Sylvia
föddes 1920.
I Bokenäs på Västkusten finns Dragsmark och Källviken. Där föddes Amalia. I Källviken fanns också en indelt soldat. Soldattorpet fanns kvar när jag var liten, men har nu brunnit. Vid vuxen ålder flyttade Amalia till Göteborg. Hon hade träffat Sidor, och gift sig med honom. De fick fem barn, samt en pojke, och en flicka, som dog. Tre barn var pojkar, och två var flickor. Alla pojkarna blev ingenjörer. Den yngste, Uno, emigrerade till Australien i vuxen ålder. Av breven att döma var han lycklig, men med ett tragiskt slut. Unos stora intresse var stora, snabba, fina bilar. Han älskade oss barn, och vi älskade honom, och hans vän Knut. Vi blev så lyckliga när Uno och Knut, hälsade på. En natt, på andra sidan jorden, körde Uno ihjäl sig. Han tappade kontrollen över bilen, i en tunnel. Det var en märklig känsla, vid minnesgudstjänsten. Han var så nära, och så långt borta. Hans enda dotter var där. Det var första och sista gången jag såg henne.
Amalias andra barn, var en flicka. Hon fick heta Sylvia. Sylvia föddes i Olivedal. Hon växte upp där, med ett oräkneligt antal trappsteg ner till Linnégatan. Hon blev Göteborgare. En av hennes bröder var sjuklig. Han behövde frisk luft. Sidor skilde sig från Amalia. Hon flyttade med barnen till en stuga i Floda. Där var det frisk skogsluft. Sylvia började i en ny skola. Det var många kilometer, att gå, till skolan varje dag. Hon var duktigast i klassen. Sidor träffade en ny kvinna. De bosatte sig i ett fint hus i Högsbo villaområde. Båda blev med i Missionskyrkan. När Sidor var gammal, och jag fanns, hängde gitarren på väggen. Fast ingen spelade på den, så utgjorde den en stor lockelse på mig. ”En dag skall jag lära mig spela gitarr”, tänkte jag. Sidor var nästan blind. Vad det innebar, var ofattbart för mig. Då och då låg fotbollar i trädgården. Det var spännande. Pojkar spelade ofta boll utanför, och vågade inte hämta bollen. Vi kastade ut den, över häcken.
Efter några år i Floda, flyttade Amalia tillbaks till Göteborg. Hon var sömmerska, och tjänade inte så mycket. Eftersom hon var skild, hade familjen dålig ekonomi. Att Sylvia skulle få läsa vidare var inte att tänka på, eftersom tre bröder, kostades på. Hon gick ut skolan med högsta betyg, men fick inte fortsätta läsa. Blott tjugo år gammal träffade hon Einar. Det var på badet i Johannelund. Han var arton år äldre, men pratade så öppet, och var så charmig, att hon fastnade direkt. De gifte sig, och fick tre barn. Först en flicka. Sedan en pojke, och sist en pojke igen. Ett sladdbarn, som var jag. Amalia var nog avundsjuk. Hon tyckte att Einar skulle tagit henne i stället. Efter som Einar var fyrtionio år när jag föddes, har mina kusiner varit en generation före. Deras barn har varit i min ålder. Sylvia var finurlig och omtänksam. Jag föddes när vi bodde i Majorna. Jaegerdorfsplatsen. Ett Systembolag låg utanför. I porten uträttade A-lagarna, sitt naturbehov. Där luktade illa. Soptunnorna stod på gården. Toaletten var i svalen. Vi bodde i en etta, på första våningen. Granne var en alkoholist. En gång golvade Einar honom så han flög nerför trappan. Det var en befrielse när vi flyttade till Frölunda. Ett stort hus allra längst ut. Jag lekte mycket i skogen. Einar älskade skogen, och Sylvia med. Vi gjorde utflykter på helgerna. Jag klättrade i träden. Sylvia hade med sig fika, med bullar och kakor. Det var så trevligt när hon vecklade upp sin damtidning. Man visste att då var hon glad. Ibland drömde jag hemska drömmar på natten. Då sprang jag till Sylvias och Einars rum. Jag kröp ner emellan dem. Sylvia och Einar tyckte lika mycket om mig. Var Einar vaken så var det honom jag kröp intill. Annars blev det Sylvia.
Innan jag började gå i skolan, så gick jag redan i söndagsskolan. Jag tog med mina vänner dit. En gång var Rogers katt i söndagsskolan. Det skrattade Sylvia och Einar mycket åt. Hon trivdes när vi flyttade till Pölsebo på Hisingen. Det var ett radhus på Londongatan. Här hade hon två våningar, och en källare. Vi kunde greja och göra i ordning. Trädgården var liten och fin, med blommor och bär. När hon var äldre, och vi barn sedan länge, flyttat hemifrån, bytte de till en lägenhet vid Kyrkbytorget. När Einar gick bort, bodde hon kvar. Amalia var mycket dominant. Det var Einar också. När båda gått bort, blev det skillnad för Sylvia. Nu är hon nittiofyra år gammal. Hon är klarare i huvudet än någonsin förut. Hon är lycklig, och trivs med sitt liv. Hon trivs i sin lägenhet, sina promenader. Sin hemtjänst, och sina minnen. Hon är inte rädd för att gå bort. Hon lever i nuet.
I Bokenäs på Västkusten finns Dragsmark och Källviken. Där föddes Amalia. I Källviken fanns också en indelt soldat. Soldattorpet fanns kvar när jag var liten, men har nu brunnit. Vid vuxen ålder flyttade Amalia till Göteborg. Hon hade träffat Sidor, och gift sig med honom. De fick fem barn, samt en pojke, och en flicka, som dog. Tre barn var pojkar, och två var flickor. Alla pojkarna blev ingenjörer. Den yngste, Uno, emigrerade till Australien i vuxen ålder. Av breven att döma var han lycklig, men med ett tragiskt slut. Unos stora intresse var stora, snabba, fina bilar. Han älskade oss barn, och vi älskade honom, och hans vän Knut. Vi blev så lyckliga när Uno och Knut, hälsade på. En natt, på andra sidan jorden, körde Uno ihjäl sig. Han tappade kontrollen över bilen, i en tunnel. Det var en märklig känsla, vid minnesgudstjänsten. Han var så nära, och så långt borta. Hans enda dotter var där. Det var första och sista gången jag såg henne.
Amalias andra barn, var en flicka. Hon fick heta Sylvia. Sylvia föddes i Olivedal. Hon växte upp där, med ett oräkneligt antal trappsteg ner till Linnégatan. Hon blev Göteborgare. En av hennes bröder var sjuklig. Han behövde frisk luft. Sidor skilde sig från Amalia. Hon flyttade med barnen till en stuga i Floda. Där var det frisk skogsluft. Sylvia började i en ny skola. Det var många kilometer, att gå, till skolan varje dag. Hon var duktigast i klassen. Sidor träffade en ny kvinna. De bosatte sig i ett fint hus i Högsbo villaområde. Båda blev med i Missionskyrkan. När Sidor var gammal, och jag fanns, hängde gitarren på väggen. Fast ingen spelade på den, så utgjorde den en stor lockelse på mig. ”En dag skall jag lära mig spela gitarr”, tänkte jag. Sidor var nästan blind. Vad det innebar, var ofattbart för mig. Då och då låg fotbollar i trädgården. Det var spännande. Pojkar spelade ofta boll utanför, och vågade inte hämta bollen. Vi kastade ut den, över häcken.
Efter några år i Floda, flyttade Amalia tillbaks till Göteborg. Hon var sömmerska, och tjänade inte så mycket. Eftersom hon var skild, hade familjen dålig ekonomi. Att Sylvia skulle få läsa vidare var inte att tänka på, eftersom tre bröder, kostades på. Hon gick ut skolan med högsta betyg, men fick inte fortsätta läsa. Blott tjugo år gammal träffade hon Einar. Det var på badet i Johannelund. Han var arton år äldre, men pratade så öppet, och var så charmig, att hon fastnade direkt. De gifte sig, och fick tre barn. Först en flicka. Sedan en pojke, och sist en pojke igen. Ett sladdbarn, som var jag. Amalia var nog avundsjuk. Hon tyckte att Einar skulle tagit henne i stället. Efter som Einar var fyrtionio år när jag föddes, har mina kusiner varit en generation före. Deras barn har varit i min ålder. Sylvia var finurlig och omtänksam. Jag föddes när vi bodde i Majorna. Jaegerdorfsplatsen. Ett Systembolag låg utanför. I porten uträttade A-lagarna, sitt naturbehov. Där luktade illa. Soptunnorna stod på gården. Toaletten var i svalen. Vi bodde i en etta, på första våningen. Granne var en alkoholist. En gång golvade Einar honom så han flög nerför trappan. Det var en befrielse när vi flyttade till Frölunda. Ett stort hus allra längst ut. Jag lekte mycket i skogen. Einar älskade skogen, och Sylvia med. Vi gjorde utflykter på helgerna. Jag klättrade i träden. Sylvia hade med sig fika, med bullar och kakor. Det var så trevligt när hon vecklade upp sin damtidning. Man visste att då var hon glad. Ibland drömde jag hemska drömmar på natten. Då sprang jag till Sylvias och Einars rum. Jag kröp ner emellan dem. Sylvia och Einar tyckte lika mycket om mig. Var Einar vaken så var det honom jag kröp intill. Annars blev det Sylvia.
Innan jag började gå i skolan, så gick jag redan i söndagsskolan. Jag tog med mina vänner dit. En gång var Rogers katt i söndagsskolan. Det skrattade Sylvia och Einar mycket åt. Hon trivdes när vi flyttade till Pölsebo på Hisingen. Det var ett radhus på Londongatan. Här hade hon två våningar, och en källare. Vi kunde greja och göra i ordning. Trädgården var liten och fin, med blommor och bär. När hon var äldre, och vi barn sedan länge, flyttat hemifrån, bytte de till en lägenhet vid Kyrkbytorget. När Einar gick bort, bodde hon kvar. Amalia var mycket dominant. Det var Einar också. När båda gått bort, blev det skillnad för Sylvia. Nu är hon nittiofyra år gammal. Hon är klarare i huvudet än någonsin förut. Hon är lycklig, och trivs med sitt liv. Hon trivs i sin lägenhet, sina promenader. Sin hemtjänst, och sina minnen. Hon är inte rädd för att gå bort. Hon lever i nuet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar