Evald

Evald föddes år 1902. Han dog år 1980. 

Klas var mellanbarn, med två bröder, och två systrar. Klas närmaste vän var Evald. Evald var redan som liten, lite speciell och annorlunda. Evald var sladdbarn med sju syskon. De bodde i Källviken, Bokenäs, i norra Bohuslän. Evald såg inte så bra. När han föddes, sa doktorn, som kallades på, att Evalds Mor inte fick få fler barn. Det var svårt för henne, och hennes man som började gå till andra kvinnor. Det fanns i Lysekil flera kvinnor som inte var så nogräknade. Evalds Far kunde inte motstå frestelsen, nu när hustrun, var förbjuden. Evald växte upp i en splittrad och olycklig familj. Evalds Pappa, Knut, gjorde av med alldeles för mycket pengar. Han började också dricka, och var ofta hemifrån. Han hade en eka i vattnet vid Källviken, som gick att segla, på läns ganska bra. Den använde han bara för att fara till staden. En gång blev det storm när han var i Lysekil. Det var med nöd och näppe han klarade livet. Som tur var blåste det från väster. Knut var stark, och orkade ro båten till en liten ö på vägen. Där slog han läger, och sov i det mjuka gräset, på en udde. Nästa dag bedarrade vinden. Knut lade ut från land, hissade seglet, och tog sig försiktigt hem. 

Evalds större bröder skötte deras lilla odlingstäppa. De fiskade också, när inte Knut använde båten. Det var ett hårt liv, och Evalds Mor förbannade sitt öde. Hon kunde knyppla och brodera. Det gick att sälja, och lite mat räckte avkastningen till. Evald var minst. Han lyssnade gärna, men gjorde inte mycket. Hans dåliga syn gjorde honom osäker. Han blev också osäker av föräldrarnas ständiga bråk. Hans Mamma, Matilda, grälade ständigt på Knut, som ljög, och försvarade sig okänsligt hårt. Han tyckte att det var han, som var straffad. Matilda tyckte att det var hon. Klas lärde känna Evald när de var fem år. Evald lekte inte så mycket. Ibland fantiserade han, och berättade om främmande trakter. Han hade nog lyssnat på de större, och kom ihåg varje ord han hört. Ibland satt han i vedboden, och bara fantiserade. Klas lyssnade gärna. 

Evald var så annorlunda. Antingen var han bara tyst, och stilla, eller också var han fylld av historier och tankar. I skolan trivdes Evald. Han tyckte om att lyssna till läraren, som hade ett händelserikt liv bakom sig. Evald lärde sig gärna att rabbla alfabetet. Han tyckte särskilt om att räkna. Det han inte var förtjust i, var att lära sig psalmer utantill. Där var Klas annorlunda. Allting som hade med religion att göra älskade Klas. Som stor blev Klas frireligiös. Han sålde religiösa skrifter, och knackade dörr. Evald flyttade aldrig hemifrån riktigt. Han följde med på frikyrkliga möten. Män och kvinnor blev hysteriska. De skrek, och kastade sig på golvet. Evald blev rädd. Han såg dåligt, och blev otrygg, när folk betedde sig vansinnigt. Han ville inte följa med till frikyrkan mer. Evald tjänade lite pengar genom att knacka dörr, och sälja små saker. Som vuxen tog han sig in till Göteborg. Han fick sova hos Klas. I Stigbergsbacken fanns en liten lokal. Där kunde Evald hämta tyger, tråd, bestick och, t.o.m. kängor. Evald betalade ingenting. Han fick redovisa efter försäljning. Han begav sig till sitt hem, och knackade dörr. Många köpte. Han begav sig längre upp i Bohuslän, och också in i landet. För honom blev det naturligt att sova under öppen himmel. Ibland fick han sova i en ladugård. Några gånger fick han t.o.m. sova på källarvind, eller i ett uthus. Det var tyger och sytråd, som gick bäst. När en fru blev glad, hände det att Evald fick mat. Han åkte ständigt in till Stigbergsgatan och redovisade, samt fyllde på med nya varor. Han lärde känna andra ”knallar”. De hade ett eget språk, som kallades ”gråspråket”. Det var obegripligt, för vanligt folk. 

En doktor som Evald träffade när han var mycket sjuk, tittade bekymrat på honom. Det var inte bara i högsommaren, som Evald knallade. Det var också på tidig vår, och sen höst. Det var inte konstigt att Evald, blev sjuk. Denna gång trodde Evald, att han skulle dö. Det var emellertid, inte därför doktorn tittade bekymrat. Doktorn sa, ”är Evald galen?”. Evald blev intagen på Sankt Görgens sjukhus. Han fick starka glasögon, och såg världen på ett nytt sätt. Där var han i tolv år. Dagarna var lika. Evald längtade ut till sitt fria liv under Almarna vid vägen. Han drömde om sin ungdom och tänkte på Mor och Far, som nu var borta. En gång var han förälskad. Det var Stina i Källviken. Han var fyra år, och hon var tre. Sitt ”gråspråk”, kunde han träna. Det fanns fler knallar, på Sankt Görgen då. Efter tolv år kom det en ung läkare till avdelningen. Läkaren talade med Evald. Han sa, ”Evald är frisk”. Evald fick bo hos en av sina äldre bröder. Han gick gärna ut, och sov under Almarna. Evald var ”frisk”, till slut.
Besök också: www.ordklasser.se