Bryngel

Bryngel föddes 1831. Han dog 1885.

Bryngel Olsson var född och uppväxt på Hönö, Heden. Han hade en halvbror. Själv kallades han oäkta. Det innebar att han var född utanför äktenskapet. Den Pappa Bryngel levde med, hette Olof Olsson. Han var Mästerlots. Född sjuttonhundra nittiotre. Bryngels bror hette August.  Hans Mamma hette Johanna Hansdotter. Hon var född sjuttonhundra nittiosex, på Flateby Mellangård i Harestad. Johanna tjänade som piga hos storbonden där hon bodde, när hon blev större. Hon såg bra ut, och många fäste blicken, på henne. Hon kom till Hönö Heden och tjänade där. Artonhundra nitton gifte hon sig med Olof. Förlossningen av Bryngel gick bra. Hennes Mamma hade lovat att ta hand om barnet, om Johanna inte kunde själv. Barn fanns över allt, så Bryngel blev inte ensam. Han hade ju också sin bror att leka med. Han tog även små saker som Mamma hade, trådrullar, och nystan, älskade han att leka med. Olof hade en liten båt, som han fiskade med. Den gick att segla. Bryngel satt i båten och låtsades ro när han var liten. Båten var väl förtöjd i land, i viken den låg i. Han tog en åra och rodde så mycket han orkade. Vattnet plumsade, och plaskade. Lille Bryngel kände sig märkvärdig.

Hans bästa vän, och lekkamrat, hette Arvid. Arvid var sladdbarn i sin familj, och van att bli älskad. Inte bara av Mor och Far, men av syskonen också. Bryngel älskade Arvid. De lekte i den lilla viken. Ibland var Bryngels bror, August också med. De fångade räkor, och sandskäddor med händerna. Det vimlade av liv i vattnen då. Havet var fullt av liv. Vattnet som var vänligt och mjukt på sommartid, var gnistrande rent. Maneter låg uppspolade på stranden. De var röda, gula, och blå. Torkade fläckar som brändes om man gick för nära. Ibland kokade Bryngel, August, och Arvid räkor, när Pappa var med. De samlade ilandfluten ved, som låg grå, och torr uppe i viken. Pappa gjorde upp en eld, i sanden. Barnen hade plockat torr säv, vass, och gräs, till tändvirke. Det flammade så skönt, och värmde i kvällningen. De satte en gryta på stenar runt elden. Räkorna dog genast, i det heta vattnet. När de kokat en stund blev de röda. Bryngel brukade äta dem med skal och allt. Bara huvudet, tog han bort.

Ibland gick Bryngel på promenad, med endast Pappa. De gick i markerna söder på ön. Ibland nästan där man ser Fotö. Han visste inte då, att om hundra år skulle en släkting, en ung flicka, på midsommarafton, bli rammad i vattnet. Dödad i mörkret av en båt som sedan försvann i natten. Marken var täckt av blåklockor, gullvivor, och hundkex. Bryngel drömde en gång, att han kröp in i en blåklocka på ängen. Nypon och rosor, kantade stigen. Små svartvita flugsnappare, kivades med ärlor, och steglits. Ute på bergen, nära stranden låg måsar på reden. Tärnor dök och nuddade håret, när de kom nära ett bo. Gråstrimmiga ungar kröp ihop och gömde sig i gräset, vid klippor, och bergsskrevor. Bryngel tyckte så mycket om sin Pappa. ”När jag blir stor skall jag också bli lots”, tänkte han. Åren gick och Bryngel blev äldre. Schartau ville inte att man skulle dansa. Klockaren, som ibland kom på besök, ville det inte heller. Katekesen ordade strängt och hårt. Psalmboken var vänligare. Bryngel lärde sig att rabbla, men han tyckte inte om det. Han funderade hellre själv, och han tänkte att Gud, nog inte tyckte så illa om dans. ”Människan är ju Guds avbild”. ”Vill vi dansa, så vill väl Gud det”, tänkte han.

Bryngel tänkte på flickor. Han var tretton år, och ganska stor till växten. Stora är ju gifta, så någon mening är det väl med det. Barn kom till världen. De älskades och behövdes, för släktets fortlevnad. Bryngel grubblade. Han ville inte göra Gud förargad. Samtidigt växte hans längtan. När Bryngel var arton år, tog han och August båten, och lade ut från land. Det blåste mjukt från väster, och de hissade seglet. Vinden tog tag, och de länsade i behaglig fart, åt öster. Målet var Björkös södra udde. Där skulle dans ordnas. Många båtar tog samtidigt kurs på dansstället. August hade lite starkt. ”Gud tycker nog att vi får vara glada”, sa han. August och Bryngel drack lite av det starka. De gick sedan upp till dansbanan. Där spelade så en grupp av ett dragspel, och tre fioler. Marken gungade under Bryngel. Det lät så att världen snurrade. På en bänk satt flickor på rad. Väntande på att bjudas upp. Det dansades. Bryngel fann sig så stående vid vattnet. Bredvid honom var Charlotta Åberg, från Rörö. Något tog i honom, och förde honom närmre. De kysstes. Bryngel var kär. Charlotta från Rörö, var jämngammal med Bryngel. Åren efter var Bryngel ofta ute på Rörö. Charlottas Pappa, Anders Åberg tyckte inte att Bryngel var ett gott parti. Anders var ganska rik, och kunde inte tänka sig att dottern gifter sig med en ”oäkting”. Men Anders var Mästerlots. Det var Bryngels Pappa också, så till sist gav Anders med sig. År artonhundra femtioåtta stod brölloppet. De gifta var då tjugosju år. Bryngel flyttade till Rörö, och ett nytt äventyr började.