Kierkegaard.
Katten Jam och Kaninen Ida var på vandring. Tom var med. De
gick stigen mot den stora stranden. Ängsblommor trivdes i den sandiga jorden.
Aklejor kramade varandra. Backsippor trängdes med blodrot. Bockrot kelades med
bolmört. Blåklint, och fetknopp samsades med gullris. Gullmora stred mot
gullvivor, och gulsporre. Ida skuttade före. Enbuskar kröp utmed marken. Buskar
med doftande pors fann platser på ängen. Björnbärsbuskar lockade med sina
svarta bär. Hallonen var stora och röda. Jam stannade och plockade. De kom fram
till utsiktsbänkarna. Jam ville sitta en stund. Han satte sig. Tom och Ida satt
mitt emot. De såg ut över ängen, och stranden. En färja var på väg in. Båtar
låg vid klipporna. Här brukade Toms mamma sitta och vila. Toms mobil ringde.
Han svarade inte. Tom reste sig. De gick ut på stigen igen. En backe följde de
ned, mot den stora ängen. I kröken växte blåhallon, och björnbär. Ida såg
smultron. Hon stannade och plockade. Jam stannade också. Han verkade fundersam.
Mer än vanligt. Han ville tala om filosofi. Han började föreläsa.
Sören Kierkegaard är förmodligen
den mest inflytelserika någonsin bland nordens filosofer. Han levde i Köpenhamn
under 1800-talet och var till skillnad från tidigare filosofer som Kant och
Hegel inte del av universitetsvärlden. Med hjälp av faderns förmögenhet kunde
han leva utan att arbete och uteslutande ägna sig åt sitt filosofiska
författarskap. Denna självständighet hjälpte till att göra en stor Individ av
Kierkegaard, vilket märks i hans filosofi som är upptagen av subjektivitet och
det enskilda (hiin enkelte). ”Subjektiviteten
är sanning”, hävdar Kierkegaard. Individen skapar sig en egen sanning, vad som
är sant för denne och kan bekräftas av livsödet. Filosofiska system som hos Hegel
gjorde att individen kunde försvinna i helheten. År 1843 utgavs under pseudonym
Antingen – eller (Enten – Eller), vilket är
Kierkegaards största verk. Mottot "ad se ipsum" ("till sig
själv") är väl valt: huvudpersonen "A" i bokens första del är
enligt sig själv utvald och har "endast en vän, Eko". I Antingen – eller är det ett allt
eller inget som står på spel. Det ljumma borgarlivet förkastas, likaså den
officiella kyrkan. För Kierkegaard är präster detsamma som nonsens, religion
för honom är något helt annat än vad som framförs från predikstolen. Då den
officiella kyrkan står för ämbeten, status och något socialt förankrat är
Kierkegaards kristendom förenat med ångest, förtvivlan och utstötthet. Tidigare
filosofer hade gärna velat stödja religion på förnuft och därmed låta den ingå
i filosofin. Kierkegaard kunde inte tillämpa en sådan syntes utan för honom var
religionen mot förnuftet och helt kompromisslös: ”att tro mot förnuftet, denna
livsfara existerar ju: att befinna sig på de 70 000 famnarnas djup och
först där finna Gud”.
Kierkegaards låter indela människans relation till livet i olika
förhållningsätt och livsfaser. Ett sådant vanligt förhållningsätt är det som
tillhör dussinmänniskan.
Dussinmänniskan lever osjälvständigt och utan att reflektera nämnvärt över sin
roll i tillvaron. Hon lever som de flesta andra utan egna ställningstaganden
och blir i stället styrd. Denna slags livsföring kan emellertid förda olust och
en känsla av tråkighet vilket ibland leder till att dussinmänniskan kan gå vidare
till ett nytt stadium. Det finns hos Kierkegaards tre sådana stadier eller
livsfaser – det estetiska, det etiska, och det religiösa. Den estiska livsfasen innefattar
njutningar, äventyr och andra sensationer som får människan att leva i nuet.
Specifika roller kan vara förföraren (Mozarts Don Juan nämns som exempel) eller
konstnären. Fast ur detta febrila liv av starka utlevelser uppstår en baksmälla
som orsakar ångest och förtvivlan. Ur detta tillstånd kan ett utvecklingsskede
uppstå som leder till den etiska
livsfasen. I denna fas medbringas livsprojekt och nya roller som medborgare,
familjefar och ämbetsman. I detta stadium har människan tagit ett steg bort
från det subjektiva och i det objektiva slipper hon känslan av meningslöshet.
Men även det etiska stadiet med livsprojekt kan upplevas som ytligt och utan
djupare mening. Det existentiella behovet kan först tillfredsställas helt i den religiösa fasen, med en tro inför
något att underkasta sig och leva för något annat än sin egna otillräckliga
tillvaro. Det är i dessa tankar om dilemmat inför ens egen existens som
Kierkegaards förebådar existentialismen som skulle utvecklas kring den franska
filosofen Sartre på mitten av 1900-talet. Sören Kierkegaard dog ung och det var
först strax efter hans död som han uppmärksammades rejält och blev
internationellt erkänd bland filosofer.
Ida ville återvända till verkligheten. I Sverige blir
blåmusslorna större på Västkusten än i Östersjön, där de oftast är mindre än
genomsnittet, bara cirka tre centimeter. Lysande, sade Tom som hört hela
föredraget. Ida var glad igen. Hon plumsade ut i vattnet. Jam var lagom tillplattad.
Kom Tom, ropade Ida. Kom i och bada med oss. Ok, jag kommer väl då, svarade
han. Han tog av jeansshortsen, och tröjan. Rotade i ryggsäcken, efter badshortsen.
Han rusade över sanden ut i vattnet. Jag vill bli snurrad och kastad, ropade
Ida. Hon var ett par hundra meter ut. Nästan på det djupa. Tom plaskade dit.
Han sprang förbi Jam. Tog Ida i tassarna, och snurrade henne. Han kastade henne
lång väg. ”Plums”, lät det. Även Jam kom ut. Det är min tur, sade han. Tom tog
honom i tassarna, och snurrade honom runt. Jam flög genom luften. En lång bit.
”Plums”, lät det. Han var glad igen. Ida var glad. Tom var glad. De skvätte på
varandra. Nu är väl ingen arg på någon, undrade han. Jag är inte arg, sade Ida.
Jag är inte arg, sade Jam. Där ser ni. Vi kan låta varandra vara duktiga, utan
att det är något problem, tyckte Tom. Huvudsaken är att vi alltid är vänner,
menade Ida. Jag tycker om er båda, sade Jam. Vi älskar varandra, slutade Tom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar