tisdag 24 juni 2014

Center


Center. 

Tom förstår sig inte på Twitter. Det är ofta Carl Bilds artiklar ligger först. Tom vet var Bild står i de flesta frågor. Han raderar Twittermail. Kanske i framtiden, att han orkar sätta sig in i Twitter. Än så länge räcker det med bloggen, och mail. Facebook finns förstås. Han använder inte facebook längre. Han har gjort ett misstag där. När han startade facebook för 7-8 år sedan, bestämde han sig för att säga ja till alla vänförfrågningar. Kul med nya vänner, och man slipper tänka, resonerade han. På åtta år blir det rätt många. Nu är det ca 2000 vänner. Han hittar inte sina riktiga vänner längre. För jobbigt att städa, tycker han. För jobbigt att starta ett nytt konto. Så facebook blir bara liggande. Ibland går han in och skriver något. Samma personer som för fem år sedan, kommenterar omedelbart. Som om ingen tid gått. I menyn skriver folk fortfarande bara meningslösheter. Och alla älskar varandra. Tröttsamt. För sex år sedan, var han fortfarande aktiv på Facebook. Han fick kontakt med två kvinnor i Värmland. Först Anita. Hon var 45 år, lite kraftig, men ljus och ganska söt. Hon bodde i Karlstad. Hennes lägenhet hade tre rum. Vardagsrum, sovrum, och rum till pojken. Han var nio år. Han kände att pojken var störd, och nog skulle bli kriminell.

Han älskade inte Anita. Dels hade han sällskap med Astrid i Göteborg. Dels var det något konstigt med Anita. I varje fall för honom. När han tog i henne, eller hon tog i honom, så blev det märkligt. Det kändes precis som att ta i Mamma. Inte särskilt upphetsande alltså. Anita berättade sedan, att hon varit utsatt, som liten. Var och varannan tjej har varit det, tänkte han. Den andra kvinnan var yngre. Hon var 38 år, hette Madelaine, och hade en dotter på fem år. Vi skrev lustigheter och ibland allvar på facebook. Hon tyckte att jag skrev så vackert. Jag åkte i min MB-Cab. Den var svart, med bara två säten. Den hade en fruktansvärd motor. Den kallades ”SLK”, och gick hur fort som helst. Alla vill köra om en SLK. Särskilt BMW, och unga pojkar med en trimmad Volvo. I början lät han det inte ske. Han låg i ca 160 km/tim. Det låter mycket men det kändes som 100 km/tim, med en vanlig bil. Madelaine var tjusig. Han skickade blommor varje vecka. Efter ett tag en särskild liten bukett, till lilla dottern. Madelaine påminde om Marilyn Monroe. Efter några träffar, slog han olyckligt ut en framtand. Det gick inte att få tandläkartid genast. Han såg ut som en uteliggare. ”Det gör inget”, sa Madelaine. Det gjorde det nog. De satt på hennes uteplats. Hennes vänner i huset var där. De måste undrat vad det där var.

Hans vän Bosse hade en jordbruksfastighet, utanför Arvika. Bosse var musiker och snickare. En liten jaktstuga var den enda byggnaden på markerna. Bosse snickrade och byggde ut. På helgen åkte de ned till Arvika. De satte sig bekvämt på restaurangen vid vattnet. Sköna fåtöljer, strax bredvid restaurangen. Bosse älskade öl. De beställde. Två damer kom fram. Den ena var mörk, kanske 50 år. Lite kraftig. Den andra var ljus, och yngre. Anita skulle komma. Det hade de avtalat. Den ljusa hade kort kjol, och mönstrade strumpor. Det var nytt då. Anita kom. De drack vitt vin, och skrattade. De åkte hem till den mörka, och fortsatte festen där. Det var ett flott hus, med en flott mercedes utanför. De satt på altanen. Bosse blev ihop med den mörka. Anita blev svartsjuk på Tom, kände han, fast de inte hade något förhållande egentligen. Den ljusa var från Stockholm. Två barn, och frånskild. Anita och Tom åkte ”hem” till Karlstad. Nästa dag ville Tom ha ett ställe nära Bosses. Arvika var så underbart. Vattnet gick ända ned till Vänern. Därifrån går det lätt att ta sig till Göteborg, och havet. En liten ångare låg i hamnen. Den körde kring i vattnen. Landade bland annat vid en bygdegård, nära Bosses. Det var ett perfekt ställe. Han åkte till Arvika på måndag. Det var en vacker väg. Nästan tom på trafik, en tidig morgon.  


Fastighetsbyrån. I Arvikas mitt. Ett torg var fritt från biltrafik. Det gick bra att köra runt och leta. Tågstationen låg på ena sidan. Fastighetsbyrån, upp på den andra. ”Jo, vi har en tomt där ute. Den ligger vid vattnet. Mycket vackert”. Han körde förbi huset som Janne Schaffers vän hade haft. Tog in mot Bosses, där en gammal vattenkvarn syntes. Han hittade inte. ”Till salu”. Här kan jag fråga, tänkte han. Det var en fin gård. Ett pampigt hus. En lillstuga. En mycket stor förrådsbyggnad. Ett litet gammalt hus av kulturkvalitet. Huset hade sex rum, på två våningar. Ett stort kök. En inglasad altan. Stor nog att rymma 18 personer. Det var ett vackert hus. ”Det är en liten herrgård”, sa mannen som visade. Han tappade omdömet. Han glömde tomten vid sjön. ”Jag hade tänkt göra ett konferanscenter här”, sa mannen.  Han grubblade. Det var för bra. Stora fält och marker hörde till. Hade han råd. Han grubblade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar