Är det din tös?
”Ä de di tös Einar?” Vi var på Rammens östsida. En gammal fiskargubbe, tyckte nog att han såg en söt flicka. Han förstod att det var min Pappa. Han förstod inte att håret fått bli längre och längre, i Beatles släptåg. Jag var nog ganska söt som ung. ”Nä, de e mi pöjk”, svarade Pappa. Fiskargubben drog sig snopen tillbaka. Vi gick ut på Sälöfjorden. På den tiden fanns det något som kallades ”dyg”, alltså dyk. Makrillen jagade småsill, som hoppade över vattenytan. Fåglar, måsar och ”gala” (trutar), såg sillen och dök för att fånga och äta. Fåglarna syntes på långt håll. I ett dyk var det bara att kasta ut fiskedrag, och håva in makrill på makrill. Att få 10-20 ”maggela” (makrillar), var inget ovanligt. Ofta fanns det många dyk, med bara några 100 meters mellanrum. Jag minns när jag hälsade på faster Judit, en sommar när jag var liten. Det blev dags för middag. Hon grävde upp potatis ur landet. Sedan gick vi ner till hennes ”ega” (eka) i stora ”abbelvi” (Apelviken). Vi rodde ut några hundra meter. Slängde i fiskedonen, och fick på några minuter fyra ”weddinga” (vitlingar), och två torskar.
Det var fullt av liv i vattnet. Jag och min bror brukade fånga sandskäddor på det grunda i abbelvi. Vi bara vadade ut en bit. Man såg när en plattfisk rörde sig på bottnen. Det blev en fläkt av damm, där fisken lämnade sin plats. Sedan var det lätt att se den. Nu hade den inte längre sand över sig. Vi drev den in mot stranden, och fångade den till sist, när den försökte fly in i en hålfot. Vi gjorde små dammar på stranden, där vi släppte dem. På kvällen gav vi dem fria. Det fanns också gott om ål, och små horngäddor. Inne vid bryggorna kryllade det av krabbor, i alla storlekar. Fast inte så stora som de krabbor vi äter. Det är en annan sort. I tången fanns tångloppor, och räkor i massor. Runt uddarna ringlade, i miljontals, småräkor, av en särskild sort. De kallas för mysis. När vi blev lite större, och min bror hade akvarium, så fångade han dem. Soltorkade, och hade som mat till akvariefiskarna. Maneterna var inte lika många då som nu. Det som fanns var brännmaneter. Öronmaneter var ganska ovanligt. Ibland simmade man in i en brännmanet. Det gav hemska plågor, i många timmar efteråt.
Ibland fiskade vi krabbor. Som bete hade vi blåmusslor, som vi plockade längre ut, på det grunda. Pappa hade lärt oss, hur man öppnar en mussla. Det går att kila in en kniv i musslan. Man skär av den vita muskeln, som håller musslan stängd. När jag blev äldre plockade jag blåmusslor, och stekte dem i smör, vitlök, och vitvin. Med peppar var de mycket goda. Salt behövdes förstås inte. Ute vid Sälö kryllade det av musslor i vattnet. Där var också bra att fiska med kastspö. Vi fick mycket torsk på det sättet. När man fick havslax, var det fest. Där myllrade av trutar, och måsar, i alla varianter. Jag kände igen, vanlig mås, skrattmås, gråtrut, silltrut, och den största, havstrut. Silltrut, och havstrut har svarta vingar. På Sälö fanns också labb. Vi såg ofta hur labben stressade trutar till att kräkas. På nordvästra udden fanns en fyr som var viktig för navigerandet mot Marsstrand. En natt gick en stor segelbåt på grund, mot fyren. Pappa var som alltid, mycket hjälpsam. Båtägaren var helt hjälplös. Pappa band upp båten mot berget nedanför fyren, så att den inte kunde sjunka. Det var ett stort hål i botten på båten. Det var storm. Pappa var fantastisk med sådant där. Den familjen satt bara och darrade medan Pappa räddade båten.
Nästa morgon kom räddningskryssaren och hämtade båten. Den halvsjönk när den bogserades mot Rörö. En gång satt jag och min bror vid en lägereld på nordöstra sidan av Sälö. Pappa och Mamma kom och gick förbi. De höll varandra i handen. När de gick mot fyren på bergets topp, blev de siluetter för oss. De kysstes. Jag blev oerhört lycklig. På samma plats satt Agnes och jag, några år senare. Vi kysstes, och jag var så lycklig. Vid Sälö ligger båten väl skyddat. På södra sidan finns två små öar utanför. En smal ränna löper mellan Sälö, och de små öarna. Där långt inne är grunt. Min Pappas båt, en motorbåt i mahognyträ, flöt väldigt högt. Det var så min Pappa valde båt. Den skulle gå så grunt som möjligt, så att de mest skyddade naturhamnarna, var möjliga. Agnes och jag hade segelbåt. Vi fick lägga oss längre ut. Till skillnad mot Pappa hade vi en radio, och lyssnade varje dag på vädret. Vi fick flytta oss i olika väderstreck. Det gick ganska bra, men jag förstod Pappa mer och mer. Där fanns ruiner. ”Her har di slebat, och her har di gått”, skulle Pappa ha sagt. Han hade alltid något att säga. ”Ne, de ä ingen tös, de ä mi pöjk”.
”Ä de di tös Einar?” Vi var på Rammens östsida. En gammal fiskargubbe, tyckte nog att han såg en söt flicka. Han förstod att det var min Pappa. Han förstod inte att håret fått bli längre och längre, i Beatles släptåg. Jag var nog ganska söt som ung. ”Nä, de e mi pöjk”, svarade Pappa. Fiskargubben drog sig snopen tillbaka. Vi gick ut på Sälöfjorden. På den tiden fanns det något som kallades ”dyg”, alltså dyk. Makrillen jagade småsill, som hoppade över vattenytan. Fåglar, måsar och ”gala” (trutar), såg sillen och dök för att fånga och äta. Fåglarna syntes på långt håll. I ett dyk var det bara att kasta ut fiskedrag, och håva in makrill på makrill. Att få 10-20 ”maggela” (makrillar), var inget ovanligt. Ofta fanns det många dyk, med bara några 100 meters mellanrum. Jag minns när jag hälsade på faster Judit, en sommar när jag var liten. Det blev dags för middag. Hon grävde upp potatis ur landet. Sedan gick vi ner till hennes ”ega” (eka) i stora ”abbelvi” (Apelviken). Vi rodde ut några hundra meter. Slängde i fiskedonen, och fick på några minuter fyra ”weddinga” (vitlingar), och två torskar.
Det var fullt av liv i vattnet. Jag och min bror brukade fånga sandskäddor på det grunda i abbelvi. Vi bara vadade ut en bit. Man såg när en plattfisk rörde sig på bottnen. Det blev en fläkt av damm, där fisken lämnade sin plats. Sedan var det lätt att se den. Nu hade den inte längre sand över sig. Vi drev den in mot stranden, och fångade den till sist, när den försökte fly in i en hålfot. Vi gjorde små dammar på stranden, där vi släppte dem. På kvällen gav vi dem fria. Det fanns också gott om ål, och små horngäddor. Inne vid bryggorna kryllade det av krabbor, i alla storlekar. Fast inte så stora som de krabbor vi äter. Det är en annan sort. I tången fanns tångloppor, och räkor i massor. Runt uddarna ringlade, i miljontals, småräkor, av en särskild sort. De kallas för mysis. När vi blev lite större, och min bror hade akvarium, så fångade han dem. Soltorkade, och hade som mat till akvariefiskarna. Maneterna var inte lika många då som nu. Det som fanns var brännmaneter. Öronmaneter var ganska ovanligt. Ibland simmade man in i en brännmanet. Det gav hemska plågor, i många timmar efteråt.
Ibland fiskade vi krabbor. Som bete hade vi blåmusslor, som vi plockade längre ut, på det grunda. Pappa hade lärt oss, hur man öppnar en mussla. Det går att kila in en kniv i musslan. Man skär av den vita muskeln, som håller musslan stängd. När jag blev äldre plockade jag blåmusslor, och stekte dem i smör, vitlök, och vitvin. Med peppar var de mycket goda. Salt behövdes förstås inte. Ute vid Sälö kryllade det av musslor i vattnet. Där var också bra att fiska med kastspö. Vi fick mycket torsk på det sättet. När man fick havslax, var det fest. Där myllrade av trutar, och måsar, i alla varianter. Jag kände igen, vanlig mås, skrattmås, gråtrut, silltrut, och den största, havstrut. Silltrut, och havstrut har svarta vingar. På Sälö fanns också labb. Vi såg ofta hur labben stressade trutar till att kräkas. På nordvästra udden fanns en fyr som var viktig för navigerandet mot Marsstrand. En natt gick en stor segelbåt på grund, mot fyren. Pappa var som alltid, mycket hjälpsam. Båtägaren var helt hjälplös. Pappa band upp båten mot berget nedanför fyren, så att den inte kunde sjunka. Det var ett stort hål i botten på båten. Det var storm. Pappa var fantastisk med sådant där. Den familjen satt bara och darrade medan Pappa räddade båten.
Nästa morgon kom räddningskryssaren och hämtade båten. Den halvsjönk när den bogserades mot Rörö. En gång satt jag och min bror vid en lägereld på nordöstra sidan av Sälö. Pappa och Mamma kom och gick förbi. De höll varandra i handen. När de gick mot fyren på bergets topp, blev de siluetter för oss. De kysstes. Jag blev oerhört lycklig. På samma plats satt Agnes och jag, några år senare. Vi kysstes, och jag var så lycklig. Vid Sälö ligger båten väl skyddat. På södra sidan finns två små öar utanför. En smal ränna löper mellan Sälö, och de små öarna. Där långt inne är grunt. Min Pappas båt, en motorbåt i mahognyträ, flöt väldigt högt. Det var så min Pappa valde båt. Den skulle gå så grunt som möjligt, så att de mest skyddade naturhamnarna, var möjliga. Agnes och jag hade segelbåt. Vi fick lägga oss längre ut. Till skillnad mot Pappa hade vi en radio, och lyssnade varje dag på vädret. Vi fick flytta oss i olika väderstreck. Det gick ganska bra, men jag förstod Pappa mer och mer. Där fanns ruiner. ”Her har di slebat, och her har di gått”, skulle Pappa ha sagt. Han hade alltid något att säga. ”Ne, de ä ingen tös, de ä mi pöjk”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar