En vän.
Tom var hemma hos en vän. Han bodde i de små villorna upp mot hemmet för handikappade. De lyssnade på Cream. ”Strange Brew”. Vännen var liten och rolig. Han kallades ”Bom”. Alla skrattade, bara han visade sig. Det var på samma gata som trädgården låg, där Tom på sommaren ”bitit i äpplet”, kunskapens frukt. Det var på tvärgatan där som cykelaffären låg. Det var i hyreshuset där som den attraktiva Sussie bodde. En av de många flickor han gjort slut med, utan att veta varför. Sussi som var ett år äldre, hade egen lägenhet, och jobbade på bank. Det var där en mopedist gick över, och blev dödad av en bil. Det var där som Fåke sa, ”jag är Jesus”. Cream var underbara, ”I feel free”. Det var där, nära lekplatsen, som han somnat, i gräset, en eftermiddag.
På andra sidan vägen bodde Robert, och Dan. Robert hade en äldre bror, som redan då var konstnär. Robert har sedan jobbat med radio Bohuslän, och med TV. En av hans kursare på universitetet hoppade av. Han finns ännu på Västnytt. En annan avhoppare blev kulturskribent. Varför hoppade man inte av, tänkte han. Hans flickvän förbjöd honom. Han ville bli läkare. Flickvännens alla släktingar var läkare. ”Bara status”, sa hon. ”Du får inte”. Han lydde. Hemma hos Robert spelade de spel. De köpte och sålde gator. Spelet hette ”monopol”. Robert vann alltid. Dan blev mellanstadielärare. Ändå var han smartast i klassen, tyckte Tom. Det var Dan som startade skoltidningen, och blev elevrådsrepresentant. Jag undrar vad som sades på de mötena. Det var här i ett hus, längre ned på gatan som Bullens bror började slåss. En kompis till honom hjälpte till. De var tre mot honom. De hade blivit arga på att Fåke inte drack öl. Han var mindre än Fåke, så de gav sig på honom. Han slängde sig nedför altanen. Det var två meter till gatan utanför. Han kunde springa fort.
Det var här på gräsmattan, vid lekplatsen, som Teo gav sig på Fåke. Fåke var lik Tom. Han såg ut som vem som helst, men kunde slåss. De flesta pojkar kan inte det. Att kunna slåss, är att kunna döda. Skillnaden är fullständig, mellan att kunna och att inte kunna. Store och starke Teo fick så mycket stryk, så att han knappt kunde ta sig hem. Det var synd om honom. Tom tänkte. Han undrade om detta har med schack att göra. Fåke och han var etta och tvåa på skolan. De var också de enda som kunde slåss på riktigt. Han kom med i skolkören. Han sjöng så väldigt bra. Han led av att sjunga med flickorna. I nionde klass hände något märkligt. Magistern ställde honom där bak. Där de stora pojkarna stod. Han märkte att han kunde sjunga bas. Han visste inte att det hörts när han talade. Han hade bara varit hes, väldigt länge. Ett litet hus låg längre bort mot älven. Där som Älvsborgsbron nu landar på Hisingssidan. En skylt hängde över dörren. ”Länkarna”, men huset var tomt och övergivet. Han och vännerna i Färjenäs smög in. Det hade två våningar. Spindelväv, och damm, fanns överallt. Väggarna var inte isolerade. Det blåste in genom springorna. Tom, Bullen, Olle, och de övriga satte igång, nästan genast. De var där hela dagar. Isolering sattes upp. Först på första våningen. Sedan på andra våningen. Det festades. Huset kom att kallas ”Klubb Smirnof”. Smirnof är en rysk spritdryck. Eftersom alla trodde sig vara kommunister, så passade det bra. Där låg tidningar på borden. Små tidningar, med kvinnor på bild. Noveller i, som alltid innehöll texten, ”kvällen slutade i vågor”. Bilderna var svartvita, och mycket oskyldiga, med dagens mått mätt. En kväll kom Fåke med dit. Endast Bengt var där. Fåke bodde på andra sidan skolan, mot Kyrkbyn till. Han var inte kommunist, och drack inte öl. Han var ett halvt huvud kortare än Bengt. Han avgudade inte England, och trodde sig inte bli kolgruvearbetare, som stor. Han lyssnade inte bara på Engelsk musik.
Bengt började slänga ut Fåke. Jag hade sett Fåke slåss, en gång tidigare. Många tror om slagsmål, på samma sätt, som den som aldrig varit i krig kan tro, om krig. På film verkar det så enkelt. De slår. Det säger smack, och så vinner hjälten. I verkligheten är det inte alls så. Bengt började boxas på Fåke, som vägrade gå ut. Han slog många slag i luften, och några som träffade Fåkes gard. Gard betyder att man skyddar ansiktet med händerna. Plötsligt, och oväntat, sköt Fåkes högernäve ut. Den knutna handen träffade på Bengts näsa, som genast sprang i blod. Nästa slag spräckte Bengts läppar. Bengt låg ned. Tom tyckte synd om honom. Det hade gått så fort. Bara några sekunder. Han och Fåke lämnade lokalen. De gick hem till Bom. Hans rum låg i källaren. De knackade på. Bom satte på musik. Cream. ”Sunshine of Your Love”. Eric Claptons gitarr fyllde rummet. ”Jag skall skaffa en gitarr”, sa han. ”Jag har ju tid nu”.
Tom var hemma hos en vän. Han bodde i de små villorna upp mot hemmet för handikappade. De lyssnade på Cream. ”Strange Brew”. Vännen var liten och rolig. Han kallades ”Bom”. Alla skrattade, bara han visade sig. Det var på samma gata som trädgården låg, där Tom på sommaren ”bitit i äpplet”, kunskapens frukt. Det var på tvärgatan där som cykelaffären låg. Det var i hyreshuset där som den attraktiva Sussie bodde. En av de många flickor han gjort slut med, utan att veta varför. Sussi som var ett år äldre, hade egen lägenhet, och jobbade på bank. Det var där en mopedist gick över, och blev dödad av en bil. Det var där som Fåke sa, ”jag är Jesus”. Cream var underbara, ”I feel free”. Det var där, nära lekplatsen, som han somnat, i gräset, en eftermiddag.
På andra sidan vägen bodde Robert, och Dan. Robert hade en äldre bror, som redan då var konstnär. Robert har sedan jobbat med radio Bohuslän, och med TV. En av hans kursare på universitetet hoppade av. Han finns ännu på Västnytt. En annan avhoppare blev kulturskribent. Varför hoppade man inte av, tänkte han. Hans flickvän förbjöd honom. Han ville bli läkare. Flickvännens alla släktingar var läkare. ”Bara status”, sa hon. ”Du får inte”. Han lydde. Hemma hos Robert spelade de spel. De köpte och sålde gator. Spelet hette ”monopol”. Robert vann alltid. Dan blev mellanstadielärare. Ändå var han smartast i klassen, tyckte Tom. Det var Dan som startade skoltidningen, och blev elevrådsrepresentant. Jag undrar vad som sades på de mötena. Det var här i ett hus, längre ned på gatan som Bullens bror började slåss. En kompis till honom hjälpte till. De var tre mot honom. De hade blivit arga på att Fåke inte drack öl. Han var mindre än Fåke, så de gav sig på honom. Han slängde sig nedför altanen. Det var två meter till gatan utanför. Han kunde springa fort.
Det var här på gräsmattan, vid lekplatsen, som Teo gav sig på Fåke. Fåke var lik Tom. Han såg ut som vem som helst, men kunde slåss. De flesta pojkar kan inte det. Att kunna slåss, är att kunna döda. Skillnaden är fullständig, mellan att kunna och att inte kunna. Store och starke Teo fick så mycket stryk, så att han knappt kunde ta sig hem. Det var synd om honom. Tom tänkte. Han undrade om detta har med schack att göra. Fåke och han var etta och tvåa på skolan. De var också de enda som kunde slåss på riktigt. Han kom med i skolkören. Han sjöng så väldigt bra. Han led av att sjunga med flickorna. I nionde klass hände något märkligt. Magistern ställde honom där bak. Där de stora pojkarna stod. Han märkte att han kunde sjunga bas. Han visste inte att det hörts när han talade. Han hade bara varit hes, väldigt länge. Ett litet hus låg längre bort mot älven. Där som Älvsborgsbron nu landar på Hisingssidan. En skylt hängde över dörren. ”Länkarna”, men huset var tomt och övergivet. Han och vännerna i Färjenäs smög in. Det hade två våningar. Spindelväv, och damm, fanns överallt. Väggarna var inte isolerade. Det blåste in genom springorna. Tom, Bullen, Olle, och de övriga satte igång, nästan genast. De var där hela dagar. Isolering sattes upp. Först på första våningen. Sedan på andra våningen. Det festades. Huset kom att kallas ”Klubb Smirnof”. Smirnof är en rysk spritdryck. Eftersom alla trodde sig vara kommunister, så passade det bra. Där låg tidningar på borden. Små tidningar, med kvinnor på bild. Noveller i, som alltid innehöll texten, ”kvällen slutade i vågor”. Bilderna var svartvita, och mycket oskyldiga, med dagens mått mätt. En kväll kom Fåke med dit. Endast Bengt var där. Fåke bodde på andra sidan skolan, mot Kyrkbyn till. Han var inte kommunist, och drack inte öl. Han var ett halvt huvud kortare än Bengt. Han avgudade inte England, och trodde sig inte bli kolgruvearbetare, som stor. Han lyssnade inte bara på Engelsk musik.
Bengt började slänga ut Fåke. Jag hade sett Fåke slåss, en gång tidigare. Många tror om slagsmål, på samma sätt, som den som aldrig varit i krig kan tro, om krig. På film verkar det så enkelt. De slår. Det säger smack, och så vinner hjälten. I verkligheten är det inte alls så. Bengt började boxas på Fåke, som vägrade gå ut. Han slog många slag i luften, och några som träffade Fåkes gard. Gard betyder att man skyddar ansiktet med händerna. Plötsligt, och oväntat, sköt Fåkes högernäve ut. Den knutna handen träffade på Bengts näsa, som genast sprang i blod. Nästa slag spräckte Bengts läppar. Bengt låg ned. Tom tyckte synd om honom. Det hade gått så fort. Bara några sekunder. Han och Fåke lämnade lokalen. De gick hem till Bom. Hans rum låg i källaren. De knackade på. Bom satte på musik. Cream. ”Sunshine of Your Love”. Eric Claptons gitarr fyllde rummet. ”Jag skall skaffa en gitarr”, sa han. ”Jag har ju tid nu”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar