Dag I

Blott en dag. 

Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Tom lärde sig att spela psalmen på sin fina keyboard. Flottarkärlek ingick i repertoaren. Bob Dylan förstås. Han undvek valser. Flera av Dan Anderssons mest kända låtar går i tretakt. Det fanns så många knappar på synten. Och oändligt många ljud, och finesser. ”Tretakt får ligga på framtiden”, tänkte han. Av misstag hade han hittat ett underbart ljud. Han hade råkat lägga hörlurarna på knapparna. Det lät annorlunda efteråt. Underbart bra. Han hade en mixer, och ett reverb, separat till. En liten förstärkare hade han köpt begagnad, för 500 kr. Varje dag spelade han på sin synt. Under tiden han spelade fanns inga bekymmer. Inte då, och inte när han skrev. Det blev bara så tomt efteråt. Han hade köpt grejorna tillsammans med sin bäste vän. Före detta gitarristen i hans rockband. Han spelade och sjöng. Det lät nog bra, men ett soloinstrument saknades. Varför inte en vacker distad gitarr tänkte han.    

Vännen kunde tänka sig att spela med honom. Synd bara att vännen har så ont om tid. Han hade gift sig, ungefär när hans barn flyttade hemifrån. Han fick ett barn med sin fru. Sedan var hon för gammal, för att få fler barn. De adopterade en flicka från Kina. ”Det är inte bara därför han har så ont om tid”, tänkte han. Vännen var civilingenjör, utbildad på Chalmers. Ingenjör i kemi. På gamla dagar hade han blivit hög chef. Han reste ständigt kors och tvärs i världen, på konferenser och studiebesök. Väl hemma var han trött. Barnen tog alltid telefonen, och svarade. De glömde alltid att be vännen ringa upp. Det var mycket irriterande. Ungefär lika irriterande som att vännen inte hade något telesvar på mobilen. Vän nummer två var gift med vän nummer tre. Han jobbade som frilans, sjöng i kör, och gjorde alltid något för honom meningslöst. Han bad honom lyssna på en sommarpratare som forskat om geni och galenskap. Ytterst uppbyggligt tyckte han. Han hade gått till vårdcentralen för att få sina ben utredda. Han gick allt sämre. En dag ringde doktorn. ”Vi har hittat ett fel. Kan du komma hit imorgon? Du har ”hepatit C”. En form av gulsot. Blott en dag.   

Skrivaren fungerade inte. Den svarta färgpatronen var slut. Han grubblade. Skall han ringa till affären. Det vore retligt om den inte finns, när man tagit sig ända dit. Håret var nyklippt. Skägget rakat med trimmer. ”Om du skulle raka dig med hyvel innan du besöker din dotter”, sa Lena på hemtjänsten. Glädjande. En annan kvinna, frisörskan, tyckte att det var bra som det är. Bytte lakan idag. De kom överens om att skura kylen, och frosta av frysen, nästa vecka. Skönt att det har regnat. När det var som hetast, brann hans balkonglåda. Han fick panik, förstås. Rusade efter vatten. Hällde på elden. Hörde från våningen under ”min rena tvätt!”. Hon hatade honom. Sedan hittade de tre fimpar i balkonglådan. En rykte fortfarande. Till slut löste allt sig. Mannen ovanför fick skulden. Han har gjort bort sig tidigare, nämligen. På Spotify, finns en funktion, ”repeat”. Det är bra att den börjar om på första låten, efter den sista. Han lyssnade på hög volym, med repeat. Klockan tjugo och trettio gick han och lade mig. Somnade. Musiken gick runt hela natten. Här är extremt lyhört. Han hör när grannarna nyser, som om det var i ett annat rum bara. Alltså, sjukgymnasten utredde. Hon kom fram till att hans problem bottnar i dålig balans. Kan den bero på Hepatit C? 
 
Han har alltid haft lätt för att spela. Som liten, och i skolan sjöng han väldigt bra. Ofta fick han vara ”Staffan”, på Lucia. Han spelade blockflöjt, trumpet, och piano. I mer vuxen ålder blev han ganska bra på gitarr. Men han sjöng förstås, framför allt. Han har alltid haft mycket lätt för melodier. Rytmer har inte varit lika lätt. Med träning går allt att lära sig. Även för honom. Han var bra på fotboll. Det handlar väl mycket om rytm? Eller är det mer som melodi? Båda delar antagligen. Han har fått kallelse till en hjärtspecialist. Inte så roligt. Brodern har cancer. Tänk inte så. Vän nummer tre, som är gift med vän nummer två, säger att det inte är cancer. Hon borde veta. Hans kontaktperson inom kommunen, frågade hur han ser på kognitiv psykologi. ”För varje kunnig psykodynamiker, är kognitiv psykologi, självklart ibland”, svarade han. "När patienten nås bäst så, är det den givna vägen". De gick tillsammans hans vanliga runda. Ner mot sjön, och sedan tillbaka. Kontaktpersonen går i pension nu. Toms kontakt inom Öppenpsyk har just gått i pension. En ny person erbjuds. En manlig sjuksköterska. Kan en manlig sjuksköterska ha samtal? Fördomar är till för att krossas. Finns det kvinnliga präster som inte är gay? Fotbollsspelare? Tom sätter sig vid keyboarden. Han spelar, och grubblar. Grubblar och spelar. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Tårar rullar nedför hans kinder.