Liten.
När jag var liten älskade jag skogen. Det gjorde min Pappa också. Jag lekte på sommaren med ett förstoringsglas, ett brännglas som fick löven att ryka. Min Mamma hade med sig picknick åt alla, och en damtidning till sig själv. På vintern älskade jag att åka skidor och skridskor. Jag for som ett jehu nedför backarna. På den tiden var det alltid kallt på vintrarna. Det fanns gott om dammar. Där åkte jag skridskor, medan Pappa gjorde upp lägereld. Hur vått eller kallt det än var så hittade Pappa på något sätt torra grenar, och gjorde en brasa som vi värmde oss vid. Vi byggde lådbilar. Dom gick att styra. Hjulen var hämtade från barnvagnar. Jag minns ännu hur oerhört värdefulla bra hjul var. Det var nog det värdefullaste vi barn visste. När jag var sex år köpte familjen en motorbåt.
Tidigt på våren när isen smällt värmde solen så skönt. Pappa och jag var ute med båten långt innan någon annan hade sjösatt. Vi hade flera små öar i södra skärgården som vi kallade för våra öar. Tidigt kom blommor, gula blommor och styvmorsvioler som tog skydd av varandra i gropar och små ängar. På den tiden fanns det mycket fiskmåsar och ejdrar vid öarna. Vi följde deras utveckling vecka för vecka. Först byggde fåglarna med stor möda fina små bon. En vecka senare låg där ett ägg. Sedan två ägg, och blomtuvorna blev ännu yppigare. Måsarna lade alltid tre prickiga ägg. Ejdrarna 4-6 gråbruna något större ägg. I början av våren följde Pappa och jag fåglarnas och blommornas utveckling. Ibland åkte vi fiskebåt från fiskhamnen till Rörö. Pappa var själv fiskare när han var ung, och kände fiskare på alla båtar, Vi fick krabbor, räkor humrar, kräftor och fisk. Senare på sommaren åkte vi till Mormors lilla stuga i Floda, och plockade bär och svamp. Då hade Pappa börjat arbeta och jag minns hur glada vi blev när hans moped hördes i den lilla backen. En gång stod vi barn och mumsade röda vinbär vid grannens häck. Farbror Svensson kom ut och tittade strängt på oss barn. Då sa lilla Sara, röd om kinderna: ”Vi tar inga bär, vi bara står här".
När jag var liten älskade jag skogen. Det gjorde min Pappa också. Jag lekte på sommaren med ett förstoringsglas, ett brännglas som fick löven att ryka. Min Mamma hade med sig picknick åt alla, och en damtidning till sig själv. På vintern älskade jag att åka skidor och skridskor. Jag for som ett jehu nedför backarna. På den tiden var det alltid kallt på vintrarna. Det fanns gott om dammar. Där åkte jag skridskor, medan Pappa gjorde upp lägereld. Hur vått eller kallt det än var så hittade Pappa på något sätt torra grenar, och gjorde en brasa som vi värmde oss vid. Vi byggde lådbilar. Dom gick att styra. Hjulen var hämtade från barnvagnar. Jag minns ännu hur oerhört värdefulla bra hjul var. Det var nog det värdefullaste vi barn visste. När jag var sex år köpte familjen en motorbåt.
Tidigt på våren när isen smällt värmde solen så skönt. Pappa och jag var ute med båten långt innan någon annan hade sjösatt. Vi hade flera små öar i södra skärgården som vi kallade för våra öar. Tidigt kom blommor, gula blommor och styvmorsvioler som tog skydd av varandra i gropar och små ängar. På den tiden fanns det mycket fiskmåsar och ejdrar vid öarna. Vi följde deras utveckling vecka för vecka. Först byggde fåglarna med stor möda fina små bon. En vecka senare låg där ett ägg. Sedan två ägg, och blomtuvorna blev ännu yppigare. Måsarna lade alltid tre prickiga ägg. Ejdrarna 4-6 gråbruna något större ägg. I början av våren följde Pappa och jag fåglarnas och blommornas utveckling. Ibland åkte vi fiskebåt från fiskhamnen till Rörö. Pappa var själv fiskare när han var ung, och kände fiskare på alla båtar, Vi fick krabbor, räkor humrar, kräftor och fisk. Senare på sommaren åkte vi till Mormors lilla stuga i Floda, och plockade bär och svamp. Då hade Pappa börjat arbeta och jag minns hur glada vi blev när hans moped hördes i den lilla backen. En gång stod vi barn och mumsade röda vinbär vid grannens häck. Farbror Svensson kom ut och tittade strängt på oss barn. Då sa lilla Sara, röd om kinderna: ”Vi tar inga bär, vi bara står här".
När jag flyttade första gången, var jag fyra år. Min stora kärlek, var en ett år äldre flicka från Kustroddaregatan. Det var där jag flyttade ifrån. Hon kom till min födelsedag, på det nya stället, Basungatan. Basungatan låg längst ut, i det nybyggda Västra Frölunda. Det var ett jättestort hus. Det hade åtta våningar, och var så långt, att jag vet inte hur. När jag var nyinflyttad, var jag alltid rädd, att inte hitta hem. Innan jag började skolan, var jag kär i lilla Lena. Hon var lillasyster till min vän Jan. Han var två år äldre än jag. Lena var ett år yngre. Hon var ljus och blåögd. Jan var min bästa vän. Kjell var ett år äldre än jag. Han hade grammofon, och spelade amerikansk musik. Rock and Roll. Det var fortfarande 50-tal. Kjell var nog ändå före sin tid. Vi var ju så små. När jag började skolan, fanns där en flicka som hette Jane. Hon var nog sexig, men jag visste inte vad det var då. Framför allt fanns där en lång flicka, med ljusa flätor. Hon sprang, nästan lika fort som jag. Hon var nästan lika stark, och hon spelade brännboll så bra. Hon hette Mari. Mari såg ut som en ängel. Jag älskade henne. Hon gick i söndagsskolan som jag, och hon lekte gärna i skogen. Hennes äldre bror hette Stellan. Han sprang fortast av alla jag visste. Maris Pappa hade varit svensk mästare på 100 meter.
På den nya skolan, i tredje klass, tävlade jag en gång mot en ny, främmande pojke. Han var större än jag, och gick i en annan klass. Han vann över mig, med en meter. Det kändes overkligt, men han var verkligen bättre än jag. Ibland lekte vi ”kom och knö”, på den nya skolan. Många barn tryckte in varandra i ett hörn. Det blev en stor klump, av barn till sist. Jag tyckte inte om att vara med. Alltid var det någon flicka, man knöddes mot. Det var skämmigt. I femte klass fick en flicka bröst. Hon hette Astrid. På något sätt blev hon sötare då. Vi stod på skolgården. Det var på Flatåsskolan. Vi fick flytta dit i mellanstadiet. Alla flickor i klassen stod bakom henne. Jag stod framför. Alla pojkar stod bakom mig. Tiden stod stilla. Så knuffades jag fram. På något sätt kramade jag Astrid. Alla jublade. Jag skämdes, men var lycklig, på samma gång. I femte klass flyttade vi en andra gång. Jag kom till en pojkklass. Det tog några år. Jag var sent utvecklad, och glömde på något sätt bort, flickor. De glimmade till, och ibland blev jag ändå kär. I sjunde klass hände det. Vi var i skolträdgården, Det doftade rosor, ängsblommor och gräs. Krokängsparken gränsade intill. Det var tidig höst, och löven skimrade i gult, orange, och rött. Hon hette Inga-Lill. Marken vi låg på var mjuk. Så var även Inga-Lill. Hon älskade mig, förstod jag. Jag älskade henne då. Hon gav mig allt, av det jag behövde. En liten pojke kom dit. En man dansade därifrån. Mitt nya liv började där och då. Inga-Lill min Inga-Lill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar