Soffan

Soffan.

Kaninen Ida vaknade. Gäspade och sträckte på sig. Hon satte sig upp, och såg sig kring. Hon hade ett gult nattlinne på sig. Katten Jam sov på sin plats. Tom snarkade. Vred sig i sömnen. Drömmer nog, tänkte Ida. Agnes sov bredvid honom. Barnen låg i soffan, och sov stilla och lugnt. Hon reste sig upp, och tog av nattlinnet. Tog på en mörkblå kjol, och en ljusblå blus. Tvärrandiga knästrumpor. Skuttade upp på byrån. Tittade ut. Himmelen var blå. Det var tidig morgon i skogen. Hon kände på dörren. Öppnade försiktigt. Sval luft strömmade mot henne. Stängde dörren efter sig. Gick fram till trappan. Skuttade ned, till hallen. Fortsatte till köket. Dörren till Mormors rum stod öppen. Gick in dit. Soffan såg skön ut. I den öppna spisen låg några förkolnade vedträn på botten. Hon satte sig i den sköna fåtöljen. Där som farbror Uno brukade sitta. Hon tänkte på Uno. ”Nu börjar det bli drägligt om knäna”, sade han framför brasan. Det skrattade de många gånger åt. Han brukade berätta roliga saker. En gång hade Tranberg, grannen ovanför, mot skogen, lånat ett spett av Mormor. Tiden gick och han lämnade inte tillbaks det. Till slut kom han. Mormor och Tranberg, stod i jordgubbslandet. Hon fick spettet tillbaks. Då körde hon spettet en halv meter ned i jorden. Rakt genom Tranbergs fot! 

Så berättade Uno. Det skrattade vi många gånger åt. På hans minnesgudstjänst, såg vi hans dotter för första gången. Det blev också sista gången. Hon var lik Uno. Uno och hans vän Knut, brukade fäktas med pekfingret. Det slutade alltid med att man blev kittlad på magen. Mycket roligt. Ida skuttade ut i hallen, och gick in i verandan. Skålen var tom. Det var ännu svalt. Pelargonierna trivdes. De var röda och rosa. En vit blommade yppigt. Hon satte sig bekvämt, och funderade. Katten Jam gäspade. Krökte rygg, och sträckte på sig. Vaknade. Satte sig upp. Såg sig runt. Idas plats var tom. Tog av pyjamasen, och satte på en tunn tröja. Shorts och sockar. Tom och Agnes sov, liksom barnen. Kände på dörren. Öppnade. Huttrade lite. Det var svalt utanför sovrummet. Stängde försiktigt efter sig. Smög fram mot trappan. Tassade ned, till hallen. ”Hurra”, utbrast Ida, och kom fram. De kramades. Gick tillbaks till verandan. Jam följde med. Hans skålar var tomma. Det var tidigt. Månen hade inte gått ned ännu. Jag kan berätta om månen, sade Jam. Månen är jordens enda naturliga satellit och den femte största månen i solsystemet. Näst efter solen är månen, på grund av sin närhet, det klart ljusaste objektet på stjärnhimlen, sett från jorden. 

Månen gör sig också påmind genom tidvatteneffekter på jorden i form av ebb och flod. Med dess framträdande ställning på himlen och de regelbundna månfaserna har månen i alla tider fascinerat människan och lämnat ett stort kulturellt avtryck i den mänskliga historien. Månen vänder alltid samma sida mot jorden eftersom den befinner sig i en bunden rotation, och roterar därmed exakt en gång runt sin egen axel för varje varv den rör sig runt jorden. Ida såg ut över ängen. Jam låste upp ytterdörren, och hakade upp den mot väggen. De satte sig på trappan. Gullriset i rabatten mot huset var ymnigt och högt. Blomflugor, bin och humlor delade på dess nektar. De gammaldags rosorna i rabatten mot ängen lyste i röda och rosa färger. Gräset på ängen var glest. Gullvivor delade plats med blåklockor och klöver. Runt brunnen samlades lupiner. Rosa och blå. Gullregnsträden bar rikligt med gula blomklasar. Vid grinden stod lövträd. Hassel och lönn. Björk och kastanj. Tom vaknade. Gäspade och sträckte på sig. Satte sig upp, och såg sig runt. Idas plats var tom. Jams också. Agnes sov. Kysste henne på pannan. 

Barnen sov i kökssoffan. Tog av nattröjan, och bytte till en ny. Gick upp, och såg ut genom fönstret. Himmelen var blå. Jeansshorts och sockar. Kaminluckan var öppen. Några förkolnade pinnar låg på botten. Vedkorgen var tom. Öppnade dörren. Såg på klädgarderoben. Gick ned för trappan, till hallen. Tittade ut på verandan. Inga små var där. Gick in i köket, och rotade i skafferiet. Hittade mat till Ida, och Jam. Satte på kaffevatten. Gick ut på verandan. ”Hurra”, utbrast Ida. God morgon, sade Jam. De kramades. Tom serverade mat till de små. Tog kaffe själv, och satte sig på trappan. Solen silades genom björkarnas bladverk. Det började värma. Ida ville gunga. De gick runt huset. I mossan på berghällen, kröp två svarta skogssniglar. I rishögen borta vid häcken bodde Igelkottar. Ett stort hål vittnade om det. Jam kände doften av möss. En kopparorm ringlade i gräset. Gungan var upphängd på en bräda mellan två stora björkar. Ida satte sig i den. Jam sköt på. Hon gungade högre än någonsin tidigare. Ni verkar vara vänner, sade Tom. De små skrattade!