torsdag 17 april 2014

Petter



Petter föddes 1760. Han dog 1807.

Petter Andersson Åberg föddes i Kungälv. Han var bosatt på Rörö i vuxen ålder. Petter flyttade till Rörö sjuttonhundra åttiosju för att bli dräng hos Anders Olsson och Karin Olsdotter. Han fick nio barn. Tre pojkar. Sex flickor. Först Anders, som föddes sjuttonhundra nittio. De barn som var närmast Anders i ålder var Malena, född sjuttonhundra nittiotvå. Och Bryngel, som föddes sjuttonhundra nittiofyra. Petter var gift med Lena Larsdotter, född sjuttonhundra sextiosex i Björlanda. Hon dog artonhundra trettiofem på Rörö. Petter var nummer tre i en syskonskara om fem barn. Det var tre flickor och två pojkar. Petters bror hette Olof, och var fyra år äldre. Närmst i ålder var Karin. Hon var två år äldre. Han fick två yngre systrar. 


Petters födelse gick bra. Hans Mamma, Lena, hade lätt för att föda. Hon var bred över höfterna, och hade nog klarat bra av fler barn, än vad hon fick. Petters Pappa hette Anders Åberg. Vid förlossningen var en kunnig, äldre kvinna med. Anders väntade oroligt i rummet utanför. Efter bara några timmar, kom kvinnan ut. Hon vinkade på Anders, och bad honom stiga in. Anders såg det lilla barnet. Han behövde inte fråga vad det blev. Han visste att det skulle bli en pojke. Så var det också. Petter döptes i Kungälvs kyrka. I den församling de hörde till. Anders var dräng på den största gården i stiftet. Han var mycket religiös. Det var ju alla på den tiden, men alla älskade inte religionen, så som Anders gjorde. Lena var piga i gården. Hon tålde Anders religiositet bra. ”Det är bäst att tiga”, tänkte hon ofta. Petter växte upp. Han lekte med sin bror, Olof. Gården de var på låg helt nära älven. Pappa hade en liten båt där. Det bästa de visste var att vara ute med båten. Ibland rodde Pappa mot strömmen. Älven delade sig en bit upp. En del, kallades ”Nordre älv”. Det var den delen som gick till gården. Den andra delen kallades ”Göta älv”. Den ledde ned till Säve, och Göteborg. När Pappa rodde upp i älven, kom de till det ställe där älven delade sig. Där hette det ”Bohus”. Därifrån kunde de driva med strömmen ned mot Säve. Det var mycket spännande. Vattnet var helt rent. Pappa sa att det kom från en stor sjö, som kallades ”Vänern”. Älven rann ut i havet. Där hade Petter, Olof och Pappa varit, några gånger. Det salta vattnet från havet, kunde komma in i älven. Där sött och salt vatten möttes, var det mycket vågor som krusades på ytan. Det var i Nordre älvs mynning. 

Det salta vattnet kom aldrig, särskilt långt upp i älven, även om den rann sakta ibland. En gång såg de krusningarna på vattenytan, ända uppe vid Kornhall, men det hörde till ovanligheterna, att havet nådde så långt in. Ibland fiskade de. I älven fanns många slags fiskar. Vanligast var ändå gädda, och abborre. Ibland fick de brax eller gös. Att fiska var alltid roligt och spännande. På gården fanns många sorters djur. Vid sommaren betade kor på ängarna. De unga korna, kvigorna, gick för sig själva. Pappa jobbade mycket med stängsel. I gamla tider byggde man gärdsgårdar av sten. Det var ett tungt slit. De använde fortfarande ängar som var inramade av sten, men det behövdes nya betesmarker. Pappa gjorde inhägnader av trä. Det var mycket jobb med det också. Tyvärr ruttnade träinhägnaderna också fort. Det var oftast björkslanor, fulla av säv. I en inhägnad för sig själv gick ungtjurar. De flesta skulle snart bli mat. Det visste Petter. I en stor hage gick fåren. Några var svarta, men de flesta var vita. Det var fest när pigorna klippte fåren. Några drängar hjälpte till. Det var tävling, om att klippa fortast. Det tyckte Petter var spännande att se. Det var också roligt att se lammen, bland fåren. De var så söta. Söta var också flickorna på gården. ”När jag blir stor skall jag gifta mig med Karin”, tänkte Petter. Karin var ett år yngre. Bra på det mesta, ljus och lockig. Han vågade inte säga någonting till sin bror. Då hade han blivit utskrattad. Hästarnas hage var också stor. Det var ”ardennerhästar”. De var grova och starka. Pappa brukade använda dem, när han släpade timmer från skogen. De kom också bra till pass när husbonn, med familj åkte till kyrkan. Pappa tyckte ändå att det var hans hästar. 

I ladugården byggde svalorna bo upp vid taket. Ungarnas pip hördes oavbrutet. Därinne höll grisarna till i små bås. Det var varmt och mörkt därinne. Fönstren var för små, tyckte Petter. När han gick fram till grisarna snodde de runt, och grymtade. I ett bås fanns en jättestor galt. I ett annat flera suggor, med gulliga ungar. De pep och väsnades, när Petter kom nära. Under golvet, i ladugården bodde katterna. Alla på gården älskade katter. Dom fick bara inte bli för många. Pappa brukade dränka kattungar. Han stoppade de nyfödda i en påse av tyg. Några stenar låg i botten. Han knöt om där uppe, och kastade påsen i en damm. Påsen sjönk. Petter tänkte på att kattungarna ännu var blinda. ”Kanske de inte förstår vad som händer”, tänkte Petter. ”Kanske de inte lider”. Petter tänkte ofta på kattungarna. När Petter var tjugosju år, flyttade han till Rörö, och blev dräng där. Han fastnade för Lena Larsdotter. De blev kära, och gifte sig. Lena var lotsänka, och hade det gott ställt. De fick det bra. Petter tjänade ganska mycket, och kunde framförallt hålla i pengarna. Det blev aldrig hans barndoms kärlek, men det blev något lika bra. Lena var också ljus och blåögd, med lockigt hår.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar