En moped.
En moped kom knattrande på vägen. Den kom närmre och svängde upp för backen, visste vi. Där stod Pappa. Vi älskade honom. Han arbetade på Eriksberg. Det var långt borta. Bara ner till stationen var det många kilometer. Vägen där ute hette Drängseredsvägen. Den gick vi när vi skulle handla. Affären låg vid tågstationen. Mormors hus, som vi bodde i, låg lite upp i en backe, som på höjden Tranbergs bodde, och byggde på. På tomten växte två gullregnsträd. Deras gula blommor, vek sig frikostigt ned mot backen. De var giftiga. Skära rosor, trivdes i rabatten, mot gräsmattan. Häcken frodades, och skyddade mot vägen, och Svantesson intill. Svantesson hade trädgårdshallon i massor. Vad var trädgårdshallon egentligen. De var stora. Vi kunde inte ta några. De växte skyddat, en god bit in i deras trädgård. På andra sidan, vår väg hade Svensson röda vinbär, som frikostigt böjde sig ut över vägen. Där åt vi ibland. Rabatten mot huset var fylld av blommor av alla slag. Bin, humlor, och blomflugor, samsades om, att besöka blommorna. En gång kastade jag min kniv mot marken, där en geting surrade. Kniven satte sig i marken, och skiljde getingens bakkropp från resten.
Vi sköt ofta slangbella mot getingar i blommorna. Slangbella gjorde vi, av en y-formad gren. Gummiband var vanligt, men ibland fick vi tag i ventilgummi. På den tiden köpte man sammanhängande ventilgummi för cyklar, och klippte av dem, i lagom längd. Till en slangbella klippte man inte mycket. I centrum av slangbellan fäste man en tyg, eller läderlapp, som knöts fast vid ventilgummina. På sidan av tomten, upp i backen, hade vi en vedbod, med en bekvämlighet. Vid kanten av vägen samlades grus. Vi plockade fickorna fulla, min bror och jag. Sedan tog vi den lilla stege, som vi snickrat, av tunna björkstammar. Reste den mot vedboden, och klättrade upp på taket. Där låg vi och pricksköt mot trädstammar, på andra sidan huset, häcken, och vägen. Det hördes när vi träffade en trädstam. Pang! Ovanför Sävegården ligger nu ett villaområde. När vi var små var där skog och ängar. Jag såg en svart orm ringla sig i gräset. En bäck rann genom skogen ända ner till Sävelången. Min bror visste vad alla blommor hette. Han visste också vad träd hette. Han visste vad fåglar hette, och kunde hitta fågelbon överallt. Han visade mig boet, hos svartvita flugsnappare, i vår egen tomt. Äggen var så små.
När villaområdet mellan vårt hus, och Sävelången byggts, blev det en affär ovanför Sävegården, i ett litet hyreshus. Det var mindre än halva vägen, till stationen. Pappa tog oss med på svamp, och bärutflykt. Vi gick uppför vår backe. Förbi Tranbergs, och in i dunkla skogen. Grön mossa bildade mjuka sängar, för en stunds vila. Askar och bokar, strålade i alla färger. Gult, brandgult och rött. Björkarna var vackert gula. En myr öppnade sig. Små tallar kämpade mot vattenbadet i myrens mjuka sänka. Köttätande växter, sileshår, fångade flugor på den vattensjuka slätten. Längst ut fanns en liten sjö, där vi trodde att en fåraherde gått ner sig. Följde man stigen var det ingen fara. På andra sidan myren, dignade tuvorna av lingon och blåbär. Kantareller och taggsvamp, drog uppmärksamheten till sig. Man hade ofta inte tillräckligt med kärl med sig.
Starkströmsledningar korsade skogen, och surrade märkligt. Vid kanten av myren. Mot vår väg, låg en liten branddamm. Efter den kom ”steniga backen”, som leder till elljusspåret idag. Vatten forsade från dammen, under vägen, och gav en munter bäck, genom skogen. Där seglade våra barkbåtar, snabbt, trots stenar och krökar. Bäcken gick vidare genom skogen, och mynnade i sjön. Vattnet var brunt, och förmodligen järnhaltigt, från myren. Runt bäcken växte vita smultron. De blev gula när de var mogna. De var minst dubbelt så stora som vanliga smultron, och mycket goda. Långt senare tog vi plantor och satte, hos Mamma och Pappa på Londongatan. Åt andra hållet, ner på väg mot Oskarshöjd, ligger idag villor och en skola. Hästhagenskolan. Då kom vi fram ur skogsbrynet, till en stor sänka. Där nere gick hästar och betade. Det var mycket vackert. Pappa älskade att utforska nya marker. Runt Floda finns inga gränser, som det gör på en liten ö. Där var gränslöst. Vi älskade Floda i tidig höst. Mamma, Pappa, mina syskon och jag.
En moped kom knattrande på vägen. Den kom närmre och svängde upp för backen, visste vi. Där stod Pappa. Vi älskade honom. Han arbetade på Eriksberg. Det var långt borta. Bara ner till stationen var det många kilometer. Vägen där ute hette Drängseredsvägen. Den gick vi när vi skulle handla. Affären låg vid tågstationen. Mormors hus, som vi bodde i, låg lite upp i en backe, som på höjden Tranbergs bodde, och byggde på. På tomten växte två gullregnsträd. Deras gula blommor, vek sig frikostigt ned mot backen. De var giftiga. Skära rosor, trivdes i rabatten, mot gräsmattan. Häcken frodades, och skyddade mot vägen, och Svantesson intill. Svantesson hade trädgårdshallon i massor. Vad var trädgårdshallon egentligen. De var stora. Vi kunde inte ta några. De växte skyddat, en god bit in i deras trädgård. På andra sidan, vår väg hade Svensson röda vinbär, som frikostigt böjde sig ut över vägen. Där åt vi ibland. Rabatten mot huset var fylld av blommor av alla slag. Bin, humlor, och blomflugor, samsades om, att besöka blommorna. En gång kastade jag min kniv mot marken, där en geting surrade. Kniven satte sig i marken, och skiljde getingens bakkropp från resten.
Vi sköt ofta slangbella mot getingar i blommorna. Slangbella gjorde vi, av en y-formad gren. Gummiband var vanligt, men ibland fick vi tag i ventilgummi. På den tiden köpte man sammanhängande ventilgummi för cyklar, och klippte av dem, i lagom längd. Till en slangbella klippte man inte mycket. I centrum av slangbellan fäste man en tyg, eller läderlapp, som knöts fast vid ventilgummina. På sidan av tomten, upp i backen, hade vi en vedbod, med en bekvämlighet. Vid kanten av vägen samlades grus. Vi plockade fickorna fulla, min bror och jag. Sedan tog vi den lilla stege, som vi snickrat, av tunna björkstammar. Reste den mot vedboden, och klättrade upp på taket. Där låg vi och pricksköt mot trädstammar, på andra sidan huset, häcken, och vägen. Det hördes när vi träffade en trädstam. Pang! Ovanför Sävegården ligger nu ett villaområde. När vi var små var där skog och ängar. Jag såg en svart orm ringla sig i gräset. En bäck rann genom skogen ända ner till Sävelången. Min bror visste vad alla blommor hette. Han visste också vad träd hette. Han visste vad fåglar hette, och kunde hitta fågelbon överallt. Han visade mig boet, hos svartvita flugsnappare, i vår egen tomt. Äggen var så små.
När villaområdet mellan vårt hus, och Sävelången byggts, blev det en affär ovanför Sävegården, i ett litet hyreshus. Det var mindre än halva vägen, till stationen. Pappa tog oss med på svamp, och bärutflykt. Vi gick uppför vår backe. Förbi Tranbergs, och in i dunkla skogen. Grön mossa bildade mjuka sängar, för en stunds vila. Askar och bokar, strålade i alla färger. Gult, brandgult och rött. Björkarna var vackert gula. En myr öppnade sig. Små tallar kämpade mot vattenbadet i myrens mjuka sänka. Köttätande växter, sileshår, fångade flugor på den vattensjuka slätten. Längst ut fanns en liten sjö, där vi trodde att en fåraherde gått ner sig. Följde man stigen var det ingen fara. På andra sidan myren, dignade tuvorna av lingon och blåbär. Kantareller och taggsvamp, drog uppmärksamheten till sig. Man hade ofta inte tillräckligt med kärl med sig.
Starkströmsledningar korsade skogen, och surrade märkligt. Vid kanten av myren. Mot vår väg, låg en liten branddamm. Efter den kom ”steniga backen”, som leder till elljusspåret idag. Vatten forsade från dammen, under vägen, och gav en munter bäck, genom skogen. Där seglade våra barkbåtar, snabbt, trots stenar och krökar. Bäcken gick vidare genom skogen, och mynnade i sjön. Vattnet var brunt, och förmodligen järnhaltigt, från myren. Runt bäcken växte vita smultron. De blev gula när de var mogna. De var minst dubbelt så stora som vanliga smultron, och mycket goda. Långt senare tog vi plantor och satte, hos Mamma och Pappa på Londongatan. Åt andra hållet, ner på väg mot Oskarshöjd, ligger idag villor och en skola. Hästhagenskolan. Då kom vi fram ur skogsbrynet, till en stor sänka. Där nere gick hästar och betade. Det var mycket vackert. Pappa älskade att utforska nya marker. Runt Floda finns inga gränser, som det gör på en liten ö. Där var gränslöst. Vi älskade Floda i tidig höst. Mamma, Pappa, mina syskon och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar