Hume

Hume:

Kaninen Ida sträckte på sig. Hon gäspade. Det var tidig morgon, i skogen. Hon satte sig upp, och såg sig kring. Katten Jam sov lugnt och tungt. Han gnydde i sömnen. Han drömmer nog om möss, tänkte hon. Tom och Agnes sov i sängarna. Barnen låg i kökssoffan. De sov lugnt. Ida hade ett sött rosa nattlinne, med volanger. Hon reste sig upp, och bytte till gul liten tröja, och en röd kjol. Knästrumpor. Hon skuttade fram till fönstret, och såg ut. Himmelen var blå. Skuttade ned, och gick fram till dörren. Öppnade. Sval luft strömmade mot henne. Kom ut i övre hallen. Sköt igen dörren efter sig. Smög sig ned för trappan försiktigt och lugnt. Satte sig på hallgolvet, och tog på sina tennisskor. Gick ut på verandan. Hennes skål var tom. Det var lite för svalt. Hon satte sig, och tänkte på Toms syster. Systern var läkare. Hon hade två döttrar. Den ena var politiker. Den andra trädgårdsmästare. Politikern bodde i landets huvudstad. Hon företrädde ett parti Ida inte sympatiserade med. Systern bodde på en ö. I ett omgjort hus. Gammalt i grunden, men helt renoverat. Det var utbyggt, och helt modernt inuti. Systern var snäll. Hon talade länge i telefon med Tom när han var bekymrad. Ida tänkte på Toms bäste vän. Han var kemiingenjör. På gamla dagar hade han blivit hög chef. Han var ofta ute och reste. Såg fram mot pensionen. 

Ida ville inte vara sämre än Jam. Hon berättade också om en filosof. David Hume föddes och växte upp i den skotska universitetsstaden Edinburgh. Han skrev sitt mest berömda verk Avhandling om människans natur (A Treatise Of Human Nature) 1735-37. I detta verk trädde Hume in djupare på områden som varit centrala för tidigare filosofer som Locke och Berkeley. För Hume var erfarenhet något nödvändigt för att kunna inhämta kunskap. Världen måste upplevas och när den upplevs fås intryck, vilka kan omvandlas till idéer som bildar ett visst fundament för verklig kunskap. Men som skall redogöras för är denna kunskapssyn behäftad med skeptiska aspekter. Hume använder ett exempel för att tydliggöra att kunskap inte finns a priori erfarenhet. Exemplet gäller två biljardbollars kollision. Medvetandet kan här inte på egen hand förutsäga skeendet efter kollisionen utan ”att rådfråga tidigare erfarenheter” och därför kan bara gissningar gälla. Även om biljardbollarnas egenskaper är kända kan utgången aldrig säkert fastställas därför att den resterande informationen om hela situationen väntar i erfarandet. Men inte heller erfarenheter är tillräckliga för att en fullständig kunskap om en händelse ska vara möjlig att inhämta. Erfarenheten ger bara en knapp del av hela den kunskapsmängd som en händelse består av. 

Hume använder sig av en specifik begreppsapparat för att klargöra sina tankar. En väsentlig del av denna tar sin grund i en nivåskillnad angående vad människan förmår uppfatta av världen och på vad sätt erfarenheter därefter inordnas i hennes medvetande. Det är till exempel en helt annan sak att vara arg än att vara införstådd med vad ilska innebär. Hume delar in dessa två kategorier i intryck och idéer där det förra är det starka, det direkt upplevda som alstrats genom sinnesintryck. Idéerna däremot är svagare reflexer av intrycken. Idéer härstammar i regel från sinnesintryck, fast med hjälp av fantasin kan vi kombinera sammansatta idéer som inte har någon motsvarighet i verkligheten, såsom ”en dygdig häst", vilket Hume ger som ett exempel. Därmed reduceras begrepp till att snarast vara uppbyggda av förnimmelser. Resultatet av ett sådant betraktande leder till en skeptisk hållning, vilket också Hume drar längre än kanske någon tidigare filosof i sitt förnekande av kausala samband. Inget kan på induktiv väg ledas till att vara regelmässigt gällande, menar Hume. Nästa gång något uppträder finns alltid möjlighet till undantag. Människan har nämligen godkänt det kausala skeendet som regel då det ter sig sådant, men detta är bara något skenbart som utmynnar ur en regelbundenhet vilken för den delen inte är nödvändig; den skapar bara en (osann) vana för människan. Världen är alltså snarare så vi ser den, än som vi förstår den. 

Detta eftersom det är meningslöst med en förståelse som bara gäller det i nuet rådande. Humes kunskapssyn stod i nära förbindelse med den mänskliga naturen. Det är inte förnuftet som får oss att handla; det ger oss förvisso insikt, men i slutändan bestämmer viljan över våra handlingar. Hume visar på orimligheten i att våra önskningar skulle strida mot förnuftet. Det strider inte mot förnuftet att önska världens undergång framför ett sår på fingret, poängterar han. Exemplet är tillspetsat, men därigenom vill Hume tydligt tillbakavisa tidigare filosofers åsikt om en kamp mellan förnuft och vilja. Förnuftet kan enligt Hume inte ensamt få oss till ett visst handlande, viljan måste också finnas delaktig. Vidare avvisar Hume att moralen hos människan kan betraktas ur ett vetenskapligt perspektiv utan bör snarare ses ur ett psykologiskt perspektiv. En handling kan vare sig sägas vara god eller ond, utan enbart framdriven utav kärlek, empati, ilska, avundsjuka och dylika drifter. Dygd blir sålunda något subjektivt som undergår varje individs eget ställningstagande. 

Många av Davis Humes åsikter var kontroversiella. Detta märktes inte minst då Hume sökte en professur i Edinburgh. Han möttes då av ilska från personer för vilka han var förnekare av Gud och moralen – tjänsten gick till någon annan. Hume fick aldrig någon professur, men mot slutet av hans liv började hans skrifter bli alltmer uppmärksammade och gav honom både renommé och inkomst. A priori - en omfattande filosofiskt begrepp, men som i korthet kan sammanfattas med kunskap som redan innehas och därmed är oberoende av (sinnes)upplevelser. Motsats: a posteriori. Induktion - att härleda en slutsats från premisserna. Med hjälp av ett antal observationer av en viss företeelse kan vi anta något om denna för våra framtida erfarenheter. Motsats: deduktion. Mycket intressant, tyckte Tom. Ida nös. Är ni hungriga, undrade han? Vi är vrålhungriga, sade Jam som var på gott humör igen. De gick in i huset. Tom tog skålarna, och gick in i köket. Ni verkar glada. Är vi vänner nu, undrade han? Vi är de bästa vänner, slutade de små!