Hilda
föddes 1905. Hon dog 1986.
När Amalia, var sex år gammal, så gifte sig hennes Mamma, Justina. Justina hette Olsdotter, som ung. Hon var född artonhundra sjuttiotre. Hon gifte sig med en stenarbetare. Karl Olsson, född artonhundra femtiosju. De fick fyra barn. Två pojkar och två flickor. Flickorna hette Emma och Hilda. Pojkarna Gunnar och Ernst. Hilda var näst yngsta barnet. Stenhuggerierna i Bohuslän gick inte bra längre. Justines man fick avsked, och de flyttade till Skövde. Familjen blev fattig. På den tiden auktionerades barn ut, om föräldrarna var för fattiga, för att ta hand om dem. Amalia bodde nu hos sin moster, Augusta Sander Örnberg, i Dragsmark. Augusta kunde inte ta fler barn. Justina och hennes man var särskilt fästa vid den lilla flickan, Hilda. De såg ingen annan utväg, än att emigrera till Norge. Barnen auktionerades ut till lägstbjudande. Justines man försökte råna tillbaks Hilda, men han ertappades, och tvingades lämna tillbaks henne till bonden. De reste till Norge, och han fick arbete, nära Oslo. Där blev de kvar livet ut. När Justina var gammal, bad hon att få bo hos Emma. Emma ville inte. ”Om ni inte brydde er om mig när jag var liten, utan lät mig auktioneras bort. Varför skall jag då bry mig om Mamma nu”, skrev hon.
Hilda var bara fem år på auktionen. Det var år nittonhundra elva. Hilda var rädd, och hon förstod ingenting. Hon längtade till Mor och Far. Syskonen gav lite trygghet. Hilda såg dem föras bort. Till sist var hon ensam kvar. ”Hon duger ingenting till, men jag tar väl henne av min godhet”, sa bonden som bjöd lägst. Hon fördes bort från sina syskon, och föräldrar, till en bonde, som var full och kräktes på vägen hem. Gården låg mitt i Västra Götaland. Det var långt till havet, och ingen sjö fanns nära intill. Vatten var inte bondens starka sida. Det stank därinne, så Hilda, ville genast fly ut. Bonden var inte ung. Inte hans maka heller. Barnen hade flyttat hemifrån. Den siste för flera år sedan. Hilda såg ladugården tätt intill. Hon grät. En grå katt strök sig mot henne. Det var lite tröst. Hon tänkte på Mor och Far. Hon tänkte på sina syskon, och grät ännu mer. Frun hette Augusta. Bonden Justus. Augusta kom ut och ropade på Hilda. Hilda blev rädd, men gick till bondfrun. Det var mat. Hilda tog farväl av katten. Hon följde med in i köket. Där stank. Mat serverades. Hilda kvävde tårarna, och åt. Det var stuvad potatis. Hildas älsklingsrätt. Hon blev lite gladare, men hon fick alldeles för lite.
Det gick mot kväll. Hilda fick en plats att sova på. Det var i rummet innanför. Där stod möbler i ek. Fina möbler, som Justus köpt till giftermålet, för trettio år sedan. Hilda kröp ner under lakan och täcke. Det var en kökssoffa, som hamnat i rummet. Brunmålad och hård att ligga i. Hilda grät sig till sömns. När hon vaknade sken solen. Det var sensommar, och björkarna utanför, sken i gult. Almarna längs vägen, skiftade i många färger. Från gult till vinrött. Hilda förstod ännu inte riktigt vad höst var. Hon fick frukost. Stekta ägg med potatis. På trappan utanför stod en skål med mjölk. Tre katter sörplade. Hilda gick till ladugården. Hon var ensam. Det var som bonden inte tänkte på att hon nu fanns där. Hon stod väl på tillväxt. Hon var så ung, att hon inte dög mycket till. Dörrarna till ladugården stod öppna. Kor stod i båsen. Det började bli kallt, så Justus tog in dem på kvällarna. De rörde sig oroligt, och Hilda blev rädd. Hon var inte van vid djur, på så nära håll. I ett bås längre in, hördes grymtande. Det slog och hamrade mot väggarna. Här stank förfärligt. Hilda gick ändå närmre. Där var djur som Hilda aldrig sett förut. Hon skyndade sig ut, i friska luften.
Hon visste vad en gödselstack var. Hönorna sprang, och pickade i marken. Tuppen gol, och sprang runt inhägnaden. Han ställde sig på gödselstacken, och lät som Hilda hört förut, på längre håll. Hon tänkte på Mor och Far, och Emma. Åh, om ändå Emma varit här, tänkte hon. Stora tårar rullade ner för hennes kinder. Hon grät och grät. Hon längtade till havet. Hon ville till Dragsmark. Så gick dagarna för lilla Hilda. Hon såg när älsklingskatten, fick ungar, under ladugården. Hon såg när kycklingar föddes ur äggen. Och hon lärde sig att leva med Justus och Augusta. Hon tog sina arbetsuppgifter på allvar. Hon skovlade ut avfallet från korna. Hon grävde rent hos grisarna, och plockade ägg från hönsen. När klockaren kom på besök, rabblade hon ur katekesen. Hon lärde sig psalmer utantill. När prästen kom var Hilda kunnig. Hon svarade på hans frågor förståndigt. Schartau var inte främmande för Hilda. Hon var redan långt från Mor och Far. Stränghet var hennes arvedel, och slit dessutom. Hon skurade golven inomhus. Stanken började lätta, med åren Hilda växte. Hon blev som fru i huset. Justus grälade, men Augusta tyckte det var skönt att bli gammal. När Amalia, Hildas äldsta syster, gifte sig, nittonhundra fjorton, så fick Hilda komma till sin moster, på torpet Giljan, Kärlingesund i Dragsmark. Nu blev det plats hos moster Augusta och hennes man Johan. Hilda fick bli barn på nytt. Hon träffade en fiskare från Grundsund, och blev kär. Erik Hallberg. De gifte sig, nittonhundra fyrtiofyra. Hilda var äntligen i hamn, i ett eget hem.
När Amalia, var sex år gammal, så gifte sig hennes Mamma, Justina. Justina hette Olsdotter, som ung. Hon var född artonhundra sjuttiotre. Hon gifte sig med en stenarbetare. Karl Olsson, född artonhundra femtiosju. De fick fyra barn. Två pojkar och två flickor. Flickorna hette Emma och Hilda. Pojkarna Gunnar och Ernst. Hilda var näst yngsta barnet. Stenhuggerierna i Bohuslän gick inte bra längre. Justines man fick avsked, och de flyttade till Skövde. Familjen blev fattig. På den tiden auktionerades barn ut, om föräldrarna var för fattiga, för att ta hand om dem. Amalia bodde nu hos sin moster, Augusta Sander Örnberg, i Dragsmark. Augusta kunde inte ta fler barn. Justina och hennes man var särskilt fästa vid den lilla flickan, Hilda. De såg ingen annan utväg, än att emigrera till Norge. Barnen auktionerades ut till lägstbjudande. Justines man försökte råna tillbaks Hilda, men han ertappades, och tvingades lämna tillbaks henne till bonden. De reste till Norge, och han fick arbete, nära Oslo. Där blev de kvar livet ut. När Justina var gammal, bad hon att få bo hos Emma. Emma ville inte. ”Om ni inte brydde er om mig när jag var liten, utan lät mig auktioneras bort. Varför skall jag då bry mig om Mamma nu”, skrev hon.
Hilda var bara fem år på auktionen. Det var år nittonhundra elva. Hilda var rädd, och hon förstod ingenting. Hon längtade till Mor och Far. Syskonen gav lite trygghet. Hilda såg dem föras bort. Till sist var hon ensam kvar. ”Hon duger ingenting till, men jag tar väl henne av min godhet”, sa bonden som bjöd lägst. Hon fördes bort från sina syskon, och föräldrar, till en bonde, som var full och kräktes på vägen hem. Gården låg mitt i Västra Götaland. Det var långt till havet, och ingen sjö fanns nära intill. Vatten var inte bondens starka sida. Det stank därinne, så Hilda, ville genast fly ut. Bonden var inte ung. Inte hans maka heller. Barnen hade flyttat hemifrån. Den siste för flera år sedan. Hilda såg ladugården tätt intill. Hon grät. En grå katt strök sig mot henne. Det var lite tröst. Hon tänkte på Mor och Far. Hon tänkte på sina syskon, och grät ännu mer. Frun hette Augusta. Bonden Justus. Augusta kom ut och ropade på Hilda. Hilda blev rädd, men gick till bondfrun. Det var mat. Hilda tog farväl av katten. Hon följde med in i köket. Där stank. Mat serverades. Hilda kvävde tårarna, och åt. Det var stuvad potatis. Hildas älsklingsrätt. Hon blev lite gladare, men hon fick alldeles för lite.
Det gick mot kväll. Hilda fick en plats att sova på. Det var i rummet innanför. Där stod möbler i ek. Fina möbler, som Justus köpt till giftermålet, för trettio år sedan. Hilda kröp ner under lakan och täcke. Det var en kökssoffa, som hamnat i rummet. Brunmålad och hård att ligga i. Hilda grät sig till sömns. När hon vaknade sken solen. Det var sensommar, och björkarna utanför, sken i gult. Almarna längs vägen, skiftade i många färger. Från gult till vinrött. Hilda förstod ännu inte riktigt vad höst var. Hon fick frukost. Stekta ägg med potatis. På trappan utanför stod en skål med mjölk. Tre katter sörplade. Hilda gick till ladugården. Hon var ensam. Det var som bonden inte tänkte på att hon nu fanns där. Hon stod väl på tillväxt. Hon var så ung, att hon inte dög mycket till. Dörrarna till ladugården stod öppna. Kor stod i båsen. Det började bli kallt, så Justus tog in dem på kvällarna. De rörde sig oroligt, och Hilda blev rädd. Hon var inte van vid djur, på så nära håll. I ett bås längre in, hördes grymtande. Det slog och hamrade mot väggarna. Här stank förfärligt. Hilda gick ändå närmre. Där var djur som Hilda aldrig sett förut. Hon skyndade sig ut, i friska luften.
Hon visste vad en gödselstack var. Hönorna sprang, och pickade i marken. Tuppen gol, och sprang runt inhägnaden. Han ställde sig på gödselstacken, och lät som Hilda hört förut, på längre håll. Hon tänkte på Mor och Far, och Emma. Åh, om ändå Emma varit här, tänkte hon. Stora tårar rullade ner för hennes kinder. Hon grät och grät. Hon längtade till havet. Hon ville till Dragsmark. Så gick dagarna för lilla Hilda. Hon såg när älsklingskatten, fick ungar, under ladugården. Hon såg när kycklingar föddes ur äggen. Och hon lärde sig att leva med Justus och Augusta. Hon tog sina arbetsuppgifter på allvar. Hon skovlade ut avfallet från korna. Hon grävde rent hos grisarna, och plockade ägg från hönsen. När klockaren kom på besök, rabblade hon ur katekesen. Hon lärde sig psalmer utantill. När prästen kom var Hilda kunnig. Hon svarade på hans frågor förståndigt. Schartau var inte främmande för Hilda. Hon var redan långt från Mor och Far. Stränghet var hennes arvedel, och slit dessutom. Hon skurade golven inomhus. Stanken började lätta, med åren Hilda växte. Hon blev som fru i huset. Justus grälade, men Augusta tyckte det var skönt att bli gammal. När Amalia, Hildas äldsta syster, gifte sig, nittonhundra fjorton, så fick Hilda komma till sin moster, på torpet Giljan, Kärlingesund i Dragsmark. Nu blev det plats hos moster Augusta och hennes man Johan. Hilda fick bli barn på nytt. Hon träffade en fiskare från Grundsund, och blev kär. Erik Hallberg. De gifte sig, nittonhundra fyrtiofyra. Hilda var äntligen i hamn, i ett eget hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar