Luven.
Katten Jam och Tom låg i luven på varandra. Tom hade återigen hävdat att han ligger bakom texterna om Jam och Tom. Jam blev mycket upprörd. Jaha, och vem ligger bakom breven till regeringen, undrade han. Tom blev lite ställd. Det är annorlunda. Jag har mått så dåligt i de frågorna så jag har behövt hjälp med skrivandet. Dessa texter handlade om hans vårdskador. Nervskadorna i benen. Nu var det exakt en månad kvar tills de skulle åka och titta på Hildas barndomsgård. Hilda var hans Farmor. De skulle även besöka Hildas Pappas barndomsgård. Han hette Anders. Gårdarna låg i Kaninestad i södra Bohuslän. Norr om Braeborg. Jam ville att Tom skulle berätta om Hilda. Trots allt kunde Jam inte förneka att han var mycket bra på att berätta. Han hade varit föreläsare vid Universitetet, och hade nog tränat sig där. Det var på psykologutbildningen. Hans specialitet var ungdomspsykologi. Ungdomspsykoterapi. Han var ju chef för en Ungdomsrådgivning. Gymnasieskolans i Göteborg. Nu handlade det om Hilda. Han berättade. Farmor hette Hilda Kristensson. Hennes Pappa hette Anders. Han var född artonhundra fyrtiotvå. Mamman hette Olena Magnusdotter, och hon var född artonhundra fyrtiotre. När Anders och Olena gifte sig, övertog han ”hennes” släktgård, i Västra Blå, Kaninestad. Gården hade gått i arv, i flera hundra år. Det var här som den välkände ”Dansken på Blå” – många Slangöbors ”anfader” huserade.
Hilda hade sex syskon. Tre systrar, och tre bröder. Själv var hon mellanbarn. Det var en mycket svår förlossning. Olena var nära att dö. Ingen trodde att barnet skulle överleva. De hämtade en läkare långtifrån. Det kostade massor, men Anders älskade verkligen, sin hustru, och ville göra allt för henne. Olena överlevde, och mot all förmodan, den tidigt födda Hilda. Hilda blev för alltid, sedd som det ”lilla” och älskade barnet, trots att hon inte alls var yngst. Hilda tydde sig mycket till sin Mor. Hon fick göra så, eftersom hon var ”svag”. Olena var mycket skicklig på att sy, och brodera. Anders köpte en ny symaskin till henne. En sådan som man trampar. Hypermodern då. Svart med guldfärgsinläggningar. De var ju lite ”rika”. Hilda älskade att titta på när hennes Mamma sydde. Hon tänkte, ”en dag skall jag också sy”. Olena broderade. Hilda såg, och lärde. De tvättade ofta i en å som rann nära gården. Hilda hjälpte till, så gott hon kunde. När hon blev lite äldre ville Mor att hon skulle passa småsyskonen. Klas, och Laura, de minsta, tyckte sig ha två mammor. Hilda gjorde vad man önskade. ”Då tycker nog Mamma mer om mig”, tänkte hon. Hon lärde sig brodera fint. Hon lärde sig passa barn. Hon lärde sig tvätta. Hon lärde sig sy.
När Hilda var lite större, var det hon som sydde kläder till sina syskon. Då blev det hon och Pappa. Det var Hilda och Anders som om kvällarna gick ut runt gården, och inspekterade. Bara hennes katt var lika uthållig. Den katten var lik Hilda, på många sätt. När den föddes, under lagården, var det den som var ynkligast. Jam lyssnade. Han älskade att höra om katter som hade det bra. Jam trodde sig vara släkt med katten Laura. Det är du säkert, sade Tom. Hildas Mamma bakade så bra. Hon ville lära sig att baka tunnbröd, så bra som Mor kunde. Tillsammans med storasyster Kristin, kröp hon ner i soffan, på kvällen. Det var en kökssoffa som blivit över. De drog isär den och bredde ut sängkläderna. Den var brun med silver i strimmor, målat så fint. Hilda sov alltid gott. Hon drömde aldrig hemskt, och behövde aldrig springa till Mamma och Pappa, som flera av hennes syskon. Hon var lycklig. Hennes Pappa, Anders var inte lika lycklig. Gården bar sig inte riktigt. Det var kanske för stort för Anders. Han och Olena, grälade allt oftare. Värst var det på kvällarna. Olena orkade inte med hans oro. Hon bad att få sova. Han visste inte riktigt hur han skulle byta tjurar med grannarna, så att det blev bra. Han kunde inte sälja kalvar, och grisarna, var inte att tala om. Ägg låg och ruttnade till sist.
Anders begravdes i bekymmer. Till slut kunde de inte behålla gården. De flyttade till Braeborg, och Anders blev ölutkörare för Lyckholms bryggeri. Familjen flyttade runt en del, men hamnade till slut i Rosenhill, ovanför Mölndalsvägen. Ida kom till Slangö, som piga åt Askar Bryngelsson. Han hade mist sin unga fru, och var ensam med ett barn. De blev kära och gifte sig. Hilda och Askar fick sju barn. Två av Hildas systrar kom också till Slangö. Frida och Kristin. Deras farbror, Olof ”Skomakaren” Magnusson, fanns redan där. Men undrade Jam. Jag har läst att Hilda kom från Lundby när hon flyttade ut till Askar på Slangö. Askar var Toms Farfar. Det stämmer, sade Tom. Efter Rosenhill flyttade de till Lundby. Hilda bodde där en kort tid. Du berättar bra Tom, sade Jam. Synd att du inte kan skriva. Tom sade ingenting. Jam var inte längre säker på att hans Pappa fått Nobelpris i litteratur. Det kunde lika gärna vara inom vetenskap. Därför föll ett av hans argument, för att han var författare till texterna om Tom och Jam. Ändå återstod det faktum att han skrivit breven till Regeringskansliet. Tom skyllde på att han varit nere just då. Du är ofta nere, sade Jam. Faktum är att det kommer ut flera texter om dagen. Hur skulle du kunna vara författare till dem? Jag ser dig aldrig skriva. Tom sade ingenting. Han hade en naiv föreställning om att hans tankar blev texter på något magiskt vis. Kan vi inte vara vänner ändå, undrade han. Jo visst. Vi är vänner ändå. Vi är alltid vänner, slutade Jam.
Katten Jam och Tom låg i luven på varandra. Tom hade återigen hävdat att han ligger bakom texterna om Jam och Tom. Jam blev mycket upprörd. Jaha, och vem ligger bakom breven till regeringen, undrade han. Tom blev lite ställd. Det är annorlunda. Jag har mått så dåligt i de frågorna så jag har behövt hjälp med skrivandet. Dessa texter handlade om hans vårdskador. Nervskadorna i benen. Nu var det exakt en månad kvar tills de skulle åka och titta på Hildas barndomsgård. Hilda var hans Farmor. De skulle även besöka Hildas Pappas barndomsgård. Han hette Anders. Gårdarna låg i Kaninestad i södra Bohuslän. Norr om Braeborg. Jam ville att Tom skulle berätta om Hilda. Trots allt kunde Jam inte förneka att han var mycket bra på att berätta. Han hade varit föreläsare vid Universitetet, och hade nog tränat sig där. Det var på psykologutbildningen. Hans specialitet var ungdomspsykologi. Ungdomspsykoterapi. Han var ju chef för en Ungdomsrådgivning. Gymnasieskolans i Göteborg. Nu handlade det om Hilda. Han berättade. Farmor hette Hilda Kristensson. Hennes Pappa hette Anders. Han var född artonhundra fyrtiotvå. Mamman hette Olena Magnusdotter, och hon var född artonhundra fyrtiotre. När Anders och Olena gifte sig, övertog han ”hennes” släktgård, i Västra Blå, Kaninestad. Gården hade gått i arv, i flera hundra år. Det var här som den välkände ”Dansken på Blå” – många Slangöbors ”anfader” huserade.
Hilda hade sex syskon. Tre systrar, och tre bröder. Själv var hon mellanbarn. Det var en mycket svår förlossning. Olena var nära att dö. Ingen trodde att barnet skulle överleva. De hämtade en läkare långtifrån. Det kostade massor, men Anders älskade verkligen, sin hustru, och ville göra allt för henne. Olena överlevde, och mot all förmodan, den tidigt födda Hilda. Hilda blev för alltid, sedd som det ”lilla” och älskade barnet, trots att hon inte alls var yngst. Hilda tydde sig mycket till sin Mor. Hon fick göra så, eftersom hon var ”svag”. Olena var mycket skicklig på att sy, och brodera. Anders köpte en ny symaskin till henne. En sådan som man trampar. Hypermodern då. Svart med guldfärgsinläggningar. De var ju lite ”rika”. Hilda älskade att titta på när hennes Mamma sydde. Hon tänkte, ”en dag skall jag också sy”. Olena broderade. Hilda såg, och lärde. De tvättade ofta i en å som rann nära gården. Hilda hjälpte till, så gott hon kunde. När hon blev lite äldre ville Mor att hon skulle passa småsyskonen. Klas, och Laura, de minsta, tyckte sig ha två mammor. Hilda gjorde vad man önskade. ”Då tycker nog Mamma mer om mig”, tänkte hon. Hon lärde sig brodera fint. Hon lärde sig passa barn. Hon lärde sig tvätta. Hon lärde sig sy.
När Hilda var lite större, var det hon som sydde kläder till sina syskon. Då blev det hon och Pappa. Det var Hilda och Anders som om kvällarna gick ut runt gården, och inspekterade. Bara hennes katt var lika uthållig. Den katten var lik Hilda, på många sätt. När den föddes, under lagården, var det den som var ynkligast. Jam lyssnade. Han älskade att höra om katter som hade det bra. Jam trodde sig vara släkt med katten Laura. Det är du säkert, sade Tom. Hildas Mamma bakade så bra. Hon ville lära sig att baka tunnbröd, så bra som Mor kunde. Tillsammans med storasyster Kristin, kröp hon ner i soffan, på kvällen. Det var en kökssoffa som blivit över. De drog isär den och bredde ut sängkläderna. Den var brun med silver i strimmor, målat så fint. Hilda sov alltid gott. Hon drömde aldrig hemskt, och behövde aldrig springa till Mamma och Pappa, som flera av hennes syskon. Hon var lycklig. Hennes Pappa, Anders var inte lika lycklig. Gården bar sig inte riktigt. Det var kanske för stort för Anders. Han och Olena, grälade allt oftare. Värst var det på kvällarna. Olena orkade inte med hans oro. Hon bad att få sova. Han visste inte riktigt hur han skulle byta tjurar med grannarna, så att det blev bra. Han kunde inte sälja kalvar, och grisarna, var inte att tala om. Ägg låg och ruttnade till sist.
Anders begravdes i bekymmer. Till slut kunde de inte behålla gården. De flyttade till Braeborg, och Anders blev ölutkörare för Lyckholms bryggeri. Familjen flyttade runt en del, men hamnade till slut i Rosenhill, ovanför Mölndalsvägen. Ida kom till Slangö, som piga åt Askar Bryngelsson. Han hade mist sin unga fru, och var ensam med ett barn. De blev kära och gifte sig. Hilda och Askar fick sju barn. Två av Hildas systrar kom också till Slangö. Frida och Kristin. Deras farbror, Olof ”Skomakaren” Magnusson, fanns redan där. Men undrade Jam. Jag har läst att Hilda kom från Lundby när hon flyttade ut till Askar på Slangö. Askar var Toms Farfar. Det stämmer, sade Tom. Efter Rosenhill flyttade de till Lundby. Hilda bodde där en kort tid. Du berättar bra Tom, sade Jam. Synd att du inte kan skriva. Tom sade ingenting. Jam var inte längre säker på att hans Pappa fått Nobelpris i litteratur. Det kunde lika gärna vara inom vetenskap. Därför föll ett av hans argument, för att han var författare till texterna om Tom och Jam. Ändå återstod det faktum att han skrivit breven till Regeringskansliet. Tom skyllde på att han varit nere just då. Du är ofta nere, sade Jam. Faktum är att det kommer ut flera texter om dagen. Hur skulle du kunna vara författare till dem? Jag ser dig aldrig skriva. Tom sade ingenting. Han hade en naiv föreställning om att hans tankar blev texter på något magiskt vis. Kan vi inte vara vänner ändå, undrade han. Jo visst. Vi är vänner ändå. Vi är alltid vänner, slutade Jam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar