måndag 14 april 2014

Klas



Klas föddes år 1900. Han dog år 1986.

Klas föddes år nittonhundra. Han dog nittonhundra åttiosex. När Klas var liten, hade han en vän som hette Evald. De trivdes tillsammans. Evald var ovanlig. Det var Klas också. Klas föddes i Källviken, Bokenäs i Bohuslän. Som liten lärde sig Klas att läsa väldigt tidigt. Klas trivdes i skolan. Där fick han höra berättelser om fjärran länder, och landskap. Klas var sladdbarn i en syskonskara om sju barn.  Han gick ofta ensam. Då var det bra att kunna gå till Evald. De satt i Evalds vedbod, och fantiserade tillsammans. Henric Schartau, var känd för sina psykologiska, och karismatiska predikningar. Klas ville bli som Schartau. Han övade sig genom att predika för Evald. Ibland gick de ut, och Klas ställde sig på en hög sten. Han predikade för Evald. Evald lyssnade. Evald var tyst för det mesta. Det tyckte Klas om. 


Ibland var Evald helt annorlunda. Han var fylld av idéer och tankar. Evald drömde om fjärran länder. Det gjorde Klas också. Fast mer och mer tänkte Klas på religionen. Läraren uppfattade Klas tro och tankar. En gång på våren när Klas var nio år gammal, fick han en katekes av läraren. Det var ”den lilla” katekesen. Klas läste och läste. Han predikade för Evald. Han stod på stenen invid äppelträdet. De vita blommorna föll som snö över honom, när han skrek ut sanningar ur boken. Ängen omkring var nyslagen och doftande. Rosenbuskarna var prunkande av röda blommor. Vid vedboden växte krasse och ringblommor, i gult och rött. Uppåt berget, klättrade ljungen, frodig och rosa. Huset syntes bakom träden. Det var rött med vita knutar. När predikan var över, satte de sig tillsammans. De fantiserade om vad som skulle komma sedan. På kvällen somnade Klas med boken vid sin sida. Mamma stoppade om honom, och smekte hans kind. Klas somnade. Han drömde om att han och Schartau var vänner. När han vaknade var det söndag. Pappa och han skulle fara till kyrkan senare på dagen. Sankt Botulfs kyrka låg en bra bit bort. Därför gav sig Far och Klas iväg med god marginal. Klas älskade prästen. När han kom hem hade han mer att predika för Evald. I Källvikens hamn hade Pappa en båt. Det var en ovanligt stor eka, som gick att segla. Klas och Evald var ofta där. De satt i båten och låtsades segla. De fantiserade om att segla till Norge. Klas närmsta bror, hade varit där. I Norge fanns pingströrelsen. Det var kristna, med ett helt nytt sätt att vara. Klas ville dit. 
 
En dag när Klas och Evald var fjorton år, var de i båten, med Klas närmsta bror, Anders. Anders var sex år äldre. De gick ut med båten klockan sju på morgonen. De satte seglet, och styrde mot Lysekil. Det blåste lätt från söder, så båten tog god fart. De styrde ut mot havet. Land låg ändå nära. De tog in mot Smögen, och länsade sakta med revat segel, genom rännan. Efter några timmar passerades Hunnebostrand. De gick ute till havs, men Anders kunde vägen. Han var tjugo år, och hade fiskat långt norr i Västerhavet. På avstånd, in i land, syntes Bovallstrand. Hamburgsund passerades. Klockan var tre på eftermiddagen. ”Är ni nöjda nu”, sa Anders. De tog in i Fjällbacka. Klas var inte nöjd, men han förstod att klockan skulle bli för mycket, om de fortsatte. Särskilt besvärligt, skulle det bli att ta sig hemåt, i sydlig vind. De köpte lite mat. Satt på bryggan i Fjällbackas hamn, och njöt av det nya. Det var sent på kvällen, när de trötta kom hem. En sak hade Klas ändå lärt sig. Det går att ta sig fram, bara man har tid. Klas blev nitton år. Han drömde om Pingstkyrkan. I Göteborg fanns Smyrnaförsamlingen. Lewi Petrus, hörde dit. Lewi var som en Schartau, men levande, tänkte Klas. Han tog sig till Göteborg. 
 
I Majorna hittade han en ledig lägenhet. Det var en etta med dass på gården. Soptunnor. Modern alltså. Den kostade därefter. Klas fick jobb som springpojke, hos en skomakare. Lönen räckte till hyra och mat. På hans första möte i Smyrnaförsamlingen, talades i tungor. Människor kastade sig på golvet, som i kramp. Reste sig sedan upp och talade främmande språk. Prästen välsignade. Klas kände hur allting började snurra. Han föll till golvet. Efter en stund reste han sig. Ord kom ur hans mun. Ord han inte förstod. Klas kände sig lycklig. Pastorn tog fram honom till podiet. ”I dag har en ny människa kommit till saligheten”, sa han. Klas ansikte dränktes i vatten. ”I Gud faders namn välsignar jag dig”, sa pastorn. Klas hade aldrig känt sig så lycklig. Han var nu upptagen i församlingen. Han var också upptagen till Gud. Klas tog sig ned till bänkarna igen. Han fick ett blad med sig hem. Där stod mer om Gud, och församlingen. Klas läste och begrundade. Han somnade på sin gråa soffa. Efter det knackade Klas dagligen dörr. Han delade ut församlingens tidning. Klas gifte sig aldrig. Han var lycklig ändå. Ett Guds barn, som talade i tungor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar