Anders
var född 1790. Han dog 1877.
Anders Åberg var som stor, först gift med Lena Persdotter. De gifte sig år artonhundra arton, och fick fem barn. Lena dog år artonhundra tjugosex. År artonhundra tjugonio gifte Anders om sig med Chatarina Olofssdotter. Hon var född sjuttonhundra åttionio i Norum. Anders blev åttiosex år gammal. Chatarina åttiofem. Anders Pappa hette Petter Andersson Åberg. Han var född i Kungälv sjuttonhundra sextio. Han flyttade till Rörö sjuttonhundra åttiosju för att bli dräng hos Anders Olsson och Karin Olsdotter. Mamma hette Lena Larsdotter. Hon var född sjuttonhundra sextiosex, i Björlanda. Föräldrarna gifte sig år sjuttonhundra nittio. Anders hade åtta syskon. Två pojkar, och sex flickor. Anders var äldsta barnet. Närmast i ålder var Malena. Hon var bara två år yngre. Den pojke som var närmst i ålder var Bryngel. Han var fyra år yngre. När Anders föddes hade Pappa bott bara tre år på Rörö.
Anders förlossning var inte okomplicerad. Han var Lenas första barn. En kunnig kvinna från byn, var med. Petter vankade oroligt utanför dörren. Det dröjde, och dröjde. Till slut kom kvinnan ut. Hon vinkade till sig Petter. ”Nu kan han komma in”, sa hon. Petter gick nervöst in. I famnen på sin hustru, låg ett litet rosa knyte. Petter stammade. ”Vad blev det”, fick han ur sig till sist. ”Det blev en ”pöjk”, svarade Lena stolt. Det var ett under. Nu fanns det en människa till, och de hade nu blivit en riktig familj. Anders blev ett år. Han blev två år. Han väntade på syskon. Så kom syskonet till slut. Det var en flicka. Anders hade aldrig tänkt på att det kunde bli en flicka. ”Går den att leka med”, frågade han Mamma? När Anders var fyra år fick han så en bror. Han blev mycket glad. Sedan blev det sex syskon ytterligare, men de som betydde mest för honom var Malena och Bryngel. Familjen flyttade, på ön. De fick en stor trädgård, med träd och blommor i. Det tyckte Anders om. Anders familj hade gott ställt. Pappa Petter tjänade ganska bra, och kunde framförallt hålla i pengarna. På den obebyggda sidan av ön, gick boskap, och betade. Till väster låg markerna släta och kala. Förutom ängar och sänkor, där det växte gräs och klöver. Där tyckte boskapen om att beta.
Anders Pappa gick ut i ett vadlag, och fiskade. På Rörö, fanns flera vadlag. Det var lite större båtar, som kunde gå längre ut, i västerhavet, och fiska rikligt. Anders tyckte mest om den lilla eka Pappa hade. Anders var väldigt stark för sin ålder, och följde gärna med Pappa på småfiske. Oftast åt öster. Där blev det aldrig farligt. Rörö skyddade mot vindar från väster, och stora vågor. På Rammen var ett stoj och liv. Det var ännu ”den stora sillperioden”, som hade förändrat Pappa Petters liv, så radikalt. Perioden varade från sjuttonhundra fyrtiosju till artonhundra nio. Det var ett glam, och ett stim. Anders tyckte mycket om att gå till Rammen. Det var spännande med grumsdammar, hus, och lagerbyggnader. Han hjälpte gärna till att ro Pappas eka. ”En gång skall jag bo här”, tänkte Anders. Han älskade stim och liv. Anders hade en lekkamrat, som hette Olof. De var jämngamla, och lekte så bra. Ofta lekte de att de fiskade på västerhavet. De gjorde små båtar av säv och vass, och seglade med dem till vik, efter vik. De blev så skickliga, att de kunde segla precis, dit de ville. Till slut kunde de segla till små skär mellan Rörö och Rammen. Vända där och komma tillbaka. De kunde bara inte byta last därute.
Anders drömde om fjärran länder. ”När jag blir stor skall jag segla på England”, tänkte han. Pappa hade berättat om England, och Skottland. ”Om jag inte kan segla dit så vill jag i alla fall bli lots”, tänkte han. Lots visste han vad det var. Det är någon som hjälper främmande båtar in till Göteborgs kajer, och mötesplatser. Anders hade varit i Göteborg, några gånger med Pappas vadlag. I fiskhamnen. Han visste, att det var den stora staden. ”En gång skall jag fara dit”, tänkte han. När han var tretton år, tog han och Olof, Pappas eka. Petter var ute i väster och fiskade. Pojkarna lade ut från land. Anders visste var varje böe låg i Rörös hamninlopp. De hissade seglet, och gick i ganska god fart mot Hyppeln. Han kände vägen ner till Knippla och Björkö. På Björkö, hade han och Pappa, handlat ibland. De svängde av vid Hyppeln, och länsade i god fart mot Burö. Det gick bra. När de seglade söderut, i fjorden mellan Björkö, och Hälsö, började ett nervöst tvivel komma upp i Anders sinne. Han slog bort det, och tänkte att han var stor nu. De tog in mot Lilla Varholmen, och följde fastlandet, mot Arendal. Det låg en fästning till höger. Nu visste Anders att de var rätt. Det var en underbar känsla när älven öppnade sig brett och välkomnande. På den södra sidan tog de land, vid den brygga som blev hamn för färjan mot Hisingen senare. De vandrade i skogen, där ”röda sten” ligger. Krigsfartyg, syntes, och påminde om den ännu större världen utanför. Anders skulle bli lots. Det var lagom. Taube fanns inte ännu, och det var stort att komma till Göteborg. År artonhundra tolv gick Anders till sjöss. Han blev sedermera mästerlots, och Rörös mest välbeställde man. Anders träffade Chatarina. De gifte sig artonhundra tjugonio, och fick två barn. Anders fick sju barn. Det yngsta hette Charlotta. Henne tyckte Anders särskilt om. Hon var ju alltid ”Lillan”, för honom.
Anders Åberg var som stor, först gift med Lena Persdotter. De gifte sig år artonhundra arton, och fick fem barn. Lena dog år artonhundra tjugosex. År artonhundra tjugonio gifte Anders om sig med Chatarina Olofssdotter. Hon var född sjuttonhundra åttionio i Norum. Anders blev åttiosex år gammal. Chatarina åttiofem. Anders Pappa hette Petter Andersson Åberg. Han var född i Kungälv sjuttonhundra sextio. Han flyttade till Rörö sjuttonhundra åttiosju för att bli dräng hos Anders Olsson och Karin Olsdotter. Mamma hette Lena Larsdotter. Hon var född sjuttonhundra sextiosex, i Björlanda. Föräldrarna gifte sig år sjuttonhundra nittio. Anders hade åtta syskon. Två pojkar, och sex flickor. Anders var äldsta barnet. Närmast i ålder var Malena. Hon var bara två år yngre. Den pojke som var närmst i ålder var Bryngel. Han var fyra år yngre. När Anders föddes hade Pappa bott bara tre år på Rörö.
Anders förlossning var inte okomplicerad. Han var Lenas första barn. En kunnig kvinna från byn, var med. Petter vankade oroligt utanför dörren. Det dröjde, och dröjde. Till slut kom kvinnan ut. Hon vinkade till sig Petter. ”Nu kan han komma in”, sa hon. Petter gick nervöst in. I famnen på sin hustru, låg ett litet rosa knyte. Petter stammade. ”Vad blev det”, fick han ur sig till sist. ”Det blev en ”pöjk”, svarade Lena stolt. Det var ett under. Nu fanns det en människa till, och de hade nu blivit en riktig familj. Anders blev ett år. Han blev två år. Han väntade på syskon. Så kom syskonet till slut. Det var en flicka. Anders hade aldrig tänkt på att det kunde bli en flicka. ”Går den att leka med”, frågade han Mamma? När Anders var fyra år fick han så en bror. Han blev mycket glad. Sedan blev det sex syskon ytterligare, men de som betydde mest för honom var Malena och Bryngel. Familjen flyttade, på ön. De fick en stor trädgård, med träd och blommor i. Det tyckte Anders om. Anders familj hade gott ställt. Pappa Petter tjänade ganska bra, och kunde framförallt hålla i pengarna. På den obebyggda sidan av ön, gick boskap, och betade. Till väster låg markerna släta och kala. Förutom ängar och sänkor, där det växte gräs och klöver. Där tyckte boskapen om att beta.
Anders Pappa gick ut i ett vadlag, och fiskade. På Rörö, fanns flera vadlag. Det var lite större båtar, som kunde gå längre ut, i västerhavet, och fiska rikligt. Anders tyckte mest om den lilla eka Pappa hade. Anders var väldigt stark för sin ålder, och följde gärna med Pappa på småfiske. Oftast åt öster. Där blev det aldrig farligt. Rörö skyddade mot vindar från väster, och stora vågor. På Rammen var ett stoj och liv. Det var ännu ”den stora sillperioden”, som hade förändrat Pappa Petters liv, så radikalt. Perioden varade från sjuttonhundra fyrtiosju till artonhundra nio. Det var ett glam, och ett stim. Anders tyckte mycket om att gå till Rammen. Det var spännande med grumsdammar, hus, och lagerbyggnader. Han hjälpte gärna till att ro Pappas eka. ”En gång skall jag bo här”, tänkte Anders. Han älskade stim och liv. Anders hade en lekkamrat, som hette Olof. De var jämngamla, och lekte så bra. Ofta lekte de att de fiskade på västerhavet. De gjorde små båtar av säv och vass, och seglade med dem till vik, efter vik. De blev så skickliga, att de kunde segla precis, dit de ville. Till slut kunde de segla till små skär mellan Rörö och Rammen. Vända där och komma tillbaka. De kunde bara inte byta last därute.
Anders drömde om fjärran länder. ”När jag blir stor skall jag segla på England”, tänkte han. Pappa hade berättat om England, och Skottland. ”Om jag inte kan segla dit så vill jag i alla fall bli lots”, tänkte han. Lots visste han vad det var. Det är någon som hjälper främmande båtar in till Göteborgs kajer, och mötesplatser. Anders hade varit i Göteborg, några gånger med Pappas vadlag. I fiskhamnen. Han visste, att det var den stora staden. ”En gång skall jag fara dit”, tänkte han. När han var tretton år, tog han och Olof, Pappas eka. Petter var ute i väster och fiskade. Pojkarna lade ut från land. Anders visste var varje böe låg i Rörös hamninlopp. De hissade seglet, och gick i ganska god fart mot Hyppeln. Han kände vägen ner till Knippla och Björkö. På Björkö, hade han och Pappa, handlat ibland. De svängde av vid Hyppeln, och länsade i god fart mot Burö. Det gick bra. När de seglade söderut, i fjorden mellan Björkö, och Hälsö, började ett nervöst tvivel komma upp i Anders sinne. Han slog bort det, och tänkte att han var stor nu. De tog in mot Lilla Varholmen, och följde fastlandet, mot Arendal. Det låg en fästning till höger. Nu visste Anders att de var rätt. Det var en underbar känsla när älven öppnade sig brett och välkomnande. På den södra sidan tog de land, vid den brygga som blev hamn för färjan mot Hisingen senare. De vandrade i skogen, där ”röda sten” ligger. Krigsfartyg, syntes, och påminde om den ännu större världen utanför. Anders skulle bli lots. Det var lagom. Taube fanns inte ännu, och det var stort att komma till Göteborg. År artonhundra tolv gick Anders till sjöss. Han blev sedermera mästerlots, och Rörös mest välbeställde man. Anders träffade Chatarina. De gifte sig artonhundra tjugonio, och fick två barn. Anders fick sju barn. Det yngsta hette Charlotta. Henne tyckte Anders särskilt om. Hon var ju alltid ”Lillan”, för honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar