Otröstlig

Agnes var otröstlig.  

När Agnes grät otröstligt för tredje gången, berättade hon varför hon grät. ”Hon måste få bli mamma innan hon fyller trettio”. Jag insåg allvaret, och trots att jag var två år yngre än henne, gick jag med på att försöka. Jag kände att jag var mogen, för att ta detta stora steg. Vi försökte, och efter en månad blev hon gravid. Det var lilla Eva som knackade på porten. Hon föddes två månader innan Agnes fyllde 30 år. Eva föddes en varm sommardag. Vi var över med träekan till Björkö, när vattnet gick. Jag har nog aldrig rott så fort, som när jag rodde över Björköfjorden, den gången. Det var två veckor för tidigt. Eva var liten, och gul med svart hår. En besökare frågade Agnes, om fadern var kines. När Agnes blev gravid, insåg jag att jag måste ha ett fast arbete. Jag arbetade som freelans, och hade personalutbildningar i Västsverige. Det var roligt men inte någon säker inkomstkälla.    

Jag hade råkat lära mig sociodrama, när jag var verksam som teaterledare på Timme fritidsgård i Kortedala. Ungdomarna fick gestalta sin verklighet i drama. Sedan diskuterade vi, och förstod sammanhangen i det framförda. Många ville sedan lära sig detta sätt att jobba. Inkomsterna kom och gick i vågor. Jag minns särskilt hur jag hade två personalgrupper på Falköpings psykiatriska sjukhus. Jag sov över hos en sjuksköterska ibland. Hon var dubbelt så gammal som jag, men rolig och trevlig. Personalen tussade ihop mig, med sina svåraste patienter. Det var rörande, vilken tillit de hade för mig. Jag sökte ett nytt, fast jobb. Jag lämnade något mycket roligt, för något nytt och okänt. Jag gjorde det för lilla Evas skull.   

Mitt fasta arbete blev som lärare för de struligaste eleverna i Angered, med omnejd. Det var en utmaning att arbeta med det som senare kom att kallas det ”individuella programmet”. Det var verkligen individuellt, men jag kunde se dem. Gruppen växte och växte. Jag förstod inte då, att detta inte var något självklart. När två terminer gått, fick jag ett nytt erbjudande. ”Starta en ny verksamhet, för de svåraste, som inte klarar att vara i grupp. Du får en syo till din hjälp”. Jag bjöd in gymnasieskolans fyra kuratorer, för de svåraste eleverna. Tre kom. Vi startade ”Humlan”. Varför ”Humlan”? Jo, den kan inte flyga, men gör det ändå, för den vill! Verksamheten blev en succe´, och gymnasieskolan öste pengar över oss. Jag blev chef, och verksamheten växte. Efter ett år, tog jag ledigt för att vara med lilla Eva. Jag var hemma med Eva i ett år. Det var inte vanligt då, 1980, att pappan var hemma med barnet. På öppna förskolan fanns bara mammor, och jag. Jag trodde att jag skulle göra så mycket, och läsa så mycket, när jag var hemma. Det blev ingenting gjort. Eva tog all tid. Hon var underbar, men oj, så jobbig. När vi kom till öppna förskolan, så kände jag mig bortkommen, med alla dessa mammor. Med vem skulle jag tala om fotbollsmatchen som sänts på TV. På den tiden visste kvinnor inget om fotboll, och inga tjejer spelade själva. Eva var också bortkommen. Hon hade aldrig sett små barn förut. Hon vägrade lämna min famn. Klängde på mig, och jag skämdes. 
 
Efter några gånger upptäckte hon fingerfärgen. Sedan var hon såld på förskolan. Genom hennes enorma kletande, förstod jag vad jag hade gjort. Jag hade med mitt torkande av hennes händer, när hon åt, gjort henne vettskrämd för klet. Det levde hon ut nu, och reparerade så, mitt överbeskyddande torkande. En av kuratorerna, hette Ebenholt. Hon var fem år äldre än jag, och mycket fin. Jag minns när hon och jag var i Slottskogen. Hon låg i gräset, och bara fanns. På en tur till Delsjön friade hon till mig. Jag blev väldigt ställd. Hon var gift och hade två barn. Jag hade också två barn då. Lille Robert hade kommit till världen. Hade jag inte redan varit gift med den underbaraste, och vackraste kvinnan i världen, så skulle jag nog blivit glad. Nu blev jag mycket nedstämd, och förvirrad. Ebenholt blev nog ledsen av mitt svar. Agnes blev vald till sin gymnasieskolas vackraste flicka, när hon var ung, men hon tyckte inte att man skulle tävla om något som Gud givit en. Gud gav mig Agnes, och Eva och Robert. Kan man önska något mer?