Ida
föddes 1871. Hon dog 1955.
En kvinna hette Ida Kristensson. Hennes Pappa hette Anders. Han var född artonhundra fyrtiotvå. Mamman hette Olena Magnusdotter, och hon var född artonhundra fyrtiotre. När Anders och Olena gifte sig, övertog han ”hennes” släktgård, i Västra Röd, Harestad. Gården hade gått i arv, i flera hundra år. Det var här som den välkände ”Tysken på Röd” – många Röröbors ”anfader” huserade. Ida hade sex syskon. Tre systrar, och tre bröder. Själv var hon mellanbarn. Det var en mycket svår förlossning. Olena var nära att dö. Ingen trodde att barnet skulle överleva. De hämtade en läkare långtifrån. Det kostade massor, men Anders älskade verkligen, sin hustru, och ville göra allt för henne. Olena överlevde, och mot all förmodan, den tidigt födda Ida. Ida blev för alltid, sedd som det ”lilla” och älskade barnet, trots att hon inte alls var yngst. Ida tydde sig mycket till sin Mor. Hon fick göra så, eftersom hon var ”svag”. Olena var mycket skicklig på att sy, och brodera. Anders köpte en ny symaskin till henne. En sådan som man trampar. Hypermodern då. Svart med guldfärgsinläggningar. De var ju lite ”rika”.
Ida älskade att titta på när hennes Mamma sydde. Hon tänkte, ”en dag skall jag också sy”. Olena broderade. Ida såg, och lärde. De tvättade ofta i en å som rann nära gården. Ida hjälpte till, så gott hon kunde. När hon blev lite äldre ville Mor att hon skulle passa småsyskonen. Klas, och Laura, de minsta, tyckte sig ha två mammor. Ida gjorde vad man önskade. ”Då tycker nog Mamma mer om mig”, tänkte hon. Hon lärde sig brodera fint. Hon lärde sig passa barn. Hon lärde sig tvätta. Hon lärde sig sy. När Ida var lite större, var det hon som sydde kläder till sina syskon. Då blev det hon och Pappa. Det var Ida och Anders som om kvällarna gick ut runt gården, och inspekterade. Bara hennes katt var lika uthållig. Den katten var lik Ida, på många sätt. När den föddes, under lagården, var det den som var ynkligast. Ladugården stod på stengrund i hörnen, och inne vid. Ida och hennes lillebror Klas, kikade inunder, och kunde se den lilla kattfamiljen. Hennes storebror Carl ville dränka kattungarna. Ida grät, och hennes tårar räddade livet på den lilla kattungen. Den fick heta Laura, efter Idas minsta syskon. Hon skötte Laura så väl. Katten fäste sig vid Ida, och blev hennes bästa vän i många år.
Varje kväll gick Anders, Ida, och katten Laura, runt gården. Korna betade fridfullt på ängarna. Fåren sprang alltid emot dem när de kom. Små lamm var underbara att se på. Hönsen började bli lugnare i sin inhägnad, när kvällen kom. Kycklingarna vilade i sin bur. Klas och Ida matade kycklingarna med groblad, och annat grönt. Smörblommor stod kvar på ängen där korna betade. Tjuren blängde osäkert, ifrån sin kant. Kvigorna gick fridsamt i sin egen hage. Katterna kilade iväg. Bara Laura var kvar. Vattnet porlade friskt i bäcken. Det var lite brunt, men ändå helt rent. Det var kanske järn från markerna. Gödselstacken gick hönorna och pickade på förnumstigt. Tuppen sprang och skyndade på de hönor som inte ville gå till sängs. Väl hemma igen gick de in i köket, med katternas skålar. Ida såg det som sin uppgift, att fylla dem med fet mjölk, och sätta ut dem på trappen. Det Ida inte kunde, och aldrig riktigt lärde sig, det var att mjölka. Hur mycket hon än tittade, och prövade, så blev det inte bra. Det var så fysiskt. Kanske påminde det henne på något sätt, om hennes ömtålighet som liten. När katterna fått sina skålar, mumsade Ida lite tunt bröd, med smör på. Till det sval mjölk. Hennes Mamma bakade så bra. Ida ville lära sig att baka tunnbröd, så bra som Mor kunde.
Tillsammans med storasyster Kristin, kröp hon ner i soffan. Det var en kökssoffa som blivit över. De drog isär den och bredde ut sängkläderna. Den var brun med silver i strimmor, målat så fint. Ida sov alltid gott. Hon drömde aldrig hemskt, och behövde aldrig springa till Mamma och Pappa, som flera av hennes syskon. Hon var lycklig. Hennes Pappa, Anders var inte lika lycklig. Gården bar sig inte riktigt. Det var kanske för stort för Anders. Han och Olena, grälade allt oftare. Värst var det på kvällarna. Olena orkade inte med hans oro. Hon bad att få sova. Han visste inte riktigt hur han skulle byta tjurar med grannarna, så att det blev bra. Han kunde inte sälja kalvar, och grisarna, var inte att tala om. Ägg låg och ruttnade till sist. Anders begravdes i bekymmer. Till slut kunde de inte behålla gården. De flyttade till Göteborg, och Anders blev ölutkörare för Lyckholms bryggeri. Familjen flyttade runt en del, men hamnade till slut i Rosenhill, ovanför Mölndalsvägen. Ida kom till Rörö, som piga åt Oskar Bryngelsson. Han hade mist sin unga fru, och var ensam med ett barn. De blev kära och gifte sig. Ida och Oskar fick sju barn. Två av Idas systrar kom också till Rörö. Frida och Kristin. Deras farbror, Olof ”Skomakaren” Magnusson, fanns redan där.
En kvinna hette Ida Kristensson. Hennes Pappa hette Anders. Han var född artonhundra fyrtiotvå. Mamman hette Olena Magnusdotter, och hon var född artonhundra fyrtiotre. När Anders och Olena gifte sig, övertog han ”hennes” släktgård, i Västra Röd, Harestad. Gården hade gått i arv, i flera hundra år. Det var här som den välkände ”Tysken på Röd” – många Röröbors ”anfader” huserade. Ida hade sex syskon. Tre systrar, och tre bröder. Själv var hon mellanbarn. Det var en mycket svår förlossning. Olena var nära att dö. Ingen trodde att barnet skulle överleva. De hämtade en läkare långtifrån. Det kostade massor, men Anders älskade verkligen, sin hustru, och ville göra allt för henne. Olena överlevde, och mot all förmodan, den tidigt födda Ida. Ida blev för alltid, sedd som det ”lilla” och älskade barnet, trots att hon inte alls var yngst. Ida tydde sig mycket till sin Mor. Hon fick göra så, eftersom hon var ”svag”. Olena var mycket skicklig på att sy, och brodera. Anders köpte en ny symaskin till henne. En sådan som man trampar. Hypermodern då. Svart med guldfärgsinläggningar. De var ju lite ”rika”.
Ida älskade att titta på när hennes Mamma sydde. Hon tänkte, ”en dag skall jag också sy”. Olena broderade. Ida såg, och lärde. De tvättade ofta i en å som rann nära gården. Ida hjälpte till, så gott hon kunde. När hon blev lite äldre ville Mor att hon skulle passa småsyskonen. Klas, och Laura, de minsta, tyckte sig ha två mammor. Ida gjorde vad man önskade. ”Då tycker nog Mamma mer om mig”, tänkte hon. Hon lärde sig brodera fint. Hon lärde sig passa barn. Hon lärde sig tvätta. Hon lärde sig sy. När Ida var lite större, var det hon som sydde kläder till sina syskon. Då blev det hon och Pappa. Det var Ida och Anders som om kvällarna gick ut runt gården, och inspekterade. Bara hennes katt var lika uthållig. Den katten var lik Ida, på många sätt. När den föddes, under lagården, var det den som var ynkligast. Ladugården stod på stengrund i hörnen, och inne vid. Ida och hennes lillebror Klas, kikade inunder, och kunde se den lilla kattfamiljen. Hennes storebror Carl ville dränka kattungarna. Ida grät, och hennes tårar räddade livet på den lilla kattungen. Den fick heta Laura, efter Idas minsta syskon. Hon skötte Laura så väl. Katten fäste sig vid Ida, och blev hennes bästa vän i många år.
Varje kväll gick Anders, Ida, och katten Laura, runt gården. Korna betade fridfullt på ängarna. Fåren sprang alltid emot dem när de kom. Små lamm var underbara att se på. Hönsen började bli lugnare i sin inhägnad, när kvällen kom. Kycklingarna vilade i sin bur. Klas och Ida matade kycklingarna med groblad, och annat grönt. Smörblommor stod kvar på ängen där korna betade. Tjuren blängde osäkert, ifrån sin kant. Kvigorna gick fridsamt i sin egen hage. Katterna kilade iväg. Bara Laura var kvar. Vattnet porlade friskt i bäcken. Det var lite brunt, men ändå helt rent. Det var kanske järn från markerna. Gödselstacken gick hönorna och pickade på förnumstigt. Tuppen sprang och skyndade på de hönor som inte ville gå till sängs. Väl hemma igen gick de in i köket, med katternas skålar. Ida såg det som sin uppgift, att fylla dem med fet mjölk, och sätta ut dem på trappen. Det Ida inte kunde, och aldrig riktigt lärde sig, det var att mjölka. Hur mycket hon än tittade, och prövade, så blev det inte bra. Det var så fysiskt. Kanske påminde det henne på något sätt, om hennes ömtålighet som liten. När katterna fått sina skålar, mumsade Ida lite tunt bröd, med smör på. Till det sval mjölk. Hennes Mamma bakade så bra. Ida ville lära sig att baka tunnbröd, så bra som Mor kunde.
Tillsammans med storasyster Kristin, kröp hon ner i soffan. Det var en kökssoffa som blivit över. De drog isär den och bredde ut sängkläderna. Den var brun med silver i strimmor, målat så fint. Ida sov alltid gott. Hon drömde aldrig hemskt, och behövde aldrig springa till Mamma och Pappa, som flera av hennes syskon. Hon var lycklig. Hennes Pappa, Anders var inte lika lycklig. Gården bar sig inte riktigt. Det var kanske för stort för Anders. Han och Olena, grälade allt oftare. Värst var det på kvällarna. Olena orkade inte med hans oro. Hon bad att få sova. Han visste inte riktigt hur han skulle byta tjurar med grannarna, så att det blev bra. Han kunde inte sälja kalvar, och grisarna, var inte att tala om. Ägg låg och ruttnade till sist. Anders begravdes i bekymmer. Till slut kunde de inte behålla gården. De flyttade till Göteborg, och Anders blev ölutkörare för Lyckholms bryggeri. Familjen flyttade runt en del, men hamnade till slut i Rosenhill, ovanför Mölndalsvägen. Ida kom till Rörö, som piga åt Oskar Bryngelsson. Han hade mist sin unga fru, och var ensam med ett barn. De blev kära och gifte sig. Ida och Oskar fick sju barn. Två av Idas systrar kom också till Rörö. Frida och Kristin. Deras farbror, Olof ”Skomakaren” Magnusson, fanns redan där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar