Tankar om livet.
Jag tänkte på mitt liv. När jag var liten hade familjen en båt som var vit. Motorn startades med en vev. Det kändes farligt varje gång, Pappa tog fram veven. Båten kördes på bensin tills motorn blev varm. Sedan bytte man till fotogen. Det var antagligen modernt en gång för länge sedan. Pappa badade naken ibland. Mamma tyckte inte om det. Skal till blåmusslor täckte stranden på Sälö. Det gjorde lite ont under fötterna, när man trampade. Två små öar låg utanför. De bildade en skyddad och säker hamn. Endast båtar som flöt högt i vattnet kom in där. Pappa älskade att ligga säkert. På norrsidan av Sälö var bra att fiska. Jag hade inget fiskespö, när jag var liten. Min bror hade det.
När jag var vuxen, och hade egna barn, köpte vi en vindsurfingbräda till min pojke. Den var avpassad precis efter hans vikt. Han vägde mindre än jag då. Jag lärde mig segla med den, fast jag egentligen var för tung. En gång, norr på Björkö, så simmade en huggorm i vattnet. Ormen tog sig upp på min bräda. Den sökte skydd, och kilade sig in mellan seglet, och masten. Det var obehagligt. Jag tog mig till land. Vi hjälptes åt att ”hälla ut den”. Den ringlade snabbt iväg, och försvann i gräset. Det var bra att bada där norr på Björkö. Stora områden är grunda. Jag snorklade där, och såg mycket liv, i det grunda vattnet. Då bodde vi i lillstugan på Agnes land. Det var en underbar tomt. Längst ut på berget. Med utsikt över fjorden. Lillstugan kom till som målarverkstad, åt Agnes bror. Stället fick Agnes och hennes syskon, i Morsarv när hennes Mamma dog. ”Farfar” och jag byggde ut lillstugan till måtten för en friggebod. Jag anlade trädgården där. Jag släpade stenar till gärdsgårdar. Sedan byggde jag tvåvåningssängar därinne. Två stycken. Det var precis så vi fick plats. Barnen, Agnes och jag.
Vi målade lillstugan röd, med vita knutar. Invändigt var den vit. Sängarna var i lackat trä. Jag drog ström från huset. Vi kunde laga mat där, och läsa vid sänglampor på kvällen. Agnes bror köptes ut från fastigheten. Då var det endast två familjer som skulle samsas. Med lillstugans hjälp kunde vi vara där samtidigt. Min farmor dog. Huset på Rörö blev tomt. Det ligger i Apelviken, just där som vägen går i en höjd. Min bror och jag köpte ut det. Mina släktingar tyckte säkert att vi fick det för billigt. Men så tycker man ju alltid. Nu hade vi två sommarställen. Fast som vi delade med en annan. Ja, vi hade faktiskt tre. Agnes var ju delägare i en släktgård i Skåne. Men där var vi sällan. Det var mitt fel. Jag trivdes inte med Agnes kusiner. Morsarvet låg alltså i Hästevik. Där fanns flera fina stränder. I första viken låg det båtar. Vår segelbåt låg på svaj, en bit ut. Vid bryggan hade vi en liten eka. Nästa vik hade en fin sandstrand. Där badade vi ofta. Längre bort mot norr, låg den stora stranden. Vattnet var ganska rent, trots närheten till Göteborg, och älven. Nordre älv var inte heller så långt bort. Agnes och jag brukade gå ännu längre bort, till en liten vik, som vi hade för oss själva. Där var platser i gräset, som skyddades av buskar med nypon och rosor. Där låg vi och solade. Vi seglade till Rörö. I stora Apelviken hade vi en plats på piren. Mitt emot ”pöjkarnas” fiskebåt. En väg går förbi ”krogen”. Letar sig upp mot ”UtterAnders” hus. Planar ut på höjden, med dammar till norr. På öster sida ligger ”Stockholmarns” hus. Där Apelviksvägen sänker sig ned, kommer Farfars hus åt öster. Det var vårt. ”Pöjkarnas” hus ligger i väst.
Vid vägkanten låg en liten lada när jag var liten. På ängen låg en bod, mindes Pappa, när han levde. Fotbollsplanen är anlagd i den grunda viken längst in i ”stora Abbelvi”. I det gula lilla huset åt öster från vårt, bodde farbror Kalle förr. Han var alltid orakad, och otvättad. Han snusade. När han spottade så lyfte han foten ur träskon. Han spottade där. ”Han spottar i träskon”, sa Pappa och skrattade. Kalle spottade i träskon, även när han var ute. Det gick väl av vana. Två små barn bodde hos ”Stockholmarn”. Han hade varit ett sommarbarn hos paret som bodde där. Han körde lastbil. Han fick huset när ”Pappa” Olle dog. Förresten var det inte ett hus. Det var tre eller fyra hus. Den gamle älskade tillbyggnader. Kiosker han kom över t.ex. Därför vet jag inte om det är tre eller fyra hus. Det är tillbyggt, och ombyggt så mycket. ”Stockholmarn” skiljde sig från sin söta fru, och de två barnen. Han gifte sig sedan med f.d. fruns syster. Så kan det gå till på öarna. Och ”UtterAnders” hus brann. ”Krogen” finns i alla fall kvar. Farfars hus också. Ombyggt och fördärvat, säger min bror. Fint och fräscht tycker min syster. Det är hon som har det nu.
Jag tänkte på mitt liv. När jag var liten hade familjen en båt som var vit. Motorn startades med en vev. Det kändes farligt varje gång, Pappa tog fram veven. Båten kördes på bensin tills motorn blev varm. Sedan bytte man till fotogen. Det var antagligen modernt en gång för länge sedan. Pappa badade naken ibland. Mamma tyckte inte om det. Skal till blåmusslor täckte stranden på Sälö. Det gjorde lite ont under fötterna, när man trampade. Två små öar låg utanför. De bildade en skyddad och säker hamn. Endast båtar som flöt högt i vattnet kom in där. Pappa älskade att ligga säkert. På norrsidan av Sälö var bra att fiska. Jag hade inget fiskespö, när jag var liten. Min bror hade det.
När jag var vuxen, och hade egna barn, köpte vi en vindsurfingbräda till min pojke. Den var avpassad precis efter hans vikt. Han vägde mindre än jag då. Jag lärde mig segla med den, fast jag egentligen var för tung. En gång, norr på Björkö, så simmade en huggorm i vattnet. Ormen tog sig upp på min bräda. Den sökte skydd, och kilade sig in mellan seglet, och masten. Det var obehagligt. Jag tog mig till land. Vi hjälptes åt att ”hälla ut den”. Den ringlade snabbt iväg, och försvann i gräset. Det var bra att bada där norr på Björkö. Stora områden är grunda. Jag snorklade där, och såg mycket liv, i det grunda vattnet. Då bodde vi i lillstugan på Agnes land. Det var en underbar tomt. Längst ut på berget. Med utsikt över fjorden. Lillstugan kom till som målarverkstad, åt Agnes bror. Stället fick Agnes och hennes syskon, i Morsarv när hennes Mamma dog. ”Farfar” och jag byggde ut lillstugan till måtten för en friggebod. Jag anlade trädgården där. Jag släpade stenar till gärdsgårdar. Sedan byggde jag tvåvåningssängar därinne. Två stycken. Det var precis så vi fick plats. Barnen, Agnes och jag.
Vi målade lillstugan röd, med vita knutar. Invändigt var den vit. Sängarna var i lackat trä. Jag drog ström från huset. Vi kunde laga mat där, och läsa vid sänglampor på kvällen. Agnes bror köptes ut från fastigheten. Då var det endast två familjer som skulle samsas. Med lillstugans hjälp kunde vi vara där samtidigt. Min farmor dog. Huset på Rörö blev tomt. Det ligger i Apelviken, just där som vägen går i en höjd. Min bror och jag köpte ut det. Mina släktingar tyckte säkert att vi fick det för billigt. Men så tycker man ju alltid. Nu hade vi två sommarställen. Fast som vi delade med en annan. Ja, vi hade faktiskt tre. Agnes var ju delägare i en släktgård i Skåne. Men där var vi sällan. Det var mitt fel. Jag trivdes inte med Agnes kusiner. Morsarvet låg alltså i Hästevik. Där fanns flera fina stränder. I första viken låg det båtar. Vår segelbåt låg på svaj, en bit ut. Vid bryggan hade vi en liten eka. Nästa vik hade en fin sandstrand. Där badade vi ofta. Längre bort mot norr, låg den stora stranden. Vattnet var ganska rent, trots närheten till Göteborg, och älven. Nordre älv var inte heller så långt bort. Agnes och jag brukade gå ännu längre bort, till en liten vik, som vi hade för oss själva. Där var platser i gräset, som skyddades av buskar med nypon och rosor. Där låg vi och solade. Vi seglade till Rörö. I stora Apelviken hade vi en plats på piren. Mitt emot ”pöjkarnas” fiskebåt. En väg går förbi ”krogen”. Letar sig upp mot ”UtterAnders” hus. Planar ut på höjden, med dammar till norr. På öster sida ligger ”Stockholmarns” hus. Där Apelviksvägen sänker sig ned, kommer Farfars hus åt öster. Det var vårt. ”Pöjkarnas” hus ligger i väst.
Vid vägkanten låg en liten lada när jag var liten. På ängen låg en bod, mindes Pappa, när han levde. Fotbollsplanen är anlagd i den grunda viken längst in i ”stora Abbelvi”. I det gula lilla huset åt öster från vårt, bodde farbror Kalle förr. Han var alltid orakad, och otvättad. Han snusade. När han spottade så lyfte han foten ur träskon. Han spottade där. ”Han spottar i träskon”, sa Pappa och skrattade. Kalle spottade i träskon, även när han var ute. Det gick väl av vana. Två små barn bodde hos ”Stockholmarn”. Han hade varit ett sommarbarn hos paret som bodde där. Han körde lastbil. Han fick huset när ”Pappa” Olle dog. Förresten var det inte ett hus. Det var tre eller fyra hus. Den gamle älskade tillbyggnader. Kiosker han kom över t.ex. Därför vet jag inte om det är tre eller fyra hus. Det är tillbyggt, och ombyggt så mycket. ”Stockholmarn” skiljde sig från sin söta fru, och de två barnen. Han gifte sig sedan med f.d. fruns syster. Så kan det gå till på öarna. Och ”UtterAnders” hus brann. ”Krogen” finns i alla fall kvar. Farfars hus också. Ombyggt och fördärvat, säger min bror. Fint och fräscht tycker min syster. Det är hon som har det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar