Segelbåt

Segelbåt. 

Agnes och jag lånade hennes Pappas båt. Det var en liten segelbåt i plast. Fransk. Den kallades ”Sheriff, hade fenköl, och kunde snurra på en femöring. För den som var van vid tunga träbåtar, med en hel köl, var det en märklig båt. Ingen tyckte om den. Agnes och jag älskade den. Ändå hade vi haft en J-10 i ek innan. Den var helt torr inuti. Den hade ett litet pentry, och den var bred, med gott om plats att sova, för två. Agnes Pappa var barnpsykiater. Hennes Mamma Lukasterapeut. Min bror var barnpsykolog. Min syster läste till läkare, med sikte på att bli barnpsykiater. Agnes och jag, läste till psykologer. Det var min bror och jag som fick min syster till att bli läkare. Hon ville bli psykolog, efter hennes skilsmässa. Jobbet som småskollärare, stimulerade henne inte längre. ”Bli psykiater i stället”, rådde vi henne. Privata psykologer tjänar bra, men i kommun och landsting, är det sämre. Kanske för att psykolog, var ett kvinnoyrke förr.    

Som tur var valde Agnes syskon andra yrken. Hennes bror blev konstnär. Lillasyster socionom. De tyckte att deras Pappas båt var värdelös. Det var bra, för vi kunde låna den utan konkurrens. Våra studier hade långt sommaruppehåll. Vi seglade på sensommaren, till långt in på hösten. Träden lyste i gult, orange, och rött. Skärgården var tom på båtar. Vi hade öar, ja hela skärgården, för oss själva. Vår favoritö låg norr om Tjörn. Den heter Kälkerön. I början när vi var ute med båt, följde Agnes med på mina upptäcktsfärder. Sedan tyckte hon nog till sist, att mitt tempo var för högt. Hon följde bara med ibland, när solen sänkte sig, och det blev för sent att sola. Agnes älskade att sola. Hon var lik min Mamma, i det att hon ville alltid stanna kvar på den ö vi var vid. Båten låg i Hästevik, till vardags. Det blev vårt sommarställe när Karin, Agnes Mamma dog. Innan dess dog faster Judit på Rörö. Min bror och jag köpte loss huset, från släkten. Det låter bra att ha sommarhus tillsammans. Vi fick två. Det var inte helt lätt att äga tillsammans. Trots att vi hade två fina sommarställen, så var vi alltid ute med båt, när vi var lediga.   

Det var kanske en oro som drev mig att utforska öar i minsta detalj. Min Pappa stod alltid, och grunnade, vid ruiner, och lämningar. Jag noterade dem, men gick raskt vidare. Jag memorerade varje vik, och glänta. Det var först när Eva, vår lilla dotter kommit till, som jag fick sällskap igen. Agnes föddes i Stockholm. Hon kom till Göteborg som liten, för att sedan flytta till Malmö. Hon hade sommarställe i norra Skåne. Hennes Mamma kom ju därifrån. Jag trivdes aldrig där i Skåne. Hennes farbröder var mycket begåvade men outhärdligt studentikosa. Deras barn var närmast värre. En morbror, Staffan, tyckte jag ändå om. Han kunde lyssna, och var intresserad av det nya. Agnes Mamma var mycket enkel. Hon var som född i en annan familj. Hon var halt, och nog väldigt glad, att ha fått den stilige Ingemar till man. Barnpsykiatern, som flyttade från stad till stad, och steg i graderna. ”Man kan väl unna sig varma tallrikar”, sa han en gång i Hästevik. Då blev hon arg. Agnes var ofta rasande på sin Pappa. Han var frikyrklig, och ville frälsa oss vid varje middag. Hans Pappa hette Josef, men kallades alltid ”Farfar”. Varje gång Ingemar tog i ett verktyg, tog Josef det ifrån honom. Josef var snickare, och sonen var för alltid dömd som ”opraktisk”. 
 
Ingemar var älskad på sina arbetsplatser. Särskilt av kvinnor. Han behärskade, att samtidigt vara liten gosse, och stor auktoritet. Ingemar hade ett särskilt förhållande till båtar, och människor. Han kunde konsten att köra i full fart in mot hamnen, och alltid bli räddad av någon annan. Jag minns när vi skulle ta upp segelbåten i hamnen bredvid Varholmen. Han körde på motorn i full fart inåt. Jag insåg att katastrofen var ett faktum. Jag kastade mig handlöst bak i båten, och lyckades få stopp på motorn. Vi klarade oss med en meter till godo. Så gjorde han alltid. Jag undrar varför, men nog förstärkte det bilden, av Ingemar som liten och hjälplös. Agnes och jag seglade. Jag utforskade Kälkerön. Båten låg vid en klippa. Ängen bredde ut sig in mot ön. Ängsblommor blandades med vildrosor och gamla aplar, vars frukt var oätlig. Där ängen tog slut böjde sig bokar, och askar in över fältet. En stig slingrade sig, bland blåbärsris och kråkbär. Röda hönsbär, stack upp ur den gröna mossan vid dammen. Ett gammalt hus, ännu inte helt ruttnat, vittnade om att ön varit befolkad långt in i vår tid. Stranden i norr, var täckt av blåmusselskal, och torkad vass. Fetknopp, smörblom, blommor i lila gränsade mellan strand och äng. ”Bild trycker på bild bak ögats lins. Ibland får jag svårt att hålla isär. Vad som var, och är”.