Applåder.
Katten Jam var på gott humör. Han och Tom var på god fot igen. Tom kunde till och med tänka sig att diskutera politik med Jam. ”Hur känns det att vara agnostiker”, frågade Jam. Tom blev förskräckt. Han hade väntat sig lite lugn och ro nu när Jam och han blivit vänner igen. Det känns inte på något särskilt sätt, svarade han. Det handlar ju bara om att vi ingenting vet. Det är som när jag vapenvägrade första gången. Jag fick samvetsfrågan. ”Vad gör du om du står med ett vapen i hand, och en galning börjar skuta ihjäl barn framför dig?”. Han hade ärligt svarat. ”Jag vet inte. Jag har aldrig varit i den situationen. Kanske skulle jag svimma”. Han fick förstås avslag på sin ansökan. Svaret var otillräckligt. Han skrev en lång text om hur det var i fängelset. Så här skrev han.
Ett fängelse är ett samhälle i miniatyr. Det råder en sträng hierarki mellan fångarna (folket) som är helt separerade från personalen (överklassen) som befinner sig i en annan värld. Fängelsedirektören (regeringen) är Gud. På Västergården fanns ett antal rattfyllerister, ett antal riktiga kriminella, och tre värnpliktsvägrare. Första dagarna delade jag rum med två fyllerister och en kriminell. De spelade kort. Det rådde tristess och luktade andlig fattigdom och brist på mening. Alla skulle utföra någon slags arbete. Det var köksarbete, städning tvätt osv. Sen fanns det också ett arbetslag för skogsarbete. Jag fick arbeta i skogen. Snön låg vit och tung mellan granarna. Vi hade med oss picknick och på rasterna gjorde vi lägereld att värma oss vid medan vi åt våra mackor och drack vårt kaffe. Det var stilla och vackert i skogen. Jag tänkte ofta på Dan Andersson och i vilken miljö han hade vuxit upp i. Det kändes skönt i kroppen med tungt fysiskt arbete för en frisk och stark ung man. Efter en vecka hade jag lärt mig allt jag kunde lära om skogsarbete, Det var vackert att se en hög fura falla och att få den exakt dit man ville, men nu kunde jag det. Jag gick till fängelsedirektören, som var en kvinna, och sa att jag inte behövde någon sysselsättning mer. Jag läste ju vid Universitet och hade med mig litteratur som gott skulle räcka tiden ut. ”Det går inte”, svarade hon. ”Du skulle ha sökt innan”. ”Men Herre gud, det spelar väl ingen roll. Jag visste inte att man måste ansöka innan. Nu står jag här och är klar att börja läsa”. ”Då blir det arbetsvägran, och du förflyttas till Kumla eller någon annan sluten anstalt”.
Han blev aldrig flyttad till Kumla. Det var på vintern då alla vill sitta av sitt straff. Det fanns helt enkelt ingen plats på någon sluten anstalt. Han fick tre dagars påbackning i stället. Jam lyssnade tålmodigt. ”Men skall vi inte prata om din agnosticitet nu”, undrade Jam. Man vet inget, sa han. Ibland tror jag på inget, ibland tror jag på en Gud. Det varierar. När jag var ung var jag ganska troende. Ibland var jag övertygad. Sedan var jag ateist under många år. Nu tror jag ibland igen. Min fru, Agnes var mycket troende. Hon blev det mer och mer. Ibland tänker jag på vad hon sa. ”Du blir förvånad när du dör”. ”Hade hon inte barnatro”, undrade Jam. Det är svårt att säga vad det var för sorts tro. Kan vi inte prata om någonting annat, frågade han. Kan vi inte prata om psykologi, frågade Jam. I så fall psykoterapi, sa han. Det är det enda jag klarar just nu. Han kände sig ledsen. Det var hans dotter igen. Han försökte bli vän med henne. De var väl vänner men hon var arg på honom. Han ville förklara att det är svårt att skriva utan att någon blir arg ibland. Barnen är nog svårast med.
Jag vill ju inte sluta skriva, sa han. Lika bra att tänka på något roligt. Dottern vill se Farfars Mors uppväxtgård. Hon vill också se Farmors Mors gård, och Farmors Fars gård. Han tror att det är bäst att börja med att ringa sin syster. Hon brukar veta mycket om de gamla. Han blev vän med sin bror igår. Brodern ringde. Han var i krokarna. ”Kom hit och hälsa på”, sa han. Det var fullständigt avspänt. De talade om ett radioprogram brodern hört. Sedan talade de om broderns jobb. ”Det är en förmån att ha detta jobbet”, sa brodern. Han berättade om turen till Storholmen. De pratade om var Farmor var uppvuxen. Någonstans på fastlandet innanför Storholmen, trodde han. Västra Blå, hette det nog. Jam sov tungt. Han drömde om prisutdelningen. Närmast stod kungen och drottningen. Sedan Viktoria med make. Brodern och systern med partners. ”Sist men inte minst”, sa prisutdelaren. ”Katten Jam”. Han gnydde i sömnen. Han hade tagit emot priset. Det ingick en massa pengar. ”För nya insikter om Universum”, sa prisutdelaren. Han fick priset ur kungens hand. Han tog emot folkets jubel. Han stod kvar under applåderna, som aldrig ville ta slut. "Jam", upprepade prisutdelaren. Publiken hade rest sig ur bänkraderna. Applåderna bara höll på och höll på. ”Detta är min gåva till mänskligheten”, sa han till sist. Hans teorier om Universum skulle komma att leva i många hundra år. Jams namn skulle ingen glömma.
Katten Jam var på gott humör. Han och Tom var på god fot igen. Tom kunde till och med tänka sig att diskutera politik med Jam. ”Hur känns det att vara agnostiker”, frågade Jam. Tom blev förskräckt. Han hade väntat sig lite lugn och ro nu när Jam och han blivit vänner igen. Det känns inte på något särskilt sätt, svarade han. Det handlar ju bara om att vi ingenting vet. Det är som när jag vapenvägrade första gången. Jag fick samvetsfrågan. ”Vad gör du om du står med ett vapen i hand, och en galning börjar skuta ihjäl barn framför dig?”. Han hade ärligt svarat. ”Jag vet inte. Jag har aldrig varit i den situationen. Kanske skulle jag svimma”. Han fick förstås avslag på sin ansökan. Svaret var otillräckligt. Han skrev en lång text om hur det var i fängelset. Så här skrev han.
Ett fängelse är ett samhälle i miniatyr. Det råder en sträng hierarki mellan fångarna (folket) som är helt separerade från personalen (överklassen) som befinner sig i en annan värld. Fängelsedirektören (regeringen) är Gud. På Västergården fanns ett antal rattfyllerister, ett antal riktiga kriminella, och tre värnpliktsvägrare. Första dagarna delade jag rum med två fyllerister och en kriminell. De spelade kort. Det rådde tristess och luktade andlig fattigdom och brist på mening. Alla skulle utföra någon slags arbete. Det var köksarbete, städning tvätt osv. Sen fanns det också ett arbetslag för skogsarbete. Jag fick arbeta i skogen. Snön låg vit och tung mellan granarna. Vi hade med oss picknick och på rasterna gjorde vi lägereld att värma oss vid medan vi åt våra mackor och drack vårt kaffe. Det var stilla och vackert i skogen. Jag tänkte ofta på Dan Andersson och i vilken miljö han hade vuxit upp i. Det kändes skönt i kroppen med tungt fysiskt arbete för en frisk och stark ung man. Efter en vecka hade jag lärt mig allt jag kunde lära om skogsarbete, Det var vackert att se en hög fura falla och att få den exakt dit man ville, men nu kunde jag det. Jag gick till fängelsedirektören, som var en kvinna, och sa att jag inte behövde någon sysselsättning mer. Jag läste ju vid Universitet och hade med mig litteratur som gott skulle räcka tiden ut. ”Det går inte”, svarade hon. ”Du skulle ha sökt innan”. ”Men Herre gud, det spelar väl ingen roll. Jag visste inte att man måste ansöka innan. Nu står jag här och är klar att börja läsa”. ”Då blir det arbetsvägran, och du förflyttas till Kumla eller någon annan sluten anstalt”.
Han blev aldrig flyttad till Kumla. Det var på vintern då alla vill sitta av sitt straff. Det fanns helt enkelt ingen plats på någon sluten anstalt. Han fick tre dagars påbackning i stället. Jam lyssnade tålmodigt. ”Men skall vi inte prata om din agnosticitet nu”, undrade Jam. Man vet inget, sa han. Ibland tror jag på inget, ibland tror jag på en Gud. Det varierar. När jag var ung var jag ganska troende. Ibland var jag övertygad. Sedan var jag ateist under många år. Nu tror jag ibland igen. Min fru, Agnes var mycket troende. Hon blev det mer och mer. Ibland tänker jag på vad hon sa. ”Du blir förvånad när du dör”. ”Hade hon inte barnatro”, undrade Jam. Det är svårt att säga vad det var för sorts tro. Kan vi inte prata om någonting annat, frågade han. Kan vi inte prata om psykologi, frågade Jam. I så fall psykoterapi, sa han. Det är det enda jag klarar just nu. Han kände sig ledsen. Det var hans dotter igen. Han försökte bli vän med henne. De var väl vänner men hon var arg på honom. Han ville förklara att det är svårt att skriva utan att någon blir arg ibland. Barnen är nog svårast med.
Jag vill ju inte sluta skriva, sa han. Lika bra att tänka på något roligt. Dottern vill se Farfars Mors uppväxtgård. Hon vill också se Farmors Mors gård, och Farmors Fars gård. Han tror att det är bäst att börja med att ringa sin syster. Hon brukar veta mycket om de gamla. Han blev vän med sin bror igår. Brodern ringde. Han var i krokarna. ”Kom hit och hälsa på”, sa han. Det var fullständigt avspänt. De talade om ett radioprogram brodern hört. Sedan talade de om broderns jobb. ”Det är en förmån att ha detta jobbet”, sa brodern. Han berättade om turen till Storholmen. De pratade om var Farmor var uppvuxen. Någonstans på fastlandet innanför Storholmen, trodde han. Västra Blå, hette det nog. Jam sov tungt. Han drömde om prisutdelningen. Närmast stod kungen och drottningen. Sedan Viktoria med make. Brodern och systern med partners. ”Sist men inte minst”, sa prisutdelaren. ”Katten Jam”. Han gnydde i sömnen. Han hade tagit emot priset. Det ingick en massa pengar. ”För nya insikter om Universum”, sa prisutdelaren. Han fick priset ur kungens hand. Han tog emot folkets jubel. Han stod kvar under applåderna, som aldrig ville ta slut. "Jam", upprepade prisutdelaren. Publiken hade rest sig ur bänkraderna. Applåderna bara höll på och höll på. ”Detta är min gåva till mänskligheten”, sa han till sist. Hans teorier om Universum skulle komma att leva i många hundra år. Jams namn skulle ingen glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar