Amalia

Amalia föddes 1896. Hon dog 1979. 

Häradshövdingen fick en ny piga. Justina.  Hon var mycket ung. Bara sjutton år. Både häradshövdingen, och hans son, blev mer än förtjusta, i denna mycket söta lilla viol. Justina tyckte att det var spännande att vara stor, och ha ett eget jobb. Hon lärde sig också hur rika och intelligenta människor, kunde leva och ha det. Häradshövdingen var förtegen med det mesta. Var det hans sätt att vara, eller kände han inte Justina tillräckligt väl än? Ute vid havet, höll ingen på titlarna, så som inne land. I inlandssocknarna var det inte vanligt att pigor och drängar, åt med herrskapsfolket. Härute, med fiske och lantbruk, i liten skala, var det inte alls lika ovanligt. Man måste hålla ihop, i regnväder, storm, översvämningar och åska. Häradshövdingens son var öppnare mot Justina, än sin Pappa. Pojken var arton år, alltså bara ett år äldre. När de var små gick de i skola tillsammans. Efter någon månad började Justina må sämre. Det var som hon bar på en tung hemlighet. Efter fyra månader, vägrade hon att gå dit mer. Det var tidig morgon. Justina satt hos rosorna och grät. Gullrengnsträdet tyngde sina grenar, med de rikligt gula blomklasarna, över henne. Hon höll en prästkrage i handen. Ryckte av blad och räknade. Tårar trillade ned för hennes mjuka kinder. 

Svalorna hade byggt bo under verandans tak. De flög flitigt, snabbt och ljudlöst. Ungarnas svaga pipande var energiskt och uppfordrande. Mamma-fågel, och Pappa-fågel, strävade varje minut för att fylla de smås omättliga halsar. Justinas Mamma satte sig hos henne. Pappa slog ängen runt dem. Det doftade överväldigande gräs. Justina berättade att hon var med barn. Och tänkte dränka sig. ”Kommer inte på tal”. ”Vi tar hand om barnet” sa hennes Mamma. Barnet fick heta Amalia. Hon växte upp hos sin Mormor. I skolan kunde hon redan läsa. I kyrkan fick det duktigaste barnet gå först, och läsa dagens text. Amalia hade inget efternamn i skolan. Hon kallades bara ”oäktingen”. I kyrkan var hon bäst på allt, och läste flytande. Hon fick inte gå först, utan sist. Hon var ju oäkting. Hos de sina, sades det att hon skulle bli präst. Kvinnliga präster fanns inte då, men man visste inget finare. Sjutton år gammal, träffade hon Sidor. Han var lång, ståtlig, och begåvad. Han ville bli lärare, och sökte till seminariet. Han kom in, men kunde inte börja. Han var allt för fattig. 

När Amalia var arton år gammal, gifte de sig. För att försörja sig, blev Sidor bagare i Göteborg. De lämnade Källviken. Sidor lämnade sin far, den indelte soldaten, som bodde i ett litet torp, på en vacker plats. Bara efternamnet tog han med sig. ”Käck”, hette han. Han tog förstås också med sig, sin unga fru, Amalia. De flyttade till Linnégatan i centrala Göteborg. Han fick arbete på gångavstånd. Amalia blev gravid, med en dotter. Fortfarande som bebis, dog barnet i en hemsk sjukdom, ”difteri”. Amalia blev gravid igen. Denna gång blev det en pojke. Han blev också sjuk. Amalia åkte med honom till Barnsjukhuset, nära Linnéplatsen. ”Det är ingen fara, vi tar hand om honom nu”, sa de. Nästa dag, åkte Amalia dit. Hon möttes av ett glatt besked. ”Han dog i natt”. 

Det var en svår chock förstås. Amalia var ung, hon ville försöka igen. Hon fick sedan 5 barn, som överlevde. Två flickor, och tre pojkar. Läkaren sa till henne att hon inte skulle få fler barn. ”Du får be honom, att vara snäll mot dig”. Sidor stod inte ut med detta. Han gav sig iväg och träffade andra kvinnor. Detta plågade Amalia så att hon bad honom komma tillbaka, och få ha fritt fram. När Sidor lämnade familjen, så sa han till Östen, den äldste pojken, att nu får du ta över. ”Skall jag ta över din familj”, svarade Östen. Eftersom Östen var det äldsta barnet, så hann han utbilda sig mest. Utbildandet slutade vid skilsmässan. Arne, son nummer två, fick börja arbeta på Hotell, för att bidra till försörjningen, Erna den yngsta flickan, fick inte läsa. Det yngsta barnet, Uno, fick kostas på. Arne var Piccolo på ett Hotell. Sidor betalade underhåll. När han fick veta att Arne var Piccolo, gick han dit. Han frågade hur mycket Arne tjänade. Sedan drog han av den summan i underhållet. Sidor och hans nya fru, träffades i frikyrkans lokaler. Sidor var kyrklig, han älskade att läsa, men han hade ledsyn bara. På hans begravning grät Amalia tröstlöst. ”Jag älskade den mannen så”. Nu är hon borta, men den kärlek hon kände, lever kvar. Det var synd om Amalia som inte fick ha sin Sidor kvar.