Ångbåt

Ångbåt. 

När jag var liten gick en ”Ångbåt" ut till Rörö. Vi kallade den ”ångbåt”, men den gick nog på olja. Den lade till vid Stenpiren. På Rörö, lade den inte till, där färjan lägger till nu. Bryggan var mer österut, där en halvö sträcker sig söderut. Det var alltid spännande att åka med ångbåten. Jag hade en gång en rutig kostym på mig. Ibland åkte vi fiskebåt ut. Pappa kände folk på alla båtar. I varje fall alla som gick till norra skärgården. Vi fick fisk, hummer, räkor, krabbor, och kräftor. Skaldjur betraktades inte som något särskilt på den tiden. Hummer och kräfta slängde fiskarna, lika gärna. Vi älskade krabba. Hummer också.    

Pappa var väldigt modern, av sig, som ung. Han byggde en radio, vid första världskriget. Med den kunde han pejla in förbjudna stationer, och höra hur kriget gick. Vi var först i det gigantiska hus, vi flyttade till, i Västra Frölunda, med att ha TV. Vi var nästan först med att ha en planande motorbåt till nöje, och inte tävling. Det kändes, när vi var ute med båten som att vi var först med ta emot den andra båtens rep. Pappa var säkert först med att simma med deras rep i munnen. Pappa var nämligen hjälpsam också, Många vackra fruar har räddat familjen, bara genom att synas. Pappa ville aldrig erkänna sin svaghet för kvinnor. På TV visades Patti Page show. Det var i slutet av femtiotalet. Pappa älskade Patti Page show. Patti var nog ganska snygg, men alltför hårt målad, och inte alls den sorts kvinna, Pappa annars förespråkade. Min syster var åtta år äldre än jag.   

En gång på Floda, stannade min syster, ovanligt länge hos grannen ovanför, i backen. De hade en son som var två år äldre än min syster. När hon kom tillbaka kallade Pappa min syster för ”slyna” och ”slampa”. De hade ju bara berättat spökhistorier, för varandra. En gång var vi på Dannemark, en ö norr om Lysekil. Killar åkte vattenskidor, inne vid stranden. Min syster tyckte aldrig att det var särskilt kul, att vara ute med båten. Hon var nog femton år. Pojkarna frågade min syster om hon ville prova vattenskidor. Det ville hon. Pappa var rasande när hon kom tillbaka. ”Slyna” sa han. Hon grät. Det var ju så oskyldigt. Vi hade ingen telefon. Det var skämmigt att inte ha någon telefon. Och mycket opraktiskt. Lika modern Pappa var som ung, lika omodern blev han som gammal. I Schartaus Bohuslän var det strängt mellan kvinnor och män. Pappa plågades av detta hela livet. Han var religiös. Vi barn tvingades lyssna till högmässan på radio, varje söndag. Vi slapp ändå gå till kyrkan. Jag gick i söndagsskolan. Mitt intresse för flickor var oförbehållsamt. Jag blev kär i en ny varje dag nästan. Efter Gunilla, och före Margareta, var det några år när jag inte hade något fast sällskap. Hundratals flickor passerade revy. Varför vet jag inte. Jag vet varför på ett sätt, men inte varför jag inte stannade hos någon. Gitte fanns förstås. Hon var blond, och blåögd. Hon hade en äldre syster, som var mörk. De bodde i huset, mot min vän Fåke. På andra sidan gatan bara. Det var nära Kyrkbytorget. Vi var aldrig tillsammans, men jag kände för henne på ett särskilt sätt. Hon brukade ha en radio med sig. Vi lyssnade på Beatles ”hard days night”, den gången vi kysstes. På något sätt blev jag rädd för henne då. Nu bor jag i en lägenhet i Floda. Jag har sålt mina båda hus. Det här i Floda, och det på Rörö. Agnes släktgård i Skåne, blev vi bara lurade på. Sommarhuset i Hästevik, har också försvunnit. När Agnes gick bort ville hon ge barnen Hästevik, i morsarv så som hennes Mamma givit det. Jag var chockad och helt borta i den processen. Barnen sålde stället genast till Agnes syster. Billigt. Det skulle jag aldrig gjort. 
 
Nu sitter jag här. Ensam i en lägenhet. Märkligt kan livet vara. Alla är döda, men mina barn finns kvar. På onsdag skall jag träffa min dotter. Det känns roligt. Häromdagen brann min balkonglåda. Det hände för ett år sedan också. Det var en varm dag. Jag kände röklukt. Blev förstås chockad. Hämtade en flaska vatten, och hällde på. Då hörde jag nedifrån. ”All min tvätt”. Jag tittade ned. Vatten och jord, låg på hennes tvätt. Hemtjänstens besök kom. Vi granskade balkonglådan. Det låg tre fimpar i. En rök fortfarande. Det hela fick ett lyckligt slut. Mannen över fick skulden. Jag tänker på Rörö. Bryggan där ångbåten lade till, har en gul skylt. ”Rör”, står det. Jag skulle vilja åka båt så igen. Många vill nog det på sommaren. Finns ångbåtarna kvar? Många turister tar sig ut till Rörö, fina dagar. En båt med restaurang och servering, skulle nog fungera bra. Jag har inga pengar längre. Jag kan inte köpa en båt, eller investera i det. Varför gjorde jag inte sådant när jag hade råd. Kvinnor tänker jag inte längre på. Bara som vänner. Livet är märkligt.