Frickard.
Basungatan hette det, där dit vi flyttade. Utanför affären satt en schäferhund bunden. Jag tyckte om den. Jag var fyra år. När vi kom hem, sa jag till min bror. ”Jag vill ha en hund”. ”Jaha, vad skall den heta?”, sa han. Jag blev tyst en stund, och sedan svarade jag. ”Frickard”. Det blev alldeles stilla en lång stund. Ett försmädligt leende växte sig allt starkare, i hans ansikte. Jag kände på mig, att jag gjort ett fruktansvärt misstag. På sista tiden hade han inte kunnat reta mig bra. Fåniga namn, och dumheter, av olika slag, hade liksom tagit slut. Jag såg att min bror var mycket lycklig. Till slut sa han. ”Sa du Frickard?” Ja, stammade jag osäkert. ”Han sa Frickard”. Min bror kunde inte tro att det var sant. Det kom från ovan. Den finaste av presenter. Nu skulle han kunna reta mig länge, med full kraft. ”Han sa Frickard”, sa han. När jag tänker tillbaka på det, inser jag att jag blandade ihop ”Ricky”, och ”Fredrik”. Min bror var sex år äldre än jag. När jag slog honom, så kröp han bara ihop, och skrattade. Det gjorde mig ännu mer vansinnig, och han skrattade ännu mer. Jag minns inte vid vilken ålder, men någon gång började jag slå för hårt. Det var inte roligt längre.
Min Pappa blev rasande ibland. Han slog mig. Till slut stod jag inte ut längre. När han kom fram mot mig sa jag. ”Rör du mig, så slår jag tillbaka”. Han stannade upp, och krympte ihop. Det var som att han blev tjugo år äldre på ett ögonblick. Han rörde mig aldrig mer. Jag började gå i söndagsskolan som mycket liten. När jag började i riktiga skolan, tog jag med flera av mina kamrater till söndagsskolan. Jag fick många vänner i skolan, och hemma på gatan. När jag var fem år, hade vi en tävling i löpning. Vi sprang runt vårt hus, som var jättestort. Jag kom bara tvåa. Först kom Sven som var sex år. Det tog mig mycket hårt. ”Jag skall aldrig mer förlora”, tänkte jag. Jan var två år äldre än mig. Han hade en lillasyster, som var yngre än jag. Hon hade långt ljust hår, och stora blåa ögon. Jag blev kär i henne, men jag sa aldrig något. Sedan blev jag kär i en vuxen sångerska som hette Ann-Louise. Hon var också ljushårig. Jag visste inte att jag själv hade ett utseende, men mitt hår var ganska mörkt, och mina ögon var blå. En dag hände något märkligt. Pappa hade köpt en ny fin radio. En stor med högtalare, även på sidorna. Efter några dagar ringde radioförsäljaren, på dörren. Han hade med sig något helt nytt. En TV. Eftersom någon beställt TV:n, och inte var hemma, bad försäljaren, att få ställa TV:n hos oss. Vi blev först i detta gigantiska hyreshus, med att ha en TV. Tiden gick ju, och Pappa blev mer och mer förtjust. Efter ett tag var det inte tal om att lämna tillbaks den. Vårt vardagsrum var alltid fyllt till bristningsgränsen, med grannar och vänner. Tur att det bara var på onsdag och lördag. TV sände bara då.
Basungatan hette det, där dit vi flyttade. Utanför affären satt en schäferhund bunden. Jag tyckte om den. Jag var fyra år. När vi kom hem, sa jag till min bror. ”Jag vill ha en hund”. ”Jaha, vad skall den heta?”, sa han. Jag blev tyst en stund, och sedan svarade jag. ”Frickard”. Det blev alldeles stilla en lång stund. Ett försmädligt leende växte sig allt starkare, i hans ansikte. Jag kände på mig, att jag gjort ett fruktansvärt misstag. På sista tiden hade han inte kunnat reta mig bra. Fåniga namn, och dumheter, av olika slag, hade liksom tagit slut. Jag såg att min bror var mycket lycklig. Till slut sa han. ”Sa du Frickard?” Ja, stammade jag osäkert. ”Han sa Frickard”. Min bror kunde inte tro att det var sant. Det kom från ovan. Den finaste av presenter. Nu skulle han kunna reta mig länge, med full kraft. ”Han sa Frickard”, sa han. När jag tänker tillbaka på det, inser jag att jag blandade ihop ”Ricky”, och ”Fredrik”. Min bror var sex år äldre än jag. När jag slog honom, så kröp han bara ihop, och skrattade. Det gjorde mig ännu mer vansinnig, och han skrattade ännu mer. Jag minns inte vid vilken ålder, men någon gång började jag slå för hårt. Det var inte roligt längre.
Min Pappa blev rasande ibland. Han slog mig. Till slut stod jag inte ut längre. När han kom fram mot mig sa jag. ”Rör du mig, så slår jag tillbaka”. Han stannade upp, och krympte ihop. Det var som att han blev tjugo år äldre på ett ögonblick. Han rörde mig aldrig mer. Jag började gå i söndagsskolan som mycket liten. När jag började i riktiga skolan, tog jag med flera av mina kamrater till söndagsskolan. Jag fick många vänner i skolan, och hemma på gatan. När jag var fem år, hade vi en tävling i löpning. Vi sprang runt vårt hus, som var jättestort. Jag kom bara tvåa. Först kom Sven som var sex år. Det tog mig mycket hårt. ”Jag skall aldrig mer förlora”, tänkte jag. Jan var två år äldre än mig. Han hade en lillasyster, som var yngre än jag. Hon hade långt ljust hår, och stora blåa ögon. Jag blev kär i henne, men jag sa aldrig något. Sedan blev jag kär i en vuxen sångerska som hette Ann-Louise. Hon var också ljushårig. Jag visste inte att jag själv hade ett utseende, men mitt hår var ganska mörkt, och mina ögon var blå. En dag hände något märkligt. Pappa hade köpt en ny fin radio. En stor med högtalare, även på sidorna. Efter några dagar ringde radioförsäljaren, på dörren. Han hade med sig något helt nytt. En TV. Eftersom någon beställt TV:n, och inte var hemma, bad försäljaren, att få ställa TV:n hos oss. Vi blev först i detta gigantiska hyreshus, med att ha en TV. Tiden gick ju, och Pappa blev mer och mer förtjust. Efter ett tag var det inte tal om att lämna tillbaks den. Vårt vardagsrum var alltid fyllt till bristningsgränsen, med grannar och vänner. Tur att det bara var på onsdag och lördag. TV sände bara då.
Jag lekte jämt i skogen. En gång jagade min bror mig.
Jag flydde lång väg. Till slut var jag infångad. ”Det är Andy Pandy på TV”, sa
han. Det var nog det första barnprogram TV gjorde. Senare kom ”Kapten Beckdals
skafferi” med Humle och Dumle. När jag blev lite större byggde vi kojor i trän.
Vi byggde bättre och bättre. Allt finare kojor. Det känns som vi nästan bodde i
kojor, och på byggarbetsplatser. Det byggdes mycket i Högsbo och Frölunda då.
Vi stal lemmar och virke av alla slag. Åt Rudalen till låg stora ängar med högt
gräs. Efter vintern var gräset torrt. Vi delade in oss i två lag. Tändare och
släckare. Tändarna spred eld över ängen, så mycket vi kunde. Släckarna slog och
stampade på elden. Några gånger gick det över styr, och brandkåren kom. Där
hade vi också kaniner. Vi byggde burar. Det var inte dvärgkaniner, på den
tiden. Vi hade en svart kanin som hette ”Frippe”. Frippe trivdes i sin bur. Vi
matade honom varje dag, med maskrosblad och morötter. En dag var buren tom. Det
ryktades att han blivit uppäten. På den tiden fanns det ännu bondgårdar i
Västra Frölunda. På en gård fanns en fosterpojke, som ansågs kriminell. Han
fick skulden. I Rudalen pallade vi frukt. Där fanns gott om trädgårdar, och det
var lätt att plocka så mycket frukt vi ville.
Där bodde Ingmar Johansson. Jag och min bror var uppe på natten och lyssnade på radiosändningen, från hans första VM-match. Han vann, och blev därmed, för lång tid den siste ”vite mästaren”. John Wayne var där och hurrade för Ingmar. När vi skulle lyssna på den andra matchen, så var vi hos faster Ingeborg, på Hönö. Hon var en äldre syster till min Pappa. Hon dränkte hans nyfödda kattungar, i deras barndom. Vi vaknade aldrig till matchen. Faster Ingeborg stängde av väckningen på klockan. ”Jag tyckte synd om er, att vakna mitt i natten”, sa hon. Hon hade en hund. Den hette inte Frickard.
Där bodde Ingmar Johansson. Jag och min bror var uppe på natten och lyssnade på radiosändningen, från hans första VM-match. Han vann, och blev därmed, för lång tid den siste ”vite mästaren”. John Wayne var där och hurrade för Ingmar. När vi skulle lyssna på den andra matchen, så var vi hos faster Ingeborg, på Hönö. Hon var en äldre syster till min Pappa. Hon dränkte hans nyfödda kattungar, i deras barndom. Vi vaknade aldrig till matchen. Faster Ingeborg stängde av väckningen på klockan. ”Jag tyckte synd om er, att vakna mitt i natten”, sa hon. Hon hade en hund. Den hette inte Frickard.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar