Haga

Haga Nygatan. 

I hörnet av Haga, nästan mot Haga kyrka, låg en liten pub. Den kallades ”Hans och Greta”. Trubadur var Ulf Dageby, gitarrist i Nationalteatern, flera år senare. På Haga Östergata utanför, bodde Totta Näslund. Antikvitetsaffärerna tävlade om plats där ute. På Haga Nygata låg ”Mosters” café, närmast mot kyrkan. I en lägenhet på andra våningen längst ut på hörnet, bodde jag några år senare, med Thomas. Han var fastighetsskötare. Vi hade balkong. En gång var vi på restaurang Viktoria ”Vickan”, och träffade två mycket små och unga flickor där. Jag undrar hur de släppts in. Vi gick hem och den lilla ljusa kröp ner i min säng. På morgonen, kysste hon mig blygt, innan de gick iväg. Jag ångrade att jag varit så kall. Det var kanske en mycket betydelsefull natt för henne. För mig hade det varit en natt, nästan som alla andra. Varför hade jag inte bett om hennes telefonnummer åtminstone.   

”Vickan”, ”Hans och Greta”, och ”Mosters”, var våra favoritställen under flera år. Vinerna ”Saida”, och ”Castello”, flödade. ”Saida”, var rött. ”Castello”, vitt. Det var restaurangens billigaste vin. De fanns också på en restaurang, Cometen, nära Heden. På ”Vickan” kom vi alltid in, trots att där alltid var fullsatt. En gång klättrade ”Kalle Flygare” in genom ett fönster. Poeten Ragnar Strömberg var alltid där, liksom Kjell Dabrowski. Det var liksom ett ställe för den intellektuella eliten. Niclas var där . Son till författaren Bengt Anderberg. Alkoholiserad, men själv aldrig gäst, i glada vänners lag, på restaurang Viktoria. Hos Mosters åt vi ofta frukost, Thomas och jag. Ett flipperspel fanns också där. Thomas älskade att spela. En gång tog en kvinna med mig hem, från Vickan. Jag var 18 år gammal. Hon var väl 30. Vi gick till Annadal. Vid vägkanten stod lövträd. Det var vår. Björkarna knoppades. I vägkanten stack Tussilago, och snödroppar upp. Krokus syntes runt träden. Vi gick upp för en trappa. Hon bodde på tredje våningen. Det var gammalt och slitet. Jag frågade mig om hon inte hade en pojkvän. Hon såg bra ut, och var uppenbarligen, inte orolig av sig. Dörren hade tre lås. Var hon rädd för inbrott? På köksbordet låg en pistol. ”Det är inget att bry sig om”, sa Rosé. 
 
Allting började snurra. Väl inne tog hon av mig kläderna. Hon var så mycket äldre att det inte kändes särskilt konstigt. Hennes säng var mjuk och behaglig. Klockan var efter midnatt, men jag kände mig inte trött. Det var ett äventyr att vara med Rosé, som hon kallade sig. Undra vad hon egentligen heter. Tiden gick, och jag blev mer behaglig, och avslappnad till mods. Då knackade det på dörren. Det knackade igen. ”Det är min kille”, sa Rosé. ”Han är mycket farlig”. Jag slet på mig några kläder. Mer hann jag inte förrän dörren slets upp, och pojkvännen stormade in. Han grep revolvern. Jag störtade emot honom. Han stod vid dörren. Dörren gick upp, och jag sprang, neråt i trappen. Två våningar ned, öppnades en dörr, och jag slets in. Det var ett äldre par. ”Vi har ringt”, sa de. ”Polisen är strax här”. Polisen hämtade resten av mina kläder. Jag skyndade mig hem till Haga, i natten. En gång till mötte jag Rosé. Det var på en restaurang. Jag vände bort blicken, och gick strax därifrån. Jag fick sedan veta att hon var ett ”barnhemsbarn”. Fastighetsskötarjobbet bestod i att se så oljepannan brann, och beställa olja när tanken snart var tom. Thomas skötte det, men jag var ibland med honom. På puben ”Hans och Greta”, drack vi bara öl. Ibland sjöng vi till sånger Ulf spelade. Han var en skicklig, och avspänd trubadur. Vi var bara pojkar, från Färjenäs. Vi började gå där när jag ännu bodde kvar hos Mamma och Pappa. 
 
På Hans och Greta, träffade vi två flickor. Den ena var liten och mörk. Hon var nog den minsta tonårsflicka jag sett. Hon följde gärna med mig hem, fast det var lång väg från Haga till Hisingen. Hon gick alltid på kvällen. Vagnarna slutade gå klockan tolv i Bräcke. Jag förstod aldrig hur hon kom hem. Kanske gick bussen på gatan längre bort. En natt sov hon över. Jag hade nu inrett mig ett rum i källaren. ”Det ligger en liten flicka i källaren och sover”, sa Pappa. Det blev ett stort steg för Pappa. Jag vet inte vad han tänkte, men mycket betydde det, det kände jag. Jag hittade en lägenhet i Haga sedan. Där bodde jag själv i flera år. Det var medan jag gick slutet på gymnasiet, och början på Universitetet. Jag hade en elorgel, som jag spelade på nästan all ledig tid. I skolan bildade vi en musikgrupp. Spingo som sedan blev Backateaterns duktige pianist var med. Greger som var vänsterpartist, och sedd som högerextremist var med. Vi gjorde vårt specialarbete, genom musik. Thomas och jag flög drake på Skansen Kronan. Det var kanske en flykt, men en fredlig sådan. Vi drömde oss bort. Thomas visste inte vem hans far var. Vad spelade det för roll, när drakarna steg mot skyn?