döma, var hon 45 år. Efter ett tag bestämde vi att träffas. Jag skulle komma hem till henne. Hon bodde i Torp. Jag körde i min mercedes cabriolet (MB-SLK). Efter min hustrus död ville jag bara fly bort. Häftiga bilar blev ett sätt att fly. Köp av en herrgård i Värmland var en annan flykt. Den här bilen var svart med en otrolig motor. Jag körde den aldrig i maxfart, utan mest 200 km/timman. Den gjorde nog 300. I 200 km hastighet blir vägen smal som ett kritstreck. Hur klarar tävlingsåkare det? Det fanns ingen parkering, så jag ställde mig närmast entrén på en olaglig plats. Det är ändå osannolikt att en SLK blir lappad. Med en sådan bil måste man vänja sig vid att andra regler gäller. Alltid förkörsrätt, är svårt i början. Att inte spela med i det spelet gör bara andra förare irriterade. ”Jaså är det så det känns att vara överklass”. Jag tryckte in koden till ytterdörren. Det fungerade. Gick uppför trapporna. Stannade utanför hennes dörr, och samlade mod. Ringde på, och väntade en lång stund. Dörren öppnades.

Oj, det var hennes dotter. ”Jag söker Astrid”, sa jag. ”Det är jag”, svarade hon. Jag blev förvirrad. ”Jaså bilderna”, sa Astrid. ”Det är min mamma. Jag vill inte sätta in bilder på mig själv”. Det är vanligt på facebook att bilderna inte stämmer med verkligheten. En 60-åring sätter in 20 år gamla bilder. Astrid var nog ensam om att göra tvärt emot. Förvirrad gick jag in och satte mig i rummet. Jag såg katten. Lägenheten löpte runt. Hallen, vardagsrummet, köket, sovrummat och hallen igen. Då var det förklarat. Astrid bjöd på te. Vi pratade. ”Du är med i en underjordisk maffia”, sa Astrid. ”Varför har du satt upp mikrofoner i takhörnen?”. Det verkade som hon så småningom trodde mig lite grann, när jag nekade. Astrids bror är Autist. Var detta ett släktskap? Hon blev väldigt tillgiven, när hon började lita på mig. Jag sov över, och vi bestämde att ses igen. Om även Astrid var en flykt från min frus död, så var hon en väldigt bra flykt. Jag fäste mig verkligen mycket vid henne.
 
Astrid följde med mig på åkturer, men hon tyckte inte om nercabbat. Vi åkte ut till Rörö, mitt sommarställe. På vägen därute träffade vi min syster. Vi gick ut till Västerstranden, och på vägen den stora sandstranden. Där la vi oss och solade. ”Här vill jag vara ofta”, sa hon. Jag kände att jag tyckte mycket om henne. Åldersskillnaden var inget stort problem. Jag hade aldrig varit ihop med någon yngre tidigare. Min fru var två år äldre. När vi träffades var jag 21 och hon var 23. En skillnad som kändes i början. Astrid och jag skildes åt och jag längtade efter ”min” Astrid. Plötsligt ringde telefonen i början av natten. ”Kom hit, jag längtar efter dig”. Hon var på deras sommarställe i Fjällbacka. Jag kastade mig i bilen och körde fort dit. Det var svårt att hitta. Till slut kom hennes kompis ut, och visade mig vägen. Jag var efterlängtad. Vi talade t.o.m. om att förlova oss. Jag kände mig mycket glad.
  

Astrid litade på mig. Hon var kreativ och konstnärlig. Hennes utbildning var till läkare, och hon hade jobbat som det ett år. Sedan gick något sönder. Hon blev sjukskriven, och började gå på Solkroken. En samlingsplats för personer med psykiska problem. Hon målade väldigt bra. Långt senare åkte vi till Rörö igen. Tanken var att hon skulle sova över. Vid tolvtiden blev Astrid hyperstressad, och fick alltmer panik. Hon ville till sjukhus. ”Jag är på väg att dö”. Jag försökte lugna henne, men det gick inte. Vi satte oss i bilen, för att åka mot Göteborg. Hon ringde sin syster och vi bestämde träff utanför Astrids lägenhet. Hon blev lugnare en stund. Sedan blev panikångesten allt värre. Hon ville ha en helikopter. Plötsligt på färjan, på vägen mot Göteborg, kastade hon sig ur bilen. Hon skrek. ”Jag dör, ring efter en helikopter”. Det var fruktansvärt hemskt. Hon satte sig i bilen igen. Jag blev jättestressad, och körde fel på vägen. Så kom vi till Torp. Hennes syster körde till Lasarettet. 

Det var inget fysiskt fel på Astrid, men hon litade inte på mig mer. ”Du trodde inte på att jag var döende”, sa hon. Det var slutet för oss. Det var väldigt tungt för mig när Astrid stegvis skärmade av mig. Med Agnes, min fru, var det en outhärdlig saknad, att den jag älskade, gick bort och var onåbar. På något sätt flyttade jag över mina känslor för Agnes, på Astrid. När Astrid gjorde slut, så fanns hon fortfarande. Det var något helt annat än med Agnes. Astrid kunde jag SMS:a, eller ringa. Jag skulle t.o.m. kunna åka hem, och knacka på hennes dörr. Det är en pina, och en plåga, att hon finns. Jag tänker ofta på Astrid, och undrar hur hon har det nu. Jag skulle så gärna vilja veta, men jag är rädd för att bli avvisad. Jag har skickat några SMS. Hon vet att jag vill träffa henne igen. Bollen ligger hos henne, men jag vet att jag aldrig får se henne mer. Älskade Astrid.
Nu har jag sålt min mercedes cabriolet. Jag har liksom lekt rommen av mig, och en vanlig bil, med en vanlig motor, känns bättre.