Margareta
var född år 1745. Hon dog år 1814.
Margareta Larsdotter gifte sig med Olof Berntsson, Sjuttonhundra sjuttiotre. Han var född sjuttonhundra fyrtiofem, och dog artonhundra tolv. De fick fyra barn. En dotter, Chatarina föddes år sjuttonhundra åttionio. Dottern gifte sig, när hon var stor med Anders Åberg, på Rörö. Margareta var liksom sin make, född i Ödsmål. När Margareta var två år, inträffade den ”stora sillperioden”, i Bohuslän. Den startade sjuttonhundra fyrtiosju, och varade till artonhundra nio. Ödsmål låg en bit innan Svanesund, sydöst på Orust, men på fastlandssidan. Norr om Stenungsund, en bit in i landet, och något riktigt fiske, förekom inte. Det var mer bondeliv. Margareta var det femte barnet, i en syskonskara om sju barn. Det var tre pojkar, och fyra flickor.
Förlossningen gick bra. Margaretas Mamma var ännu inte utsliten, vilket var vanligt att mödrar blev, på den tiden. Hennes äldre syster Matilda, var bara två år äldre. När Margaretas Mamma visade den lilla, för Matilda, så utbrast hon, ”henne vill jag leka med”. Det dröjde emellertid några år, innan Margareta dög, att leka med. Margareta fick många yngre syskon. Mamma ville att Margareta och Matilda, skulle passa sina små syskon. Det gjorde de gärna. Minst var en liten pojke, Bertil. Honom tyckte Margareta särskilt mycket om. Ibland följde hon med Pappa till havet. Där hette det ”Näs”. I Näs hade Pappa en liten eka liggande. Det roligaste barnen visste var att gå ut med ekan. Pappa var stark och rodde så bra. Ibland fiskade de. Den fisk de oftast fick var lax, och gråsej. På den tiden tyckte man inte att lax var någonting särskilt. Det var ungefär som sej. Mest önskade de sig torsk, men den gick oftast inte så långt in, som till Näs, söder om Stenungsund. Ibland när det var stilla och vackert väder, rodde Pappa söder ut. De kunde ro förbi Galterön, och ned till Farholmarna. Där gick boskap, och betade. Får sprang över ängarna, och lamm skuttade. Margaretas Pappa var dräng på den stora gården i Ödsmål. När Mor och Far gifte sig, fick de en stuga, med lite marker till. Bonden tyckte mycket om Margaretas Pappa. Han var flitig, och alltid till lags. Han blev nästan som en son i gården. De odlade mycket på sin lilla täppa. Mest potatis förstås. Margareta hjälpte till så gott hon kunde. Hennes äldre syster, visade hur hon skulle göra. Mamma odlade också blommor, för skojs skull. De hade ringblommor, i alla färger. Röda, gula, orange, och mörkröda. Hon hade också krasse, och rosor. De doftade så gott, och kändes på lång väg, när det var stilla och varmt.
Margareta hjälpte till att sköta boskapen, på gården. I en hage gick korna. En tjur fanns också där. På en annan äng, gick kvigorna, och betade rofyllt för sig själva. Ungtjurarna var livliga. Margareta ville inte gå in till dem. Hon hade sett Pappa bli rädd, när de stångades, och rusade mot honom. Hästarna var stora och kraftiga. De var bra när Pappa släpade timmer, ur skogen, men alldeles för starka för att Margareta skulle våga klappa, eller kela med. Gässen gick i en hage bredvid ladugården. De delade hage med några ankor. Margareta tyckte bäst om hönorna, som pickade i gödselhögen, och kilade runt, runt, i sin inhägnad vid ladugårdens kortsida. Tuppen i vackra färger, inspekterade sina höns, och sprang, ibland när det behövdes. Kycklingarna vistades i sin bur. De växte alldeles för fort, tyckte Margareta. De var så söta när de var små och gula. Snart blev de mycket större, och fick spräckliga fjädrar, istället för det gula. Det märktes snart vilka som skulle bli tuppar. Deras kam, kom tidigare och växte sig större. Margareta tyckte synd om tuppkycklingarna. Hon visste att de snart skulle ligga på middagsbord, och ätas med färsk potatis. Allra mest tyckte hon om katterna. Bonden hade en stor lurvig hund, som skällde så fort man kom nära. Margareta, förstod sig inte på honom. Hon förstod sig på katterna. Det fanns många. Bonden tyckte nog också om katter. En svart tyckte Margareta särskilt om. Den var kärvänlig. De andra gråa var skyggare. Hon kom och drack mjölk ur skålen, så fort det serverades.
Det blev ungar en dag i maj. Under det stora körsbärsträdet. Längst inne i dunklet föddes sex små ungar, blinda och söta. Margareta fick behålla en. Den var svart som Mamman. Den katten blev helt tam, och kunde sova i Margaretas säng. Uppe på ladugårdstaket, fanns ett bo med måsar. Ungarna var söta när de hoppade ner från taket, och sprang omkring. Svalor bodde också där. Bon fanns under tegelpannorna, och inne i ladugården högst upp. Deras små pip hördes jämt. När Margareta blev stor träffade hon Olof Berntsson. De blev kära, och gifte sig sjuttonhundra sjuttiotre. Olof var upptagen av en tanke. Sill. Han ville inte bli dräng i Ödsmål. I så fall hellre på en ö, där han kunde vara med i fiske. Han hade hört talas om Rörö, Rammen, och trankokerierna där. En dag i maj, när det var precis lagom varmt, for det unga paret ut till Rörö. Sillfiske blev inte Olofs hela liv, men det blev en del av meningen med hans liv. Och Margareta förstås. Och deras barn. Den yngsta Chatarina tänkte han och Margareta alltid på. Så som man tänker på ett älsklingsbarn.
Margareta Larsdotter gifte sig med Olof Berntsson, Sjuttonhundra sjuttiotre. Han var född sjuttonhundra fyrtiofem, och dog artonhundra tolv. De fick fyra barn. En dotter, Chatarina föddes år sjuttonhundra åttionio. Dottern gifte sig, när hon var stor med Anders Åberg, på Rörö. Margareta var liksom sin make, född i Ödsmål. När Margareta var två år, inträffade den ”stora sillperioden”, i Bohuslän. Den startade sjuttonhundra fyrtiosju, och varade till artonhundra nio. Ödsmål låg en bit innan Svanesund, sydöst på Orust, men på fastlandssidan. Norr om Stenungsund, en bit in i landet, och något riktigt fiske, förekom inte. Det var mer bondeliv. Margareta var det femte barnet, i en syskonskara om sju barn. Det var tre pojkar, och fyra flickor.
Förlossningen gick bra. Margaretas Mamma var ännu inte utsliten, vilket var vanligt att mödrar blev, på den tiden. Hennes äldre syster Matilda, var bara två år äldre. När Margaretas Mamma visade den lilla, för Matilda, så utbrast hon, ”henne vill jag leka med”. Det dröjde emellertid några år, innan Margareta dög, att leka med. Margareta fick många yngre syskon. Mamma ville att Margareta och Matilda, skulle passa sina små syskon. Det gjorde de gärna. Minst var en liten pojke, Bertil. Honom tyckte Margareta särskilt mycket om. Ibland följde hon med Pappa till havet. Där hette det ”Näs”. I Näs hade Pappa en liten eka liggande. Det roligaste barnen visste var att gå ut med ekan. Pappa var stark och rodde så bra. Ibland fiskade de. Den fisk de oftast fick var lax, och gråsej. På den tiden tyckte man inte att lax var någonting särskilt. Det var ungefär som sej. Mest önskade de sig torsk, men den gick oftast inte så långt in, som till Näs, söder om Stenungsund. Ibland när det var stilla och vackert väder, rodde Pappa söder ut. De kunde ro förbi Galterön, och ned till Farholmarna. Där gick boskap, och betade. Får sprang över ängarna, och lamm skuttade. Margaretas Pappa var dräng på den stora gården i Ödsmål. När Mor och Far gifte sig, fick de en stuga, med lite marker till. Bonden tyckte mycket om Margaretas Pappa. Han var flitig, och alltid till lags. Han blev nästan som en son i gården. De odlade mycket på sin lilla täppa. Mest potatis förstås. Margareta hjälpte till så gott hon kunde. Hennes äldre syster, visade hur hon skulle göra. Mamma odlade också blommor, för skojs skull. De hade ringblommor, i alla färger. Röda, gula, orange, och mörkröda. Hon hade också krasse, och rosor. De doftade så gott, och kändes på lång väg, när det var stilla och varmt.
Margareta hjälpte till att sköta boskapen, på gården. I en hage gick korna. En tjur fanns också där. På en annan äng, gick kvigorna, och betade rofyllt för sig själva. Ungtjurarna var livliga. Margareta ville inte gå in till dem. Hon hade sett Pappa bli rädd, när de stångades, och rusade mot honom. Hästarna var stora och kraftiga. De var bra när Pappa släpade timmer, ur skogen, men alldeles för starka för att Margareta skulle våga klappa, eller kela med. Gässen gick i en hage bredvid ladugården. De delade hage med några ankor. Margareta tyckte bäst om hönorna, som pickade i gödselhögen, och kilade runt, runt, i sin inhägnad vid ladugårdens kortsida. Tuppen i vackra färger, inspekterade sina höns, och sprang, ibland när det behövdes. Kycklingarna vistades i sin bur. De växte alldeles för fort, tyckte Margareta. De var så söta när de var små och gula. Snart blev de mycket större, och fick spräckliga fjädrar, istället för det gula. Det märktes snart vilka som skulle bli tuppar. Deras kam, kom tidigare och växte sig större. Margareta tyckte synd om tuppkycklingarna. Hon visste att de snart skulle ligga på middagsbord, och ätas med färsk potatis. Allra mest tyckte hon om katterna. Bonden hade en stor lurvig hund, som skällde så fort man kom nära. Margareta, förstod sig inte på honom. Hon förstod sig på katterna. Det fanns många. Bonden tyckte nog också om katter. En svart tyckte Margareta särskilt om. Den var kärvänlig. De andra gråa var skyggare. Hon kom och drack mjölk ur skålen, så fort det serverades.
Det blev ungar en dag i maj. Under det stora körsbärsträdet. Längst inne i dunklet föddes sex små ungar, blinda och söta. Margareta fick behålla en. Den var svart som Mamman. Den katten blev helt tam, och kunde sova i Margaretas säng. Uppe på ladugårdstaket, fanns ett bo med måsar. Ungarna var söta när de hoppade ner från taket, och sprang omkring. Svalor bodde också där. Bon fanns under tegelpannorna, och inne i ladugården högst upp. Deras små pip hördes jämt. När Margareta blev stor träffade hon Olof Berntsson. De blev kära, och gifte sig sjuttonhundra sjuttiotre. Olof var upptagen av en tanke. Sill. Han ville inte bli dräng i Ödsmål. I så fall hellre på en ö, där han kunde vara med i fiske. Han hade hört talas om Rörö, Rammen, och trankokerierna där. En dag i maj, när det var precis lagom varmt, for det unga paret ut till Rörö. Sillfiske blev inte Olofs hela liv, men det blev en del av meningen med hans liv. Och Margareta förstås. Och deras barn. Den yngsta Chatarina tänkte han och Margareta alltid på. Så som man tänker på ett älsklingsbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar