Köpstadsö.
När jag kom hem från lumpen, var jag 18 år. Margareta hade lämnat mig. Jag sökte vapenfri tjänst för hennes skull. Kaptenen tog emot min ansökan. Han var sympatisk. ”Vi trodde mycket på Corneliusson”, sa han. Det var med äkta saknad han sa farväl. Tåget från Södertälje kom in programenligt. Jag hade mina civila kläder på mig. Från nu hade jag ingenting med det militära att göra. Ett brev låg på mitt bord, när jag kom hem. ”Jag har rest till mina släktingar i Finland. Det är lika bra så. Du kommer att lämna mig, och hitta en fin fru att gifta dig med. Du är alldeles för fin för mig”. Brevet var från Margareta. Jag skulle gjort hela sommaren i Södertälje. Sedan tolv månader i Boden, vid Ing 3. Sammanlagt femton månader vid ingenjörstrupperna. En längre militärtjänst finns inte. Jag hade varit lagledare för kompaniets fotbollslag. En framtid inom militären, hade varit given och mycket lönsam, om jag velat. Kärleken till Margareta kom emellan.
Jag kände mig tom, inombords. Nästa morgon väckte min Far mig. Han skulle åka ut med båten. Han tänkte hälsa på Moster Erna. Hon hyrde en liten stuga på Köpstadsö. Båten låg i Fiskebäck, så det var nära till södra skärgården. Det var inte helt främmande där. Vi hade haft båten i Fiskebäck, några år nu, och varit mycket på öarna syd om farleden. Jag kände fyrarna ut mot Vinga. Buttö fyr låg långt från älvmynningen. De obebodda öarna var fulla av fågelliv, blommor, och ängar. Det var bara svårt med förtöjningen. Danmarksfärjan rev upp hav av vågor. Där var Galterö med stora sandstränder, mot farleden. Jag låg där tretton år gammal, i det varma vattnet, vid stranden, och kände det i kroppen, jag aldrig känt förut. På de små skären fanns skärgårdens alla fåglar. Pappa och jag arbetade med båten tillsammans på land, och sjösatte, tidigt på våren. De andra gubbarna, i hamnen var där, men tittade bara djupt ned i flaskor och glas. Vi kallade det ”våra öar”. Små skär, invid Galterö. Så nära bebodda trakter, att ingen gick dit med båt. Där såg vi blommor och fåglar, när bon byggdes, och ägg lades i reden. Pappa plockade ejderägg och åt. Han samlade också under durken i ruffen. Vi gick till Svensholmen och vilade tryggt och stilla i hamnen. Små kaniner, skuttade och kilade, på marken där. Det var uppätet och söndertuggat, det mesta på ön. Likväl var det ett paradis.
Detta tänkte jag på medan vi åkte med bussen. Båten var byggd i röd mahogny. Motorn startades med en vev. Vi for ut genom gattet, och tog sydväst ut. Vi körde förbi Brännö och såg Styrsö. Där ändrade vi färdriktning, och tog rakt söderut. Pappa hittade alltid, överallt. Strax var vi framme vid bryggan. Erna och hennes dotter Gunilla, badade i viken. De såg oss, och Pappa vinkade. Vi tog land, och låg säkert för många vindar. Pappa nöjde sig med en dragg. Gunilla var tolv år. Hon var min kusin. Hon lekte med Pappa. Inte med mig, men jag var väl ändå för nedstämd, för att leka. Erna bjöd på biff med färska potatisar. Gunilla red på Pappas axlar. Jag blev svartsjuk kände jag. Inte på Pappa, men på Gunilla. Jag var för stor för att rida på hans axlar. Vi somnade i båten. Den gungade lätt och vilsamt. Pappa låg inte på sin vanliga plats där ute. Han låg i ruffen hos mig. Det kändes bra. Jag tyckte om honom. Vi somnade tillsammans. Nästa dag for vi in till Fiskebäck igen. Vi var tysta. Jag körde båten som vanligt. Egentligen var det Mamma som ville att jag skulle köra. Nu var jag tyst och sammanbiten. Vi tog bussen hem. På kvällen gick jag ut med en god vän, Thomas. Vi gick till vårt favoritställe ”Vickan”. Det var restaurang Viktoria. Det var fullt som alltid. Jag hejade på Ragnar, Kjell, Ulf, och de andra. Vi satte oss där uppe på ”hyllan”, vid det enda lediga bordet som fanns. Vi beställde en flaska med ”Saida”. Ett rött billigt vin. Det billigaste.
En söt ung kvinna kom fram. ”Får vi sätta oss här”, sa hon. Hon var balettdansös. Hennes kompis var mörk. Själv var hon ljus, med blåa ögon. Jag berättade om värnplikten, och Margareta. ”Det gör inget sa Anita, den ljusa. ”Jag tycker om dig ändå”. Vi gick ut i natten. Hagaparken var dunkelt varm. Det var i mitten på juli. Almarna vilade sina tunga grenar mot himmelen där vid. Vi tog av skorna. Gräset kittlade skönt. Jag plockade en bukett tulpaner, till Anita. Kyrkan var svart, och syntes nästan inte. Kyrkklockor ringde från Masthuggstemplets torn. Vi satt i gräset. Daggen hade fallit, men vätan berörde oss inte. Anita var som vi setts förut. Vi kände varandra väl. Då såg jag som i en dröm, hur svartklädda människor ringlade ut ur kyrkan på väg mot något. Jag såg mig själv bland dem. Jag grät. Vad visste jag då om framtiden? Vi reste oss, och gick med tåget. Jag flöt in i skuggan av mig själv. Människorna bleknade bort och försvann. Kyrkan syntes åter. Klockorna i fjärran tystnade. Det var bara vi. Och jag visste, att något större väntade. Jag lade mig i gräset, och domnade bort. Agnes tänkte jag, utan att veta vem Agnes var.
När jag kom hem från lumpen, var jag 18 år. Margareta hade lämnat mig. Jag sökte vapenfri tjänst för hennes skull. Kaptenen tog emot min ansökan. Han var sympatisk. ”Vi trodde mycket på Corneliusson”, sa han. Det var med äkta saknad han sa farväl. Tåget från Södertälje kom in programenligt. Jag hade mina civila kläder på mig. Från nu hade jag ingenting med det militära att göra. Ett brev låg på mitt bord, när jag kom hem. ”Jag har rest till mina släktingar i Finland. Det är lika bra så. Du kommer att lämna mig, och hitta en fin fru att gifta dig med. Du är alldeles för fin för mig”. Brevet var från Margareta. Jag skulle gjort hela sommaren i Södertälje. Sedan tolv månader i Boden, vid Ing 3. Sammanlagt femton månader vid ingenjörstrupperna. En längre militärtjänst finns inte. Jag hade varit lagledare för kompaniets fotbollslag. En framtid inom militären, hade varit given och mycket lönsam, om jag velat. Kärleken till Margareta kom emellan.
Jag kände mig tom, inombords. Nästa morgon väckte min Far mig. Han skulle åka ut med båten. Han tänkte hälsa på Moster Erna. Hon hyrde en liten stuga på Köpstadsö. Båten låg i Fiskebäck, så det var nära till södra skärgården. Det var inte helt främmande där. Vi hade haft båten i Fiskebäck, några år nu, och varit mycket på öarna syd om farleden. Jag kände fyrarna ut mot Vinga. Buttö fyr låg långt från älvmynningen. De obebodda öarna var fulla av fågelliv, blommor, och ängar. Det var bara svårt med förtöjningen. Danmarksfärjan rev upp hav av vågor. Där var Galterö med stora sandstränder, mot farleden. Jag låg där tretton år gammal, i det varma vattnet, vid stranden, och kände det i kroppen, jag aldrig känt förut. På de små skären fanns skärgårdens alla fåglar. Pappa och jag arbetade med båten tillsammans på land, och sjösatte, tidigt på våren. De andra gubbarna, i hamnen var där, men tittade bara djupt ned i flaskor och glas. Vi kallade det ”våra öar”. Små skär, invid Galterö. Så nära bebodda trakter, att ingen gick dit med båt. Där såg vi blommor och fåglar, när bon byggdes, och ägg lades i reden. Pappa plockade ejderägg och åt. Han samlade också under durken i ruffen. Vi gick till Svensholmen och vilade tryggt och stilla i hamnen. Små kaniner, skuttade och kilade, på marken där. Det var uppätet och söndertuggat, det mesta på ön. Likväl var det ett paradis.
Detta tänkte jag på medan vi åkte med bussen. Båten var byggd i röd mahogny. Motorn startades med en vev. Vi for ut genom gattet, och tog sydväst ut. Vi körde förbi Brännö och såg Styrsö. Där ändrade vi färdriktning, och tog rakt söderut. Pappa hittade alltid, överallt. Strax var vi framme vid bryggan. Erna och hennes dotter Gunilla, badade i viken. De såg oss, och Pappa vinkade. Vi tog land, och låg säkert för många vindar. Pappa nöjde sig med en dragg. Gunilla var tolv år. Hon var min kusin. Hon lekte med Pappa. Inte med mig, men jag var väl ändå för nedstämd, för att leka. Erna bjöd på biff med färska potatisar. Gunilla red på Pappas axlar. Jag blev svartsjuk kände jag. Inte på Pappa, men på Gunilla. Jag var för stor för att rida på hans axlar. Vi somnade i båten. Den gungade lätt och vilsamt. Pappa låg inte på sin vanliga plats där ute. Han låg i ruffen hos mig. Det kändes bra. Jag tyckte om honom. Vi somnade tillsammans. Nästa dag for vi in till Fiskebäck igen. Vi var tysta. Jag körde båten som vanligt. Egentligen var det Mamma som ville att jag skulle köra. Nu var jag tyst och sammanbiten. Vi tog bussen hem. På kvällen gick jag ut med en god vän, Thomas. Vi gick till vårt favoritställe ”Vickan”. Det var restaurang Viktoria. Det var fullt som alltid. Jag hejade på Ragnar, Kjell, Ulf, och de andra. Vi satte oss där uppe på ”hyllan”, vid det enda lediga bordet som fanns. Vi beställde en flaska med ”Saida”. Ett rött billigt vin. Det billigaste.
En söt ung kvinna kom fram. ”Får vi sätta oss här”, sa hon. Hon var balettdansös. Hennes kompis var mörk. Själv var hon ljus, med blåa ögon. Jag berättade om värnplikten, och Margareta. ”Det gör inget sa Anita, den ljusa. ”Jag tycker om dig ändå”. Vi gick ut i natten. Hagaparken var dunkelt varm. Det var i mitten på juli. Almarna vilade sina tunga grenar mot himmelen där vid. Vi tog av skorna. Gräset kittlade skönt. Jag plockade en bukett tulpaner, till Anita. Kyrkan var svart, och syntes nästan inte. Kyrkklockor ringde från Masthuggstemplets torn. Vi satt i gräset. Daggen hade fallit, men vätan berörde oss inte. Anita var som vi setts förut. Vi kände varandra väl. Då såg jag som i en dröm, hur svartklädda människor ringlade ut ur kyrkan på väg mot något. Jag såg mig själv bland dem. Jag grät. Vad visste jag då om framtiden? Vi reste oss, och gick med tåget. Jag flöt in i skuggan av mig själv. Människorna bleknade bort och försvann. Kyrkan syntes åter. Klockorna i fjärran tystnade. Det var bara vi. Och jag visste, att något större väntade. Jag lade mig i gräset, och domnade bort. Agnes tänkte jag, utan att veta vem Agnes var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar