Einar

Einar föddes 1902. Han dog 1992.

Tjugofemte juli nittonhundra två, låg Ida i barnsäng och kved. En kunnig kvinna från ön bistod henne. Ida var från fastlandet. Hon kom som barnflicka ut från Vedhall till Rörö, artonhundra nittiofem, för att hjälpa Oskar. Hans fru hade dött i lunginflammation, bara tjugofem år gammal. De hann få ett barn, som döptes till Jenny. Ida och Oskar blev kära. De gifte sig och fick två barn, innan Ida blev gravid igen. Smärtan blev nu outhärdlig för Ida, och vips kom den lilla bebisens huvud ut. Den kloka kvinnan, tog tag i huvudet och drog ut det lilla barnet. Det blev en lycklig förlossning. Barnet döptes till Einar. Med tiden blev det fler syskon. Oskar var fiskare, och arbetade på en egen båt vid Rörö. Han var Schartauan och mycket sträng. För att hjälpa till i hushållet, plockade Einar koskit i bergen. Det gick bra att elda med, när det var torrt. Einar började skolan. På den tiden fick en lärare slå barnen. En klasskamrat, Rune hade inte lätt för sig. Han tittade drömmande ut genom fönstret. ”Vad tänker Rune på”, frågade läraren. ”Det sitter femton starar på Gustav Holgerssons tak”, sa Rune. Det var inget bra svar. När det var rast lekte barnen i bergen utanför skolsalen. Det gällde att inte komma in för sent. De lekte en rolig lek. Läraren ringde in. Alla barnen sprang så fort de kunde, för att komma in i tid. Einar sprang fortast, och fick en fruktansvärd örfil, bara för att han var lättast att slå.

Efter några år i skolan, fick Einar gå med på fiske. Det var väldigt svårt för Einar tålde inte sjön. Han planerade att läsa mer och bli tullare. När Einar var arton år gammal dog Oskar, hans Pappa. Einar avvek från andra Röröbor. När han inte arbetade, så klädde han sig annorlunda. I stället för blåkläder, så tog han på sig fina ”stadskläder”, med hatt och kavaj. Han spelade dragspel och orgel. Skrev texter och dikter. Einar blev målare för att försörja sig.  Han flyttade till Göteborg. Där träffade han en kvinna, som han blev väldigt kär i. Karin Svensson. Trots deras kärlek så fungerade det inte. Efter några år skildes de. På den tiden var skilsmässa mycket skamligt. Einar plågades av detta livet ut. Efter en lång tids nedstämdhet åkte Einar ut till Johannelund för att bada. Där såg han en underbart vacker kvinna. Einar var mycket social, och tog kontakt. De skulle ses igen. Kvinnan blev Einars andra fru. Hon var betydligt yngre. De fick tre barn. Först en dotter. Sedan en son, och som sladdbarn, en son igen. Einar ville ha en son som var lik honom själv. Einar tyckte att jag, sladdbarnet, var lik honom. Jag skulle bara inte göra samma misstag, som Einar gjort. Einar och jag älskade skogen. Jag lekte på sommaren med ett förstoringsglas, ett brännglas som fick löven att ryka. Mamma hade med sig picknick åt alla, och en damtidning till sig själv. På vintern älskade jag att åka skidor och skridskor. Jag for som ett jehu nedför backarna. På den tiden var det alltid kallt på vintrarna. Det fanns gott om dammar. Där åkte jag skridskor, medan Einar gjorde upp lägereld. Hur vått eller kallt det än var så hittade Einar på något sätt torra grenar, och gjorde en brasa som vi värmde oss vid. Einar hjälpte mig att bygga lådbilar. De gick att styra. Hjulen var hämtade från barnvagnar. Jag minns ännu hur oerhört värdefulla bra hjul var. Det var nog det värdefullaste vi barn visste. Einar arbetade som målare på varven. Där gjordes världens största båtar. På vintern var han ledig ofta, för det var för kallt för en målare att arbeta på vintern. Ibland var han ledig på våren också. Därför hade han mycket tid att leka med oss. När jag var sex år köpte Einar en motorbåt.

Tidigt på våren när isen smällt värmde solen så skönt. Einar och jag var ute med båten långt innan någon annan hade sjösatt. Vi hade flera små öar i södra skärgården som vi kallade för våra öar. Tidigt kom blommor, gula blommor och styvmorsvioler som tog skydd av varandra i gropar och små ängar. På den tiden fanns det mycket fiskmåsar och ejdrar vid öarna. Vi följde deras utveckling vecka för vecka. Först byggde fåglarna med stor möda fina små bon. En vecka senare låg där ett ägg. Sedan två ägg, och blomtuvorna blev ännu yppigare. Måsarna lade alltid tre prickiga ägg. Ejdrarna gråbruna något större ägg. Ibland åt Einar ägg. Han hade ett knep för att se att de var ätliga. Lade han ägget i en pöl och det sjönk, så var det fritt fram att äta. I början av våren följde Einar och jag fåglarnas och blommornas utveckling. Mitt i sommaren åkte vi till Rörö, tant Judith, och bodde där. Ibland åkte vi fiskebåt från fiskhamnen till Rörö. Einar var ju själv fiskare när han var ung, och kände fiskare på alla båtar, Vi fick krabbor, räkor humrar, kräftor och fisk. Senare på sommaren for vi till Gillholmen, Axel och Annie. Sist på sommaren åkte vi till Mormors, lilla stuga i Floda, och plockade bär och svamp. Då hade Einar börjat arbeta och jag minns hur glada vi barn blev när hans moped hördes i den lilla backen. En gång stod vi barn och mumsade röda vinbär vid grannens häck. Farbror Svensson kom ut och tittade strängt på oss barn. Då sa lilla Sara röd om kinderna: ”Vi tar inga bär, vi bara står här.

Efter att vi barn flyttat hemifrån, lämnade Einar och Sylvia, radhuset i Bräcke. De fick en lägenhet vid Kyrkbytorget. Sylvia trivdes bra, men Einar hade svårt att må bra i en lägenhet. Efter alla år med lösningsmedel och farliga färger, fick Einar Parkinsons sjukdom. Han darrade och var konstant nedstämd. När han fick barnbarn beklagade han att ännu ett barn satts till denna världen. Tjugo år innan miljöpartiet fanns, var Einar miljökämpe. På vintern togs han in på ett vårdhem. Sylvia skulle opereras. Runt julen fick han komma hem till min familj. Han var där i tre dagar. ”Hur länge har du varit hos oss”, frågade jag utanför vårdhemmet. ”Två timmar”, svarade Einar. Några veckor senare gav han upp andan. Han blev så liten då. Han såg ut som en liten bebis.