Fin flicka.
Margareta bodde i Kyrkbyn. Hon var Zigenerska (Rom). Mörk, nästan lika lång som jag. Svarta ögon. Alla åtrådde henne men hon var ingen fin flicka och visste inte hur en sådan skall bete sig eller framstå som. Hon var ärlig med allt. Jag ville ha henne. Gå genom eld och vatten. Törnehäckar. Fördomar. Förtal och avund. Jag skulle skära som en sylvass kniv genom dubbelmoral, förljugenhet och falska könsroller. Det blev sommar. Jag skulle göra militärtjänst i Södertälje vid Ing1. Ingenjörstrupperna. Varje helg reste jag hem. Margareta stod på centralstationen i sina höga klackar, minimala kjol och röda fylliga läppar. ”Jag klarar mig inte utan dig en hel vecka”, sa hon. Det går inte en gång till. Du måste avbryta ditt krigande.
Vi skulle välja en representant till kompaniets ledningsgrupp. Det var en stor samlingssal med alla kompaniets rekryter och vissa befäl. Vi var tre som skulle tala. Rekryterna skulle rösta, och ledningen välja ut en av oss. Kompaniet bestod av fyra plutoner. I min pluton var vi trettio blivande ingenjörer och tio dito läkare. Flower power och vänstervågen var över oss. Mitt tal var en uppgörelse med kapitalismen och en uppmaning till krigsvägran. Jag blev förstås inte representant i ledningsgruppen. Hur rösterna utföll fick vi aldrig veta. Men jag blev något mycket bättre. Jag blev ledare för kompanilaget i fotboll. En av de som konkurrerade om en plats i laget var vår sergeant. Plutonens formelle ledare. Han var ung och duktig. Vi blev vänner. Det var en märklig känsla att vara hans boss.
Du blöder! Vid inspektionen på morgonen sa mitt befäl: ”Corneliusson till rakning”. Jag hade aldrig rakat mig förut och rakhyveln slant. Vid uppställningen var min gröna klädsel solkig av blod över bröstet. Sergeanten blev vit i ansiktet och jag fördes i ilfart till sjukan. ”Här vill dom lära oss att döda också svimmar dom av lite blod sa jag till syster”. Hon skrattade. ”Ja män i uniform är roliga”, sa hon. Det fanns nästan inga kvinnor på Kompaniet. De som fanns var på sjukan, och i köket. Alla var gamla tyckte jag. I matserveringen fanns en ung flicka. Hon var liten, med ljust hår och blå ögon. Hon hette Karin. Det liksom lyste om henne, tyckte jag. En dag fick jag träffa henne. Det var i slutet av vår arbetstid. Hon slutade sitt jobb. Jag var klar med dagens övningar. Vi gick över ängarna. Det var högsommar. Gräset växte högt. Vildblommor bredde ut sig över fälten. Blåklockor kivades med klöver, och vildros. Enbuskar bröt av och bildade figurer, mot himlen, när vi satte oss att vila. Karin visste vägen. Vi skulle till ån vid skogen. När vi kom fram kluckade små vågor mot stranden. Vattnet rörde sig sakta och stillsamt ner mot de låga bergen. Vi badade. Jag simmade lugnt runt i det vänliga vattnet. Karin skvätte på mig, och skrattade. Just då älskade jag henne. Vi låg i det lena gräset, nära stranden. Karin tittade på mig, och smekte mitt ansikte. ”Jag har alltid önskat en vän som du”, sa hon. Solen sänkte sig, och slocknade i skogen.
När vi skildes visste jag att vi aldrig skulle ses igen. Jag lämnade in min avskedsansökan till Kaptenen. Ansökan om vapenfri tjänst. Jag visste att då skulle de bli tvungna att omedelbart skicka hem mig. Det var mitt i sommaren och saker började gå runt. Vi hade gjort allt som kunde göras och jag hade lätt för att lära. Vi skulle göra tre månader i Södertälje. Nästa år tolv månader i Boden. Bandtraktortruppchef. Vi hade gjort två långdistanslopp genom skogen. 160 killar. Första gången blev jag mycket trött. Jag kom trea. Näst först var en kille som tränade och tävlade som löpare. Först kom en kille från Norrland som var skidlöpare i ungdomslandslaget. Andra gången orkade jag mycket bättre. En månad till, tänkte jag. Det blev inte så. När jag kom hem låg det ett brev i mitt rum. Det var från Margareta. ”Jag har rest till mina släktingar i Finland. Du är alldeles för fin för mig. Du kommer att lämna mig förr eller senare och hitta dig en fin fru”. Försent. Krossad. Ensam. Vad var det nu för mening?
Margareta bodde i Kyrkbyn. Hon var Zigenerska (Rom). Mörk, nästan lika lång som jag. Svarta ögon. Alla åtrådde henne men hon var ingen fin flicka och visste inte hur en sådan skall bete sig eller framstå som. Hon var ärlig med allt. Jag ville ha henne. Gå genom eld och vatten. Törnehäckar. Fördomar. Förtal och avund. Jag skulle skära som en sylvass kniv genom dubbelmoral, förljugenhet och falska könsroller. Det blev sommar. Jag skulle göra militärtjänst i Södertälje vid Ing1. Ingenjörstrupperna. Varje helg reste jag hem. Margareta stod på centralstationen i sina höga klackar, minimala kjol och röda fylliga läppar. ”Jag klarar mig inte utan dig en hel vecka”, sa hon. Det går inte en gång till. Du måste avbryta ditt krigande.
Vi skulle välja en representant till kompaniets ledningsgrupp. Det var en stor samlingssal med alla kompaniets rekryter och vissa befäl. Vi var tre som skulle tala. Rekryterna skulle rösta, och ledningen välja ut en av oss. Kompaniet bestod av fyra plutoner. I min pluton var vi trettio blivande ingenjörer och tio dito läkare. Flower power och vänstervågen var över oss. Mitt tal var en uppgörelse med kapitalismen och en uppmaning till krigsvägran. Jag blev förstås inte representant i ledningsgruppen. Hur rösterna utföll fick vi aldrig veta. Men jag blev något mycket bättre. Jag blev ledare för kompanilaget i fotboll. En av de som konkurrerade om en plats i laget var vår sergeant. Plutonens formelle ledare. Han var ung och duktig. Vi blev vänner. Det var en märklig känsla att vara hans boss.
Du blöder! Vid inspektionen på morgonen sa mitt befäl: ”Corneliusson till rakning”. Jag hade aldrig rakat mig förut och rakhyveln slant. Vid uppställningen var min gröna klädsel solkig av blod över bröstet. Sergeanten blev vit i ansiktet och jag fördes i ilfart till sjukan. ”Här vill dom lära oss att döda också svimmar dom av lite blod sa jag till syster”. Hon skrattade. ”Ja män i uniform är roliga”, sa hon. Det fanns nästan inga kvinnor på Kompaniet. De som fanns var på sjukan, och i köket. Alla var gamla tyckte jag. I matserveringen fanns en ung flicka. Hon var liten, med ljust hår och blå ögon. Hon hette Karin. Det liksom lyste om henne, tyckte jag. En dag fick jag träffa henne. Det var i slutet av vår arbetstid. Hon slutade sitt jobb. Jag var klar med dagens övningar. Vi gick över ängarna. Det var högsommar. Gräset växte högt. Vildblommor bredde ut sig över fälten. Blåklockor kivades med klöver, och vildros. Enbuskar bröt av och bildade figurer, mot himlen, när vi satte oss att vila. Karin visste vägen. Vi skulle till ån vid skogen. När vi kom fram kluckade små vågor mot stranden. Vattnet rörde sig sakta och stillsamt ner mot de låga bergen. Vi badade. Jag simmade lugnt runt i det vänliga vattnet. Karin skvätte på mig, och skrattade. Just då älskade jag henne. Vi låg i det lena gräset, nära stranden. Karin tittade på mig, och smekte mitt ansikte. ”Jag har alltid önskat en vän som du”, sa hon. Solen sänkte sig, och slocknade i skogen.
När vi skildes visste jag att vi aldrig skulle ses igen. Jag lämnade in min avskedsansökan till Kaptenen. Ansökan om vapenfri tjänst. Jag visste att då skulle de bli tvungna att omedelbart skicka hem mig. Det var mitt i sommaren och saker började gå runt. Vi hade gjort allt som kunde göras och jag hade lätt för att lära. Vi skulle göra tre månader i Södertälje. Nästa år tolv månader i Boden. Bandtraktortruppchef. Vi hade gjort två långdistanslopp genom skogen. 160 killar. Första gången blev jag mycket trött. Jag kom trea. Näst först var en kille som tränade och tävlade som löpare. Först kom en kille från Norrland som var skidlöpare i ungdomslandslaget. Andra gången orkade jag mycket bättre. En månad till, tänkte jag. Det blev inte så. När jag kom hem låg det ett brev i mitt rum. Det var från Margareta. ”Jag har rest till mina släktingar i Finland. Du är alldeles för fin för mig. Du kommer att lämna mig förr eller senare och hitta dig en fin fru”. Försent. Krossad. Ensam. Vad var det nu för mening?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar