Sidor
föddes 1889. Han dog 1957.
Sidor, föddes som första barn, i en syskonskara, av sju barn. Hans Pappa var indelt soldat. Det var i Kärlingesund, Dragsmark, i Bohuslän. Fadern, Johan var född artonhundra sextiotre. Mamman var lite yngre. Hon föddes artonhundra sextiosju. De hade träffats på en dans, i Dragsmark. Dansbanan var ordnad nere vid vattnet. Fadern, Johan, såg Selma med nya ögon. Han var lång och ståtlig, och hade inte lagt märke till Selma tidigare. Nu var hon sexton år. En söt ung kvinna tittade fram. Johan kunde inte slita ögonen från henne. Två år senare gifte de sig, och Selma flyttade in i den unge soldatens stuga. Där var vackert, men marken var inte så stor. Johan hade fått en extra bit mark, att odla på, när kontraktet skrevs. Det blev mest potatis där. Det kom att behövas, när familjen växte. Selma kved. Johan hade hämtat den hjälp som fanns att få. En kunnig kvinna från Källviken, var van vid förlossningar. Det såg ut att bli komplicerat, men plötsligt lossnade det. Barnets huvud kom ut. Snart var Sidor född. Han var efterlängtad. Johan och Selma älskade varandra, och nya arbetshänder, var inte att förakta. Det var bra med en pojke.
Johan var upptagen av sitt soldatkall, och hade inget större intresse för odling. Det var underbart med ett eget torp, en bit mark, och en odlingslott därtill. Johan fick lov att fälla träd till ved, men det drogs av i lönen. En ny yxa vore inte fel. Johan undrade om sonen skulle hugga ved bra. Han somnade bredvid sin Selma. Lycklig över att allt gått bra. Doktorn hade inte behövts, och det var långt till Lysekil. Tiden gick och sonen döptes till Sidor. Sidor var mycket för sig själv. Nya syskon kom, men Sidor var mest ensam. Han satt ofta i vedboden och tänkte. När han var fyra år, fick han tälja. Selma var rädd att han skulle skada sig, men Johan lät honom skära. Han blev riktigt flink. Hans yngre bror gick gärna med till potatislandet, och hjälpte till så gott han kunde. En dag såg Selma att Sidor bläddrade i Bibeln. Han satt sedan ofta med boken, och tittade förundrad på alla tecken. Sidor frågade, och bad sin Mamma berätta vad som stod där. Johan hade också en eka ner i Källviken. Han satte ut ryssjor och garn. Det var det roligaste han visste. Selma kände sig ensam, men hon hade ju sina barn. Det blev till slut sju stycken. Tre flickor och fyra pojkar.
Sidor tyckte om att gå med ut med båten. Johan tyckte nog att Sidor var särskild. Han fick göra mer som han ville. Det var ju bra att han kunde hjälpa till med något, och det var trevligt, att ha sällskap på sjön. Lite avundsjuka födde hans särställning, bland syskonen, men han var ju äldst. Kanske var det naturligt då. Sidor fick börja i skolan några dagar i veckan. Läraren blev bekymrad över Sidor. Han verkade så ointresserad, när barnen rabblade, och tränade på alfabetet. Så en dag, bad Sigurd att få ”läsa” i bibeln. Läraren, som inte bara var sträng, skrattade och bad Sidor läsa. Och Sidor läste sida upp, och sida ner. Han kunde redan läsa! Läraren som själv hade velat bli något mer än lärare på landet, tog Sidor till sig. Han lånade honom böcker, och lät honom sitta i ett kyffe och läsa, när de andra tragglade med ord. När Sidor var tonåring var det dags att skaffa ett eget arbete. En båt kom ibland med varor till affären. Den gick också upp i Vänern med varor. Sidor frågade om han fick arbeta på den. Skepparen märkte att Sidor var skarp i huvudet. Han fick pröva. Det gick bra.
Efter några år ville Sidor komma vidare. Han frågade på en båt som gick till England, Det blev en upplevelse. Ett annat språk, och en annan kultur mötte honom. Han fattade snabbt. Sidor insåg att han ville bli lärare. Han sökte till seminariet i Göteborg, och blev antagen. Pengar hade han sparat, men inte så det skulle räcka. Han frågade sin far. Johan började bli gammal. Han var sjuk i ryggen, och vågade inte lova Sidor några pengar. Sidors dröm gick upp i rök. Han tvingades tacka nej till platsen på Seminariet. Han såg en flicka från Källviken. Hon var mycket vacker och mycket begåvad. Det kände han när de pratade. Han var tjugotvå år. Hon hette Amalia och var sju år yngre. De blev kära. När Amalia blev arton år gifte de sig. De flyttade till Göteborg, Linnégatan, och Sidor blev bagare, på Asklunds bageri. Det var inte hans dröm, men det var en försörjning. Sidors syn blev allt sämre. De fick två barn som dog. Sedan tre pojkar, och två flickor. Doktorn sa där vid stopp. ”Du får be Sidor att vara snäll mot dig”. Amalia älskade deras samvaro, men var tvingad att säga nej nu. Han gick därefter till andra kvinnor. Sidor såg bra ut, och det var inte svårt att träffa nya. Efter tjugotre års äktenskap, tog Sidor ut skilsmässa. Det var nittonhundra trettiosju. Han träffade i frikyrkan en ny kvinna, Karin, och levde med henne till sin död, nittonhundra femtiosju. På hans begravning grät Amalia otröstligt. ”Jag älskade den mannen så”.
Sidor, föddes som första barn, i en syskonskara, av sju barn. Hans Pappa var indelt soldat. Det var i Kärlingesund, Dragsmark, i Bohuslän. Fadern, Johan var född artonhundra sextiotre. Mamman var lite yngre. Hon föddes artonhundra sextiosju. De hade träffats på en dans, i Dragsmark. Dansbanan var ordnad nere vid vattnet. Fadern, Johan, såg Selma med nya ögon. Han var lång och ståtlig, och hade inte lagt märke till Selma tidigare. Nu var hon sexton år. En söt ung kvinna tittade fram. Johan kunde inte slita ögonen från henne. Två år senare gifte de sig, och Selma flyttade in i den unge soldatens stuga. Där var vackert, men marken var inte så stor. Johan hade fått en extra bit mark, att odla på, när kontraktet skrevs. Det blev mest potatis där. Det kom att behövas, när familjen växte. Selma kved. Johan hade hämtat den hjälp som fanns att få. En kunnig kvinna från Källviken, var van vid förlossningar. Det såg ut att bli komplicerat, men plötsligt lossnade det. Barnets huvud kom ut. Snart var Sidor född. Han var efterlängtad. Johan och Selma älskade varandra, och nya arbetshänder, var inte att förakta. Det var bra med en pojke.
Johan var upptagen av sitt soldatkall, och hade inget större intresse för odling. Det var underbart med ett eget torp, en bit mark, och en odlingslott därtill. Johan fick lov att fälla träd till ved, men det drogs av i lönen. En ny yxa vore inte fel. Johan undrade om sonen skulle hugga ved bra. Han somnade bredvid sin Selma. Lycklig över att allt gått bra. Doktorn hade inte behövts, och det var långt till Lysekil. Tiden gick och sonen döptes till Sidor. Sidor var mycket för sig själv. Nya syskon kom, men Sidor var mest ensam. Han satt ofta i vedboden och tänkte. När han var fyra år, fick han tälja. Selma var rädd att han skulle skada sig, men Johan lät honom skära. Han blev riktigt flink. Hans yngre bror gick gärna med till potatislandet, och hjälpte till så gott han kunde. En dag såg Selma att Sidor bläddrade i Bibeln. Han satt sedan ofta med boken, och tittade förundrad på alla tecken. Sidor frågade, och bad sin Mamma berätta vad som stod där. Johan hade också en eka ner i Källviken. Han satte ut ryssjor och garn. Det var det roligaste han visste. Selma kände sig ensam, men hon hade ju sina barn. Det blev till slut sju stycken. Tre flickor och fyra pojkar.
Sidor tyckte om att gå med ut med båten. Johan tyckte nog att Sidor var särskild. Han fick göra mer som han ville. Det var ju bra att han kunde hjälpa till med något, och det var trevligt, att ha sällskap på sjön. Lite avundsjuka födde hans särställning, bland syskonen, men han var ju äldst. Kanske var det naturligt då. Sidor fick börja i skolan några dagar i veckan. Läraren blev bekymrad över Sidor. Han verkade så ointresserad, när barnen rabblade, och tränade på alfabetet. Så en dag, bad Sigurd att få ”läsa” i bibeln. Läraren, som inte bara var sträng, skrattade och bad Sidor läsa. Och Sidor läste sida upp, och sida ner. Han kunde redan läsa! Läraren som själv hade velat bli något mer än lärare på landet, tog Sidor till sig. Han lånade honom böcker, och lät honom sitta i ett kyffe och läsa, när de andra tragglade med ord. När Sidor var tonåring var det dags att skaffa ett eget arbete. En båt kom ibland med varor till affären. Den gick också upp i Vänern med varor. Sidor frågade om han fick arbeta på den. Skepparen märkte att Sidor var skarp i huvudet. Han fick pröva. Det gick bra.
Efter några år ville Sidor komma vidare. Han frågade på en båt som gick till England, Det blev en upplevelse. Ett annat språk, och en annan kultur mötte honom. Han fattade snabbt. Sidor insåg att han ville bli lärare. Han sökte till seminariet i Göteborg, och blev antagen. Pengar hade han sparat, men inte så det skulle räcka. Han frågade sin far. Johan började bli gammal. Han var sjuk i ryggen, och vågade inte lova Sidor några pengar. Sidors dröm gick upp i rök. Han tvingades tacka nej till platsen på Seminariet. Han såg en flicka från Källviken. Hon var mycket vacker och mycket begåvad. Det kände han när de pratade. Han var tjugotvå år. Hon hette Amalia och var sju år yngre. De blev kära. När Amalia blev arton år gifte de sig. De flyttade till Göteborg, Linnégatan, och Sidor blev bagare, på Asklunds bageri. Det var inte hans dröm, men det var en försörjning. Sidors syn blev allt sämre. De fick två barn som dog. Sedan tre pojkar, och två flickor. Doktorn sa där vid stopp. ”Du får be Sidor att vara snäll mot dig”. Amalia älskade deras samvaro, men var tvingad att säga nej nu. Han gick därefter till andra kvinnor. Sidor såg bra ut, och det var inte svårt att träffa nya. Efter tjugotre års äktenskap, tog Sidor ut skilsmässa. Det var nittonhundra trettiosju. Han träffade i frikyrkan en ny kvinna, Karin, och levde med henne till sin död, nittonhundra femtiosju. På hans begravning grät Amalia otröstligt. ”Jag älskade den mannen så”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar