Hegel

Hegel.

Jam sträckte på sig. Han gäspade, och satte sig upp. Han såg sig runt. Idas plats var tom. Han tog av pyjamasen, och satte på shorts och kortbyxor. Han hade drömt om möss. Svårfångade möss. De bodde i en rishög. Där bodde även igelkottar och en orm. Mössen slank in i ett hål. En gammal kvinna gav igelkottarna mjölk. Ormen var svart. Antagligen farlig. Jam gick ut till verandan. Han tänkte på filosofi. Han tänkte på Hegel. Georg Wilhelm Friedrich Hegel var elev hos den berömda filosofen Schelling (1775-1854), detta trots att han var den äldre av de två. Hegel följe Schellings filosofiska läror till en början, men blev sedan självständig. Hegel var en så kallad ”systembyggare” vars filosofi omslöt mer eller mindre alla områden av mänskligt vetande och ställde upp teorier som skulle förklara både naturens och samhällets väsen. Hegels kanske mest kända verk är Andens fenomenologi (Phenomenologie des Geistes, 1807). I Hegels filosofi återkommer något som han kallar för världsande. Världsanden är ett slags omfattande förnuft, motsatsen till materia, som styr den historiska utvecklingen och i många avseenden kan liknas vid en gud då. Detta betraktelsesätt, att tillskriva världen som ett verk av ett medvetande eller ande, brukar inom filosofin kallas för idealism. Hegel underordnar sig varken rationalismen eller empirismen såsom dessa framställts tidigare av bland Descartes och Locke. 

Vår kunskap börjar inte i några säkra bevis, menar Hegel, utan i osäkra och förvirrade försök att närma sig verkligheten. Kunskapen är dessutom provisorisk däri att den hela tiden kommer vidareutvecklas och korrigeras i en ständigt fortskridande process. Följaktligen blir själva vägen till kunskap också en slags kunskap. Och sanningen blir en process lika mycket som slutresultat. Detta utmynnar i satsen: ” sanningen är helheten” (Das Wahre ist das Ganze). En viktig del i Hegels tänkande är hans dialektik och här förekommer det tre faser. I den första fasen gäller utveckling och mognad, i den andra fasen sker en övermognad som övergår i självmotsägelser. I tredje fasen slutligen kan motsägelserna försonas och ett högre stadium uppnås. Den tredje fasen är även mer komplex där det förut rådande har blandats med motsättningar. Dessa faser benämner Hegel som tes och antites vilka bildar en syntes. Ett exempel är hur ”varat” och ”intet” sammanfaller i ett ”blivande”. För Hegel domineras historien av förnuftet. Världsanden driver vetandet framåt och möjliggör utveckling. Det är en progressiv historiesyn där friheten är ett mått på graden av utveckling. Världsanden styr och människorna som till synes verkar avgöra historiska skeden är blott redskap hos denne. 

Historiska skeenden är såldes inte bestämda av omständigheter som är förankrade i det rådande såsom sociala villkor, utan är bara förverkliganden av världsandens idéer. Därmed är historien deterministisk betingad. Något som bekräftas av Hegels dialektik i form av tes, antites och syntes som återkommer även på detta område. En reaktion mot något föds och flammar upp (tes), varpå en motreaktion småningom infinner sig (antites) och till sist kan en syntes ske. Dock utgör inte syntesen ett permanent tillstånd utan eftergås av ny antites, tes och så vidare. Hegels kom under sin livstid av få ett mycket stort inflytande på filosofin och kulturen i Europa. Den tid som följde efter kom likväl ofta att innebära kritik av hegelianismen, den hårdaste kritiken kom kanske från Popper (1902-94) och Schopenhauer. Det gigantiska teoretiska system Friedrich Hegel byggde upp förlitandes enkom på filosofin har visat sig vara problematiskt och till viss del omodernt. Men samtidigt som hans filosofiska system mött kritik har Hegel förblivit en av de mest inflytelserika bland filosofer. Dialektik - En svårhanterlig term som direkt kan översättas med "samtalskonst". 

Ett sätt att argumentera där begrepp ställs mot varandra och leder till nya insikter. De tre återgick till ordningen. Jam ville ta ett morgondopp. Ida tyckte att det var en bra idé. De gick mellan husen till lilla badet närmast. Där var tomt. Det var ännu tidigt. Tom bar ryggsäcken som vanligt. Vattnet var rent och klart. Det var en halv meter djupt vid berget de stod på. Konstigt, tyckte Tom. Ni verkar ovanligt sams. Har ni inte bråkat idag? Vi är de bästa vänner, sade Jam. Ida nickade. Tom tog av ryggsäcken. Han ställde den på berget. Rotade upp Idas bikini, och Jams badbyxor. Skall du inte bada, undrade Jam? Nej, jag njuter så bra här på berget, svarade Tom. Solen hade kommit högre nu. Den värmde skönt. Ida kastade sig i. Jam kände på vattnet med tassen. Det var lagom och skönt. Han slängde sig i. Ida simmade en bit ut. Jam kom efter. Båda simmade nu bra. Vi älskar varandra, menade hon! Jag älskar er båda, sade Tom. Ja i varje fall tycker vi om varandra, ansåg Jam. Fast Ida är retlig ibland. Det är du också Jam, sade han. Jag är inte retlig, sade Jam. Då älskar vi varandra, slutade Ida!