Tankar.
Tom tänkte. Han tänkte på Anita Lynnig. Hon ville kallas Anna av vänner. Han hade mailkontakt med Anna. Hon berättade om sig själv, och sitt liv. De var skolkamrater på gymnasiet, för länge sedan. Anna gick i trean, när han gick i tvåan. Det var på Experimentgymnasiet. Ett gymnasium där allting som rörde skolan, beslutades på stormöten. De satt i dramasalen. Den var lika stor som gymnastiksalen. De satt på golvet. Timma efter timma gick. Nästan bara elever från trean yttrade sig. Anna var en av dem som talade mest. Anna lade inte märke till honom. Flickor brukar inte lägga märke till yngre pojkar. Anna berättade öppenhjärtigt i mailen. Hon bodde nu på en gård i Västergötland. Vi kan ju träffas till midsommar, skrev Anna. Hon skrev också att hon var med i TV, ibland. Folk tror att jag har svar på allting. De tror också att jag vet allting om Kina. Så är det inte, men jag tar den roll som tilldelas mig. Han hade en textblogg. Han lade ut vad hon sagt, om TV, och lite mer. Han tyckte att det kunde ha ett allmänintresse. Han skrev inte att det var Anita som sagt det. Först ringde hon och sa att han skulle ta bort det. Sedan mailade en advokat, och skrev att han skulle ta bort det. Slutligen hotade Anita med polisanmälan. Han hade då ändrat allting. Istället för Kina, stod det nu Tibet t.ex. Han tänkte på tryckfrihet, och författarskap. Han visste att Anita inte kunde vinna ett sådant mål. Ändå strök han hela texten totalt. Han såg ingen poäng i att göra sig till fiende med någon. Särskilt inte med någon, han en gång varit kär i.
Experimentgymnasiet startade för hans del, i ett stort möte, i Aschebergs gymnasiums aula. Salen var fylld av föräldrar. Längst bak satt han. Brodern till en flicka han kände, höll i det mesta. Hon var kommunist. Det var han nog också. Alla var ju kommunister på den tiden. Fast vissa var Trotskister, eller Anarkister. Han var nog det. Stefan hette han. Stefan blev vaktmästare på skolan sedan. Gymnasiet låg på Odinsgatan, nära rondellen. Det krävdes en oerhörd självdisciplin för att klara utbildningen på EG, som skolan kallades. Han hade inte det. De andra elevernas föräldrar var läkare, företagsledare, jurister, eller något annat fint. Han kände sig utanför. De flesta hade ett betygsnitt kring 4,5 när de började. Han hade med nöd klarat sig vidare. Han hade 2,3 i betyg. Det var det lägsta man kan ha och ändå bli uppflyttad. Han hade gått ettan på Lundby gymnasium. Teknisk linje. Han var sjukskriven ett år, för psykiska problem. EG var hans chans.
Tom tänkte. Han tänkte på Anita Lynnig. Hon ville kallas Anna av vänner. Han hade mailkontakt med Anna. Hon berättade om sig själv, och sitt liv. De var skolkamrater på gymnasiet, för länge sedan. Anna gick i trean, när han gick i tvåan. Det var på Experimentgymnasiet. Ett gymnasium där allting som rörde skolan, beslutades på stormöten. De satt i dramasalen. Den var lika stor som gymnastiksalen. De satt på golvet. Timma efter timma gick. Nästan bara elever från trean yttrade sig. Anna var en av dem som talade mest. Anna lade inte märke till honom. Flickor brukar inte lägga märke till yngre pojkar. Anna berättade öppenhjärtigt i mailen. Hon bodde nu på en gård i Västergötland. Vi kan ju träffas till midsommar, skrev Anna. Hon skrev också att hon var med i TV, ibland. Folk tror att jag har svar på allting. De tror också att jag vet allting om Kina. Så är det inte, men jag tar den roll som tilldelas mig. Han hade en textblogg. Han lade ut vad hon sagt, om TV, och lite mer. Han tyckte att det kunde ha ett allmänintresse. Han skrev inte att det var Anita som sagt det. Först ringde hon och sa att han skulle ta bort det. Sedan mailade en advokat, och skrev att han skulle ta bort det. Slutligen hotade Anita med polisanmälan. Han hade då ändrat allting. Istället för Kina, stod det nu Tibet t.ex. Han tänkte på tryckfrihet, och författarskap. Han visste att Anita inte kunde vinna ett sådant mål. Ändå strök han hela texten totalt. Han såg ingen poäng i att göra sig till fiende med någon. Särskilt inte med någon, han en gång varit kär i.
Experimentgymnasiet startade för hans del, i ett stort möte, i Aschebergs gymnasiums aula. Salen var fylld av föräldrar. Längst bak satt han. Brodern till en flicka han kände, höll i det mesta. Hon var kommunist. Det var han nog också. Alla var ju kommunister på den tiden. Fast vissa var Trotskister, eller Anarkister. Han var nog det. Stefan hette han. Stefan blev vaktmästare på skolan sedan. Gymnasiet låg på Odinsgatan, nära rondellen. Det krävdes en oerhörd självdisciplin för att klara utbildningen på EG, som skolan kallades. Han hade inte det. De andra elevernas föräldrar var läkare, företagsledare, jurister, eller något annat fint. Han kände sig utanför. De flesta hade ett betygsnitt kring 4,5 när de började. Han hade med nöd klarat sig vidare. Han hade 2,3 i betyg. Det var det lägsta man kan ha och ändå bli uppflyttad. Han hade gått ettan på Lundby gymnasium. Teknisk linje. Han var sjukskriven ett år, för psykiska problem. EG var hans chans.
Första terminen var han nästan aldrig där. De ambitiösa eleverna hade inrett en studievrå, åt sig själva någon stans på skolan. Han hade ingen vrå. Han var inte med och målade i första våningens korridor. Det var inte hans fotspår i taket. Han gick dit ibland och spelade pingis, och schack. ”Du är gul”, det var kuratorn som sa det. Han blev inlagd på Epidemisjukhuset, vid Linnéplatsen. Det var vinter, och snön låg vit där utanför. Efter några veckor var han frisk. Han saknade sjuksköterskornas omsorger. På våren var han mer på skolan. Sommaren gick. Han var ute med sin bror i båten. De låg vid Hjältön, vid Orust. De träffade var sin flicka. Han var i båten med sin. En röst hördes. Det var hennes Pappa som rott ut i viken, till dem. ”Nej jag vill inte komma”; svarade hon sin Pappa. De var i ruffen. När sista året började i skolan, hade han 1,5 års studier kvar. Han började läsa. Gymnastikfröken var ung. På en fest som skolan hade i Annedalsparken kysstes de. Han kände sig accepterad. Undervisningen blev rolig. Det var roligt att kunna sin läxa. Han inredde en vrå. Han fick kamrater. Blev med i ett gäng. De startade ett rockband. Han fick glädje av sin elorgel, och av alla timmar han spelat på den. Skolan ställde upp i mästerskap med ett schacklag. Han satt på första bordet. Gänget åkte till fjällen. Duved. Mest entusiastisk inför åkningen var Tryggve. En natt lurade de Tryggve. De satte klockan på väckning, klockan fem. Tryggve gnuggade sig i ögonen, när det ringde. Han klädde på sig. Underligt att ingen annan gick upp. Han hämtade sin utrustning. Då förstod han att någonting inte stämde. De andra skrattade.
Han läste sina läxor, och gjorde sina arbeten. Han satt ofta och arbetade vid sin plats. Han fick beröm, av lärare och kamrater. Han gick med i Clarté. Det var ett anständigt ungdomsförbund till vänster. Men inget extremt. Det hade funnits länge. Karin Boye var med där. Han deltog i diskussioner, i korridorer, och på skolgården. När skolgården grävdes upp, och träd planterades, var han en av de mest aktiva. Han avslutade många ämnen, innan terminen var slut. Han räknade till sist ut sitt betygssnitt. Endast Franskan var kvar. Sista dagen tentade han av Franska. Betyget var fullständigt. Han hade ett snitt på 4,6. Han kunde komma in på alla utbildningar nu. Det var bara att välja. Sommaren kom. Han valde. Vad han valde vill jag inte avslöja nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar