Schartau.
Katten Jam och kaninen Ida satt på altanen. Tom låg i en
solstol. Ida baddade Toms panna med vatten. Jam höll fram ett glas att dricka
ur. Tom hade gått igenom en kris. Psykos skulle hans syskon sagt. Tom mådde
illa. Han reste sig och gick bakom Friggeboden. Han kräktes. Ida var orolig.
Jam bekymrad. Det var morgon. Solen började värma frön öster. Några stora ekar
skuggade. Björken vid garaget tog också sol. Tom kom tillbaka. Han satte sig i
solstolen igen. En sak ytterligare bekymrade Tom. Hans texter på datorn var
plötsligt borta. Det var det första han tänkte på när livet återvände.
Plötsligt slog det honom. Det var virusprogrammet igen antagligen. Han hade
svarat ja på alla frågor om att ta bort. Han trodde att programmet bara tog
fram onödiga filer. Så var det tydligen inte. Han fick fram ”återställning av
borttagna filer”. Det skulle ta fyra timmar. Fyra nervösa timmar. Programmet
arbetade. Ida tittade på honom. Du mår inte bra, konstaterade hon. Jam var
nervös. Tom brukade vara tryggheten själv. Nu hade han varit helt borta. Tom
såg sig kring. De satt på altanen i Floda. Det nya huset. Huset var inte nytt,
men det var nytt för honom. Det var byggt 1937. Taket var nyss omlagt. Det hade
Tom och hans vänner gjort. Katten Jam ville berätta om Toms Pappas tro.
Henric, eller Henrik, Schartau,
född 27 september 1757 i Malmö, död 3 februari 1825 i Lund, var en svensk präst
och väckelsepredikant. Schartau studerade vid Lunds universitet och avlade 1774
filosofie kandidatexamen. 1778 promoverades han till magister. 1780 prästvigdes
han i Kalmar och tjänstgjorde då som huspredikant hos riksrådet Christopher
Falkengréen och som informator på Danerum i Ryssby. Efter tjänstgöring som
regementspastor blev han 1785 andre komminister vid domkyrkan i Lund. 1793 blev
han förste komminister vid domkyrkan och kyrkoherde i Bjällerups och Stora Råby
församlingar, ett ämbete som han innehade fram till sin död. Av denna anledning
sattes 1937 en relief av honom, snidad av Henning Åkerman, upp i Stora Råby
kyrka. Han ligger dock begravd på Norra kyrkogården i Lund. Schartau
uppmärksammades för sina psykologiskt inträngande och själavårdande
predikningar. Han påverkade på så vis flera unga präster, och hans lära spreds
framför allt i Skåne och på västkusten, den "schartauanska väckelsen".
Han samlade åhörare från alla samhällsskikt, även om professorerna till att
börja med i stor utsträckning uteblev från hans gudstjänster och förhör. Planerna
på en staty hade funnits under större delen av 1900-talet. Mycket intressant,
tyckte Tom! Ida kunde hålla sig för skratt.
Tom letade i sin ryggsäck. Han tog upp Idas potatis. Jams
mjölk, och sitt eget kaffe. De tittade ut över sjön. En vattenskidåkare åkte
efter en båt som drog upp vågor. Om en stund når vågorna oss, tänkte Jam. Jam
var grön i själen. Han hade hört på radion att ett vindkraftsfält planerades
vid Hakefjorden. Människor protesterade. Någonstans måste ju vindkraftsverken
finnas, tänkte han. Ida hade börjat tänka på geografi. Allt var som vanligt
alltså. Gränsar Polen till Vitryssland, frågade hon? Tom letade i ryggsäcken.
Jam hade fått myror på sig. Hörde ni min fråga, undrade hon? Tom fortsatte med
ryggsäcken. Jam hade ännu mer myror på sig. Ok, sade Ida. Jag svarar väl själv
då. Svaret är ja. Jam kände sig tilltufsad som vanligt när han inte visste
svaret på en fråga. Han tog sats för att ta upp sitt. Han började. ”Kan ljus
krökas”, undrade han. Tom höll på med ryggsäcken. Ida fångade en doft i vinden.
Det kröker sig runt materia i rymden, sade Jam. Om det inte gjorde det skulle
rymden vara nästan svart för oss, fortsatte han. Det finns så mycket materia i
vägen för ljuset. Tom letade i sina byxor. Ida skuttade in mot skogen. Hon
sniffade i vinden. Som vanligt ville Tom nu tala politik. Vad betyder hållbart
samhälle, undrade han.
Tom tittade upp mot Sävegården. Arbetet med den var nog
klart. Eftersom det fanns gott om parkeringsplatser nu. De gick ned mot
järnvägsspåren. Den röda lampan lyste och grindarna var nedfällda. Ett tåg från
Göteborg passerade. Sällskapet gick över spåren. De gick mot kommunalbadet.
Gräset var ansatt och skött. Huset som varit en kiosk stod kvar. En sandstrand
fanns nere vid vattnet. Bryggorna var nya. Hopptornet hade tre våningar. Våra
vänner fortsatte förbi badet. De kom in i en gles skog. Asp var blandat med
björk och hassel. Det var sen sommar. Tidig höst. Björkarnas blad var gula.
Oxlarna var röda och orange. Lingon växte på marken. De passerade en liten äng
mot spåren. Vissnade blåklockor och klöver växte där. Gullmora och hundkex.
Långt gräs. Gult och grönt. Ida tittade ut över sjön. De gick ut på en brygga.
Abborrar och mört simmade i stim i vattnet. Vi fortsätter längre bort, sade
Tom. Han såg på Ida och Jam. Jag tycker om er, slutade han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar