Skyn.
Vi låg på ängarna och såg upp mot skyn. Det var Fåke och jag. Våra drakar flög högt. Ibland togs de av vindarna, och virvlade, allt lägre ner. Då fick vi springa, och föra dem ur virvelvinden. Ibland tävlade vi. Då fäste vi rakblad på vingarna. Med tejp. Då kunde vi skära strimmor i den andres drake. Helst skära av snöret, där uppe. Då föll draken sakta ned, och landade i gräset. Oskadliggjord. Att tävla var en stor del av vår uppväxt. Fredligt drakflygande, var något nytt, som kom med Beatles, Pink Floyd, och Hendrix. Och med vår groende vuxenhet förstås. Bredvid oss låg kolerakyrkogården. Den var inramad av stora stenar. Bortanför den låg en fotbollsplan, med små mål. Det var mer som handbollsmål. Där gick Oslogatan ner till Londongatan, som vi bodde på. Olle och jag brukade sparka boll där. Två jämnåriga flickor brukade titta på när vi sparkade. De satte sig i gräset. De var tysta, och sa aldrig någonting till mig och Olle. Det kändes konstigt. Den ena var Ingela. Hon var tidigt utvecklad och mycket attraktiv. Vi förstod inte då, att flickorna nog var mycket intresserade av oss. De bodde ju upp i Kyrkbyn, en god bit bort.
När jag kom ny till Bräcke, så kunde jag inte spela schack alls. Det kunde Fåke. Bräckeskolan i Göteborg var bäst i Sverige. Första året jag bodde där, blev de nordiska mästare. Fåke kunde spela schack. Han satt på andra bordet och var rankad tvåa, redan i sjätte klass. Först satt Selin som gick i nian. Fåke var en av de bästa i Sverige, i vår åldersklass. Jag lärde mig successivt, och blev rankad 24, på första våren. Vi flyttade från Frölunda på Vintern. Fotboll var mer min bag. Jag gick med i Färjenäs. Alla på min sida skolan var i Färjenäs, vars A-lag låg i division fyra. Olle var jätten i försvaret. Jag låg på topp, och hade till uppgift att göra mål. Min Pappa spelade fotboll, som ung. Han brukade ta med mig till Ullevi. Hans favoritlag var ÖIS. Det blev även mitt favoritlag. På öarna, där min Pappa kom från, skulle man aldrig berömma sina barn. ”Eget beröm luktar illa”. Min Pappa kom aldrig och tittade på våra matcher. Som juniorer vann vi serie B, och gick upp till serie A. Där gjorde vi bra ifrån oss. På den tiden var inga pengar inblandade. Knappast individuell taktiskhet heller. Råkade många pojkar i Färjenäs vara bra i samma kull, så blev laget hur bra som helst. Jag spelade en säsong i A-laget. Många andra intressen, och brist på uppbackning, fick mig att sluta. Pappa var på den sista matchen jag spelade. Flera år senare, efter några glas starkt, så tog Pappa till ordet. Han berättade då att tränaren sagt, ”detta är den största talang vi haft”. Det var säkert en överdrift, men oj vad jag hade behövt höra Pappa säga det tidigare.
Vi låg på ängarna och såg upp mot skyn. Det var Fåke och jag. Våra drakar flög högt. Ibland togs de av vindarna, och virvlade, allt lägre ner. Då fick vi springa, och föra dem ur virvelvinden. Ibland tävlade vi. Då fäste vi rakblad på vingarna. Med tejp. Då kunde vi skära strimmor i den andres drake. Helst skära av snöret, där uppe. Då föll draken sakta ned, och landade i gräset. Oskadliggjord. Att tävla var en stor del av vår uppväxt. Fredligt drakflygande, var något nytt, som kom med Beatles, Pink Floyd, och Hendrix. Och med vår groende vuxenhet förstås. Bredvid oss låg kolerakyrkogården. Den var inramad av stora stenar. Bortanför den låg en fotbollsplan, med små mål. Det var mer som handbollsmål. Där gick Oslogatan ner till Londongatan, som vi bodde på. Olle och jag brukade sparka boll där. Två jämnåriga flickor brukade titta på när vi sparkade. De satte sig i gräset. De var tysta, och sa aldrig någonting till mig och Olle. Det kändes konstigt. Den ena var Ingela. Hon var tidigt utvecklad och mycket attraktiv. Vi förstod inte då, att flickorna nog var mycket intresserade av oss. De bodde ju upp i Kyrkbyn, en god bit bort.
När jag kom ny till Bräcke, så kunde jag inte spela schack alls. Det kunde Fåke. Bräckeskolan i Göteborg var bäst i Sverige. Första året jag bodde där, blev de nordiska mästare. Fåke kunde spela schack. Han satt på andra bordet och var rankad tvåa, redan i sjätte klass. Först satt Selin som gick i nian. Fåke var en av de bästa i Sverige, i vår åldersklass. Jag lärde mig successivt, och blev rankad 24, på första våren. Vi flyttade från Frölunda på Vintern. Fotboll var mer min bag. Jag gick med i Färjenäs. Alla på min sida skolan var i Färjenäs, vars A-lag låg i division fyra. Olle var jätten i försvaret. Jag låg på topp, och hade till uppgift att göra mål. Min Pappa spelade fotboll, som ung. Han brukade ta med mig till Ullevi. Hans favoritlag var ÖIS. Det blev även mitt favoritlag. På öarna, där min Pappa kom från, skulle man aldrig berömma sina barn. ”Eget beröm luktar illa”. Min Pappa kom aldrig och tittade på våra matcher. Som juniorer vann vi serie B, och gick upp till serie A. Där gjorde vi bra ifrån oss. På den tiden var inga pengar inblandade. Knappast individuell taktiskhet heller. Råkade många pojkar i Färjenäs vara bra i samma kull, så blev laget hur bra som helst. Jag spelade en säsong i A-laget. Många andra intressen, och brist på uppbackning, fick mig att sluta. Pappa var på den sista matchen jag spelade. Flera år senare, efter några glas starkt, så tog Pappa till ordet. Han berättade då att tränaren sagt, ”detta är den största talang vi haft”. Det var säkert en överdrift, men oj vad jag hade behövt höra Pappa säga det tidigare.
Schack lärde jag mig mer och mer för varje år. Under min första turnering, avancerade jag från sista bordet, till första bordet, i fjärdelaget, under turneringens gång. Vi spelade i mörka lokaler nära Stenpiren. Det luktade gammalt och dammigt, men inte illa. Ute var det vår, och björkarna nedåt vattnet, grönskade och lyste. Vi satt i mörkret och grubblade. I samma lokaler lärde jag mig dansa några år senare. Det var så olika, men när jag var ung, så var allting lika naturligt. Jag läste böckerna om ”Gunnar” på den engelska internatskolan ”Singleton”, och fylldes av inspiration. Jag ville vara som Gunnar. Fast jag simmade inte så bra som han. Först när jag som vuxen läste Guillous ”Ondskan”, stötte jag på en liknande berättelse. Mitt liv var ju en sådan berättelse. Jag ville få den porträtterad. Höra att det fanns någon mer. I nionde klass satt jag på andra bordet i schacklagets förstalag. Jag hade slutat slåss. Andra sätt att hävda sig var bättre för en pojke som var över tretton år.
I nionde klass gick jag ändå med i en boxningsklubb, på skolan. Jag sparrade mot Håkan, som varit starkast, så länge jag bott där. Vi var jämna. Plötsligt kom någon in i lokalen. Det var en vän till Håkan. Han ropade ”Håkan”. Håkan vred huvudet och sänkte garden en sekund. Då gjorde jag det jag inte fick göra. Jag slog till med all kraft. Håkan föll. Jag slutade i boxningsklubben efter det. Fotboll var ofarligare. Vi spelade på ängen utanför sjömansgården Rosenhill. Det var det vanliga gänget av pojkar i Färjenäs. Jag dribblade, som jag kunde, och alltid gjorde. Då såg jag för första gången uttrycket i Bengts ansikte. Jag såg hans förtvivlan och hat. Det skrämde mig. Jag seglade drake. Våra drakar var av plast. Vi var på ängen vid kolerakyrkogården. Allt oftare gick Fåke och jag, upp på berget, i gamla Färjenäs. Våra drakar flög ut över Eriksberg, och ända ut över älven. Då var det en bortglömd plats. Nu är det en välskött park. Våra linor var långa. Räcker de ännu ut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar