Ferlin

Ferlin.

Katten Jam vaknade i segelbåten. Gäspade och sträckte på sig. Krökte rygg. Klorna kom ut. De låg vid Kälkerön, norr om Tjörn. Söder om Orust. Satte sig upp, och såg sig kring. Ida sov på sin plats, lugnt och stilla. Tom och Agnes sov. Barnen likaså. Han tog av pyjamasen, och satte på en blå tröja. Shortsen och sockar. Träningsskorna. Gick ut i båten, och satte sig längst bak. Skålarna var tomma. Solen stod lågt i öster. Himmelen var lovande blå. Vindstilla. Vattnet låg lugnt. Han tänkte på när de gjorde militärtjänst. De fysiska testerna gick bra. Intelligenstestet var mer komplicerat. De fick träffa en psykolog efteråt. Toms resultat var inte mätbara. Psykologen frågade om han ville göra ett annat test. Det var mest i den tredje delen av testet det gick snett. Det skulle mäta kreativiteten. Tom avböjde. De blev uttagna till tjänst vid Ing1, Södertälje. Femton månaders tjänst. Det var det värsta man kunde råka ut för. De skulle göra tre månader i Södertälje. Sedan tolv i Boden. Bandtraktortruppchef vid Ing3. Det var tidig sommar när de började. Tom var då ihop med Margareta, en jämnårig söt flicka från Kyrkbyn. I Toms och Jams pluton, fanns trettio blivande ingenjörer. Tio läkare. Jam ville tala om en svensk diktare. Han började. Nils Ferlin växte upp i Karlstad och Filipstad som son till redaktören Johan Albert Ferlin och Elin Nathalia. Släkten Ferlin kommer från Dalsland. Farfadern. kyrkoherden Johan Ferlin, var den förste som bar namnet. Familjen hade tre barn: Lisa, född 1896, Nils och Ruth född 1900. 

Nils Ferlin gick i ”goda” skolor. Först kom han till en skola som hörde till småskoleseminariet, men sedan började han i Andersson & Poignants privatskola ”för bättre gossar och flickor”. I augusti 1908 skedde en stor förändring för familjen Ferlin. Fadern fick en ny tjänst som huvudredaktör för den nystartade tidningen Bergslagen i Filipstad. Det innebar en förflyttning från en livaktig regementsstad till en småstad. Nils började i realskolan den hösten. Efter ett halvår kom Johan Ferlin i konflikt med tidningens ägare och lämnade tidningen. Han var alltså arbetslös familjeförsörjare och ny i en småstad. Han sökte sig tillbaka till gamla kontakter i Karlstad. Där hittades han död i Klarälven den 12 oktober 1909. Elin Ferlin bestämde sig för att stanna kvar i Filipstad med barnen. Nils Ferlin blev populär i skolan, både bland lärare och skolkamrater. Lärarna lade märke till hans begåvning och tyckte att han var en ovanlig elev. Nils Ferlin tog realexamen våren 1914. Han visste inte vad han ville syssla med så han tog de jobb han kunde få. Mest var det kortvariga anställningar som att såga is på sjön eller stå i bokhandel i Filipstad. År 1915 kom han till Stockholm där han genom sin morbror fick en elevplats på skolskeppet Abraham Rydberg. Han avgick med bra betyg och sökte sig vidare i sjölivet. Efter att ha mönstrat på den kända barken Anton av Väddö, där livet ombord var råare, lämnade han fartyget i förtid och därmed sjömanslivet för gott. I Filipstad utvecklade Ferlin sina talanger som underhållare. Första gången han stod på en scen var i Ordenshuset 1918. 

Då sjöng han kupletterna Potatisvisan och Surrogatvisan. Perioden fram till 1920 sökte Ferlin sig fram. Han hade många talanger. Ungdomsåren i Filipstad hade många inslag på gott och på ont. Eftersom han var så hjälpsam blev han en förebild. En annan sida var det periodvisa festandet. "Jag ska sticka upp till Friden och få en sup", sa han till sina kompisar och försvann upp till en grotta strax väster om Filipstad där vännen Frid ägnade sig åt hembränning. Polisen hämtade senare Frid och det är endast ett fåtal personer som idag vet var grottan ligger. Frid förekommer i Ferlins verk. Hans mor och syster Ruth Ferlin hade flyttat till Stockholm 1916. De bodde i en lägenhet på Rörstrandsgatan 40 i Birkastan. Det blev också Nils Ferlins hem, dit han alltid återvände efter sina olika expeditioner. Han gjorde sin värnpliktstjänstgöring vid Göta Livgarde 1920. Samma år anmälde han sig till Elin Svenssons teaterskola på Kungsgatan i Stockholm. Bland kamraterna fanns: Elof Ahrle, John Elfström och Harald Beijer. Det var de som fick Ferlin att upptäcka Dan Andersson. Han blev en av de poeter som Ferlin helst reciterade. Tjugotalet blev ett skådespelardecennium för honom. År 1922 åkte han tillbaka till Filipstad där han skapade ett teaterliv med återkommande revyer. Han skrev även schlagertexter. Många av texterna skrev han tillsammans med Gustav Andborg. Nils Ferlin var en utmärkt fotbollsspelare och gjorde många mål för sin klubb. 

Han var stor och stark och enligt en obekräftad berättelse åkte Ferlin tillsammans med några kompisar ned till Kristinehamn för "att lugna ned läget lite" då det hade varit bråkigt ett tag i Kristinehamn. I slutet av 20-talet började Ferlin även att skriva dikter. Hösten 1929 hade han fått ihop en bunt, utformade med Nils Ferlins tydliga bläckpennestil. Dikterna visades för ett antal personer som tyckte att de var bra. Den 10 december 1929 skrevs ett kontrakt med Bonniers förlag, och den första diktsamlingen En döddansares visor låg ute i bokhandeln i april 1930. År 1933 kom nästa diktsamling. Den fick heta Barfotabarn. Man märker en anknytning till folkvisan genom hela Ferlins diktning. Ett av Nils Ferlins stora livstrauma inträffade i december 1936, då modern Elin, hans stora stöd i livet, avled. Det följande året blev svårt, men han var inte ensam. Han hade sina systrar och deras familjer. Under 1930-talet hann Ferlin även med att skriva texter till visor i hörspelen: Marknad och Staden, Auktion och Byn. Efter Barfotabarn hade Ferlin fått ett stipendium ur Albert Bonniers stipendiefond. Han kunde därför unna sig att ta sommarledigheter, helst på öar som Möja och Öland. I november 1938 gavs nya dikter ut under titeln Goggles. De 2 200 exemplaren såldes ut på en vecka. Tonen i dikterna hade djupnat. Några dikter skrevs efter en upplöst kärleksaffär. 

Ännu starkare känslor ligger bakom en svit dikter till minnet av modern. Cirkus är den mest kända av dem: Jag lärde mig gå på händer och strax måste mamma se ..., När skönheten kom till byn och En liten konstnär är tonsatta av Lille Bror Söderlundh. År 1938 träffade Nils Ferlin Henny Lönnqvist första gången på en fest som konstnären Roland Svensson hade ordnat. Lönnqvist bodde i Helsingfors men var på besök i Sverige. Den veckan möttes hon och Ferlin varje dag. Under krigsåren skrev de brev till varandra. År 1943 var Ferlin med en grupp författare på Helsingforsbesök och då blev det åter några intensiva dagar. År 1944 hade Henny Lönnqvist en längre tids tjänstledighet som hon tillbringade i Stockholm. Både hon och Nils Ferlin var överens om att de hörde ihop och de förlovade sig samma år. Nils Ferlin lämnade sitt liv i Klarakvarteren. Han och Henny Lönnqvist hyrde Lillstugan, ett litet hus i Penningby, inte långt från Norrtälje. Nils arbetade med en ny diktsamling. De bestämde att de skulle gifta sig och de vigdes i Stockholms rådhus den 22 februari 1945. De hyrde Lillstugan för ett år till och fick sedan möjlighet att ropa in ett större hus, Norrboda, på en auktion. Ferlins liv hade varit slitsamt. Han hade farit illa med sig själv sedan ungdomen. Bohemgängets diet var ju kaffe, cigaretter och sprit. 

Lönnqvist blev en räddande ängel för honom och deras tid tillsammans blev lycklig. Deras vänner kom på besök. Gunnar Ekelöf och hans fru Ingrid bodde under några år inte långt från Norrboda och de umgicks flitigt. Till de mörkare inslagen hörde Ferlins depressioner och plågsamma reumatism som krävde sjukhusvård. När Nils gifte sig var han 47 år. Året innan hade han arbetat med att välja ut dikter till en ny samling. Med många kulörta lyktor kom ut på hösten 1944. Mycket av vikt hade hänt förutom giftermålet vid den här tidpunkten. Arne Häggqvists biografi om Nils Ferlin hade publicerats 1942 och samma år hade Nils utsetts till Frödingstipendiat efter omröstning bland landets studenter. År 1948 fyllde Nils Ferlin 50 år och det firades med en stor litteraturfest och diktarhyllning. Året därpå åkte paret Ferlin genom Europa med bil. De besökte Frankrike, Schweiz och Italien och korsade Medelhavet för att även besöka Tunisien. Ferlin tilldelades Samfundet De nios stora pris 1950. Allt detta motvägdes av svåra depressioner och sjukdom. Nils Ferlins femte diktsamling fick namnet Kejsarens papegoja och kom ut 1951. Den såldes i 22 000 exemplar. Dikterna hade ett religiöst tema. År 1955 fick Ferlin ett av Sveriges finaste priser till en lyriker, Svenska Akademiens Bellmanspris. 

Den sista diktsamlingen som Ferlin själv gav ut hette Från mitt ekorrhjul. Dikterna hade lite modernare former och han hade prövat sig på fri vers. Diktsamlingen kom ut 1957. Dikten I folkviseton är den ur samlingen som lever det självständigaste livet utanför bokens pärmar. Ett slags "förstudie" till denna dikt, med titeln Precis som förut, återfinns i Goggles från 1938 där inledningraderna lyder: "Mitt hjärta, sa du, var ditt. Ditt hjärta, sa du, var mitt. Och vackert du tyckte det lät." Nils Ferlin blev 1960 den förste mottagaren av det nya Frödingstipendiet som Värmlands läns landsting hade instiftat. Det sista året av sitt liv tillbringade han på sjukhus, först på Mörby lasarett utanför Stockholm, sedan på Samariterhemmet i Uppsala. Han drabbades av ett slaganfall som gjorde att han blev delvis förlamad men hans fysik klarade av även detta och han återfick talförmågan och kunde röra sig någotsånär. Hösten 1961 försämrades hans tillstånd hastigt igen och han avled den 21 oktober samma år. Filipstad erbjöd en gravplats, men Nils Ferlin hade önskat att få ligga på  Bromma kyrkogård i Stockholms län. Dit skulle hans mammas aska flyttas och där skulle även Henny Ferlin en gång få ligga vid hans sida. Gripande, tyckte Tom. Jam höll med. Även Ida, var tagen!