Axel
föddes 1904. Han dog 1997 .
En ovanlig man hette Einar Bryngelsson. Han var född och uppvuxen på Rörö, med åtta syskon. En lillebror till honom hette Axel. När Axel var ung var han fiskare på de stora båtarna vid Rörö, men när han blev lite äldre gifte han sig med en kvinna som hade en stor ö. Ön heter Gillholmen och ligger nära fastlandet, rakt in från Rörö. De ägde också en stor fågelö. Där fanns det många fridlysta fåglar, och Axel fick betalt för att skydda dem. Axels fru hette Annie. I deras gård ingick också ett antal mindre öar, men det mesta var berg och sten, och gick inte att odla på. Deras hus låg i en grön liten sänka, skyddat för väder och vind av bergen. Det var bara en öppning åt söder, där det nästan aldrig blåser ifrån, och där solen värmer som mest. Bredvid huset låg en ladugård, där hönsen bodde, och där det doftade hö från loftet. Hö som korna skulle äta på vintern. Kycklingarna hade en egen liten inhägnad, och var så roliga att titta på. Jag och min bror brukade fånga räkor och små krabbor, till att mata kycklingarna med. Framför ladugården låg ett trädgårdsland, där allt man kan önska sig växte. Annie odlade också lite blommor för skojs skull.
I vattnet nära huset låg en liten brygga, med två träekor. En stor för Axel och en liten till Annie. Bakom huset var en stor grön äng, där korna betade. Ibland hände det att korna tyckte att gräset började ta slut. Då vadade de över ett sund till Sunnholmen. Då tog Annie sin lilla eka och rodde över till Sunnholmen för att kunna mjölka. Det var alltid så trevligt att komma till Gillholmen. Axel eller Annie vinkade in oss i köket. Så gick Axel ner till sin brygga och drog in en sump. En sump är en låda med små hål i, där fångade fiskar kan leva men inte rymma. Sen rensade Axel fiskarna. Ibland var det ål och ibland var det rödspotta. Sen fick Annie fiskarna och kokade dem i en gryta. Axel gick ut till trädgårdslandet och grävde upp potatis, och de grönsaker som han tyckte passade., t.ex. sallad och rädisor. Det var alltid gott att få äta så färsk mat. Särskilt potatisarna, tyckte jag var något helt annat än det vi köper i butikerna. Min bror och jag kunde leka så mycket. På den tiden fanns det fullt med små djur i vattnet. Vi byggde segelbåtar som fraktade gods från hamn till hamn. Till slut blev vi så skickliga att vi kunde bygga segelbåtar som seglade över till en liten ö, vände och kom tillbaka.
Axel var alltid på gott humör när han träffade mig och min bror. Han brukade hitta på sånger om mig som han sjöng. Det var nog så att Axel sörjde väldigt mycket att han själv inte hade fått någon son. På kvällarna satt Einar och Axel på berget och talade om livet. Glädjeämnen och bekymmer. Jag hörde Axel klaga på att han var så fattig. Då sa Einar: Axel, du är en av de rikaste människorna på jorden. Du som får leva i det här oerhört vackra, stilla och naturliga. Långt från stadens brus och larm. Jag skulle inte tveka en sekund om jag fick byta med dig. Axel var en av de sista riktiga fiskarbönderna i Sverige. Det han framförallt livnärde sig på var ålfiske. Nu är Axel död. Ålen är närmast utrotad, och fiskarbonden är ett minne blott.
En ovanlig man hette Einar Bryngelsson. Han var född och uppvuxen på Rörö, med åtta syskon. En lillebror till honom hette Axel. När Axel var ung var han fiskare på de stora båtarna vid Rörö, men när han blev lite äldre gifte han sig med en kvinna som hade en stor ö. Ön heter Gillholmen och ligger nära fastlandet, rakt in från Rörö. De ägde också en stor fågelö. Där fanns det många fridlysta fåglar, och Axel fick betalt för att skydda dem. Axels fru hette Annie. I deras gård ingick också ett antal mindre öar, men det mesta var berg och sten, och gick inte att odla på. Deras hus låg i en grön liten sänka, skyddat för väder och vind av bergen. Det var bara en öppning åt söder, där det nästan aldrig blåser ifrån, och där solen värmer som mest. Bredvid huset låg en ladugård, där hönsen bodde, och där det doftade hö från loftet. Hö som korna skulle äta på vintern. Kycklingarna hade en egen liten inhägnad, och var så roliga att titta på. Jag och min bror brukade fånga räkor och små krabbor, till att mata kycklingarna med. Framför ladugården låg ett trädgårdsland, där allt man kan önska sig växte. Annie odlade också lite blommor för skojs skull.
I vattnet nära huset låg en liten brygga, med två träekor. En stor för Axel och en liten till Annie. Bakom huset var en stor grön äng, där korna betade. Ibland hände det att korna tyckte att gräset började ta slut. Då vadade de över ett sund till Sunnholmen. Då tog Annie sin lilla eka och rodde över till Sunnholmen för att kunna mjölka. Det var alltid så trevligt att komma till Gillholmen. Axel eller Annie vinkade in oss i köket. Så gick Axel ner till sin brygga och drog in en sump. En sump är en låda med små hål i, där fångade fiskar kan leva men inte rymma. Sen rensade Axel fiskarna. Ibland var det ål och ibland var det rödspotta. Sen fick Annie fiskarna och kokade dem i en gryta. Axel gick ut till trädgårdslandet och grävde upp potatis, och de grönsaker som han tyckte passade., t.ex. sallad och rädisor. Det var alltid gott att få äta så färsk mat. Särskilt potatisarna, tyckte jag var något helt annat än det vi köper i butikerna. Min bror och jag kunde leka så mycket. På den tiden fanns det fullt med små djur i vattnet. Vi byggde segelbåtar som fraktade gods från hamn till hamn. Till slut blev vi så skickliga att vi kunde bygga segelbåtar som seglade över till en liten ö, vände och kom tillbaka.
Axel var alltid på gott humör när han träffade mig och min bror. Han brukade hitta på sånger om mig som han sjöng. Det var nog så att Axel sörjde väldigt mycket att han själv inte hade fått någon son. På kvällarna satt Einar och Axel på berget och talade om livet. Glädjeämnen och bekymmer. Jag hörde Axel klaga på att han var så fattig. Då sa Einar: Axel, du är en av de rikaste människorna på jorden. Du som får leva i det här oerhört vackra, stilla och naturliga. Långt från stadens brus och larm. Jag skulle inte tveka en sekund om jag fick byta med dig. Axel var en av de sista riktiga fiskarbönderna i Sverige. Det han framförallt livnärde sig på var ålfiske. Nu är Axel död. Ålen är närmast utrotad, och fiskarbonden är ett minne blott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar