söndag 7 september 2014

Tystlåten



Tystlåten. 

Katten Jam visste inte vad han skulle tänka. Tom var så tystlåten. Han satt vid datorn. Han hade lyckats ändra någonting så att det blev alldeles svart vid markering. Han lyckades inte ändra tillbaka. Han gjorde försök efter försök. Ingenting hjälpte. Sedan kom ledsagaren. Det var en ung flicka. Hon var bara nitton år gammal. Hon kunde inget, men gav ändå råd. Han använde sökrutan i ”hjälp”. Tio sekunder senare var problemet löst. När de gick ute följde en katt med hela vägen. Det var inte Jam för han stannade hemma under promenaden. Ledsagaren tyckte inte om katter. De är så opålitliga, sade hon. Han berättade att han älskar katter. Det var kanske därför denna katten slog följe. Det var en gråstrimmig med tjock päls. Den var fin. Han tänkte på Gamlamoster Hilda. Hon kom ju till Mormors gård i Tokenäs, när Mormor gifte sig och flyttade. På den tiden auktionerades barn bort om föräldrarna var fattiga. Hildas föräldrar var fattiga. Hilda var bara fem år på auktionen. Det var år nittonhundra elva. Hilda var rädd, och hon förstod ingenting. Hon längtade till Mor och Far. Syskonen gav lite trygghet. Hilda såg dem föras bort. Till sist var hon ensam kvar. ”Hon duger ingenting till, men jag tar väl henne av min godhet”, sa bonden som bjöd lägst.

Hon fördes bort från sina syskon, och föräldrar, till en bonde, som var full och mådde illa på vägen hem. Gården låg mitt i Västra Gotataland. Det var långt till havet, och ingen sjö fanns nära intill. Vatten var inte bondens starka sida. Det stank därinne, så Hilda, ville genast fly ut. Bonden var inte ung. Inte hans maka heller. Barnen hade flyttat hemifrån. Den siste för flera år sedan. Hilda såg ladugården tätt intill. Hon grät. En grå katt strök sig mot henne. Det var lite tröst. Hon tänkte på Mor och Far. Hon tänkte på sina syskon, och grät ännu mer. Frun hette Augusta. Bonden Justus. Augusta kom ut och ropade på Hilda. Hilda blev rädd, men gick till bondfrun. Det var mat. Hilda tog farväl av katten. Hon följde med in i köket. Där stank. Mat serverades. Hilda kvävde tårarna, och åt. Det var stuvad potatis. Hildas älsklingsrätt. Hon blev lite gladare, men hon fick alldeles för lite. Det gick mot kväll. Hilda fick en plats att sova på. Det var i rummet innanför. Där stod möbler i ek. Fina möbler, som Justus köpt till giftermålet, för trettio år sedan. Hilda kröp ner under lakan och täcke. Det var en kökssoffa, som hamnat i rummet. Brunmålad och hård att ligga i. Hilda grät sig till sömns. När hon vaknade sken solen. Det var sensommar, och björkarna utanför, lyste i gult. Almarna längs vägen, skiftade i många färger. Från gult till vinrött. 

Hilda förstod ännu inte riktigt vad höst var. Hon fick frukost. Stekta ägg med potatis. På trappan utanför stod en skål med mjölk. Tre katter sörplade. Hon gick till ladugården. Hon var ensam. Det var som bonden inte tänkte på att hon nu fanns där. Hon stod väl på tillväxt. Hon var så ung, att hon inte dög mycket till. Dörrarna till ladugården stod öppna. Kor stod i båsen. Det började bli kallt, så Justus tog in dem på kvällarna. De rörde sig oroligt, och Hilda blev rädd. Hon var inte van vid djur, på så nära håll. I ett bås längre in, hördes grymtande. Det slog och hamrade mot väggarna. Här stank förfärligt. Hon gick ändå närmre. Där var djur som hon aldrig sett förut. Hon skyndade sig ut, i friska luften. Hon visste vad en gödselstack var. Hönorna sprang, och pickade i marken. Tuppen gol, och sprang runt inhägnaden. Han ställde sig på gödselstacken, och lät som hon hört förut, på längre håll. Hon tänkte på Mor och Far, och Emma. Åh, om ändå Emma varit här, tänkte hon. Stora tårar rullade ner för hennes kinder. Hon grät och grät. Hon längtade till havet. Hon ville till Dagsmark. Så gick dagarna för lilla Hilda. Hon såg när älsklingskatten, fick ungar, under ladugården. Hon såg när kycklingar föddes ur äggen. Och hon lärde sig att leva med Justus och Augusta. 

Hon tog sina arbetsuppgifter på allvar. Hon skovlade ut avfallet från korna. Hon grävde rent hos grisarna, och plockade ägg från hönsen. När klockaren kom på besök, rabblade hon ur katekesen. Hon lärde sig psalmer utantill. När prästen kom var Hilda kunnig. Hon svarade på hans frågor förståndigt. Schartau var inte främmande för henne. Hon var redan långt från Mor och Far. Stränghet var hennes arvedel, och slit dessutom. Hon skurade golven inomhus. Stanken började lätta, med åren hon växte. Hon blev som fru i huset. Justus grälade, men Augusta tyckte det var skönt att bli gammal. När Amalia, Hildas äldsta syster, gifte sig, nittonhundra fjorton, så fick hon komma till sin moster, på torpet Tiljan, Därlingesund i Bragsmark. Nu blev det plats hos moster Augusta och hennes man Johan.  Hon fick bli barn på nytt. Hon träffade en fiskare från Grändsönd, och blev kär. Erik Hallberg. De gifte sig, nittonhundra fyrtio fyra. Hilda var äntligen i hamn, i ett eget hem. Jam ville åka tillbaka till Tokenäs. Det skulle de. Inte för att se Hildas gård igen, utan för att se Sidors gård. Sidor var Toms Morfar. När Sidor blev gammal blev han helt blind. Han var frireligiös. På väggen i vardagsrummet hängde en gitarr. Tom förstod sig inte på den, men han tänkte, att en gång skulle han lära sig spela gitarr. Så blev det. Han blev ganska bra på gitarr. Först lärde han sig visor. Det var Bellman, Taube, Ferlin, och Dan Andersson. Särskilt Dan Andersson älskade han. Han brukade tänka på att Dan varit i Braeborg. Suttit på ”Tullens svarta krog”, vid Tärntorget, och skrivit om ”Masthuggstemplets torn”. Masthuggstemplets torn tyckte han var så fint. Att skriva bättre än Dan Andersson går bara inte, tänkte han.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar